Blandade frågor & svar

Då och då ramlar det in frågor och ibland är jag världens sämsta på att svara på alla dessa. Men här kommer i alla fall en del svar till er, och det är många intressanta frågor och tankar som är viktiga att ta upp här! Vad säger ni, skulle det behövas en frågestund igen?

ÄRR & SÅR

Hur tänker du kring att visa plåstrade sår som inte hunnit läka helt ännu? Jag vill inte gå runt och visa en massa förband hela sommaren, men jag vill inte heller behöva klä mig som om det vore vinter och inte kunna bada. Vill ju helst inte skära mig något mer alls, men det är fortfarande en bit kvar innan jag kommer klara det.
Den här frågan har dykt upp flera gånger på både min blogg & jourmejl så kände verkligen att det var dags att prata om detta. Jag har gått runt med plåster på armarna när det varit 30 grader och sol. Det är inte kul, men, det är bättre än att visa sår. Jag tycker aldrig att man ska gå med öppna sår, av den anledningen att man aldrig vet vem som lider av ett självskadebeteende. Det kan vara någon på skolan eller någon man går förbi på stan. Man får vara försiktig med vem man kan trigga. Dock ska jag erkänna att jag har gått med öppna sår, ytliga sår, men det är någonting jag ångrar. Alla gör vi misstag, även jag, och nu i efterhand förstår jag att det inte var så bra. Att gå med något plåster här och var är egentligen inte fel enligt mig. Alltid när jag tänker på psykisk ohälsa relaterar jag till fysisk. Vi säger att man blir riven av en katt på flera ställen på handleden – skulle man behöva dölja dessa då under sommaren? Nej, såklart inte. Då ska man faktiskt få gå med plåster på sina sår även att man orsakat skadorna själv. Sedan beror det ju helt på situationen också. Jag minns förra sommaren så jag satt djupt inne i mitt självskadebeteende. Då det var så himla varmt och jag skulle åka till stranden trots alla mina sår. Då satte jag mig ensam, längre bort, på en klippa och där kunde jag ta av mig min tröja för att ingen såg. Skulle jag till ett ställe med massa barn så hade jag ju aldrig gjort så. Jag har ofta gått med färgade transparenta långärmade tröjor på somrarna. Det blir inte lika varmt men det döljer också skadorna. Sedan tror jag också att detta kan ge en mycket motivation till att faktiskt sluta självskada. För det är så himla skönt att kunna gå i t-shirt och inte behöva tänka på väder och allt det där. Jag ser verkligen fram emot denna sommaren då jag slipper dölja mig själv.

Vad tänkte/sa personalen på fritidset om dina ärr? 
Vad de tänkte har jag ju ingen aning om, men de sa ingenting i alla fall. Vissa tittade lite på mig, men ingen sa något. Vad som händer med detta i framtiden vet jag inte, men om det blir problem ska jag försöka stå upp för min rätt. För jag är fortfarande samma Jessica som fungerar väldigt bra med barnen trots att jag har en ärrad kropp!

Vet du hur det är med ärr och solljus? Kan man ha ärren i solen utan några problem eller är det någonting man bör tänka på? Bör man täcka dem helt under långa perioder i solen? Givetvis beror de på ärrens storlek, men om de är ganska stora och fortfarande röda?
Den här frågan dyker upp hela tiden, och egentligen vet jag inget bra svar. Jag har läst på lite nu och som jag förstår det så är det största ”problemet” att ärr inte har några pigment, vilket kan leda till att de bränns lättare i solen. Men att ärren skulle bli fulare om man solen med dem är en missuppfattning (enligt Specialistkliniken). Jag har egentligen aldrig tänkt så mycket på detta, utan jag solar som vanligt och för mig har det gått bra. Nu denna sommaren så är ju mina ärr cirka åtta månader gamla, vilket såklart är bättre än om de är väldigt nya, men vissa av mina ärr är fortfarande röda, och jag solar ju med dem också. Kanske kan det vara bra att tänka lite på hur nya ärren är, storlek och färg och hur långa perioder man är i solen. Men detta är aldrig något jag har tänkt på innan, utan först när frågorna började dyka upp här. Och jag har ändå självskadat i åtta år och solat med mina ärr under alla dessa år utan att jag har märkt någon skillnad. Men, jag vågar inte svara på om det är bra eller dåligt, men nu vet ni hur jag har gjort i alla fall!

Hur vågar du gå i kortärmat på sommaren med alla ärr? Har du något tips på hur kan man dölja dem?
Jag tror att jag vågar för att jag har bestämt mig för att vägra skämmas. Jag tänker inte låta mitt tidigare självskadebeteende påverka mitt liv idag. Sedan så vänjer man sig också. Man vänjer sig vid både blickarna och frågorna. Idag vet jag att jag är en bra tjej, med eller utan ärr. Mitt värde sitter inte i ärren och dessutom har jag all rätt att gå klädd som jag vill! I så många år har jag tvingats dölja min kropp på grund utav alla sår och jag tänker inte göra det för resten av mitt liv på grund utav ärren. Ärren är en del av mig och jag tänker varken skämmas eller ta bort dem! Det ena tips jag kommer på är ju tyvärr att dölja ärren med kläder, och det är inget bra tips tycker jag. Alla gör som man vill, men jag tycker att det är viktigt att aktivt jobba mot att våga visa sin kropp, hur den än ser ut. I början är det skitjobbigt, men det blir bättre med tiden. Och det är så himla skönt att våga vara sig själv och att våga stå för den man är. Vi har ingenting att skämmas för, och våra tidigare självskadebeteenden ska verkligen inte påverka hur vi lever idag.

21årJag saknar inte mig själv när jag fyllde 21 år och gick med bandage runt handlederna.

BORDERLINE & BEHANDLING

Har du gått DBT någon gång? Den behandlingen ska vara bra mot borderline har jag hört.
Japp, det har jag. Jag gick en intensiv DBT-behandling på sjukhus för ett par år sedan. Då var det dagvård i tio veckor och sedan hade jag en annan terapeut på öppenvården som jag fortsatte att gå hos när dagvården var slut. DBT tycker jag är en jättebra behandling och jag lärde mig väldigt mycket och många saker har jag med mig än idag.

Hur fick du diagnosen borderline? Tog det lång tid att få diagnosen?
Jag har ju haft mitt självskadebeteende i många år, men bara för att man har det så betyder det ju inte att man har borderline. Trots att jag pendlade mellan öppenvård och slutenvård väldigt mycket så var det aldrig någon som antydde att jag hade den problematiken, inte vad jag fick veta i alla fall. Sedan kom jag till avd 336 där jag var inlagd i tretton veckor. Då fick all personal på sjukhuset och min psykolog se hur jag var i livet – på riktigt. De iakttog mig under alla dessa veckor, la märket till mitt humör, mina känslor, mina relationer och allt det där. Det var då de upptäckte, eller misstänkte – att jag hade borderline. En dag kom avdelningsläkaren till mig och berättade vad de misstänkte. Jag blev chockad och visste knappt vad borderline var. Då berättade de att de ville göra en kompletterande utredning (Den största utredningen var trots allt att få se mitt beteende under tre månader). Efter den kompletterande utredningen var de säkra – Jag uppfyllde de flesta kriterier för borderline. Så, om det tog lång tid eller inte att få diagnosen vet jag inte. Jag hade aldrig tänkt att jag hade den problematiken innan jag fick min diagnos, och därför har jag heller inte funderat så mycket på om det tog lång tid innan jag fick diagnosen.’

Får man ha dator och mobil på slutna psykiatriska avdelningar?
Jag har upptäckt att detta varierar mycket får olika avdelningar och olika städer. Jag har varit inlagd på olika sjukhus i olika städer och reglerna har sett annorlunda ut. Ibland har både dator och mobil varit förbjudet, på andra ställen har man fått ha mobil men inte dator, och på vissa ställen har man fått ha båda två. Så, det varierar nog både mellan olika avdelningar men också i vilket skick man är i som patient.

86Från en av alla gånger på sluten avdelning.

MAGUTREDNING

Har du fått ta prover för Celiaki? (Glutenintolerans)
Yes, det har jag. Läkarna har nu uteslutit alla allergier!

Har de utrett dig för Ulcerös kolit eller Crohns sjukdom?
Som det ser ut just nu så är de dessa två sjukdomar som jag utreds för. Jag är livrädd för att det ska vara någon av dessa då båda är kroniska. LIVRÄDD för att behöva vara sjuk i all framtid.

EPILEPSI & ALKOHOL

Får man dricka alkohol med epilepsimedicin?
Det varierar från medicin till medicin. Den medicinen jag äter ska man egentligen inte dricka alkohol med då man kan bli fysiskt sjuk. Dock gör jag ju det nu ibland och blir inte sjuk, så just av den anledningen så är det nog lugnt. Men har man epilepsi så ökar riskerna för anfall väldigt mycket när man dricker alkohol, så visst, lite ansvarslöst av mig kanske. Men jag dricker ju alkohol väldigt sällan och försöker också dricka med måtta och se till att jag aldrig är ensam.

heart

Att vara inlåst

Jag fick ett önskemål att berätta om hur det är att vara inlagd på en sluten psykiatrisk avdelning, hur personalen är, hur jag har blivit behandlad och vad man gör på dagarna? Ni kan läsa mer om detta under alla avd-kategorier till höger, men här kommer en liten sammanfattning.

Första gången jag blev inlagd på vuxenpsyk var det hemskt och läskigt. Att dörrarna är låsta, att det sitter hänglås på fönsterna. Sedan gick åren och jag åkte in och ut mellan frihet och lås många gånger. Tillslut var det inte läskigt längre. Sorgligt nog blev jag van. Jag kan enbart berätta utefter vad jag har upplevt under alla dessa månader innanför låsta dörrar. Jag anser att sluten-psykiatrin verkligen inte fungerar. Jag har aldrig fått någon behandling, utan bara förvarats. Med undantag för avd 336, den slutna anorexi- och bulimiavdelning. Där träffade jag en jättebra behandlare, många bra sjuksköterskor och bra läkare. Men trots att det var både slutenvård och sjukhus så var det inte på samma sätt som en ”vanligt” psykiatrisk avdelning.

Det är väldigt få sjuksköterskor och läkare som jag har träffat på sjukhusen som har brytt sig om mig. Knappt någon faktiskt. Personalen har varit mer intresserade av att se på teve än att finnas till som stöd när jag har mått dåligt. Läkarna har bytt medicin lite hastigt och sedan skickat hem mig. Eller så har de inte gjort någonting men tänkt att jag bara kan förvaras i all evighet. Den sista gången som jag låg inne på vuxenpsykiatrin var nog ändå den värsta. Det var efter mitt sista självmordsförsök, men några dagar senare skickades jag hem trots att läkaren så väl visste att jag skulle försöka igen om han lät mig gå. Då fick jag höra ord som ”Det spelar ingen roll för mig om du lever eller är död” och ”Du är bara en patient i mängden”. När jag berättade för honom att han skulle anmälas sa han bara ”En anmälan är lätt att prata bort”. Ja, det där var antagligen den sämsta läkare jag någonsin träffat. Ja, jag har nog aldrig träffat någon som har brytt sig om mig eller min behandling. Så sorgligt och sjukt, men sant. Och jag vet att jag inte är ensam om detta. Psykiatrin debatteras ofta, men tyvärr verkar den inte förändras.

avd86

 avd 86.

Som sagt så är det mycket förvaring när man är inlagd. Egentligen är det som att ligga på vilken sjukhusavdelning som helst, förutom att man är inlåst. Dagarna går åt till att läsa, gråta, sova, röka, se på teve.

Idag är jag så lycklig för att jag är borta från det där, slutna avdelningar. Innan jag flyttade till behandlingshemmet såg jag det som att jag skulle bli inlagd igen. Trots att jag idag är patient inom psykiatrin så ser jag det inte som att jag är inlagd. För jag är inte på ett sjukhus, och jag är inte inlåst. Jag har ett alternativt boende med personal dygnet runt, för att det behövs just nu. Men inlagd på en sluten psykiatrisk avdelning, det ska jag aldrig bli igen. Personalen på behandlingshemmet och den personal som jag har träffat på olika sjukhus är väldigt olik. Här bryr sig personalen så himla mycket. De är bäst och fantastiska! De har blivit som en stor drös med extra föräldrar.

Jag har varit inlagd på många olika psykiatriska avdelningar på flera olika sjukhus och att så många oengagerade människor kan hamna inom psykiatrin förstår jag inte. Inte alls faktiskt. Att psykiatrin har brister har många fått uppleva, både inom sluten- och öppenvård, och det är sorgligt, hemskt och jävligt. Men en bra sak med alla de gånger som jag har träffat sjuksköterskor som inte bryr sig är att jag vet exakt vilken sjuksköterska jag ska bli!

Vill ni höra mer är det bara att fråga, annars går det ju också som sagt att läsa under avd-kategorierna →

sjukanavd 82.

För ett år sedan

För ett år sedan var mitt liv hemskt. Jag var inlagd på avd 336 och mådde väldigt dåligt. Jag hade precis börjat med mitt självskadebeteende igen efter ett långt uppehåll. jag fick diagnosen Borderline och var helt upp- och ner. Jag fick flytta från avd 336 till en sluten psykiatrisk avdelning, där jag varit så många gånger tidigare. Jag blev kvar där alldeles för länge. Allt slutade med fem långa månader instängd på sjukhus. Jag satt på mitt rum och grät varje dag. Jag var apatisk, personalen fick inte ur mig några andra ord än ”jag vill dö”.

Idag mår jag oftast bra. Jag är fyra månader skadefri. Visst är jag inlagd igen, men tusen gånger lyckligare. Jag vill inget hellre än att leva. Jag har massor med framtidsplaner och drömmar, jag skrattar och är glad.

Tänk vad livet kan vända. Glöm aldrig det och sluta aldrig kämpa. På ett år har jag blivit en helt ny tjej.

Från en jobbig tid på avd 86.

Året 2012

Snart är 2012 slut så jag tänkte först att ni skulle få en långt inlägg med massor med bilder på allt jag gjort 2012, men av någon anledning kände jag mig så ledsen när jag började med det, så det blir ett kortare inlägg istället.

2012 har verkligen varit en sorgligt år. I sju av tolv månader har jag varit inlagd på sjukhus/behandlingshem. Året började på avd 336 som sedan blev avd 86 alldeles för länge. När våren kom fick jag äntligen åka hem efter fem månader inlagd på olika sjukhus. Strax efter att jag kom hem gjorde jag och Petter slut och jag flyttade till en ny lägenhet i Göteborg. Det blev sommar och livet var hemskt på alla sätt. Jag blev jättesjuk i anorexi igen och hela sommaren bestod utav svält, ångest, träning och ett LPT hängande över mig. Jag skar mig varje dag och mådde väldigt dåligt. Under 2012 har jag försökt ta livet av mig flera gånger. Sista gången slutade med ambulans, medicinakuten, dropp, EKG och slutligen psyket igen. Strax efter det blev jag inlagd på behandlingshemmet och då vände äntligen livet för mig. Jag började må bättre, såg en framtid, kunde skratta och vara glad igen. Jag blev äntligen friskförklarad från min anorexi. För första gången på många år ser jag nu fram emot ett nytt år och allt vad det innebär. Jag hoppas att jag bara kommer bli friskare och friskare och må ännu bättre. Livet gör fortfarande ont ibland, men jag har hittat tillbaka till den positiva och glada Jessica. Jag trodde aldrig att jag skulle kunna må bättre igen, men det gick och nu är jag så glad för att jag överlevde alla självmordsförsök. Jag är glad att jag fortsatte kämpa mig igenom hela 2012 trots att jag större delen av året faktiskt inte har velat något annat än att dö. 2013 ska bli ett bättre år. Jag kommer med största sannolikhet vara inlagd hela året, men detta kommer förhoppningsvis innebära att jag bara blir friskare och friskare. Nu tänker jag inte se tillbaka på 2012 mer, för som sagt så har det varit ett hemskt kämpigt år. 2012 blev antagligen det jobbigaste året, men också det bästa. Jag kommer att minnas alla fruktansvärda dagar, men jag kommer också komma ihåg att det var året som det äntligen vände för mig.

När jag var som sjukast i anorexin och från avd 336.

Från medicinakuten.

Från psyket.

Tillslut kom den friska och riktiga Jessica fram och jag ser fram emot ett nytt år med henne.

Det är aldrig försent att kämpa, det är alltid förtidigt att ge upp

Man tror att man kommer skära sig förevigt, man tror att stygnen i handleden alltid kommer vara ens liv.
Man tror att man kommer må dåligt tills man dör, man tror att man kommer gråta varje kväll.
Man tror att sjukhuset är ens enda hem, man tror att livet utanför låsta dörrar inte finns.
Man tror att man alltid kommer hata sin kropp, man tror att livet utan svälten inte existerar.
Man tror att man alltid kommer vilja dö, man tror att man aldrig kommer tycka om sitt liv.
Man tror att det är försent, man tror att livet var menat för alla andra.
Man tror att sjukdomen är det enda man har, man tror att det alltid kommer vara så.
Man tror att det är lika bra att ge upp, man tror att ingen kommer bry sig ändå.
Man tror att vården aldrig kommer finnas där, man tror att man kommer ha otur för alltid.

Jag vet att det går att sluta skära sig, jag vet att livet utan stygnen finns.
Jag vet att man kommer må bra igen, jag vet att tårarna blir färre.
Jag vet att det finns något annat än sjukhus, jag vet hur livet utan låsta dörrar är.
Jag vet att man kan älska sin kropp, jag vet att svälten kan ta slut.
Jag vet att man kan känna att döden är det sista man vill, jag vet att man kan älska att leva.
Jag vet att det aldrig är försent, jag vet att livet var menat för mig.
Jag vet att det finns så mycket mer än ens sjukdom, jag vet att saker kan förändras.
Jag vet att det sämsta man kan göra är att ge upp, jag vet att alla skulle gå sönder om jag försvann.
Jag vet att vården kan vara bra, jag vet att man kan ha tur.

Det är aldrig försent att kämpa, det är alltid förtidigt att ge upp.

Ledsen tjej på sjukhuset, glad ute i det fria.

Är det någon som ska bli sjuk så är det jag

Ibland är jag så glad för att just jag blev sjuk. Är det någon som ska bli sjuk så är det trots allt jag. För jag kommer klara allt, jag kommer lyckas. Folk frågar om och om igen hur jag har orkat, hur jag lyckats att aldrig ge upp? Att ge upp har aldrig varit min grej, vill jag nåt så kämpar jag tills jag är där, vad det än handlar om. Jag har varit svag och tvekat och tvivlat på allt så många gånger, men att jag fortfarande lever är ett bevis på styrka. Därför är jag glad att just jag blev sjuk, för det svåra drabbar människor som är starka nog att klara av det.

Tummen upp även på sjukhuset!

UTSKRIVEN!

Jag har lämnat avdelningen och min sjukhussäng. Id-bandet är avklippt och jag sitter HEMMA i soffan. 5 månader av mitt liv spenderade jag inlåst. Jag vet knappt vad jag ska känna. Jag är både lycklig och rädd, glad och sorgsen. De kommande dagarna ska jag bara vila, landa i det faktum att jag faktiskt är hemma på riktigt. Jag ska packa upp ett halvår i plastpåsar, tvätta, fixa. Sen ska jag ta nya tag och hoppas på att jag aldrig mer behöver vara inlagd. Det har verkligen varit kämpiga månader, så grattis till mig själv som överlevde. Och tack till er som stöttat mig på vägen. ♥

Det finns tid att göra fel och göra om

20120221-210133.jpg

Ikväll har jag fått höra från avdelningen själv att de inte kan hjälpa mig. Att min problematik är för svår. Det kändes konstigt att få höra det, även om det är precis detta jag märkt under snart en månads tid.

Jag har bestämt mig för att åka hem. Jag fick tjata så mycket att läkaren tillslut inte orkade säga ifrån. Det gjorde inget, det var bara ordet okej jag behövde höra. Jag fick även höra lite dåliga nyheter. Jag fick avslag på min remiss som var skickad till ett speciellt borderline-team. Anledning: jag är inskriven på slutenvården. Istället ska nu en remiss till en allmänpsykiatrisk öppenvård skickas. Där jag suttit år in och år ut och inte fått nån hjälp. Känns ju sådär helt ärligt.

Hur som helst, efter ett bråkigt och jobbigt läkarsamtal bestämdes det att jag på torsdag åker hem efter nästan FEM månader inlagd på sjukhus. Känns både jätteskönt och jättekonstigt. Jag önskar att jag kunde åka härifrån med ett leende på läpparna och ärligt säga att jag mår bättre…

Förresten verkar det som att en del av er anser att jag borde sluta gnälla på vården, för det är ju jag som måste göra jobbet. Vill bara poängtera att jag är mer än väl medveten om att det är jag som måste göra mig frisk, men, när man är inlagd på en sluten psykiatrisk avdelning mår man inget vidare och orkar inte ta tag i sig själv. Det är då vården ska finnas där och i mitt fall hjälpa mig med maten och undvika självskador. Men självklart vet jag att det är jag själv som måste kämpa för att bli frisk, men vet ni? Man orkar inte alltid kämpa och då måste någon annan orka. På avdelningen jag är nu bryr sig igen om jag varken äter eller skär mig. Och så får det INTE vara på ett sjukhus!!! Jag tror alla som varit inlagda på vuxenpsyk fattar vad jag menar…

Imorgon har jag nattpermis så nu ska jag sova min SISTA natt på avd 86. Godnatt finisar!

Jag hoppas vi kan få det bättre än såhär

20120219-194614.jpg

På sjukhus är man för att bli frisk. Man är där under en period och sedan blir man bättre och åker hem. Eller så dör man där i den sterila miljön.
Jag gör inget av det. Jag kan inte sitta här dag in och dag ut och bara vänta, för jag kommer inte bli frisk. Jag kommer inte ens bli lite bättre. Inte nu. Inte här. Det enda jag kan förlora på att åka hem, det är mitt liv. Men jag vill chansa. Jag måste chansa. Jag kan inte vänta på att det ska bli bättre. Det blir inte bättre.

Vägen framför mig har regnat bort

20120215-201447.jpg

dagen har varit så hemsk. jag trodde att det var omöjligt, men jag föll ännu djupare. När jag kom till avd 86 för snart tre veckor sedan hade jag mycket självmordstankar och planer. Sedan har dessa planer successivt försvunnit under min tid här, men idag kom allt tillbaka som ett slag i magen. Det slutade med att jag inte kunde åka till dagvården eftersom självmordsrisken var för stor. Har legat under täcket och gråtit större delen av dagen. Läkaren fick komma och planen att åka hem nästa vecka förändrades. Jag är för farlig för mitt eget liv, och jag erkänner, jag vill inte leva. Det är så fruktansvärt hemskt att känna såhär.

Så, med nya sår på armen fick jag ringa till Petter och tala om att jag inte kommer hem på någon permission på eftermiddagen. En besviken pojkvän kom sen till sjukhuset och höll om mig. Jag önskar så att jag kunde ge honom något mer än det här.

Nu vet jag inte vad jag ska känna. Mest av allt är jag ledsen, varför ska livet göra så fruktansvärt ont? Jag tvivlar så på att det finns ett friskt och fint liv där framme bakom all smärta…

nya tag imorgon

Snart utskrivning

20120214-165948.jpg

Idag fick jag ett fint besked. Nästa vecka blir jag utskriven och får åka hem efter 4,5 månad inlagd på sjukhus!!! Det känns underbart, även om jag precis som alltid förvånas över Sveriges psykvård… På måndag ska jag få nattpermission och om jag inte skadar mig då blir jag utskriven på tisdagen. Vad spelar det för roll om jag skadar mig hemma när jag ändå gör det på avdelningen? En sluten psykiatrisk avdelning borde vara en skyddad plats, men det är precis lika lätt att skada sig själv här inne som det är hemma. Personalen och läkarna vet att jag skadar mig, men ingen reagerar. Avdelningen kan varken hantera självskadebeteenden eller ätstörningar.

Sen är det väl ändå lite konstigt att läkaren väljer att ändra medicinering men sedan skickas man hem utan någon uppföljning? Läkaren borde ju vara intresserad av att se om jag får någon effekt av medicinen, om dosen måste ändras etc? Nej för vet ni, detta är en akutavdelning där ingen bryr sig på riktigt. Därför ska jag om en vecka packa mina saker och åka hem, trots att jag skär mig och mår dåligt. Jag skiter snart i om det blir bra eller inte. Om de inte kan hjälpa mig på en sluten psykiatrisk avdelning vet jag inte vart de skulle kunna hjälpa mig.

Tunn som luft

20120212-170059.jpg

Det är svårt att vara tapper. Svårt att tro på att det ska bli bra igen. Även om jag skulle må bättre, kommer jag någonsin kunna återhämta mig ifrån allt det hemska som har hänt? Kommer jag kunna gå vidare från alla hemska dagar inlåst på psyket?

Jag blir så slut på energi när jag tänker framåt på min resa som står där och väntar på mig. Just nu står livet still. På sjukhuset är det som att någon har tryckt på paus. Men tids nog kommer jag tvingas jobba med mig själv. Fortsätta jobba mot ätstörningen, och framför allt, sluta skära mig. Igen. Jag orkar inte gå igenom det en gång till, samtidigt som jag inte har något val. Sen måste jag kämpa mot min borderline, göra livet så bra som möjligt. Jag behöver acceptera dystymin och min epilepsi. Det är så mycket som måste göras och jag tvivlar på att jag är stark nog.

Du klarar mer än vad du tror

20120208-153237.jpg

Jag har träffat en jättebra överläkare nu och jag är så glad och tacksam över det!!! Jag behöver lite ljus i mitt mörka liv.

Han hade inte gett upp. Han lät heller inte övertygad om att jag skulle bli bra igen. Men han ville försöka få mig att bli bättre och ska nu ge mig en medicin som verkar lite annorlunda än de jag tidigare har ätit. Jag fylls av hopp. Snälla snälla, säg att denna medicin kan funka på mig!! Det tråkiga med läkarsamtalet var att jag fick veta att jag blir kvar på sjukhuset ännu längre. Jag hade hoppats på att bli utskriven denna vecka men blir kvar på obestämd tid. Suck och pust vad trött jag är på att ligga i en sjukhussäng.

Första dagen

20120206-151806.jpg

Idag var det min första dag på dagvården. Det har varit rätt så jobbigt. Alla anorektiska tankar har varit som en djävul i huvudet. På slutenvården där jag är nu kollar ingen att jag äter och jag har gett mer plats till äs. Nu ska Jessica slåss för att ta tillbaka den och börja äta normalt igen.

Nu är jag tillbaka på 86:an. Ligger utslagen i min sjukhussäng. Egentligen fattar jag inte riktigt vad jag har gett mig in på. Orkar jag vara inlagd på vuxenpsyk och jobba med dystymin, självskadebeteendet och min borderline samtidigt som jag går på dagvård för ätstörningen?

Nu ska jag vila resten av kvällen. Imorgon ska jag tidigt till dagvården för då är det vägning, usch och fy och blä.
Tack för alla fina kommentarer, ni är bäst!

Varje hopp får mig att överleva

20120204-090211.jpg

ÄNTLIGEN händer det nåt här! Veckan har varit hemsk. Har enbart förvarats inlåst utan att nån egentligen har gjort någonting. Igår kom min kontaktperson med bra besked, och en liten gnista hopp tändes i min mörka själ.

På måndag blir jag inskriven på avd 339 som är dagvård på anorexiavdelningen så tre dagar i veckan kommer jag få dagpermission från psyk och Sahlgrenska och få gå på dagvård på Drottning Silvias barn- och ungdomssjukhus. Skönt att få byta sjukhus lite i alla fall.

Sen fick jag också höra att det kommer en ny läkare till avd 86 nästa vecka och han håller på att fundera på vad de ska göra med mig, hur de ska kunna hjälpa mig. Det hugger fortfarande i hjärtat, för det känns så jävla kört. Men nu ska dem i alla fall försöka.

Om ett par timmar kommer mamma & pappa hit och jag ska få gå ett varv runt sjukhuset och få lite luft. Längtar som en tok, att vara inlåst är världens mardröm. Dock är det 17 minusgrader ute så sådär jätteskönt blir det väl inte, haha.

Nu ska jag spendera ytterligare några timmar under landstingets filtar i min sjukhussäng. Började på en ljudbok igår = världens bästa tidsfördriv. Egentligen hade jag tänkt att jag skulle få lite permission i helgen men blir kvar på avdelningen…

Ta hand om er, love.

Livet är svart

20120201-181023.jpg

Står i en återvändsgränd. Jag vet inte vad jag ska ta mig till. Står i mitten och skriker på hjälp men läkarna vill inte. Jag kan inte sluta fundera på varför. Har de gett upp? De kämpar inte trots att mitt liv står på spel.

Jag har nog aldrig känt mig lika frustrerad som nu… Läkarna borde göra allt dem kan för att jag ska må bättre, istället väljer de att inte göra något alls. De väljer att förvara mig inlåst på psyket. Där jag inte dör men heller inte lever.

Jag vet att det är jag som måste göra jobbet, men jag behöver läkarnas hjälp med medicinering. För jag klarar inte detta utan en fungerande medicin…

Livet på psyket

20120129-130658.jpg

Ligger i min sjukhussäng. Gråter över att livet är såhär. Har ångest, får lugnade tabletter. Är inlåst. Inte ens med personal får jag gå ut och andas lite luft.

Träffat min favoritsjuksköterska som jag träffade på avd 82 i höstas. Nu möts vi igen, flera månader senare, och inlagd är jag fortfarande. Kan inte förstå att fyra månader har gått. Fyra månader på sjukhus. Har tappat allt det där som kallas liv. Det känns som att sjukhuset är allt som jag har kvar.

Jag orkar knappt slåss längre. Det är ett krig att ens överleva. Nu vill jag bara att denna helg ska ta slut så att jag kan träffa en läkare. Jag drömmer om att läkaren ska ha en lösning. Jag måste hoppas på det. Jag måste leva på någon form av hopp. Annars dör jag.

Inlagd, igen.

20120128-074224.jpg

Idag blev jag utskriven från avd 336 men har sedan dess suttit på psykakuten och väntar nu på att en ambulanssjukvårdare ska komma och köra mig till avd 86, en sluten psykiatrisk avdelning. Allt gör så himla ont just nu