mitt (bästa) 2014

Äntligen ska ni få höra om mitt tjugohundrafjorton! Jag vet knappt vart jag ska börja då det är så mycket. Men vi börjar med den underbara nyheten som jag nämnde igår.

Ni som har hängt med ett tag vet att jag skulle börjat plugga den här hösten som har varit. Men på grund utav sjukhusutredningen så fick jag ställa in det, någonting som gjorde mig så fruktansvärt ledsen. Sedan dess har mina bästa kontaktpersoner på behandlingshemmet försökt hålla kvar i hoppet att jag kanske kan börja läsa våren 2014 istället, men då jag under hösten har varit svårt sjuk i ätstörningen så har allt känts rörigt och omöjligt. Men en dag i november bestämmer jag mig i alla fall för att kolla sista ansökningsdatum för komvux. Detta var på eftermiddagen en torsdag, och sista ansökningsdagen var på fredagen. Allt blev panik och jag var helt förstörd. Men tack gode gud så vägrade behandlingshemmet ge upp. Vi kämpade (mest dem) och skrev papper och brev, ringde och krigade. Tillslut hann vi skicka ansökningsbrevet men klockan var så mycket då att vi trodde att det var försent. Dagarna gick och jag vågade inte hoppas på någonting. Men strax innan jul fick jag det underbara beskedet – Jag har kommit in på komvux och den 13 januari ska jag börja läsa 150 poäng naturkunskap! Detta är sista steget för att jag ska kunna fortsätta mot min dröm – att bli sjuksköterska. Det känns helt obeskrivligt underbart!

När jag ska börja plugga om två veckor ska jag också förhoppningsvis börja få bo lite i en av behandlingshemmets utslussningslägenheter, någonting som jag verkligen längtar efter. Att få bo själv, laga mat själv, vara själv. Att få leva lite vanligt.

Nu efter alla helgdagar ska jag också aktivt börja söka lägenhet i Jönköping. För faktiskt, jag ska nog bli utskriven inom en snar framtid. Planen är att jag ska lämna behandlingshemmet i sommar och börja läsa till sjuksköterska i Jönköping till hösten. Att 2014 förhoppningsvis blir året jag lämnar behandlingshemmet känns så underbart då jag har varit här sen 2012. Tänk att jag SNART är klar här!

Så kommer min vår se ut ungefär. Gå i skolan, plugga, göra högskoleprovet, slussas ut, leta lägenhet i Jönköping, börja bo i Jönköping lite grann och söka till högskolan. Ett vanligt normalt underbart liv.

Utöver allt det här ska jag också:
• fortsätta jobba med jourmejlen såklart
• utöka mitt jobb som bloggredaktör på SHEDO. Istället för var tredje vecka ska jag nu ha SHEDO-bloggen ungefär två till tre veckor av fyra
• aktivt jobba som gästbloggare hos föreningen Tilia. Jag har ju nu varit gästbloggare hos dem ett tag, men tyvärr inte tagit det helt på allvar då jag har haft det svårt. Men nu när jag mår bättre kommer det förändras rejält vilket jag verkligen ser fram emot

Jag längtar så mycket efter 2014 att jag inte kan beskriva. Om allt blir som jag vill och önskar kommer det bli ett helt fantastiskt år! ♥ Jag hoppas att ni vill följa med på min resa mot ett vanligt liv efter nio år av sjukdom och vård.
Jag är så lycklig.

Den här bilden på mig och min extrasyster Sandra beskriver ganska bra hur jag känner inför det kommande året :)

tillbaka på behandlingshemmet

gbgb

Vid tio lämnade jag centralstationen och älskade älskade gbg. När jag kom till Skåne med bussen så grät jag. Jag började närma mig mitt hem, men aldrig hade jag känt mig lika borta. Som att jag inte längre hör hemma här. Som att det är dags för mig att gå vidare nu, börja leva. Men nu har jag varit ett par timmar på behandlingshemmet och det känns mer okej nu. Mest för att jag vet att det är nyår imorgon och för att jag har tusen underbara planer under 2014. Jag hoppas att jag snart kommer bli utskriven, men fram tills dess ska jag ta vara på behandlingen. Men det är bara det, att just nu så känns det som att jag inte kommer kunna bli helt frisk här. För att det är så mycket sjukdom runtomkring mig. Helt frisk kommer jag bli när jag får komma ut till det verkliga livet, umgås med människor som är friska och som jag älskar. När jag kan lämna personalen och klara mig själv.

Trots att det känns jobbigt att vara inne i detta just nu, att bara vilja komma härifrån så tror jag att det är den bästa känsla jag någonsin har haft. För det är BARA ett friskhetstecken och ingenting annat! Att man vill bort från vården och börja leva. Att man inte vill vara sjuk och patient. Permissionen har verkligen gått jättebra. Igår var jag ledsen som jag skrev, men bara av helt naturliga orsaker. Ingenting som hade med ångest, depression eller borderline att göra. Nu gäller det att stå ut ett par månader till och ta vara på den sista tiden av behandlingen. Imorgon ska ni få höra om mina planer inför kommande år. Jag har en så rolig sak att berätta för er. Jag har vetat om det strax innan jul men har valt att dela nyheten med mina närmsta först :) Men imorgon ska jag berätta om alla planer jag har inför 2014! Om allt blir som jag vill kommer det bli det absolut häftigaste året i mitt liv!

nittio år och trött på det där

Idag har vi firat min älskade morfar som fyller nittio år! Det har varit en underbart trevlig middag med släkten och dessutom en så himla fin restaurang – Långedrags Värdshus som ligger alldeles vid havet.

Jag kommer kunna leva på den här stunden länge, men just nu känner jag mig ganska ledsen av privata skäl och att åka tillbaka till skitskåne imorgon bitti känns så himla jobbigt. Jag orkar verkligen inte åka tillbaka till behandlingshemmet där sjukdomarna sitter i väggarna. Jag vill bara leva normalt och umgås med dem jag älskar. Jag är så trött på allt som heter sjukdom, vård och problem. Jag vill inte vara med i det livet längre. Jag vill bara få vara jag, glada Jessica. Hon som inte behöver dygnet-runt vård. Hon som jag älskar. Hon som lever i Jönköping i sin egna lägenhet och läser till sjuksköterska. STÅ UT JESSICA.

morfarmorfar

Orkar inte utan dig morfar.

du kanske aldrig blir redo

År in och år ut. Olika psykologer, avdelningar, öppenvårdsmottagningar. Ingenting blev bättre och hoppet var trasigt och försvunnet. Vad spelade det för roll vad min psykolog eller sjukhuspersonalen sa? Jag var ändå inte redo. Inte redo att lämna anorexian, självskadebeteendet. Jag var inte redo att bli frisk och heller inte redo att våga förändra mig själv.

Det kändes ibland som att jag varje dag i flera år väntade, på att bli redo att lämna det sjuka, kämpa och förändras. Sedan insåg jag, jag blir aldrig redo.

Jag tror inte att man vaknar en dag och känner, nu är jag redo att förändra mig själv. När jag för tre veckor sedan satt med mina kontaktpersoner här på behandlingshemmet och var sekunder från att tvångsomhändertas så var jag allt annat en redo att börja äta. För den här gången, just den här sjuka gången skulle jag lyckas. Jag skulle bli smalast i världen och jag skulle inte bli nöjd innan hjärtat slutade slå. Jag ville egentligen inte dö. Trots att läkaren sa det till mig, att jag höll på att göra just det. Ta livet av mig själv. Mina organ skulle lägga av. Jag åt för lite, men framförallt – jag drack inte. Ett långsamt sätt att dö. Trots att jag inte ville göra det. Jag höll på att döda mig själv, men jag ville leva. Ett tydligt bevis på att hjärnan inte kan tänka logiskt när man är kraftigt uttorkad och inne i svält.

Sedan började jag äta igen. Dricka igen. Men jag var inte redo. Men, jag insåg för längesedan, någonstans i en sjukhussäng, att redo blir man aldrig. Ibland måste man göra det i alla fall. Om LPT aldrig hade blivit ett faktum och om jag hade fortsatt att leva som jag gjorde så hade jag hunnit dö innan jag blev redo att överleva. Vänta därför inte på den dagen då det kommer kännas bra att förändra ditt liv. Ibland måste man göra det i alla fall. Jag var inte redo för tre veckor sedan, men när jag väl tog steget så blev jag redo. För jag ville ju inte dö.

det bästa med tjugohundratretton

Idag när vi satt och åt julmat för tusende gången på två dagar fick vi frågan från personalen. Vad har varit det bästa med tjugohundratretton?
Jag svarade de senaste tre veckorna. För att året har varit kämpigt, igen. Med ätstörningar och en jobbig leverutredning. Med hundra besök på akuten och tvångsvårdshot. Med ett år som inte blev som jag hade planerat.
Men såklart skriver också året historia. För att det är första året på nio långa år som jag inte har skurit mig en enda gång. För att det är första året på många som jag inte har varit inlagd på en sluten psykiatrisk avdelning trots att jag blev tvingad till psykakuten ett par gånger nu under hösten/vintern.

Jag har valt att inte prata mer om det här året på bloggen. Jag kommer inte lägga upp en resumé på all skit som har varit. I år vill jag bara se framåt istället. Det är bättre att lägga det dåliga bakom sig och blicka framåt till något positivt. Istället för en årsresumé ska ni strax innan nyår få höra om alla mina planer för tjugohundrafjorton. Jag har massor på gång och om allt blir som jag vill kommer nästa år bli det häftigaste i mitt liv. Utan överdrift! Så snart säger vi hejdå till 2013 och det ska bara bli så skönt. Att gå vidare och fokusera på det som kommer. Men hur som helst, mina senaste veckor har varit det bästa med året. För att jag fick tillbaka mitt liv.

Vad har varit det bästa med ditt år? Det skulle vara så roligt att få höra om era höjdpunkter med tjugohundratretton!

IMG_8222Bjuder på en bild från årets sommar. Åh min kropp jag hade då. Jag älskade den. Jag älskar den när jag ser den nu. Normalvikt. Jag har nuförtiden ångest då och då för att min kropp växer, men när jag ser den här bilden så känner jag bara – jag ska få tillbaka den där kroppen!

julfirande dag två

julstrumporIdag har jag gått runt i mina nya julstrumpor hela dagen och haft det så mysigt. Vi bestämde oss för att ha en chilldag på behandlingshemmet och har mest ätit julgodis och spelat kort. På eftermiddagen hade vi julklappsutdelning och trots att jag egentligen inte tar emot presenter så fick jag ändå några julklappar av behandlingshemmet. Sedan var vi spelat jullåtar på gitarr, ätit ännu mer godis och bara myst.

Det känns så himla konstigt att det är julafton på tisdag då jag i två hela dagar nu har firat jul och ätit julbord. Det känns som att julen är över för i år och egentligen har den inte börjat än, haha. Men mysigt är det! Ikväll ska jag precis som alla andra kvällar den här veckan jobba med jourmejlen. Då jag ska ta julpaus nästa vecka vill jag jobba extra mycket den här veckan!

Puss finisar.

jul på behandlingshemmet

juul

Idag har vi firat jul på behandlingshemmet. Varje år är det julbord och då bjuder behandlingshemmet in tjejer som har bott här tidigare men blivit utskrivna. I år fick jag träffa flera kända ansikten och det är ju alltid kul! Jag har haft på mig finklänningen och ätit så mycket god mat och julgodis att jag tillslut blev så trött och gick och la mig 😉 Jag har skrattat på riktigt och varit så glad över min situation nu. Om jag fortfarande hade varit inne i svälten skulle detta antagligen ha varit en fruktansvärd dag. Istället blev den mysig och bra!

För varje dag som går så inser jag hur värt det är att ta det där steget och börja äta. Hur jobbigt och skit och jävligt det än kan kännas. För jag lovar att livet med ätstörningar är värre än livet i kampen mot det friska. Det är underbart att helt spontant kunna stå och smygäta julgodis med sin bästa kontaktperson, skratta och ta två gånger vid julbordet. Vara mätt men ta en gång till för att vörtbrödet och laxen var så god och dricka flera glas julmust för att det är jul.

fjärde gången gillt

Igår klädde vi julgranen här på behandlingshemmet. Fjärde året i rad som jag är på någon vårdenhet och klär en julgran. Förra året var jag ledsen över det, i år är jag mest pirrig. Om det blir som jag vill, önskar och kämpar för så kommer jag nästa jul ha en egen lägenhet. Ett hem. Mitt egna hem. Den längtan är ganska obeskrivlig och jag kommer antagligen gråta av lycka när jag står där i min lägenhet och pyntar min julgran.

benen är till för att bära dig

bild (7)1

Mellan behandlingshemmet och busshållplatsen är det cirka en kilometer. Till affären likaså. Under flera månader som jag var ätstörningssjuk har jag inte fått gå den sträckan själv, utan överallt tvingats åka bil. Det har varit svårt och jobbigt, att bli så beroende av någon annan. Buss åker jag inte så mycket, men att inte få gå till affären själv när man är tjugotvå år är sorgligt och hemskt.

Idag skulle jag in till stan själv = ta bussen. Den friheten jag kände när jag fick gå en kilometer och ta vilken buss jag ville är fantastisk. Att liksom säga, hejdå personalen nu går jag. Vi ses senare. Att klara sig själv. Den lyckan och glädjen som slog i hjärtat när jag gick längs trottoaren kommer jag leva på ett tag. Att få gå till bussen kan vara en självklarhet för många, och egentligen för mig också. Men nu när jag har varit sjuk så har jag inte bara haft det jobbigt med ätstörningen, utan jag har också känt mig väldigt instängd. Att liksom inte få gå på en promenad eller köpa cigaretter närsomhelst. Behandlingshemmet har öppna dörrar, men när jag inte har fått gå ut som jag vill så har jag känt mig inlåst. Nu är jag fri. Och lycklig!

julgodis

bild (5)Dagarna innan jul är så mysiga här på behandlingshemmet. Vi bakar, fikar och dricker julmust mest hela tiden. Idag har jag gjort det godaste och enklaste julgodis jag vet – rischoklad! För er som inte vet så är det bara att smälta valfri chokladsort i vattenbad och sedan blanda i puffat ris i den mängd man vill ha, klicka ut i söta formar eller lägga på bakplåtspapper och sedan slänga in i kylen! Imorgon ska jag göra pepparkakskolor och alltihopa ska jag ta med mig hem till familjen över jul.

Jag vill också säga att jag mår bra igen. I torsdags hade jag ju en liten borderlinesvacka men den gick över lika fort som den kom. Livet flyter på, jag mår bra och kommande vecka kommer gå SÅ HIMLA FORT. Sen ska jag hem till Göteborg över jul och jag längtar så jag håller på att dö. Ja, livet är fint!

för vem kan glömma, att stjärnorna någon gång blir stenar

För första gången på sexton dagar har jag varit ledsen.
Gråtit och haft ont inombords.

Det började på ronden efter klockan åtta. Pratade med läkaren om det som har varit, det som är. Att min ätstörning är speciell. Inte som vanlig anorexia. Så många gånger det har hänt nu. Att jag slutar äta, för att sedan börja igen. Att jag i perioder är väldigt sjuk, för att sedan bli bra. Då jag ena dagen leker med döden för att nästa fika. När jag bestämmer mig för att börja äta, så går det bra. Precis som det går dåligt när jag slutar äta. Det är ingen vanlig anorexia, utan någon sjuk kombination av borderline och en ovanlig ätstörning. Trots att jag har levt med borderline i flera år nu förstår jag fortfarande inte ibland. Ännu svårare är det att beskriva. Men jag har personlighetsdrag, i samband med att jag har en personlighetsstörning, som är direkt livsfarliga för mig. Som när jag slutar att äta och dricka. Antagligen sker detta i perioder i en kombination av en personlighetsstörning och ätstörning. Och tyvärr, risken är stor, att detta inte var sista gången. Att jag har personlighetsdrag som gör att jag i perioder slutar äta för att sedan börja igen. Och varför det är så, måste jag ta reda på. För att kunna undvika att det fortsätter såhär år in och år ut.

Direkt efter ronden hade jag terapi där vi bland annat pratade om hur jag har varit under de senaste månaderna som jag har varit sjuk nu. Sedan jag bestämde mig, för sexton dagar sedan, att börja äta igen har vi inte riktigt pratat på behandlingshemmet om hur det var när jag var sjuk, men idag fick jag höra om hur jag var från personalens synvinkel. Att jag nästan gick in i ett psykotiskt tillstånd där jag var okontaktbar. Och jag minns det knappt. Som att jag har minnesluckor eller aldrig ens var medveten om vad som skedde. Jag var så inne i min egna värld, min sjuka värld bland borderline och ätstörningar. Och då jag var kraftigt uttorkad och hade stora näringsbrister så orkade hjärnan knappt tänka. Men jag försvann. Dag in och dag ut så var jag inte mig själv.

Att få höra nu i efterhand hur sjuk jag faktiskt var, gör ont. Det gör mig rädd och ledsen. Och idag, just idag, hatar jag min borderline. Vill skrika att nej, jag orkar inte leva med dig längre. Ikväll tänker jag låta mig vara ledsen och rädd. Jag ska gråta så mycket jag vill, för man behöver det ibland. Alla dagar kan inte vara bra, och ibland gör det ont. Men när jag vaknar imorgon så hoppas jag att det ska vara lite lättare att andas. Och framförallt hoppas jag så innerligt att jag ska hitta en väg i livet som gör min borderline kontrollerbar.

köpenhamn

Idag har jag haft en toppenmysig dag! Jag och behandlingshemmet gick upp tidigt och tog tåget till Köpenhamn. Vi har promenerat längs Strøget, shoppat, ätit massa gott, skrattat så himla mycket, försökt prata danska och slutligen varit inne på Tivolis julmarknad.

Flera gånger under dagen tänkte jag på hur jag skulle haft det idag om jag fortfarande var inne i svälten. För det första så hade jag varit fysiskt dålig och antagligen knappt orkat med den här dagen, och psykiskt skulle det heller inte varit bra. Jag hade inte kunnat njuta av all fika, av den goda pizzan som jag inte ens hade ätit, jag skulle hamnat i bråk med personalen och mest haft ångest över allting. Istället för allt det där så har jag bara haft roligt. Varit pigg och glad och fikat flera gånger om. Friskheten är verkligen tusen gånger bättre även att den innebär att jag går upp i vikt. Ibland får man välja. Att vara mager och ha ett skitliv eller må bra och sträva efter en normalvikt. Jag har valt men det vet ni ju redan. Och kära ni, jag menar såklart inte att det är det lättaste att bara välja sådär. Men det går faktiskt om man verkligen vill. Och att bestämma sig är en bra början!

framsteg och fika

fika

Idag har jag och mitt bästa team varit och firat genom en fika. Vi har firat att jag är tillbaka i livet, att jag äter, skrattar, ser framåt och mår bra. Jag har fått höra att jag ser friskare ut, är inte lika blek som när jag var inne i svälten. Dessutom är mitt träningsförbud borttaget och jag får nu ta en promenad ibland vilket är en enorm frihet då det innebär att jag får gå till affären själv! Hurra på det och på den goda kanelbullen jag precis åt!

ett fint välkomnande

20131204-170547.jpg
Möttes vid tåget av min älskade syster och svåger. Vi hann med en snabbfika och nu är jag på väg hem till mamma & pappa!

Jag kommer aldrig kunna beskriva lyckan jag känner när tåget rullar in i Göteborg. Trots att Skåne och behandlingshemmet är mitt hem nu så värker hjärtat varje dag i saknaden till familjen, Göteborg och vännerna. Jag har inte träffat de flesta av mina vänner sedan i MARS!! Det är sjukt, hemskt och sorgligt. Jag hoppas att jag ska få må bra under 2014 så att jag kan komma hem mer. Det måste bli så!

gbg

Processed with VSCOcam with t1 presetJag har äntligen fått permis och ska hem en kortis till Göteborg. Tyvärr har en viktig person i mitt liv blivit sjuk och därför vill jag hem och hälsa på. Men jag ska träffa en del av min familj också och det känns SÅ JÄVLA BRA! Jag är i akut behov av att lämna Skåne och få känna på det verkliga livet utanför behandlingshemmet så nu drar jag! Att det har gått ett långt halvår sedan jag var hemma kan jag knappast förstå.

nya gardiner och mitt rum

Förra veckan började jag sy egna gardiner som blev klara idag! Tänkte att jag skulle passa på att visa lite av mitt rum här på behandlingshemmet. Jag visade det en gång när jag precis hade flyttat hit, men jag har ju många nya läsare sedan dess och dessutom har jag ändrat om lite. Hur det såg ut när jag blev inskriven kan ni se här. Nu står fåtöljen framför skrivbordet och den stora lampan är utbytt mot klädhängaren med väskor. Sedan har jag fått upp egna foton och andra saker på väggarna och hyllorna :)

första advent och en underbar helg

förstaadventJag har haft en så himla mysig första advent. När mörkret började komma åkte vi in till Kristianstad och myste. Åt lussebullar i kylan och njöt av alla fina ljus. Nu på kvällen har vi adventsfikat här på behandlingshemmet med glögg, pepparkakor och ännu mer lussebullar.

Den här helgen har varit så bra. Tidigare har lördag & söndag varit mina värsta svältdagar. Framförallt söndagarna har varit jobbiga då jag fysiskt har mått dåligt. Varit så trött, matt och yr att jag inte har orkat någonting. Då jag levt i en svältdimma. Den här helgen har jag varit pigg och det var första helgen på flera månader. Och det känns så otroligt skönt och jag ångrar inte mitt beslut alls, inte ens lite. Jag är bara glad och lycklig för att jag äter igen, för att jag mår fysiskt bättre och för att jag njuter av livet.

svar på frågestunden – behandlingshemmet

Hur ser en typisk dag ut för dig på behandlingshemmet nu? Med aktiviteter, tankar och så vidare.
SVAR: Varje dag ser lite olika ut. Vi har ett aktivitetsschema här med olika saker för varje dag. Under mina fjorton månader här har min vardag sett olika ut beroende på hur jag har mått. När jag kom hit i september 2012 följde jag behandlingshemmets aktivitetsschema. Sedan började jag må bättre och kom då ut på praktik och hade många egna projekt. Sedan blev jag ju sämre igen och gick tillbaka till behandlingshemmets schema och där står jag nu. Men då mitt liv har vänt igen så hoppas jag att jag snart ska ta mig ut till ”verkligheten” igen med skola eller praktik. Jag har en liten idé på hur jag framöver ska berätta för er vad jag gör varje dag på behandlingshemmet, så det kommer. Men nu ska ni få höra lite kort hur en dag kan se ut.

Det är väckning kvart över sju och morgonsamling klockan åtta. Då tittar vi på nyheterna och sedan går vi igenom vad som ska hända under dagen. Efter morgonsamlingen är det frukost och klockan nio börjar första aktiviteten som till exempel kan vara skapande, utegrupp, sociala färdigheter, städgrupp, social träning, terapi, individuella saker, fysiskt aktivitet, livstema, egna projekt, bakgrupp med mera. Klockan tio är det fika och halv elva går man tillbaka till aktiviteten fram tills lunchen, klockan tolv. Sedan är det lite paus då personalen har rapport, men cirka halv två börjar eftermiddagsaktiviteten och håller på fram till fyra ungefär. Sedan är alla måsten för dagen över och då brukar det bli en lugn kväll med mycket kortspel och tv-tittande. Halv sex äter vi middag och halv nio äter vi kvällsmat. På kvällarna brukar jag sitta en del framför datorn, titta på film eller serier, spela kort eller se på tv.

På helgerna brukar det vara väldigt lugnt. Vi har sovmorgon fram till tolv och då äter vi frukost/brunch. Sedan gör vi lite vad vi känner för. Ofta hyr vi film och myser, och ibland åker vi iväg på olika saker.

Ibland känner jag mig lugn och harmonisk här och ibland är jag fruktansvärt uttråkad och tycker att tiden går extremt långsamt. Ibland är jag så trött på att spela kort och ibland är det roligt och mysigt. Man får försöka göra så mycket saker man kan som man tycker är roligt och de dagarna man har tråkigt får man försöka gå igenom så gott det går. Vi har ofta mysigt och roligt ihop, boende och personal, men ibland är man bara SÅ trött på att vara här. Och det är ju inte så konstigt. Ibland längtar jag så mycket efter att få en egen lägenhet och börja leva på riktigt att det gör ont i hjärtat. Men det kommer!

Hur länge kommer du bo på behandlingshem? Vad vill du göra efter din tid på behandlingshemmet?
SVAR: Jag vet inte hur länge jag blir kvar här. Från början var det sagt två år, alltså till ungefär september 2014, men jag vet inte. Man får se hur det går och sedan är det självklart en pengafråga också. Men till minst hösten 2014 tror jag!

Jag har massor med planer om vad jag ska göra när jag blir utskriven. Jag ska flytta till Jönköping och börja läsa till sjuksköterska, sedan vill jag hålla på med psykisk ohälsa av något slag. Kanske föreläsa och självklart fortsätta och utöka jourmejlen som jag driver. Sedan vill jag bara leva. Ha roligt med mina vänner, träffa nya, bli kär, dansa till halv fem på morgonen, skratta och leva ett helt vanligt liv.

Vad gör behandlingshemmet för att hjälpa dig med din ätstörning?
SVAR: Just nu är alla bara glada. Jag och personalen. För att jag med hjälp av behandlingshemmets ultimatum bestämde mig för att hjälpa mig själv. Börja äta och hitta tillbaka till den tjejen som jag egentligen är. Hon som älskar att fika, pratar mycket och skrattar ännu mer. Just nu försöker jag bara återhämta mig och leva i den lyckan jag känner. Men i terapin har vi mycket att gå igenom, dels om allt det som har hänt, men också prata om hur vi (jag) ska göra för att undvika att bli sjuk igen i framtiden. Vid måltiderna sitter jag tillsammans med personalen och jag får stöd när jag lägger upp mat.

Hur mycket pengar kostar du att ha på behandlingshem per dygn?
SVAR: Jag vet inte. Men jag vet att den här behandlingen är dyr. Och jag är tacksam, otroligt tacksam, för att jag får den här chansen och jag ska göra allt för att ta vara på det och bli så frisk jag bara kan.

Processed with VSCOcam with f2 presetEn bild från en snöig vinter på behandlingshemmet. Bilden föreställer gårdsplanen och stallet där vi har alla djur :)

kakfest i svartvitt

Idag har vi bakat på behandlingshemmet. Varje torsdag är det bakgrupp och då luktar det sådär gudomligt i köket. Fram tills den här veckan har jag bara avskytt det men idag var det riktigt mysigt. På kvällen har vi haft kakfest och ätit tills alla var helt flamsiga av allt socker. Jag skrattade så att jag knappt kunde andas, slog bort alla tankar på kalorier och älskade mitt liv för hur det är nu. Det känns som att jag har varit död i flera månader men nu återuppstått. SÅ underbart känns det att leva igen!

kakfest

mitt nya liv

Det har varit en bra dag. Ångestpåslag emellanåt men jag har levt i ett euforiskt lyckotillstånd. Trots att vägen är lång så har jag ändå från och med nu fått tillbaka mitt liv! För första gången på flera månader har jag velat och orkat se framåt.

Att äta den där äggmackan till frukost som jag längtat efter var helt underbart. Att personalen har slängt min ätstörningsmüsli är så rätt. Att jag har kunnat äta knäckebröd med smör till maten, både lunchen och middagen är ren lycka. Att jag nu ska in i duschen, ta på mig onepiecen, titta på bästa Känn igen sorg och äta choklad känns som världens bästa onsdagskväll. Jag är lycklig! Och tack & puss för alla fina ord.

Processed with VSCOcam with t1 presetSOM JAG LÄNGTAT EFTER DIG!

när en dag är sämst och bäst

Jag har världens bästa nyhet till er. Men vi tar det från början.

Idag var det hemskt. Så hemskt att hjärtat drog ihop sig och tårarna gjorde det svårt att andas. Min bästa kontaktperson och bästa terapeut hade ett allvarligt möte med mig. När de sa att de inte tänkte se på längre, så menade dem det. Det var inte längre ett hot, utan verklighet. Jag hamnade i situationen där jag hade två val. Antingen så stannar jag på behandlingshemmet och börjar samarbeta, eller så händer det där som absolut ingen vill. Idag var jag bara sekunder ifrån att bli tvångsomhändertagen och bli skickad till Göteborg och en slutenvårdsavdelning. Jag fick höra att min kropp tog så stor skada av undervikten och svälten, att jag var i riktigt dåligt skick nu. Trots att en del av mig förstod vad som höll på att hända, så fattade jag inte. Jag sa bara om och om igen att jag inte tänkte äta mer.

Sedan låg jag i min säng och insåg. Att jag har en jävla chans i mitt liv att förändra detta nu, annars hamnar jag väldigt snart under tvångsvård. Och är det så man vill ha sitt liv, om man har chansen att välja? För faktiskt så har jag det. Jag har chansen att stanna på behandlingshemmet med mitt bästa team, där jag är trygg. Äta mer måste jag börja göra ändå. Och gå upp i vikt är också någonting jag inte kan välja bort. För om jag inte gör det här, så gör jag det på en slutenvårdsavdelning i Göteborg med ett LPT på mig. Jag insåg att det är dags att börja kämpa nu. Att jag måste sluta ljuga för mig själv och inse att det bara är JAG JAG JAG som kan se till att JAG blir frisk. Ingen annan.

Resan som väntar kommer bli jobbigt. Fy fan vad jag kommer gråta av ångest. Men jag vet att det kommer bli bättre med tiden, att det gör som ondast i början. Min resa mot ett friskt liv (igen), den börjar här. Tisdagen den tjugosjätte november. Det har bara gått några timmar sedan jag tog mitt beslut men jag har redan hunnit äta en bättre måltid än på länge, tagit bort alla kalori- och träningsappar, smsat mitt bästa team, fått fina svar och ringt mamma som blev så glad. Nu kan det bara bli bättre.

inför jul

En månad kvar och högtider är ingenting jag tycker om. Men inför den här julen är allt blandat. Jag längtar så mycket att jag håller på att spricka och jag är så orolig att jag inte kan sova på nätterna. Jag är rädd för julbordet, så jävla rädd att jag tänker på det flera timmar om dagen. Men jag vet att det kommer gå bra när det väl är dags. Jag kommer klara det!

Anledningen till att jag längtar så mycket efter jul är att jag ska få permission och få träffa min familj! ÄNTLIGEN! Tänk att jag inte har varit hemma på ett långt halvår. Egentligen tänkte jag stanna hemma hela julveckan, men det verkar inte som att jag får det för behandlingshemmet så det kanske bara blir en kort permis, men det är bättre än inget! Tycker ni om julen och har ni några bra tips på hur man ska hantera all julmat i samband med ätstörningar och ångest?

2

En bild från en underbar kväll på Lisebergs julmarknad. Jag var där med min älskade vän Sara 2011. Då var vi inlagda på avdelning 336 men fick några timmars permis för att mysa på Liseberg. Vi var så himla bra då och åt pepparkakor, drack varm choklad och köpte plopp som vi åt UTÖVER matschemat! Jag kan lova er att vi var stolta när vi kom tillbaka till sjukhuset och avdelningen på kvällen! Saknar min vän så att det gör ont.

min vecka

Den här veckan har verkligen varit upp & ner och upp & ner. Jag har skrattat och skrikit om vartannat, gråtit och tappat humöret tusen gånger. Den här veckan har både jag och ätstörningen vunnit. I onsdags vann jag i alla fall då jag vågade äta en hamburgare i ett badhus. Idag har jag tagit en del prover som visade att jag har stora vitaminbrister. Annars händer det inte så mycket här. Det är bråk och tjafs om mat och varje dag går jag runt i min bubbla och längtar efter framtiden som känns väldigt långt borta. Men trots att det känns som att jag trampar runt på samma ställe hela tiden så har jag ändå kommit en bit framåt då det faktiskt går bättre med drickandet nu. Det gör också hela situationen mindre akut och den här veckan har varit helt fri från sjukhusbesök. TJOHEJ på det och på att det är helg nu!

”du verkar ju inte vilja ha någon hjälp”

Jag har fått lite kommentarer och påståenden kring inlägget jag skrev igår, och därför tänkte jag förklara lite mer. Jag erkänner. Jag tvekar hela tiden på vad jag egentligen vill med mitt liv. Jag längtar efter friheten men viktfobin, ångesten och tvångstankarna gör att jag tar fel beslut för ofta. Men kommentarerna har handlat om att jag borde ta emot den utökade hjälpen som mitt behandlingshem erbjuder. Och faktiskt är det fel, för den utökade hjälpen innebär att jag ska bli inlagd på en sluten psykiatrisk avdelning. Och för mig är inte det hjälp – det är förvaring. I sju år har jag åkt in och ut på dessa avdelningar och aldrig, inte ens en enda gång, har jag fått hjälp där. Jag vet att jag får bättre stöd, bättre trygghet, bättre vård på behandlingshemmet. Därför vägrar jag att bli inlagd på sjukhus.

Däremot har jag pratat med mitt behandlingshem om att en ätstörningsenhet borde kontaktas. För ja, jag inser och tror att jag behöver mer specialiserad ätstörningsvård än vad mitt behandlingshem erbjuder. Men, det är också mitt behandlingshem som säger nej till detta. De anser att de själva jobbar så pass mycket med ätstörningar att det inte behövs. Hade jag blivit erbjuden en mer specialiserad ätstörningsvård så hade tagit emot den hjälpen, men trots att jag själv tar upp frågan så kommer vi ingen vart då mitt behandlingshem tycker att jag kan få vården här.

nej jag har inte dött…

Jag har bara haft det så förbannat jobbigt. Den senaste veckan har varit en av de mest kaosartade i hela mitt liv och jag kände att jag behövde en paus ifrån alla sociala medier.

Vi tar det från början. Min ätstörning har blivit väldigt allvarlig då jag i princip har slutat att dricka. Aldrig har jag känt mig lika vilsen och ensam i hela mitt liv. För hur förklarar man att man inte kan dricka på grund utav ångest och tvång? I en hel vecka har jag åkt fram och tillbaka mellan behandlingshemmet och psykakuten. Överallt har jag mött människor som inte vill eller kan hjälpa mig. Behandlingshemmet har inte kunnat hantera det och därför skickat mig till psykiatrin. Psykiatrin vill inte ta hand om det och skickar tillbaka mig till behandlingshemmet. Alla timmar på psykakuten har varit jobbiga. När läkarna har börjat prata om sond, dropp, intensiven och LPT har jag slutat att lyssna. För att jag inte orkar ta in det.

Ungefär där står jag nu. Jag har svårt att somna på kvällen för att jag är rädd för morgondagen. Att behandlingshemmet ska köra mig till sjukhuset igen. Det värsta är att jag inte har något val. Jag kommer aldrig frivilligt att åka till psykiatrin igen, men om jag inte följer med personalen när de säger åt mig så kommer de med tvång att få dit mig. Och då kan det bli polisen och hela helvetet och det är ju tusen gånger värre. Ibland gråter jag så att kudden blir alldeles blöt, och ibland är jag bara tom. Allting känns fruktansvärt overkligt och jag vill bara skaka om mig själv, förändra mig själv. Nu. Och inte sen. Ändå blir varje dag så svår.

ingen ska se mig gå ner mig

Flera gånger den här helgen har jag funderat på vad fan jag håller på med.
Om det är värt det.

I går skulle min kära älskade vän Sara ha kommit hit och hälsat på mig. I tisdags fick jag beskedet att det inte gick. För att jag var i för dåligt skick. Att få höra det gör mig ledsen. Jag förstår vad behandlingshemmets personal menar, men det gör ont i alla fall. För att jag saknar henne och för att jag aldrig ville bli för sjuk för mina vänner, hur dem än mår. Den här helgen har allt varit tröttsamt. För att jag har varit så orkeslös. Alla timmar som jag legat i sängen har jag funderat på mitt liv. Kroppen är uttorkad och hjärnan orkar inte tänka. Därför har jag gjort något bra. Jag har slutat smyga ut på mina promenader. Min sista var i onsdags, och efter den fattade jag, att nu måste jag sluta. En enda smygpromenad till hade inneburit vak. Är det jag? Ska mitt behandlingshem bli som en sluten psykiatrisk avdelning? Nej nej nej nej nej nej. Därför insåg jag att det är nu eller aldrig som det gäller. Det finns inget sen. Det här kommer ta tid, men ett första steg är att sluta smygträna när man faktiskt har fått träningsförbud. Sedan har jag utmanat mig också. Ätit bröd två gånger igår och två gånger idag. Bröd som har varit så fruktansvärt förbjudet. Det är så mycket jag vill förändra, så mycket jag vill bli frisk ifrån. Jag ska skriva en lista framöver som jag tänkte dela med er sen.

Jag är så trött på mitt velande. På min ångest. På min sjukdom. På allt. På mig själv. Jag är så förbannat jävla trött på att tänka på mat. Jag minns hur det var när jag mådde bra. Då jag gjorde vettiga saker varje dag. Då jag jobbade med olika projekt, drev jourmejlen och förändrade människors liv. Nu vandrar jag bara runt i min sjukdomsbubbla och ser inte längre än till nästa måltid. Jag önskar att jag fick tillbaka motivationen som jag hade augusti tjugohundratolv. Då jag sa hej då till anorexian och blev frisk på egen hand. Jag hade nog kunnat döda för att få tillbaka just den viljan.

ett fruktansvärt dygn

de senaste timmarna har varit extra svåra. jag har upplevt saker som varit så obehagliga att jag knappt orkar tänka på det. igår kväll var jag väldigt ledsen och hade många mörka tankar. min terapeut kom hit till behandlingshemmet och vi pratade och pratade. övervägde om vi skulle in till psykakuten eller inte. när vi till sist bestämmer oss för att jag ska stanna på behandlingshemmet så får jag en blackout. jag minns det knappt, men jag lämnar behandlingshemmet sent på kvällen och bara går eller springer utan att veta vad jag gör. jag minns inte att detta har hänt, men min terapeut har berättat att hon plötsligt inte hittade mig och körde då iväg med bilen för att leta. då går jag bara där på vägen, utan att förstå vad som händer. när hon hittar mig sätter hon mig i bilen och kör mig till psykiatrin på sjukhuset. där sitter jag sen i kanske en timme, men helt plötsligt förändras jag. jag börjar förstå vart jag är, vad som händer. i bilen på väg till sjukhuset var jag helt borta, svarade inte på tilltal och var apatisk. så på psykakuten börjar jag bli mig själv igen och fick då åka hem på egen begäran.

idag känns allt som en dröm. vi försöker förstå vad som har hänt, och antagligen har jag fått en blackout på grund utav mycket ångest och stress sista tiden, och så har ju inte hjärnan fått tillräckligt med näring heller. idag har vi haft möte och det gjorde ont. det gör ont. jag har nu fått hot om att få vak på mig och dessutom hot om att hamna på en ätstörningsavdelning om inte situationen förändras snart. jag har fått svara på jobbiga frågor om självmordstankar och självskadetankar. jag har sovit från och till hela dagen, bråkat, varit ledsen, haft ångest, höjt flera medicindoser.

jag står i mitten av alltihopa och önskar att jag kunde sluta vela. att jag kunde välja livet. nu. men jag är så rädd för att gå emot det sjuka, så rädd för att jag ska gå upp i vikt att jag står kvar och velar. men en dag kommer jag att bestämma mig, för att jag vill – eller för att jag måste.

och det är då jag önskar att jag kunde hålla käften

Processed with VSCOcam

varje dag ser nästan likadan ut. därför är det tyst. för att jag inte vill skriva om min ångest varje dag. men jag är rädd. för hur det här ska sluta. för att jag inte kan se utanför min ätstörningsbubbla. jag hatar mig själv för hur jag beter mig, för hur dagarna är. jag vet att man inte väljer ätstörningar, men ändå lägger jag skulden på mig själv. för hur jag ljuger, fuskar, smygtränar. för att jag inte lyssnar, inte fattar.

idag har behandlingshemmets föreståndare pratat med mig. frågat om jag vill till psykiatrin och träffa en läkare. nej tack. verkligen nej. tänk om de låser in mig igen. därför stannar jag på behandlingshemmet och väntar tills ronden som är nästa vecka. imorgon ska jag ha möte, igen. diskutera hur vi ska gå vidare. vi måste gå vidare. jag måste gå vidare. ingen annan än du själv kan se till att bli frisk. och det suger, för just nu orkar inte jag gå emot kriget som är inom mig. jag känner mig fängslad i min egen kropp och sjukdom, och jag känner mig fången på behandlingshemmet då jag inte får gå ut ensam. varje dag ställer jag mig frågan, vad fan är det här för liv? inget liv alls. ändå klarar jag inte av att bryta det just nu, hur gärna jag än skulle vilja. jag har klarat det här förut, och innerst inne så vet jag att om jag bara vill så kan jag igen. men jag är så velig, tvekar och tvivlar varje sekund. jag vill bli frisk, men jag vill gå ner i vikt. och de där två faktorerna går inte ihop och ändå går jag och väntar på dagen då jag ska kunna få båda delarna. rätt så patetiskt va?

jag hoppas att ni har det bra. imorgon tänkte jag ge er en uppdatering på hur det går med min fysiska hälsa då det var längesedan jag skrev om leverutredningen. kram kram kram! ♥

ge ingen tid till ånger, det blir bra vad som än kommer

vissa dagar bara går utan att jag minns. vad som händer. vad som känns.
andra dagar ättsar sig fast på näthinnan.
idag är en sån dag.
då jag har bråkat med en av de viktigaste personerna i mitt liv. när vi tjafsar, är oense om allt. när han bara vill hjälpa mig så förbannat mycket men då jag är för dum för att förstå. för fast i ätstörningen för att se.
och ingenting i hela världen gör lika ont.
som när jag förstår att en av de viktigaste relationerna i mitt liv har förändrats.
när ingenting är som förr.

ibland är jag helt värdelös på att kämpa. för att ångesten tar över. för att rösterna är så starka.
det absolut värsta med ätstörningar är lögnerna. när jag offrar hela mitt liv på att försvara mig. förminska problemet. ena sekunden tror jag att jag förstår. i nästa är jag inte ens sjuk. när det är fel på alla andra utom mig själv.

livet känns så långt borta. alla planer, drömmar.
hela jag.
känns så långt borta.
men det är känslor.
och inte detsamma som sanning.

mammabesök och ångest

fikaigår kom världens bästa mamma till skåne. jag mötte henne i lund och hela dagen gick vi i affärer, shoppade, fikade och åt, pratade och myste. sen har hon sovit över här och idag åkte vi till kristianstad. att ha mamma här har verkligen varit mysigt, men jag har inte mått så bra. många prövningar och utmaningar med både fika och restaurangmat. idag har jag haft fruktansvärd ångest så mamma åkte tillbaka till göteborg tidigare än vad vi hade tänkt. jag åkte tillbaka till behandlingshemmet och har pratat ordentligt med min kontaktperson.

nu är jag mest trött efter den här kämpiga veckan. det gör ont och det är svårt. jag förstår nog fortfarande inte allt som har hänt de senaste dagarna. nu har min kontaktperson och min terapeut gått på helgledighet och det känns fruktansvärt vemodigt. de har varit helt fantastiska den här veckan! men jag vet, att de tänker på mig och finns med mig ändå. jag ser inte framemot vägen jag har framför mig, men när jag kommit ut på andra sidan så kommer jag vara lycklig för att jag gick den. och kära ni, tack för allt pepp.

hej jag lever

tre dagar som har känts som fyra långa år. idag berättade jag för första gången för någon utanför behandlingshemmet vad som har hänt under dessa dagar. jag har inte orkat skriva här. jag har varit i chock och haft ångest nästan hela tiden.

det började i måndags då jag satt på golvet i mitt rum och grät tillsammans med behandlingshemmet föreståndare. i måndags hade jag varit friskförklarad från anorexian i trehundrafyrtio dagar. i måndags fick jag en ätstörningsdiagnos igen. jag tvingades möta vågen. jag kommer inte prata bmi och vikt här, men jag hade gått ner skrämmande mycket under kort tid. gick från stabil normalvikt till undervikt. och det gick så fort, så fort att jag inte har fattat.

sedan blev det tisdag och en och en halv timmes möte med min terapeut och kontaktperson. personalen ville inte se en likblek tjej längre. saker har förändrats. jag måste äta sex gånger om dagen och har fått träningsförbud. jag får inte ens ta en promenad. varje förbannade måltid sedan klockan tio igår har varit så jobbig. jag har gråtit, haft fruktansvärd ångest, varit rastlös. lyssnat på håkan mellan alla tårar. pratat pratat och pratat med personalen. jag har känt att jag vill ge upp. att det inte kommer gå. att det här kommer bli så mycket jobbigare än vad jag orkar gå igenom. jag hatat och varit arg på allt och alla.

nu har jag väl på något sätt börjat förstå i alla fall. och trots att det faktiskt helt ärligt känns otroligt skit och jobbigt, så har jag i alla fall börjat vandra åt rätt håll igen. att börja äta regelbundet efter mycket svält är kämpigt. jag har lite samma känslor som när jag blev inlagd på anorexiaavdelningen. att det känns som att jag inte gör något annat än att äta. men mat är enda sättet att bli frisk. och trots att jag har så mycket ångest varje dag att det känns som att jag kommer dö så är det faktiskt precis så som personalen sa till mig. att äta är att inte dö.

den här veckan har varit som ett vakuum. allt i mitt liv har tagit paus. det måste få vara så nu. jag måste fokusera på att äta, stå ut med ångesten, ta hand om mig själv. ni ska få följa med i min kamp, men just nu är allt så nytt, kämpigt och läskigt att jag inte orkar tänka på vad jag ska skriva här och inte. nej, nu är det överlevnad som gäller. och fan tack för att jag har min bästa kontaktperson och min terapeut. som pratar med mig, kramar mig, sitter med mig, ber mig kämpa, tar hand om tårarna, löser sudoku med mig, spelar kort. jag är glad för att jag får hjälp. och det kommer bli bra. jag har klarat det här förut. men det kommer vara svårt och jobbigt. bara en sån sak att jag gick från att vara fri till väldigt begränsad är en stor omställning. nu vet kära ni varför jag kanske försvinner ibland. för att jag kämpar på eget håll. för att överleva. för att jag har det svårt nu, svårare än på länge. men jag kommer aldrig tappa hoppet om att det ska bli bra igen. och vet ni? egentligen längtar jag så förbannat mycket efter att kunna äta spontant igen. kunna fika och äta godis utan ångest. att ha ätstörningar är helvetet, men himlen är när man blir fri. tack till er som fortsätter kämpa vid min sida ♥

krismöte

när min bästa kontaktperson sa att han saknade vanliga jessica så grät jag. för att allt är som det är och för att jag också saknar henne.
så himla mycket.

i morse fick jag reda på att vi skulle ha möte. jag, min kontaktperson och min terapeut. de är oroliga. rädda. jag med. skräckslagen. trots att mötet gjorde ont i hela mig så blev jag också trygg. för att dem finns.
och för att de är beredda att vänta och kämpa. tills jag blir jag igen.

alla i personalen saknar den vanliga tjejen. de längtar efter henne. jag hoppas hon kommer tillbaka snart. för just nu är det bara krig inom mig. hela jävla tiden. vid varje måltid och all tid däremellan. ätstörningar är skit.

imorgon blir det nytt möte.

den friska jag

Den sista tiden har jag sagt mycket utefter ätstörningstankarna. Jag har svarat på frågor genom rösterna. Inte hittat den friska Jessica. Inte gjort val genom henne. Men idag så sa jag någonting, helt ärligt, helt spontant. Någonting som kom från hjärtat och hjärnan, någonting som var friskt.

”i december ska vi dricka glögg och äta lussebullar”

Tack för att du kom tillbaka, friska Jessica. För en sekund, men ett stort framsteg. För just det där är riktiga jag, hon som vill fika. Jag och min terapeut tittade på varandra när jag sa meningen vid middagsbordet. Vi skrattade och ren glädje syntes i hennes ögon. Och i mina också.

Det kommer inte lösa sig imorgon. Kanske inte nästa månad heller. Men för varje mening, varje ord som är ärligt och friskt så känner jag, att det kommer bli bra tillslut. Jag kommer ta mig upp igen. Igår ville jag bara gråta för att det kändes så fruktansvärt hopplöst. Nu kan jag le lite grann. För att det friska visade sig idag. Det var längesedan.

det blir vår och det blir sommar men här vilar en förbannelse av höst

Ibland är jag så fruktansvärt rädd. Så arg. Ledsen. På allt. På mig själv. På livet. Så arg på hur fel jag har haft och hur svag jag har varit. Ibland hamnar jag i bråk med personalen på behandlingshemmet. Mest för att de överdriver och för att de känns som att de skuldbelägger mig. Som att jag valde att bli sjuk igen. Ibland känns det som att vi och jag har kört fast. Som att vi stampar vid en återvändsgränd men är för trötta för att vända om och välja en annan väg. 

Processed with VSCOcam with t1 preset

Därför står vi kvar, tjafsar och är oense. De senaste nio dagarna har jag fått höra hemska saker. Sanna ord och en stor överdrift. Jag har sagt saker som jag inte ens kommer ihåg. Det är precis som att jag svarar på meningar utefter vad ätstörningsrösterna säger i huvudet. Och sedan har jag glömt vad jag har sagt. Jag har fått höra att jag kommer dö om jag fortsätter såhär, att personalen inte litar på mig, att jag kommer få tvångsvårdas om allt fortsätter, att jag har dålig sjukdomsinsikt och att jag försvarar mig som en drogmissbrukare. Jag har fått frågan ”Varför gör du såhär Jessica?” För att jag är rädd. Och trött. På det här. På att ramla igen. Ändå känns det som en enkel väg. En flykt och en falsk känsla av trygghet.

Trots att det känns hopplöst ibland. Trots allt det där, så vet jag. Att det går. Att det aldrig är försent. Att man alltid kan förändra sitt liv. Jag ska förändra mitt, ta mig upp igen. Andas och skratta. Ta mig precis dit jag vill. Jag kommer klara det, och den dagen jag skrivs ut från behandlingshemmet, hur många år det än är kvar här, så kommer jag må bra. Skratta och gråta av lycka. Lämna sjukdomar bakom mig. Börja leva. Jag längtar och kommer aldrig tappa hoppet om att den dagen finns. Då jag blir frisk. En gång för alla.

ingen tumör och ätstört kaos

Jag har längtat efter den här dagen. Då jag kan säga till er, jag har inte cancer. Vi kommer heller inte så mycket längre med utredningen. Läkaren misstänker nu att jag kan ligga i riskzonen för att få en leversjukdom (läkaren har hittat detta genom leverprov). Det innebär alltså att jag i framtiden har en risk att få en leversjukdom och att jag eventuellt kommer behöva anpassa mig på vissa plan i livet för att minimera risken att bli sjuk. Men jag vet inte om det är så än då jag har ett sista blodprov att ta för att få svar på om det är så eller inte.

Förklaringen till mitt mående och mina levervärden kan också vara enkel. Levern kan ha påverkats av alla överdoser under åtta år. Den är inte förstörd, och den klarar sig, men den kan ha påverkats av det. Och det kan ta tid innan den är återställd. Mina symptom kan också handla om psykiska faktorer.

Nu börjar i alla fall utredningen gå mot sitt slut vilket känns skönt. Jag hade nog inte orkat med så många fler sjukhusbesök. Det tar för mycket på mitt psyke. Det som jag vet att jag har kvar är blodprover, ultraljud och så ska jag få träffa en hudläkare som ska göra en bedömning kring min (lever?)klåda. Om det visar sig att jag ligger i en riskzon att drabbas av en leversjukdom så får jag ta det då. Jobba med känslorna kring det och lära mig att anpassa mig för att minimera risken att bli sjuk.

Annars har den här dagen verkligen varit kämpig. Jag har haft allvarliga samtal med behandlingshemmets föreståndare och min kontaktperson. Jag har skrikit och gråtit, hatat, varit arg, haft ångest och känt mig så fruktansvärt uppgiven. Jag varken vill eller vågar se det, men enligt personalen har jag stora beteendeförändringar och svåra ätstörda problem. I min hjärna är det kaos. För ena sekunden förstår jag personalen och håller med om det, att jag äter för dåligt. I nästa så blir jag arg och försvarar mig. Jag har inga problem. Jag mår bra. Jag behöver inte eran hjälp.

Jag har det tufft nu. Fruktansvärt jobbigt. Är varken motiverad eller känner mig stark nog att gå emot och kämpa varje sekund. Därför fuskar jag och hoppas på att det löser sig av sig själv. Vilket det inte gör. Det vet jag. Men jag kommer tillbaka igen. Jag vet det. Jag har varit här så många gånger. Frisk sjuk frisk sjuk frisk sjuk. Nästa gång jag blir frisk måste jag hitta nåt sätt att stanna där. Förra gången jag blev frisk så var jag säker på att jag aldrig skulle bli sjuk igen. Nu är jag tillbaka i ätstörda vanor i alla fall. Jag hoppas verkligen att jag får tillbaka motivationen snart så att vägen tillbaka till det fria inte blir för lång. Men hur jävla lång den än blir så kommer jag att gå den. Jag ska vinna. Men just nu känner jag att nej fan jag orkar inte en gång till. Men. Vi klarar mer än vad vi tror.

Tack till er som hejar på mig. Som orkar stanna och som inte tappar hoppet även när En flicka som är stark är rätt så dålig på att kämpa. Förlåt för det. Jag tror att många av er känner till hur svårt det är att göra framsteg när man inte har så mycket motivation. Men en dag kommer det kännas bättre, bli lättare. Och att alltid vara motiverad i en behandling är knappast mänskligt. Ibland behöver även jag säga att jag inte orkar, att jag är rädd, att jag inte vågar, att jag inte vill.

bild (70)

avslutning och förlängning

bild (57)1Idag har jag varit på min praktikplats på fritidset och sagt hej då, kramats, fått finaste intyget, choklad och bilder. Det var helt klart med blandade känslor som jag lämnade stället. Det har varit så himla bra där, men nu har jag ingen ork till att vara kvar. Men att jag äntligen fick avsluta det på ett bra sätt känns skönt. Jag tror att man behöver det, ett riktigt hej då. För att kunna gå vidare. Nu ska jag gå vidare. In i kampen mot borderline och levern. Jag har insett att det krävs mycket tid och ork för att klara den kampen. Jag gråter ögonen ur mig varje gång jag har terapi och lite däremellan. Jag är i alla fall så sjukt tacksam för att jag är på behandlingshem nu där jag kan få mycket stöd. Idag har jag dessutom fått reda på att jag har fått min förlängning godkänd – hurra!

tillbaka i en vardag

Jag försöker sakta men säkert få tillbaka min vardag. Den har varit helt upp och ner hela sommaren. Nu är det höst och jag försöker hitta tillbaka till rutiner. Det blev inte som jag hade tänkt. Min höst skulle innebära lägenhet och skola. Ett vanligt liv. Våren innebar mycket praktik. Nu är jag tillbaka som förra hösten, behandlingshemmets schema och aktiviteter. Det är mycket jag har behövt acceptera sista tiden. Just nu är jag inne i att behöva acceptera att jag ska följa behandlingshemmets schema så mycket jag orkar och kan. Ibland känns det okej. Ibland känns det skit. När det känns skit brukar jag bli irriterad på personalen. Egentligen handlar det inte om dem, utan om mina leverproblem. Om att jag inte ville stanna här, göra saker varje dag som egentligen är ganska meningslösa i mitt liv. Jag ville göra något som betydde något, som var viktigt. För mig känns det meningslöst att baka, ha köksträning, musik, utegrupp och sånt där. Jag ville göra något för min skull och för andras skull. Som skulle vara viktiga och som skulle kunna förändra människors liv. I höst hade jag egentligen ett väldigt spännande välgörenhetsprojekt på gång inom Röda Korset. Det blev inte så av den anledningen ni redan vet. Som ni förstår så skulle min höst ha varit något helt annat. Och visst gör det ont i mig när jag tänker på det. Men jag försöker tänka positivt. Det finns fler chanser i mitt liv. Det är aldrig försent att göra det där man drömmer om. Men att backa när man tagit tusen steg framåt är svårt. Stegen bakåt har jag redan tagit, nu ska det accepteras också. Det är den biten jag har svårt för.

Idag fick jag ett väldigt fint brev från min kära vän Sara. Alla ord värmde i hjärtat, men en mening behövde jag höra mer än någonsin. ”En vacker dag kommer du stå där utanför skolan och hoppa av glädje, färdigutbildad sjuksköterska”. Ja, det kommer jag. Och för att se det positivt så är det ju bra att jag får lite mer sjukhuserfarenhet innan det, haha. Nej vänner, det blir inte alltid som vi hade tänkt oss, men kom ihåg – det kan bli bra i alla fall. ♥

IMG_9808Bild från enflickasomarstark @ instagram

tankar från en avdelning

Jag minns sista gången jag satt inlåst på en sluten avdelning. När allt var så jävligt. När jag lyckades smuggla in rakblad. När det blev blod överallt.

Jag minns sjuksköterskornas reaktioner. Alla skällde på mig. Jag kände att alla var irriterade och tyckte att jag var dum och korkad. Att jag tog upp deras tid med onödiga saker. Att skälla på någon som har skadat sig själv är fel. Att skrika är inte lösningen. För jag hatade redan mig själv. Hade redan så mycket ångest. Jag önskar att jag hade fått en kram istället.

Sedan fick jag träffa läkaren. Som inte ville ha mig kvar. Som tyckte att jag var för sjuk för att vara där. Jag visste då att alla hade gett upp hoppet. Hela sjukvården hade tröttnat på mig. Hon som hade testat varje slutenvårdsavdelning i hela staden, gått i så många behandlingar. Provat de flesta mediciner som finns. Hon som aldrig kommer bli fri och frisk.

Jag önskar att idioterna på psykiatrin hade sett mig nu. Hon som är inne i en svacka men som är fri från rakblad. Jag önskar att ni hade trott på mig. Hjälpt mig. Jag önskar att ni inte hade kastat runt mig mellan olika öppna och slutna vårdenheter i många år. På varje nytt ställe ville de inte hjälpa mig. Ingen orkade eller ville ta ansvar och skickade remissen vidare. På varje ställe var det något som var fel. Antingen var jag för frisk eller för sjuk. Detta gjorde att jag i månader tvingades gå utan hjälp. Jag fick aldrig någon trygg plats, och överallt så möttes jag av läkare och vårdpersonal som trodde sig veta att jag aldrig skulle bli frisk. Som sa att jag skulle vara deprimerad i all jävla evighet. Ni hade så fel. Det spelar ingen roll att jag är inne i depressiva tankar just nu, en svacka eller kris. För jag vet att det går att bli frisk. Och jag vet att man kan må bra. Jag vet så jävla väl att det aldrig är kört. Att ni kunde ge upp hoppet om en tjej som inte var mer än tjugo år kan jag inte förstå. Trots att jag var sjuk så länge och att jag aldrig svarade positivt på någon behandling så var det inte över. Men vad skulle jag tro när vården hade gett upp? Självklart fastnade jag i en hopplöshet som aldrig tog slut. Sedan hamnade jag på behandlingshem och fick tillbaka mitt hopp, min tro. För att all vårdpersonal här trodde på mig, sa att det gick. Därför säger jag till er – Det går. Det är aldrig kört. Jag tror på er.

bild (48)

den jobbigaste dagen

Idag är det nog den värsta dagen sen jag blev friskförklarad från min depression. Jag bara gråter och gråter för det känns som att smärtan aldrig kommer ta slut. Som att jag aldrig kommer bli frisk igen. Som att det inte kommer lösa sig, sluta lyckligt. Idag fick jag höra hemska sanna ord från en i personalen. ”När jag kom tillbaka från semestern så såg jag hur du hade förändrats. Hur deprimerad du var, så smal du blivit, läpparna som inte längre ler, blicken som är tom.” Jag vill inte att det ska vara sant. Jag vill bara vakna och inse att allt är en jävla mardröm. Det känns som att jag står framför en vägg och inte kommer någon vart. Jag var så frisk psykiskt, och nu måste jag acceptera och inse att jag blivit sjuk igen. Som att jag vandrat tusen steg åt fel håll. Jag vet inte hur jag ska acceptera detta, förstå det. Jag ville aldrig ramla tillbaka till depressionsträsket. Nu står jag här i alla fall. Det enda som tröstar mig är att jag har blivit frisk förut, jag har bevisat att det går. Därför kan jag klara det igen. Men just nu orkar jag inte gå igenom detta en gång till. Jag vill inte gå igenom det igen. Och mitt i alltihopa så är jag fysiskt sjuk. Det har liksom blivit för mycket. Jag har kraschat, det erkänner jag. Tack och lov så är jag ju på behandlingshem med bra personal. De kommer hjälpa mig ur krisen, depressionen, det fysiska. Tyvärr är det ju lätt så med psykiska problem, det är lätt att falla tillbaka i negativa tankar, banor, känslor. Jag var trots allt deprimerad i åtta år, och frisk har jag inte varit så länge. Allt det som har hänt den sista tiden har fått mig att gå sönder. Nu är jag trasig, trött och har ögon som svider efter alla tårar. Tack och lov så har jag en hel kropp och den ska aldrig bli trasig igen. Vi hörs när vi hörs. Nu är det fight for life som gäller. För mig och för er.

bild (46)

Svar om alkohol

Det har dykt upp lite frågor angående att dricka alkohol. Får jag verkligen det när jag är inskriven på behandlingshem? Och hur går det med mina dåliga levervärden?

Egentligen får man inte dricka alkohol när man är inskriven på behandlingshem. Inte på mitt behandlingshem i alla fall. Men, personalen vet att jag gör det. Och i just mitt fall så är det faktiskt okej. För att jag lever ett relativt friskt liv och har kontroll. Personalen litar på mig och vet att jag kan kontrollera det och att jag inte använder alkohol som ett destruktivt beteende.

Angående alkohol och levervärden, så känner jag mig rejält dum och korkad. Alla vet nog att alkohol inte är bra för levern, och har man då problem med den så är man rätt dum som dricker. Det erkänner jag verkligen. Men, min läkare på sjukhuset sa aldrig att jag inte fick när vi pratade om det, därför tänkte jag att det var lugnt. Men läkaren jag träffade på akuten inatt sa att det var absolut förbjudet och självklart kommer jag rätta mig efter det. Så nu går jag tillbaka till att vara nykterist igen. Jag var det i flera år på grund av min epilepsi, och vad gör man inte för sin hälsa? Jag är beredd att göra vad som helst för att min kropp ska klara sig så gott det går.

Det viktigaste som förändrade mitt liv

Att jag bestämde mig räddade mitt liv. Att jag bestämde mig för att börja äta igen, för att bli frisk från anorexia. Det beslutet förändrade mitt liv, fick kroppen att överleva. Några månader innan det bestämde jag mig för att acceptera behandlingshem. Det är inte lätt alla gånger. Ibland är det till och med förbannat svårt. Jag har upplevt mycket hemskt och läskigt under mina månader på behandlingshemmet, men det jag bestämde mig för – räddade mitt liv. Dagarna innan jag lämnade mitt dåvarande liv och flyttade trettio mil söderut, bestämde jag mig för en till sak. En sak som har varit det bästa och viktigaste som har hänt mig. Jag bestämde mig för att den dagen jag blir inskriven på behandlingshem – den dagen ska jag aldrig mer självskada.

Om man bestämmer sig riktigt jävla hårt för någonting, då har man goda chanser att klara det. I mitt fall var det viktigt att sluta tveka och tvivla. För mig var det viktigt att köra mot det friska livet, att plocka bort alla andra vägar. För mig finns det inget bakåt, inget som heter återfall. Det är slut med destruktiva handlingar för mig. Slut för all framtid. Hur jobbigt allt än blir. Även om hela livet skulle gå åt helvete så finns det ingenting som heter självskador i mitt liv, varken genom rakblad, ätstörningar eller någonting annat. För jag bestämde mig för det. Och det räddade mitt liv. Jag ser inte längre rakblad, svält, överdoser eller självmord som ett alternativ. Hur dåligt jag än mår så får jag hantera det på andra sätt, även om det inte alltid känns som att jag orkar göra just det. Men vi orkar mer än vad vi tror.

Kampen har inneburit så mycket smärta. Ibland har jag trott att jag ska dö av all ångest alla sekunder då jag inte kunnat ta till rakbladet. Om ni bara visste hur hemskt det var ibland att se kroppen växa när jag bestämde mig för att bli frisk från anorexin. Att jag har kommit så långt idag handlar såklart om mer än att jag bestämde mig för att bli frisk. Det har inneburit ett gigantiskt jobb med mig själv i terapi. Men att jag bestämde mig för att sluta självskada har varit en förutsättning för att jag har lyckats ta mig hit där jag är idag.

Jag har insett vikten av att göra det, bestämma sig. Egentligen kan man klara vad som helst i livet. Ofta är vi själva våra största fiender, men om man ger sig fan på att vinna, då gör man det tillslut. Detta handlar egentligen inte bara om problem eller sjukdomar, utan allt i livet. Utbildningar, jobb, sociala sammanhang. Vi kan ta oss precis hur långt vi vill, med undantag för vissa omständigheter. Om vi bestämmer oss. Och ger oss fan på att klara det.

Detta inlägget kommer säkert irritera någon, för vad menar Jessica egentligen? Att man blir frisk bara man bestämmer sig? Nej. Såklart inte. Men att bestämma sig kan vara det avgörande för ett bättre liv. Vill ni störa er på mig så är det okej. Vill ni tycka att jag är dum och tjock så gör inte det mig nåt. För jag har bestämt mig för att inte bry mig. Jag har hjälpt flera med min kamp. Framförallt har jag räddat mig själv. Det är det som är viktigt för mig.

glad

Baksidan av behandlingshem

Ofta pratar jag ju om hur behandlingshem förändrade mitt liv. Räddade mitt liv. Så kommer det alltid att vara, vad som än händer. Den upplevelsen kommer aldrig någon kunna ta ifrån mig.

Men ibland tänker jag på allt som jag har upplevt under mina månader här. Så rädd jag har varit, så trött, så många bråk jag har hamnat i. Hur nära det har varit att jag har blivit misshandlad, så många gånger polisen har varit här, så många som har rymt, så mycket droger i vardagen på olika sätt. Så många skrik, så mycket som har slagits sönder. Jag tänker på alla gånger som jag har legat i min säng och gråtit för att allt har varit fullständigt kaos här.

Visst gör vi mycket roligt, och visst är detta bra. Men det är ett högt pris man har fått betala. Just nu är det lugnt, men varje dag oroar man sig för att det ska bli kaos igen. Varje gång någon ny ska bli inskriven så gör det ont i magen. För att jag är rädd för kaoset. För att detta är mitt hem och för att jag inte vill ha polisen här.

Tre fantastiska saker på samma dag

Jag älskar verkligen att berätta för er om mina framsteg och om positiva saker som händer i min vardag. Idag har det hänt tre sådana saker under åtta timmar.

ett: Jag har blivit av med en medicin, seroquel. Under ett par veckor har jag trappat ut den och idag togs den bort. Så himla glad för det. Jag har även fler medicinborttagningar på gång på grund av egen vilja. Medicinfri kommer jag inte bli just nu, men att bara svälja fem piller om dagen är faktiskt jäkligt bra. Av personalen får jag höra att jag är en riktig kämpe :)

två: Jag har fått ett jobberbjudande. Jag vet, så himla sjukt kul. Min praktikplats erbjöd mig jobb idag, trots att jag inte har någon utbildning. De tycker att det går så bra på praktiken att de skulle vilja ha mig som anställd där. Tyvärr fick jag tacka nej. Jag är trots allt fortfarande sjukskriven och mitt uppe i en behandling, så att börja jobba nu är inte aktuellt. Dessutom börjar jag ju skolan till hösten och kommer då även sluta praktisera för att kunna koncentrera mig på plugget. Men att de erbjöd mig jobb känns fantastiskt!

tre: Jag har fått tillbaka mina rakhyvlar på egen begäran. I tvåhundraåttiotvå dagar var rakhyvlarna inlåsta hos personalen. För att minimera riskerna att jag skulle skada mig själv. Dock hade det ju gått i alla fall då de inte kontrollerar vad jag handlar, men i impulsiva situationer har det hjälpt, i alla fall i början av min tid här. Idag är riskerna att jag ska skada mig själv små. Trots att jag slåss mot tankar och impulser ibland, så är ändå steget till en självskada oändligt. Idag är mitt fack i det låsta skåpet tomt. För det finns ingenting som personalen måste ta hand om åt mig just nu. Från och med idag så kan jag ta hand om mig själv på många sätt, och det känns grymt bra.

me2

En ny fas i livet

maskros2

Idag gick jag in i en ny fas i livet. Jag kände det så tydligt att tårarna rann. Det är härligt men väldigt svårt att förstå. Idag fick jag reda på av min terapeut hur planen för mig ser ut. I slutet på sommaren eller i början på hösten ska jag få en av behandlingshemmets träningslägenheter. Jag ska då så sakta börja slussas ut. Mot ett riktigt liv. En frisk och vanlig vardag. Planen är ju att jag ska vara inskriven på behandlingshemmet femton månader till, så trots att jag har långt kvar, så vände det här. Nu börjar jag jobba mig ut från vården. Den nittonde augusti börjar jag skolan. Jag har fått ett schema och det känns häftigt. Jag ska få klasskamrater, kurslitteratur, en lärare, klassrum. Jag ska i samma veva få en lägenhet på lån. Ett ställe som är mitt.

Idag, när jag gick in i den nya fasen, så tänkte jag på allt som har hänt. Hur mycket jag än tänker, så kan jag inte förstå att mitt liv har förändrats såhär mycket under nio månader. Jag har blivit frisk från två sjukdomar, slutat självskada, blivit lycklig. Jag har jobbat så jävla stenhårt med mig själv. Vägen har varit lång, oändlig. Men det har varit värt det, verkligen. Att jag lever är otroligt. Vem trodde det när jag låg i ambulansen den där jävla dagen? Inte jag i alla fall. Jag var säker på att det aldrig skulle bli bra igen. Nu är det bra. Oftast. Och även när det inte är det, så lever jag. Jag lyckades för att jag ville och för att jag fick bra stöd. Men framför allt – för att jag vägrade fortsätta vara sjuk. Jag har insett idag att det värsta är över. Den hårdaste kampen är förbi. Jag har mycket kvar att jobba med i terapin, och därför behöver jag minst ett år till här, men, det värsta är ändå över. Mina första tre månader här var jobbiga. Då jag inte fick lämna behandlingshemmet utan personal. Jag minns den instängdheten som jag kände. Jag tänker på alla gånger jag legat i en sjukhussäng. Inlåst. Allt det där är förbi nu. Det är över. Även om jag mår dåligt ibland, hamnar i svackor, så lever jag. Trots att ångesten klamrar sig fast i bröstet då och då, så har jag det bra. För jag har ett liv, en framtid. Och jag är inte inlåst. Jag är fri.

Prästkragar och sommarlov

Idag har jag haft en härlig sommardag! Vi började dagen med att åka på jakt efter blommor och hamnade i ett hav med prästkragar. Jag ska göra min livs första midsommarkrans och till det behöver man ju massor av blommor. Efter lunch badade vi och åt glass och jordgubbar. Vi firade in vårat sommarlov som vi fick i måndags. Ja, vi har sommarlov även här på behandlingshemmet. Det innebär lite sovmorgon och mer spontana dagar, riktigt gött tycker jag! En dag i veckan åker vi dessutom på en heldagsutflykt och annars blir det mycket bad och sol om vädret tillåter. Sedan har jag haft möte med mina kontaktpersoner och nu stressar jag runt som en galning då jag har tusen saker som ska göras innan dagens slut. Hoppas ni har det bra och att ni njuter av sommarvärmen. Kram ♥
innanmidsommar

Att vara inlåst

Jag fick ett önskemål att berätta om hur det är att vara inlagd på en sluten psykiatrisk avdelning, hur personalen är, hur jag har blivit behandlad och vad man gör på dagarna? Ni kan läsa mer om detta under alla avd-kategorier till höger, men här kommer en liten sammanfattning.

Första gången jag blev inlagd på vuxenpsyk var det hemskt och läskigt. Att dörrarna är låsta, att det sitter hänglås på fönsterna. Sedan gick åren och jag åkte in och ut mellan frihet och lås många gånger. Tillslut var det inte läskigt längre. Sorgligt nog blev jag van. Jag kan enbart berätta utefter vad jag har upplevt under alla dessa månader innanför låsta dörrar. Jag anser att sluten-psykiatrin verkligen inte fungerar. Jag har aldrig fått någon behandling, utan bara förvarats. Med undantag för avd 336, den slutna anorexi- och bulimiavdelning. Där träffade jag en jättebra behandlare, många bra sjuksköterskor och bra läkare. Men trots att det var både slutenvård och sjukhus så var det inte på samma sätt som en ”vanligt” psykiatrisk avdelning.

Det är väldigt få sjuksköterskor och läkare som jag har träffat på sjukhusen som har brytt sig om mig. Knappt någon faktiskt. Personalen har varit mer intresserade av att se på teve än att finnas till som stöd när jag har mått dåligt. Läkarna har bytt medicin lite hastigt och sedan skickat hem mig. Eller så har de inte gjort någonting men tänkt att jag bara kan förvaras i all evighet. Den sista gången som jag låg inne på vuxenpsykiatrin var nog ändå den värsta. Det var efter mitt sista självmordsförsök, men några dagar senare skickades jag hem trots att läkaren så väl visste att jag skulle försöka igen om han lät mig gå. Då fick jag höra ord som ”Det spelar ingen roll för mig om du lever eller är död” och ”Du är bara en patient i mängden”. När jag berättade för honom att han skulle anmälas sa han bara ”En anmälan är lätt att prata bort”. Ja, det där var antagligen den sämsta läkare jag någonsin träffat. Ja, jag har nog aldrig träffat någon som har brytt sig om mig eller min behandling. Så sorgligt och sjukt, men sant. Och jag vet att jag inte är ensam om detta. Psykiatrin debatteras ofta, men tyvärr verkar den inte förändras.

avd86

 avd 86.

Som sagt så är det mycket förvaring när man är inlagd. Egentligen är det som att ligga på vilken sjukhusavdelning som helst, förutom att man är inlåst. Dagarna går åt till att läsa, gråta, sova, röka, se på teve.

Idag är jag så lycklig för att jag är borta från det där, slutna avdelningar. Innan jag flyttade till behandlingshemmet såg jag det som att jag skulle bli inlagd igen. Trots att jag idag är patient inom psykiatrin så ser jag det inte som att jag är inlagd. För jag är inte på ett sjukhus, och jag är inte inlåst. Jag har ett alternativt boende med personal dygnet runt, för att det behövs just nu. Men inlagd på en sluten psykiatrisk avdelning, det ska jag aldrig bli igen. Personalen på behandlingshemmet och den personal som jag har träffat på olika sjukhus är väldigt olik. Här bryr sig personalen så himla mycket. De är bäst och fantastiska! De har blivit som en stor drös med extra föräldrar.

Jag har varit inlagd på många olika psykiatriska avdelningar på flera olika sjukhus och att så många oengagerade människor kan hamna inom psykiatrin förstår jag inte. Inte alls faktiskt. Att psykiatrin har brister har många fått uppleva, både inom sluten- och öppenvård, och det är sorgligt, hemskt och jävligt. Men en bra sak med alla de gånger som jag har träffat sjuksköterskor som inte bryr sig är att jag vet exakt vilken sjuksköterska jag ska bli!

Vill ni höra mer är det bara att fråga, annars går det ju också som sagt att läsa under avd-kategorierna →

sjukanavd 82.

När man känner sig så fruktansvärt ensam

Idag är det en sån dag som jag tycker att behandlingshem är dumt, jobbigt och ensamt. Ibland får jag panik över att bo så långt ifrån alla jag bryr mig om. Idag är en sån dag som jag funderar på hur jag ska orka ett år till. Jag längtar efter att gå i skolan, flytta, ha roligt med mina vänner, jobba. Idag är jag bara trött på att vara ensam, trött på att inte få vara en del av det verkliga livet. Jag saknar alla vardagliga saker som att ta hand om en lägenhet, plugga, handla mat, gå till jobbet, fika med viktiga människor, vara med på släktmiddagar. Jag känner mig isolerad och förbannat ensam och hur jag ska orka ett år till inom dessa väggar har jag noll aning om. Men jag vet, jag är inte frisk, jag har mycket kvar. Jag vet att jag behöver den här behandlingen, jag vet att jag måste fortsätta jobba med mig själv och förändra mitt liv. Men trots att jag vet allt det där, så har jag rätt att tycka att det suger. Just idag är jag arg och ledsen. På att jag blev sjuk. På att jag slits itu för att jag saknar så många människor.

bild (89)Glad Jessica på permis för elva dagar sedan ♥

Här snackar vi ingen söndagsångest

Åh vad skönt med måndag imorgon! Varje söndag är jag glad för att helgen snart är slut. Helgerna innebär för mig ofta ingenting mer än datorn och teven. Ibland åker vi iväg en sväng, men oftast är det mest slötid. När måndagen kommer är det dags att återta allt det viktiga. Som behandling, praktik, plugg och välgörenhetsjobb. Och det är så skönt, så roligt och underbart. Kommande vecka är så fullbokad att jag har tvingats ta en paus från jourmejlen, jag insåg att tiden inte gick ihop. Det är så roligt att jag har så mycket att göra. När jag var sjuk kunde jag sitta en hel dag framför teven, idag blir jag uttråkad efter fem minuter. Nu älskar jag att hålla igång, vilket är ett tydligt friskhetstecken!

Nu har jag ätit kvällsmat och varit på promenad bland vita körsbärsblommor och knott. Klockan tickar men jag ska hinna sätta mig och skissa lite på ett nytt välgörenhetsprojekt innan jag somnar. Godnatt! ♥

körsbär

Första praktikdagen

Idag var det dags för mitt första pass som personal på ett fritids. Trots att jag innan var arg av några orsaker och nervös inför ett nytt ställe så gick det så himla bra. Jag fick jättebra kontakt med många av barnen, lekte, skrattade, höll handen, busade och skojade. Jag tror verkligen att många tyckte om mig, och det är en väldigt speciell känsla. Att lämna behandlingshemmet då och då och börja ta sig till ett friskt och normalt liv är så härligt. Under mina timmar på fritidset tänkte jag inte en enda gång att jag var sjuk. Allt kändes bara så friskt och rätt. Jag är så glad för att jag har tagit mig så långt, att jag för varje dag kommer närmare det friska. Varje dag jobbar jag på ett eller annat sätt med någonting som driver mig mot ett normalt liv, och det är ren lycka. Jag ser fram emot på torsdag när jag ska tillbaka till min praktikplats. För varje sekund som går kommer jag längre ifrån mitt självskadebeteende, all ångest, sorg och det sjuka. Snart är jag en helt vanlig glad tjej på tjugoett år som älskar livet. Trots att jag är arg och ledsen ibland så vet jag att allt kommer bli bra tillslut. Efter den här dagen är jag bara så himla säker.

När jag kom hem var jag glad men trött. Nu har jag jobbat med lite välgörenhet och äntligen ska jag få kasta mig i sängen. Imorgon ska jag plugga och träna och det blir ju G Ö T T ! Hoppas ni har haft en bra start på veckan. ♥

Att acceptera en förändring

Livet blir inte alltid som vi vill. Väldigt sällan blir det som vi har tänkt. På sju månader har mitt liv verkligen förändrats, på ett positivt sätt. Med trots att det har varit fantastiska förändringar så betyder det inte att det har varit enkelt. Att ta beslutet tillsammans med socialen att flytta till behandlingshem var ett av mina livs svåraste beslut. Också mitt bästa, men att lämna alla man bryr sig om gjorde ont, fruktansvärt ont. Att behöva jobba med sig själv, att förändras, att lämna det sjuka, är inte lätt. Ibland tvivlar jag, hatar och är ledsen. För jag har tvingats bli en tjej jag inte känner. Den Jessica som jag har känt i många år har varit en ledsen och självdestruktiv tjej. En tjej på sjukhus, en tjej som hatat hela världen. Sedan bestämde jag mig för att lämna henne, för att bli någon annan. Att ha accepterat det beslutet har inte varit lätt, även om det nu i efterhand har känts fantastiskt. Det var det bästa beslut jag någonsin kunde ta. Men hela min värld har förändrats, hela min existens har blivit något nytt. Men jag har valt att acceptera denna förändring, jag har valt att acceptera att jag inte längre är den Jessica som jag känner. Varje dag lär jag känna den nya tjejen som jag har blivit, men mitt i allt detta blir jag förvirrad ibland. Just nu går jag min egna väg, tar mina egna beslut, lyssnar på min magkänsla. För att jag tror på mig själv, för att jag vet att den friska tjejen är klok. Men att gå sin egna väg är inte alltid lätt, ibland tvivlar jag på om jag gör rätt. Att bli någon annan än den man var är så himla svårt ibland, och det är en daglig kamp med sig själv för att förstå och acceptera. Men det är värt att kämpa. Man måste våga för att vinna, och jag har vågat. Jag har vågat lämna alla jag älskar, jag har vågat lämna det sjuka, jag har vågat lämna mig själv. Och jag har accepterat det nu, min förändring. Det var aldrig lätt, men det är värt att våga, att bestämma sig.

130428

Just idag

När jag var som sjukast så var jag så bra på att vara just det. Jag visste hur jag skulle leva, jag visste hur andetagen såg ut när jag hela tiden levde i smärta, sorg, ledsenhet, ångest och självskador. Idag när jag faller och hamnar i liknande känslor så blir allt svårare. För idag vet jag hur otroligt lycklig jag kan vara, nu vet jag hur det känns att skratta på riktigt. Jag bara önskar att jag fick stanna i den lyckan varje sekund. När jag mår bra så glömmer jag min diagnos. Jag glömmer allt jag går igenom på behandlingshemmet, för jag är så lycklig. Sedan kommer en period när jag har ångest, då jag gråter och funderar på meningen med livet. Den där perioden som alltid kommer tillbaka till mig och som jag har svårt att acceptera. Jag kan inte längre låta mig vara ledsen, jag accepterar inte att jag mår dåligt. Jag försöker vara så stark och låtsas som att borderline inte finns. Jag önskar att jag kunde säga till er att livet alltid är så himla bra, men det är inte sant. Inte ens för mig. Idag gråter jag. För att jag har svåra tomhetskänslor och bara är så jävla ledsen av någon anledning som jag inte vet. Idag har jag ångest. Idag tycker jag att smärtan är större än lyckan. Idag orkar inte jag skratta. Idag hatar jag borderline. Idag tvivlar jag på om jag någonsin kommer bli frisk. Idag är det jobbigt. Och det är okej. Jag tänker inte ge er någon falsk bild. Livet är så här, upp & ner. Om man dessutom kämpar mot en sjukdom så blir det antagligen ännu djupare dalar än för någon som är frisk. Jag måste jobba på mitt tillåtande. Jag måste acceptera att jag har en sjukdom och att jag har lång tid kvar på behandlingshem, av en anledning. Att bli helt fri kommer ta tid, lång tid. Det kommer vara värt att kämpa, det vet jag. Men just idag är det jobbigt, och just idag ska det få vara det.

Malmö och några tårar

13042411304242Såhär går jag klädd idag. Shorts med nitar från Gina Tricot, vitt linne från H&M, zebrarandig blus från Vero Moda, ring från Glitter och armband från Lindex. Detta matchade jag sen med converse och skinnjacka.

Idag har jag åkt bil tjugo mil för en dags shopping i Malmö. Det har varit varmt, mysigt och roligt. Såklart så har jag shoppat lite för mycket men that’s life. Vad jag fick med mig för fint ska jag visa er inom kort. Jag köpte en dödssnygg klänning som jag kommer älska fram tills min död.

När jag kom hem grät jag några tårar. När man bor på behandlingshem får man ibland uppleva sorgliga och tragiska saker. Trots att jag har valt att inte komma de andra patienterna för nära så är det hemskt sorglig när någon som man bott tillsammans med i sju månader blir svårt svårt sjuk. Men jag får försöka fokusera på mig själv så mycket det bara går och kämpa på med min behandling. Ibland är jag så trött på att vara inskriven här att jag bara vill skrika rakt ut. I torsdags pratade jag med läkaren och cirka 17 långa månader har jag kvar här. Det känns ganska overkligt och ibland önskar jag bara att det var över, att jag var frisk nu. Den dagen jag blir utskriven kommer vara den lyckligaste dagen i mitt liv. Sorglig också såklart, för personalen kommer jag sakna så himla mycket, men den dagen jag står där och ska flytta in i min egna lägenhet och börja leva ett helt normalt liv, det kommer vara en fantastisk stund.

Jag hoppas ni har det bra ♥

Praktikplats!

Idag är jag en glad tjej! Som jag berättade om förra veckan var jag ju på möte med en skolchef då jag sökte praktikplats som personal på ett fritids. Idag fick jag reda på att jag har fått platsen så på måndag börjar jag! Det känns så himla kul och spännande och det är ett stort steg mot ett friskt liv! Alltså tack så himla mycket också för alla bra tips ni har gett mig på vad man kan säga till barn om sina ärr. Jag kommer skriva ner allihop och tillsammans med min terapeut diskutera detta så att jag är redo på måndag. Självklart ska jag också göra ett inlägg om detta då jag vet att jag inte är ensam. ♥ Ibland kan det hjälpa så himla mycket, att veta att det finns andra som har kämpat med detta precis som jag gör nu.

När man egentligen inte orkar mer

Flera gånger har jag stått där. Då jag varit så uppgiven att jag inte ens har kunnat gråta. När allt har känts så fruktansvärt nattsvart. När hoppet har lämnat mig helt. Jag har varit där och jag vet att många står där just nu, just ikväll. Jag vet att många kommer gråta ikväll, många kommer svälta, skada sig själva, vara inlåsta på psyk. Det finns många som kommer försöka ge upp. Det finns så himla många som har det jobbigt. Samma hemska ångest som jag har upplevt.

Men till er som läser det här, till er som kanske står där ikväll. Det kommer bli bra. Livet kan förändras, ibland snabbare än vad man tror. Ni kan uppleva saker som ni trodde var helt omöjliga. Läkarna sa till mig, att jag inte skulle kunna bli av med diagnosen dystymi. Jag hade varit sjuk så länge, ingenting tydde på att det faktiskt skulle bli helt bra för mig. Läkarna hittade inga mediciner, ingen terapiform fungerade. Men jag kämpade, mot alla odds, och titta vart jag är idag. Fri från diagnosen. Jag är lycklig idag, skrattar hela tiden. Jag älskar mitt liv så himla mycket, njuter av varje sekund. Och den här förändringen har skett på cirka fem månader. I åtta år gjorde mitt liv väldigt ont, idag är jag en frisk, glad och stark tjej. Kom ihåg, det är aldrig aldrig aldrig aldrig omöjligt. Med rätt stöd och rätt inställning kan man ta sig hur långt som helst i livet. Jag har fått ett otroligt bra stöd från behandlingshemmet, men det är jag som har kämpat och slitit.

Livet på behandlingshem

För ett tag sedan fick jag en fråga om jag kunde berätta om hur livet på behandlingshem är. Vad jag erbjuds för hjälp och hur reglerna ser ut. Jag har ju berättat om det tidigare som ni kan läsa i kategorin ”Behandlingshem” men det kan ju vara roligt att få läsa hur jag tänker och känner nu när jag har varit här i sju månader.

Att bo på behandlingshem kan vara skit och åt helvete, men också väldigt bra. Behandlingshem räddade faktiskt mitt liv. Det var här jag blev av med två diagnoser, här jag lyckades trappa ner på en medicin, det var här jag började skratta igen och det var just här som jag blev lycklig. Om jag hade varit i livet idag om jag inte hade fått komma hit, det vet jag inte. Men jag är nästan säker på att jag skulle vara väldigt sjuk.

Förutom att det är en kamp med sig själv på behandlingshem är det också en kamp med andra. Att bo med människor som är sjuka är inte alltid lätt. Man träffar människor som ljuger, drogar, blir tagna av polisen, bråkar, slår sönder saker, skriker, rymmer. Man kan känna sig så fruktansvärt ensam. Vissa dagar längtar jag hem så mycket att hjärtat håller på att gå sönder.

Mina första tre månader var som jobbigast på behandlingshemmet, av den anledningen att jag inte fick göra någonting själv. Att hela tiden, överallt, ha personal med sig är väldigt jobbigt. Man känner sig så sjuk då, antagligen var jag det också. Idag när jag är så himla mycket friskare och mår bättre får jag göra det mesta som jag vill, därför känner jag mig mycket friare nu. Jag får åka till stan själv, åka på permission ibland, gå en promenad. Ja, det mesta får jag lov att göra bara allt planeras med personalen.

Det finns en hel del regler här, men nu har nästan alla blivit som en vardaglig rutin och det mesta känns också självklart. Man ska följa sitt schema, respektera andra, vara fri från droger och alkohol. Man ska inte prata om sina problem med de andra boende, man ska inte ha affärer sinsemellan, det är förbjudet att hota eller bruka våld, man får inte röka inomhus etc.

Den vård vi erbjuds här är framförallt KBT. Man har terapi två timmar i veckan med sin psykolog. Sedan finns det ju personal dygnet runt så man kan få stöd när som helst.

I det stora hela har behandlingshem varit något jättebra för mig, som ni säkert förstår då jag har blivit väldigt frisk och lycklig. Men ibland är det jobbigt när det är för stökigt här och polisen kommer då och då. Att bo med andra som är sjuka är inte varken så roligt eller lätt alltid, men man får försöka att fokusera på sig själv så mycket det bara går. Jag har valt att inte bli för nära vän med övriga patienter. Jag kommer inte ha kontakt med någon här efter att jag blivit utskriven. När jag lämnar behandlingshemmet är det dags för mig att knyta nya, friska kontakter.

Utan mitt team här på behandlingshem hade det varit svårare än vad det är. Jag har världens bästa kontaktpersoner, min favoritpersonal och min terapeut. Jag känner mig aldrig helt ensam. Vad som än händer under min tid här så kommer de finnas för mig, kämpa för min skull.

Har ni fler frågor så är det bara att ställa dem! Kram ♥

Möte gånger två

130415Jag har haft en så himla himla bra dag idag! Jag hade två möten inbokade och båda har gått superbra! Det första var med en skolchef. Med största sannolikhet ska jag inom kort börja praktisera på ett fritids. Det känns både roligt, spännande och som en bra utmaning! När jag fick höra att några av barnen mådde dåligt och att det fanns flera med speciella behov så insåg jag att jag kommer kunna göra ett bra jobb där!

Sedan var det dags att åka hem och äta för att sedan ta bussen till stan för möte nummer två. Jag hade blivit inbjuden till Röda Korsets styrelsemöte och även det mötet kändes väldigt bra. Jag behöver lite tid att planera och tänka nu, men känner jag mig själv rätt kommer jag nog på ett eller annat sätt börja jobba med välgörenhet hos dem. Om tiden räcker till! Jag har väldigt mycket för mig nu för tiden. Varje dag jobbar jag med jourmejlen, sedan ska jag ta hand om bloggen, vara bloggredaktör för SHEDO, planera ett informatörsjobb genom Hjärnkoll och samla in pengar till BRIS. Dessutom ska jag hinna ta hand om min behandling, vara på barngympa och nu förhoppningsvis även vara personal på fritidset. Jag ska även börja plugga lite grann så jag har verkligen fullt upp precis hela tiden, men jag ÄLSKAR det! Äntligen gör jag sådant som jag brinner för, som jag lever för. Men jag ska prata med mitt team här på behandlingshemmet imorgon och se vad dem säger om att jag nu eventuellt ska engagera mig i Röda Korset också! Det är så himla mycket på gång, men samtidigt så har jag aldrig varit lyckligare! ♥

Att tycka om sig själv

I torsdags pratade jag och min terapeut om den största anledningen till varför jag inte längre skadar mig själv. Jag började berätta alla anledningar jag kom på. Er, mitt jobb på SHEDO, min framtid, min jourmejl, att jag har blivit en förebild för många. Det ligger säkert mycket i det jag sa, men ändå berättade min terapeut vad hon trodde, och när hon uttalade orden så insåg jag att hon hade rätt. Jag tycker om mig själv.

Allt hänger ju såklart ihop. Jag tycker om mig själv för att jag gör något bra och viktigt. Jag är glad för att jag inte längre är en del av stygn och blodbad. Jag är lycklig för att jag kan peppa och inspirera andra. Jag är glad för att jag finns tillgänglig som ett stöd för många som har det svårt. Jag mår bra utav att jobba med välgörenhet, ställa upp i intervjuer, gå på möten. Alla dessa bitar gör att jag tycker om mig själv. Äntligen efter många år som sjukskriven känner jag att just jag gör någonting bra och viktigt varje dag. Någonting som är värt att kämpa för. Därför tycker jag om mig själv, därför trivs jag med mitt liv idag. Därför skulle jag inte gå tillbaka till rakbladen, därför skulle jag inte gå ner i vikt igen. För om jag gör det så kommer jag förlora det mesta av det som jag kämpar för. Och idag handlar inte mitt liv om en tävling i det sjuka, idag handlar mitt liv om att hjälpa andra och fortsätta vara en förebild för många.

I flera år var jag min största fiende. Jag avskydde mig själv vilket ledde till många rakbladssår, anorexi och slutenvårdsavdelningar. För att plåga mig själv, jag ansåg inte att jag var värd någonting annat. Idag har jag hittat mitt eget värde, och jag inser nu hur viktigt det är att göra någonting som man brinner för. De sista månaderna har jag följt mina drömmar, lyssnat på min magkänsla. Jag har en viktig uppgift i livet. Den handlar om att stötta, kämpa, hjälpa. Alla har inte tyckt att det jag gör är rätt. Är det smart att vara ett stöd för andra som mår psykiskt dåligt när man fortfarande inte är frisk? Nej, det tycker inte alla, till exempelvis inte min terapeut. Men jag är envis, och jag vet vad jag vill i livet. Därför går jag min egna väg, gör det som jag tror är bäst för mig och andra. Tack och lov så är min terapeut fantastisk, så hon väljer att stötta mig i alla mina välgörenhetsprojekt, trots att hon inte tycker att alla mina idéer är bra.

Det är viktigt att våga kämpa för något man tror på. Trots att jag får höra hemska historier genom min jourmejl, så blir jag så himla lycklig varje gång jag inser att just jag, just nu, förändrar en annan människas liv. Just därför tycker jag om mig själv.

Man lär sig ingenting på att blunda för sitt liv

,dream
Jag drömmer om mycket. Men jag lever också i en dröm. Inte i en fantastivärld, det är bara det att mitt liv är som en vacker dröm. Skulle jag dö nu, skulle jag dö lycklig. Varje dag upplever jag något nytt och fint. Varje dag blir jag friskare och starkare. Som världens bästa dröm. Jag var så trasig för ett halvår sedan, så uppgiven. Idag ler jag och skrattar mig igenom nästan varje dag. Min dröm är att bli helt fri och få jobba på sjukhus. Allt annat jag har drömt om gör jag faktiskt redan. Jag har drömt om att hjälpa människor med psykisk ohälsa, en dröm som har blivit sann. Varje dag får jag vara ett stöd för andra, och det är fantastiskt. Jag har också drömt om ett liv med lycka och utan rakblad. Just det där livet som jag lever idag. Jag är så tacksam för att jag blev så frisk att jag kunde andas igen, leva och inte bara överleva. Tack för att jag stod ut i åtta år, kämpade mig igenom månader på slutna avdelningar. Jag har gått igenom så mycket hemskt i mitt liv, men nu är det en dröm och jag är tacksam och lycklig för varje sekund i ljuset.

Bilden har jag hämtat här.

Frånvarande

Hej vänner. Sorry att det har varit tomt här ett tag. Mitt liv har varit ett enda stort kaos. I flera dagar har jag legat i min säng inlåst på mitt rum med ångest till max. Det har varit så otroligt stökigt här med en patient. Skrik, bråk, polisen, hot. Jag har varit både rädd och ledsen. Jag har hatat behandlingshem, önskat mig bort, försökt dölja allt kaos med musik. Personalen har dygnet runt jobbat med att försöka lösa situationen – utan resultat. Jag har vägrat lämna mitt rum så personalen har satt mig i bilen och kört runt med mig, bara för att få en liten paus, en timme utan gråt. Jag har velat skära sönder mina handleder för att ångesten skulle lämna mig för bara en liten sekund. Såklart så har jag kämpat och klarat mig utan självskador. Personalen har kramat mig och försökt göra allt för att jag ska stå ut, och jag har klarat det, men det har varit som en mardröm. Behandlingshemmet är min trygghet, mitt hem, och plötsligt blev det ett ställe med kaos där jag inte vågade lämna mitt rum. Varje trygg vägg blev fylld med ångest och otrygghet. Hela min värld rasade.

Nu har jag i alla fall fått beskedet att patienten ska härifrån. Hon får inte vara kvar. Det går inte, det skulle vara helt omöjligt till och med. Inom de närmsta dagarna kommer hon flytta, och jag är så lättad. Självklart är det också tragiskt att det ska behöva sluta så. Snart kommer jag i alla fall att må bättre, få andas igen. Snart kommer allt bli som vanligt. Snart kommer min trygghet och mitt hem komma tillbaka till mig. Jag längtar tills jag kan börja leva igen. Aldrig trodde jag att det skulle finnas en människa som skulle kunna göra sådan inverkan och skada på mitt liv, men där ser man. Jag kommer snart tillbaka till bloggen, jag ska bara andas bort min ångest först. Allt ska bara stabilisera sig, sen är jag här igen. Ta hand om er så länge! ♥

Dagens

130322Såhär går jag klädd idag. Blus från Monki och döskalleleggings från Moonson. Ska snart till stan och köpa öronproppar – enda sättet att få lite lugn och ro på detta kaosställe. Jag ska spendera helgen inlåst på mitt rum, jag orkar inte med de andra patienterna här just nu, jag orkar inte bråken, skriken. Mitt rum på behandlingshemmet är min enda frizon, skulle dö om jag inte kunde låsa in mig här. Hoppas er helg blir fin! ♥

Man kan få nog av all panik ibland

Det är sånt kaos på behandlingshemmet just nu. Nya patienter och skrik hela dagarna. Ibland förstår jag inte hur jag ska orka vara kvar här i ett och ett halvt år till. Dessa dagar önskar jag att jag var någon annanstans. Att jag hade möjlighet att ha en lägenhet, ett friskt liv.

Ett halvår fri från självskador!

bild (61)Idag är det en jättespeciell dag för mig. Idag är det ett halvår sedan jag kom till behandlingshemmet, och idag är jag också ett halvår fri från självskador!!! På dessa sex månader har jag förändrats massor, blivit en ny tjej till och med. Grattis till mig själv, jag är så stolt och glad. Trots att det har varit så himla tufft då och då så har jag bevisat att det går, och om man kämpar kan man ta sig hur långt som helst.

Jag om min terapeut skulle egentligen fira idag men istället satt vi på akuten hela dagen, men sen när blir livet som man har tänkt sig? Egentligen spelar det ingen roll, det enda som är viktigt är att jag är sex månader skadefri!

Hur det än känns

Imorse när jag vaknade kände jag mig lycklig. Skrattade bort tröttheten tillsammans med personalen. Plötsligt känner jag så mycket ilska, får aggressionsutbrott och skäller på personalen och en annan patient. När ilskan har lagt sig blir jag bara så himla ledsen. Humör och känslor som pendlar snabbare än vad jag själv hinner reagera. Känslor som jag inte kan förstå. Min terapeut försöker hjälpa mig dessa dagar då livet med borderline är jobbigt, men helt ärligt blir jag inte så mycket klokare för det. Jag tycker ändå att allt är konstigt, som att jag inte förstår mig själv. Jag förstår inte borderline. Det enda jag känner mig säker på, det är att det är jobbigt att leva med. Jag hatar borderline, fy fan vad jag hatar sjukdomen. Ibland får man bli arg på sin diagnos, på att livet ska göra ont. Det jag dock också vet, det är att det kommer bli bra igen. Inom en snar framtid kommer jag vakna en morgon och känna mig lycklig, precis som jag gjorde imorse. Har jag tur händer det redan imorgon, om inte, så får jag försöka stå ut. Ibland tycker jag bara att ett rakblad hade varit den bästa lösningen, men jag vet att det inte är så. Ibland tycker jag att behandlingshem är skit, att personalen gör fel, att de är orättvisa. Ibland är det hemskt kämpigt att bo här, men jag vet också, att just det här räddade mitt liv. Hur svårt allt än känns ibland, så får man försöka stå ut och kämpa vidare. Det kommer alltid en morgondag.

Metallen är inte värd det

På terapin idag kom tårarna. Jag mår inte dåligt, är inte i någon svacka. Det är bara det att det finns så mycket känslor inom mig. Idag pratade vi om mitt självskadebeteende, eller före detta vill jag kalla det. Idag har jag varit självskadefri i 167 dagar. Snart är det ett halvår. På terapin pratade vi om bloggen och jag inser vilken motivation ni ger mig. Jag vet att många av er ser upp till min styrka, och att jag har blivit en förebild för en del av er är viktigt. Viktigare än vad ni tror. Jag vägrar gå tillbaka till det sjuka, till rakbladen. För min skull, för mina anhöriga, och för er. Jag vill hålla kvar ert hopp, jag vill bevisa att det går att bli fri. Sedan fick jag ett mejl som också gav mig ännu mer motivation. Jag fick ett papper från SHEDO som jag ska skriva under. På pappret stod en punkt som fick mig att tänka till extra mycket. ”Jag förbinder mig härmed att acceptera att jag för detta uppdrag ska vara fri få eventuell ätstörning och/eller självskadebeteende och att jag om jag skulle få ett återfall omedelbart underrättar SHEDO:s styrelse.”

Att gå tillbaka till rakbladen är som att förstöra allt. Alla mina drömmar, alla planer, alla projekt, ALLT förstörs. Mitt liv, det jag brinner för, det jag kämpar för, försvinner då. Är det värt det? Nej, såklart inte. Jag har tagit mig långt på kort tid, jag har varit självskadefri en längre period, blivit av med två diagnoser, börjat jobba med psykisk ohälsa på olika sätt, blivit en gladare tjej. Jag har framtidsplaner och en del av det jag drömmer om gör jag faktiskt redan. Jag har fått ett jobb som bloggredaktör, jag ska bli informatör genom Hjärnkoll. Aldrig i livet att metallen skulle få ta detta ifrån mig. ALDRIG någonsin. Det är inte värt det.

Glöm aldrig att det går att bli fri. Och det kommer vara värt kampen dit.

En fjäril längtar alltid ut igen

Ibland är det så rörigt, så svårt. Känslor i en berg- och dalbana. Jag försöker fly, säger till min terapeut att jag inte vill prata om det där som är jobbigt. Ändå sitter jag och gråter hundra tjugo sekunder senare. Jag önskar att det fanns ett enkelt sätt att bli frisk från borderline. Jag önskar att det fanns en mall, ett papper. Såhär gör du. Det finns inte. Jag vet inte hur man gör för att bli bra igen. Vi pratar om allt som jag har upplevt, i små doser då och då. Jag gråter men kommer inte närmare en lösning. Jag frågar om man kan bli sådär frisk att känslorna inte pendlar lika mycket. Kanske får jag lära mig att hantera det. Hur frågar jag. Det går så fort. På en tusendelssekund förändras måendet. Det där som var bra blev till sorg och ilska. Jag önskar verkligen att jag kunde förstå jobbet jag har framför mig, att jag bara för en tid skulle veta hur jag skulle göra. Just nu är allt förvirrat. Det går att bli frisk från borderline, men det känns som att ingen vet hur.