Att vara inlåst

Jag fick ett önskemål att berätta om hur det är att vara inlagd på en sluten psykiatrisk avdelning, hur personalen är, hur jag har blivit behandlad och vad man gör på dagarna? Ni kan läsa mer om detta under alla avd-kategorier till höger, men här kommer en liten sammanfattning.

Första gången jag blev inlagd på vuxenpsyk var det hemskt och läskigt. Att dörrarna är låsta, att det sitter hänglås på fönsterna. Sedan gick åren och jag åkte in och ut mellan frihet och lås många gånger. Tillslut var det inte läskigt längre. Sorgligt nog blev jag van. Jag kan enbart berätta utefter vad jag har upplevt under alla dessa månader innanför låsta dörrar. Jag anser att sluten-psykiatrin verkligen inte fungerar. Jag har aldrig fått någon behandling, utan bara förvarats. Med undantag för avd 336, den slutna anorexi- och bulimiavdelning. Där träffade jag en jättebra behandlare, många bra sjuksköterskor och bra läkare. Men trots att det var både slutenvård och sjukhus så var det inte på samma sätt som en ”vanligt” psykiatrisk avdelning.

Det är väldigt få sjuksköterskor och läkare som jag har träffat på sjukhusen som har brytt sig om mig. Knappt någon faktiskt. Personalen har varit mer intresserade av att se på teve än att finnas till som stöd när jag har mått dåligt. Läkarna har bytt medicin lite hastigt och sedan skickat hem mig. Eller så har de inte gjort någonting men tänkt att jag bara kan förvaras i all evighet. Den sista gången som jag låg inne på vuxenpsykiatrin var nog ändå den värsta. Det var efter mitt sista självmordsförsök, men några dagar senare skickades jag hem trots att läkaren så väl visste att jag skulle försöka igen om han lät mig gå. Då fick jag höra ord som ”Det spelar ingen roll för mig om du lever eller är död” och ”Du är bara en patient i mängden”. När jag berättade för honom att han skulle anmälas sa han bara ”En anmälan är lätt att prata bort”. Ja, det där var antagligen den sämsta läkare jag någonsin träffat. Ja, jag har nog aldrig träffat någon som har brytt sig om mig eller min behandling. Så sorgligt och sjukt, men sant. Och jag vet att jag inte är ensam om detta. Psykiatrin debatteras ofta, men tyvärr verkar den inte förändras.

avd86

 avd 86.

Som sagt så är det mycket förvaring när man är inlagd. Egentligen är det som att ligga på vilken sjukhusavdelning som helst, förutom att man är inlåst. Dagarna går åt till att läsa, gråta, sova, röka, se på teve.

Idag är jag så lycklig för att jag är borta från det där, slutna avdelningar. Innan jag flyttade till behandlingshemmet såg jag det som att jag skulle bli inlagd igen. Trots att jag idag är patient inom psykiatrin så ser jag det inte som att jag är inlagd. För jag är inte på ett sjukhus, och jag är inte inlåst. Jag har ett alternativt boende med personal dygnet runt, för att det behövs just nu. Men inlagd på en sluten psykiatrisk avdelning, det ska jag aldrig bli igen. Personalen på behandlingshemmet och den personal som jag har träffat på olika sjukhus är väldigt olik. Här bryr sig personalen så himla mycket. De är bäst och fantastiska! De har blivit som en stor drös med extra föräldrar.

Jag har varit inlagd på många olika psykiatriska avdelningar på flera olika sjukhus och att så många oengagerade människor kan hamna inom psykiatrin förstår jag inte. Inte alls faktiskt. Att psykiatrin har brister har många fått uppleva, både inom sluten- och öppenvård, och det är sorgligt, hemskt och jävligt. Men en bra sak med alla de gånger som jag har träffat sjuksköterskor som inte bryr sig är att jag vet exakt vilken sjuksköterska jag ska bli!

Vill ni höra mer är det bara att fråga, annars går det ju också som sagt att läsa under avd-kategorierna →

sjukanavd 82.

den som säger att man inte kan bli frisk från anorexi

För lite drygt ett år sedan hamnade jag här. Avd 82, sluten psykiatrisk avdelning. Det var starten på ett halvår innanför sjukhusets väggar på fyra olika avdelningar. När jag kom in på åttio-tvåan var det för min ätstörning. Jag åt inte, jag tränade hela tiden, jag kräktes så fort jag fick i mig någonting.

Under min tid med anorexi fick jag ofta höra från alla möjliga olika människor att man inte kunde bli frisk, att man skulle behöva dras med alla sjuka tankar för alltid. Jag fick höra att det skulle jättemånga år att bli frisk. Detta är någonting jag kände att jag verkligen behövde ta upp i min blogg då dessa uttryck inte stämmer för alla. När jag var som sjukast kändes det jävligt hopplöst att få höra att tankarna aldrig skulle försvinna, att jag hade många år framför mig i helvetet.

För ett år sedan låg jag i den där sjukhussängen. Grät och vandrade fram och tillbaka i den där fula korridoren, hade panik över att jag inte fick träna. Jag hoppade inne på mitt rum, tränade så mycket jag kunde. Det tog över en timme att äta ett knäckebröd till frukost.

Idag ser jag mig som frisk från ätstörningen. Jag äter allt, har nästan aldrig ångest över maten. Jag är normalviktig och tänker inga sjuka tankar. Och ändå har det bara gått ett år, jag tycker att det är fantastiskt. När jag var som sjukast hade jag gärna velat höra att man faktiskt kunde bli frisk snabbt. Jag hade velat höra att det fanns ett liv utan sjuka tankar. Därför säger jag det till er eftersom jag vet att många med ätstörningar läser min blogg: Det GÅR att bli frisk och det GÅR att bli frisk snabbt. Sedan säger jag inte att det blir så för alla, men bara så ni vet så går det. Jag vet dessutom många människor som har blivit friska relativt snabbt och idag lever utan ätstörda tankar. Så, tappa inte hoppet. När jag låg på avd 82 trodde jag att jag aldrig mer skulle kunna äta. Idag ett år senare äter jag allt och har ingen ångest över det.

Mina sjukhusvistelser

Idag tänkte jag berätta om mina olika sjukhusvistelser.


Första gången jag blev inlagd var november 2008. Då låg jag två veckor på BUP akuten i Borås. Mitt liv var ett hemskt kaos under den perioden så inläggning var den enda lösningen. Jag behövde en paus, en paus från självmordstankarna och en paus från rakbladen. Jag tyckte det var en bra avdelning även om jag antagligen mådde som sämst under den här perioden. Vad gör man om dagarna på BUP?  Mina dagar bestod utav samtal, vila, pyssel, besök och en himla massa ångest. Efter två veckor var jag såpass stabil och utvilad att jag fick komma hem igen.

 


Andra gången jag blev inlagd var på en vuxenpsykiatrisk slutenvårdsavdelning. Jag stannade bara där en kort tid innan jag skrev ut mig själv. jag var 18 år, ledsen och självmordsbenägen. Istället för en trygg plats hamnade jag på den värsta avdelningen. ALLA var drogmissbrukare och kriminella. Detta var april 2010.

 



I februari 2011 hamnade jag på en bra vuxenpsykiatrisk avdelning. Jag hade hamnat i en rejäl svacka när jag kom in där, skadade mig alldeles för mycket och det var min dåvarande behandlare som ville lägga in mig. Avdelningen var bra, men överläkaren var en idiot. Minns inte hur länge jag var här, men sen en dag skrev läkaren ut halva avdelningen, trots att de flesta av oss fortfarande var självmordbenägna. Den här händelsen skulle anmälas till socialstyrelsen, men tyvärr fick jag aldrig krafter nog till att göra det.

När jag kom ut härifrån hade jag i alla fall fått en enorm kämparglöd och det var då jag lyckades sluta skära mig. Ville inte leva på sjukhus längre.

 


I oktober 2011 gick jag sönder igen och hamnade på avd 82.

 
Efter två veckor på 82:an hade jag ju möjlighet att få bli inlagd på avd 336, där jag bor nu. Så 1 november 2011 flyttade jag in hit. femte gången som inlagd. NU SKA DET VARA DEN SISTA!

Från avd 82 till avd 336

Det har hänt något helt fantastiskt!! Mitt id-band är avklippt och jag har lämnat avd 82. (förhoppningsvis för alltid!)

Min underbara läkare från anorexi- och bulimiavdelningen ringde mig i eftermiddags. Jag har fått plats på slutenvården IMORGON!!! Egentligen skulle jag ju bli inlagd 12 december men eftersom jag mådde så himla dåligt och allt var så jävla skit så såg min läkare till att jag fick komma in på slutenvården direkt. Jag är så tacksam och glad. Såklart känns det skittufft att jag från och med imorgon är inlagd i minst 3 månader, men, JAG SKA FÅ HJÄLP NU!

Så, imorgon klockan 11 skrivs jag in på Drottning Silvias barn- och ungdomssjukhus. Jag har en väldigt jobbig tid framför mig, men jag ska klara detta, jag ska bli frisk.

Nu ska jag njuta av en kväll med Petter och av att sova hemma för första gången på två veckor. Packa massa massa massa kommer jag också behöva göra. Vi får se när vi hörs. Ta hand om er! ♥

Äntligen händer nåt här!

20111025-174012.jpg

Wiiiho, det händer nåt här! På torsdag ska jag få lämna sjukhuset jag är inlagd på nu och besöka ett annat sjukhus, där den slutna anorexi- och bulimiavdelningen ligger. Ska ha möte med överläkaren och titta på mitt kommande ”hem”. Förhoppningsvis kommer jag även få ett datum på när jag kommer få bli inlagd där. Trivs dock rätt bra där jag är nu, bra personal och sådär, men lyckas inte så bra med viktuppgång här, nånting som jag vet att jag behöver även om jag såklart inte vill…

Annars, mår inget vidare. Går mycket upp och ner. Igår var det rätt hemskt. Nu, lite bättre. Har precis fått lämna mitt egna rum här på avd 82, känns ju såklart blä, men min rumskompis verkar snäll och lugn. Petter och syrran har varit här idag och imorgon kommer mamma och pappa hit.

Och till er som undrar vilken film vi såg på bion igår så var det Contagion. Hyfsad!

Hej så länge, tack till er som följer min kamp ♥

Första permisen!

20111024-082015.jpg
Just här spenderar jag 90 procent av mitt liv just nu. De andra tio procenten spenderar jag med personalen eller med mat i dagrummet.

I eftermiddag ska jag få min första permission som är längre än 30 minuter. Jag och Petter ska gå på bio och det ska bli så himla himla skönt att lämna sjukhusets väggar för några timmar. Så han kommer till avdelningen och hämtar mig sen! (att få åka till stan själv var tydligen inte ens att tänka på, känner mig som en 5-åring)

Hoppas ni mår bra! Tack för alla fina ord ni ger mig.

Ensam och inlåst

20111021-222559.jpg

Livet skulle inte bli såhär. Inte en gång till. Varje gång jag blir inlagd så ska det vara sista gången, men det tar aldrig riktigt slut. Befinner mig någonstans där jag aldrig skulle vilja vara, en plats där man inte kan ha ett liv.

Ikväll har jag vandrat fram och tillbaka i de långa korridorerna. Vita sjukhusväggar. Där miljön är lika hemsk som den låter; psyket.
Jag har gjort många hopp på mitt rum, i panik, som att kvällsmackorna fick mig att gå upp tio kilo.

Allt handlade kanske om kontroll. Bara det där att inte kunna stå på vågen halva dagarna är för mycket kaos för mig. Hur ska jag stå ut? Dör inombords när jag inser, att jag kan ha ett halvår på sjukhus framför mig.

Allt handlade om att gå ner x antal kilo. Visst är jag lycklig över varje litet ben som sticker ut på min kropp. Men var det värt det? Att nu tvingas sitta och gråta en fredagkväll framför idol, gråta miljoner tårar för att jag är så ensam och inlåst? Det är helg och man ska umgås och mysa med nära och kära.

Håll huvudet högt,
Imorgon är det ny dag.

Avd 82

20111019-184229.jpg

Idag har jag träffat två bra läkare. Blir antagligen kvar här tills jag får komma in på den sluta anorexi och bulimiavdelningen. Vi kan liksom prata om månader. Känns hemskt och jobbigt.

Hela eftermiddagen har jag haft fint besök. Både mamma, pappa, syrran och Petter har varit här. Jag har fått andas lite frisk luft och druckit te på ett café som finns på sjukhusområdet. Hur ocharmigt som helst, men det var skönt att lämna avdelningen för en timme.

Nu ska min iphone stängas av och jag ska bläddra i några tidningar innan det är dags att kämpa med kvällsfikat.

Hörs fina läsare.

Inlagd

20111019-003532.jpg

Efter sex timmar på psykakuten befinner jag mig nu nerbäddad i en sjukhussäng. Avd 82 och eget rum.

Har aldrig varit på denna avdelning innan men allt känns så bekant. Tillbaka under landstingets filtar, en vit sjukhusskjorta och ett blå/vitt id-band runt handleden.

Det gör ont att vara sjuk.