Ibland önskar jag

Ibland är det jobbigt att sitta på behandlingshem. Just nu är det en ganska bra patientgrupp. Personalen är bra. Jag mår bättre och bättre. Egentligen är det ganska bra allting. Jag skulle aldrig vilja byta liv med någon, jag skulle inte vilja radera alla svåra stunder jag har fått uppleva. Jag önskar inte att detta aldrig hade hänt. Trots allt så saknar jag det normala ibland. Jag önskar ibland att jag bara fick vara en helt vanlig tjej på 21 år. En flicka som inte tvingades kämpa mot en diagnos. En tjej med en lägenhet, en person som fick umgås med sina vänner, en människa som hade fest på fredagkvällen. Ibland önskar jag att jag fick vara Jessica, en ung flicka som jobbade eller gick i skolan. En tjej som träffade killar, dansade på en uteklubb tills natten blev morgon. En person som kunde göra vad hon ville när som helst. Den där tjejen som inte bodde flera hundra kilometer ifrån alla hon bryr sig om. Ibland önskar jag bara, att jag fick vara en helt vanlig tjej.

höhö2

Det är en kamp

Att bli frisk är ingen enkel sak. Vägen är krokig och ibland så himla jobbig. Man önskar att det fanns en genväg, men det finns inte och det måste man acceptera. Att gå i behandling och jobba med sig själv är hemskt kämpigt. På mitt inskrivningssamtal den dagen jag blev inlagd på behandlingshemmet sa min kontaktperson att det skulle bli tufft. Jag förstod knappt då HUR tufft det skulle vara att varje dag tvingas jobba med sig själv i olika former av terapi. Idag vet jag. Ikväll är en sån där kväll då man förstår vilket jättejobb man gör och hur långt kvar man har att gå. Trots att tårarna rinner ibland för att det känns tungt så är det ändå så otroligt värt det. Det är värt varje sekund av kamp. Ibland är det bara jobbigt att vara stark, ibland känns allt så rörigt, som att man aldrig kommer kunna förstå sitt beteende och sina tankemönster. Ibland känns det helt enkelt som att man inte förstår sig på varken livet, sig själv eller sin diagnos. Jag måste jobba med tankar, känslor och beteenden som jag haft ända sedan jag var ett barn. Men jag ska klara det här, jag ska bli frisk. Mitt liv väntar på mig, och jag längtar efter det. Jag längtar tills allt det här är över. Trots att jag oftast mår ganska bra så är jag otroligt skör, men när jag blir utskriven kommer jag att vara väldigt stark. Allt kommer bli bra, men det kommer ta tid och det kommer vara jobbigt. Men det kommer vara värt det.

Du ser andra halvan av solen när den sjunker i väst

Två och en halv dag utan aggressionsutbrott. Cirka sextio timmar. Det känns skönt, som att det värsta är över. Som att jag har tagit mig till andra sidan igen. Jag mår inte bra än, känner mig inte lycklig, men det lättare att andas. Ångesten har minskat, tårarna är färre och ilskan är försvunnen. Jag kommer klara av att gå vidare, jag kommer snart skratta igen. Veckan har varit hemsk, men antagligen kommer jag ta mig ur den här svackan som en ännu starkare tjej. Jag kommer ha med mig vetskapen om att jag helt oförberett kan bli sjuk igen, att vägen till det friska är lång. På ett sätt gör det ont att jag föll igen, att verkligheten bevisade att jag inte är frisk, men kanske har jag också insett vart jag står på riktigt, och inte vart jag finns i min fantasivärld. Jag är en tjej som har tagit mig långt på kort tid, en flicka som har kämpat så otroligt hårt i fyra månader. Jag har blivit så mycket friskare än vad jag var när jag kom till behandlingshemmet, men aldrig igen ska jag glömma att diagnosen finns kvar, att jag har svårigheter. Nu gäller det att stå ut, för snart blir det bra igen. Snart kommer jag må bra, när vet jag inte, men jag tänker kämpa för att ta mig tillbaka till den lyckliga Jessica. Hon finns. Jag saknar henne och jag älskar henne. Att jag har haft en av mina tuffaste veckor i mitt liv och INTE skurit mig, bränt mig, tagit en överdos eller rymt till krogen och supit bort mina sorger, det bevisar hur långt jag har kommit.

Jag bara hoppas tiden kan få sjukdomar att stanna

Idag har jag gråtit större delen av dagen. Samtalet med min terapeut var ett av de jobbigaste jag någonsin har haft, men också ett bra. Jag har tvingats inse att jag blivit svårt sjuk i min borderline igen. Trots att jag själv har känt av det hela veckan gjorde det ont att höra det från personalen. För en vecka sedan kände jag mig frisk. För några dagar sedan trodde jag att livet alltid skulle vara ljust för mig. Antagligen har jag levt i en fantasivärld, en värld där En flicka som är stark aldrig mer skulle bli sjuk. Idag insåg jag att jag faktiskt har svåra problem och att dygnet-runt vård kommer vara nödvändigt under lång tid. Jag förstår nu varför jag ska vara kvar på behandlingshemmet minst ett- och ett halvt år till.

Hela veckan har jag velat ha en förklaring på varför jag har mått så dåligt, men varken jag eller någon annan har kunnat ge mig ett svar. Antagligen för att det inte finns en orsak. Jag väljer inte att må dåligt, jag väljer inte att vara psykiskt sjuk. Varför jag har blivit sådär sjuk igen just den här veckan finns det inget svar på. Det betyder inte att jag är svag, bara att jag har en sjukdom som fortfarande är en stor del av mitt liv. Det betyder att jag har svårigheter i livet, svårt att hantera känslor. Ilska som har lett till en depression. En besvikelse som har lett till ett kaos. Det betyder inte att allt är kört, att allt jag har kämpat med sen jag kom till behandlingshemmet har varit i onödan. Inte en sekund av kamp har varit förgäves. Jag har fått testa på det friska, och det har varit fantastiskt, men kanske gör det ännu mer ont i mig nu när jag känner av min diagnos igen. Men jag lovar er att det har varit värt det ändå, och trots att det har bildats en liten mur på min väg mot det friska livet betyder det inte att jag inte kan klättra över. Jag ska klättra, jag ska kämpa, jag ska ta mig tillbaka igen. Men kanske kommer det ta tid, kanske kommer livet vara såhär ett tag. Upp- och ner. Ibland kanske jag känner mig frisk, och sen blir jag sjuk igen. Det är okej. Allt är okej förutom att börja skada mig igen, och det ska jag inte, men just nu är det hemskt kämpigt.

Varje motgång gör en starkare. Jag hoppas på det, jag tror på det. Men jag saknar att må bra. Jag saknar det så mycket att det värker i hela mig. Jag önskar så mycket att jag fick vara frisk jämt. Men jag blev sjuk, och visst kan man hata allt för att det blev så, varför jag? Varför någon överhuvudtaget? För att livet är orättvist. Och det är okej att hata det. Jag hatar det av hela mitt hjärta. Ingen människa är värd att vara sjuk, men vissa blir det ändå. Det är förjävligt, men man kan inte göra annat än att kämpa för att bli frisk igen.

Tack för att ni kämpar tillsammans med mig. ♥

Vad händer när mörkret vinner över ljuset?

Utbrott efter utbrott. Aggressionsutbrott. Lämnar situationen med tårar i ögonen och med mina promenadskor på fötterna. Plågas i timmar av järnstarka självskadetankar. Kommer tillbaka till behandlingshemmet lugnare men mer deprimerad. Personalen hanterar det genom att ignorera mig. Den här veckan är inte bra. Den här veckan känns det som att borderline står tatuerat i pannan. Den här veckan känns som för ett år sedan när jag fick diagnosen. Då var jag också aggressiv mot personal, misstänksam, ledsen, besviken, arg, deprimerad. Tjejen med diagnosen är ingen person jag tycker om, det är en tjej jag har svårt att hantera, svårt att förstå. Tjejen med diagnosen är inte som Jessica egentligen är. Jag hatar henne. Jag hatar borderline. Och just nu hatar jag behandlingshemmet för att ingen tar sig en minut för att fråga hur jag mår när de vet att jag lever i ett kaos.

Hon har just fått sin tablett för sitt märkliga sätt

Ibland har jag så svårt att acceptera. Jag har svårt för att jag gråter för att livet gör ont. Jag får höra om och om igen att jag fortfarande är sjuk. Att jag har år kvar på behandlingshemmet. Att livet kommer vara svårt många dagar till. Jag som bara vill vara helt frisk nu. Jag vill gråta varje dag av lycka. Jag vill att det ska pirra i kroppen. Jag vill skratta. Jag vill vara glad jämt. Hittills har den här veckan varit svår. Igår var jag så arg. Idag så ledsen. Det är nu jag inser att jag inte är frisk, att vägen kvar är lång. Just det där jag inte vill acceptera, det där jag inte orkar ta till mig. Jag vill alltid vara den där starka flickan som skrattar och ser positivt på allt. Jag hatar tjejen med diagnosen. Tjejen som gråter och skriker. Jag har levt med henne i åtta år, och varje sekund med henne känns som en sekund för mycket. Idag kämpar jag mot rakbladstankarna. Livet med dem var lättare, men inte bättre. Bara enklare ibland. Men att gå tillbaka till ett självskadebeteende finns inte i min värld, jag vägrar, jag ska inte. Jag är starkare än det sjuka, det vet jag, det har jag bevisat. Ibland gör livet ont ändå. Jag önskar att jag fick vara frisk varje dag.

Min skidsemester

Nu är jag återigen på skånsk mark. Jag har haft det superbra uppe i dalarna men det är skönt att vara hemma. Första kvällen var inte så bra men annars har jag haft det så himla kul.

Såklart så har jag åkt skidor hela dagarna, varit mycket tillsammans med min favoritpersonal, ätit gott och skrattat så mycket att magen har krampat. Nu är jag trött efter en lång resa på tio timmar men det var det värt. Nu ska ni få se lite härliga vinterbilder!

Skidsemester

Imorgon ringer klockan 05:45. Det är dags för mig att åka 720 km norrut. Vi ska till fjällen med behandlingshemmet för skidåkning. Vi kommer hem igen sent på torsdag kväll så vi hörs först nästa helg. Jag kommer dock uppdatera på Instagram så vill ni följa med under resan så finns jag där med namnet jessi91.

Det ska bli skönt med några dagars semester från allt vad terapi innebär. Jag ÄLSKAR att åka skidor och har dessutom köpt ett par nya som jag längtar efter att få testa. Så, nu kommer det vara tyst här ett par dagar, även på min mejl. När jag kommer tillbaka väntar spännande saker. Har ett väldigt roligt ”jobb” på gång och dessutom ska jag hitta en ny praktikplats. Jag ska fortsätta med mitt välgörenhetsprojekt som börjar bli stort, och såklart så ska jag också jobba mot att bli ännu friskare.

Ta hand om er. ♥

Från Sälen 2010 och 2011.

För ett år sedan

För ett år sedan var mitt liv hemskt. Jag var inlagd på avd 336 och mådde väldigt dåligt. Jag hade precis börjat med mitt självskadebeteende igen efter ett långt uppehåll. jag fick diagnosen Borderline och var helt upp- och ner. Jag fick flytta från avd 336 till en sluten psykiatrisk avdelning, där jag varit så många gånger tidigare. Jag blev kvar där alldeles för länge. Allt slutade med fem långa månader instängd på sjukhus. Jag satt på mitt rum och grät varje dag. Jag var apatisk, personalen fick inte ur mig några andra ord än ”jag vill dö”.

Idag mår jag oftast bra. Jag är fyra månader skadefri. Visst är jag inlagd igen, men tusen gånger lyckligare. Jag vill inget hellre än att leva. Jag har massor med framtidsplaner och drömmar, jag skrattar och är glad.

Tänk vad livet kan vända. Glöm aldrig det och sluta aldrig kämpa. På ett år har jag blivit en helt ny tjej.

Från en jobbig tid på avd 86.

Mitt självskadebeteende

Hur började du med ditt självskadebeteende? Hur såg du på det då?

När jag började skada mig så började jag skära mig. Jag hade hört eller läst (minns inte riktigt) att det kunde hjälpa vid ångest och då jag hade mycket ångest i 13-14 års åldern så testade jag. Jag önskar att jag hade förstått då hur allvarligt det kunde bli, så fruktansvärt hemskt och fel allt skulle bli. Om jag visste hur allt skulle sluta hade jag såklart aldrig börjat, för även om rakblad kan minska ens ångest så är det aldrig värt det.

Jag fastnade väldigt fort i mitt självskadebeteende. Direkt efter första gången så började jag skada mig mer och mer. Jag använde rakbladen parallellt med överdoser med starka receptbelagda mediciner som jag stal. Jag blev beroende av tabletterna, manipulerade och ljög för att få tag i dem.

Jag visste att det jag gjorde inte var bra, men jag kunde inte sluta. Jag älskade att förstöra min kropp, för jag hatade livet så mycket. Jag mådde väldigt dåligt och ville inget annat än att få dö. Trots att jag var medveten om vad jag gjorde så förstod jag nog inte vilka konsekvenser det skulle få. Om jag som fjortonåring skulle veta att jag fortfarande skadade mig när jag var tjugoett skulle jag antagligen inte tro på det. Jag trodde att det skulle gå att sluta när som helst. Jag trodde aldrig att man skulle kunna bli så beroende av att skada sig själv.

Jag önskar såklart att jag aldrig hade börjat. Men nu är jag fyra månader skadefri och det känns skönt. Ibland är det så jobbigt att jag bara vill gråta och skrika, men jag klarar mig. Jag står ut och kämpar. Min terapeut säger att vi snart ska ta tag i mina självskadeproblem. Jag försöker bara prata bort det så fort hon nämner det, för jag vet hur jobbigt det kommer bli. Just nu lever jag i en skyddad värld utan vassa saker, men en dag kommer jag få tillbaka mina rakhyvlar etc på mitt rum, och DÅ kommer allt bli så fruktansvärt svårt. Jag vill inte ha ett enda återfall, jag vill så gärna vara starkare. Jag hoppas att jag kommer klara det, men jag vet att det kommer bli jobbigt.

Men jag inser att om jag inte förblir skadefri så kommer livet inte bli som jag vill. Jag har så mycket framtidsplaner och drömmar, men om mitt självskadebeteende får vara kvar i mitt liv så kommer det förstöra allt. Och det är det inte värt. Jag vill leva mitt liv, jag vill ha kontroll. Jag vill inte vara en slav kring tvångstankar och rakblad. Om jag bara är lika bestämd som jag var när jag bestämde mig för att bli frisk från min anorexi, då kommer jag klara detta utmärkt.

Jag är väldigt glad att jag är fyra månader skadefri och att jag bara har ärr och inga sår på mina armar. Detta är alltså INGA sår utan bara ärr.

Hej då praktiken!

Det blir antagligen ingen mer praktik för mig i stallet med islandshästar. Det fungerade inte riktigt som planerat och det kändes inte bra för mig av flera anledningar. Men egentligen så gör det inte så mycket, för jag kommer tillsammans med personalen leta upp en annan praktik. Det går inte alltid som man har tänkt sig men det gäller att hålla huvudet högt och blicka framåt! Visst är jag lite besviken men jag tänker inte deppa ihop för det.

Kemisk lycka?

En omtumlande dag. För varje dag som går mår jag bara sämre och sämre. Idag kände behandlingshemmet att det inte gick att vänta längre, så läkaren fick ringas och min Cymbalta fick ökas på direkten. Antagligen kommer jag gå tillbaka till 120 mg men vi börjar med en upptrappning på 60. Jag är besviken. I flera veckor har jag hållit på med medicinnedtrappning nu och när jag nästan var av med Cymbaltan så får jag tillbaka den. Mitt mål var dessutom att ta bort Zyprexa och Seriquel också men antagligen blir det inte så nu.

Det som gör mest ont är alla tankar kring detta. Mår man bra på riktigt om man inte klarar sig utan medicin? Det känns som att allt bara har varit en fejkad version av lycka i tablettform. Man är ju inte frisk om man inte kan må bra utan massa mediciner, eller?

Jag vet att jag inte borde tänka såhär, men känslor är känslor och även En flicka som är stark kan bli trött och ledsen på allt ibland. Jag har i alla fall tillsammans med min terapeut och läkare tagit rätt beslut idag. Det är bättre att må bra med mediciner än att må dåligt utan, det vet jag.

Nu hoppas jag att det vänder, att den här svackan går över och att jag snart mår lika bra som jag gjort ett tag nu. Alla hamnar i svackor, och jag får påminna mig om och om igen att jag inte är frisk än. Att jag kommer med största sannolikhet må dåligt då och då, men kom ihåg att en svacka aldrig betyder att allt jobb man har gjort är förgäves, för så är det inte. Jag har kommit en bra bit på vägen även om jag just nu mår sämre igen. Två steg fram och ett steg bak är ändå ett steg fram 😉

Det är okej att känna

Hittills denna veckan har jag varit i lite sämre skick. Känslorna går som en berg- och dalbana, jag gråter och är arg men jag vet knappt på vad. Kanske är det medicinförändringen. Jag har nu gått från 120 mg Cymbalta till 30 mg. Fortsätter det såhär säger personalen att vi ska öka dosen igen. Sedan är min favoritpersonal på semester denna vecka, det kan säkert också påverka. Jag mår så bra tillsammans med honom.

Jag känner mig otålig, har svårt att acceptera att jag mår dåligt ibland. Har svårt att acceptera att jag har mycket kvar att jobba med. Jag vill vara frisk nu nu nu så att jag kan börja leva mitt liv igen. Men jag måste försöka förstå att jag fortfarande har en lång väg kvar. Jag är fortfarande sjuk även om jag är väldigt mycket friskare. Jag vill inte inse att jag har minst 1,5 år kvar på behandlingshemmet, men egentligen vet jag att jag kommer behöva den tiden. Ibland känns livet motigt, ibland är man ledsen. Man måste försöka tillåta sig själv att ha dem känslorna, annars flyr man bara, och det är aldrig bra.

Det är okej att må dåligt. Det viktiga är hur man hanterar dem känslorna. Det är bättre att stanna kvar i känslan än att försöka fly. När man flyr från jobbiga känslor är det lätt att man blir destruktiv, därför är det viktigt att komma ihåg att det är okej att må dåligt. Därför ska jag gråta så mycket jag vill, vara hur ledsen som helst. Väldigt snart har jag nog ett stort leende på läpparna igen, för varje motgång tar slut förr eller senare. Ibland känner jag mig svag för att jag mår dåligt, svag för att jag är ledsen. Men det är man inte, det är tvärt om en styrka att kunna erkänna att man mår dåligt och stå ut i den känslan.

Det går bra nu!

Idag grät jag av glädje. På måndag ska jag börja PRAKTISERA!!! Så sex timmar i veckan ska jag nu vara i ett stall med islandshästar, ååh älskar dessa underbara djur. Jag har en till spännande praktik på gång, men jag ska börja med stallet för att se hur det går. I ett och ett halvt år har jag bara gått och varit sjukskriven, det ska bli så roligt att äntligen komma igång med någonting! L Ä N G T A R.

Tre frågor om behandlingshemmet

Det dyker upp lite frågor då och då så här kommer det svar på tre stycken!

Hur ser din dag ut på behandlingshemmet?
Som jag har berättat innan så har vi ett dagligt schema vi går efter. Just nu har vi jullov, vilket innebär ganska slappa dagar och lite fler utflykter än annars. Men på måndag blir allt som vanligt igen och då ser dagarna ut ungefär såhär:
Runt sju är det väckning, klockan åtta har vi morgonsamling. Då tittar vi på nyheterna samt går igenom dagen. Halv nio äter vi frukost och sen klockan nio börjar förmiddagens aktivitet. Vad vi gör då varierar lite från dag till dag, men exempel på aktiviteter är utegrupp hos djuren, städning, fysisk aktivitet, köksgrupp och skapande verkstad. Klockan tolv är det lunch och klockan ett startar nästa aktivitet som håller på till klockan fyra, sedan får vi ”fritid”. Utöver det jag har nämnt så har vi en gång i veckan DBT och en gång ART. Sedan har man samtal med sin terapeut två gånger i veckan. Schemat kan se olika ut för olika patienter och utefter våra behov.

På kvällarna varierar det lite vad man gör. Jag hänger oftast framför min dator medan andra patienter tittar mycket på TV. Några gemensamma aktiviteter har vi inte på kvällarna.

På helgerna är det mer fritt. Vi får sovmorgon till tolv och sedan hittar vi på grejer beroende på vad vi vill göra. Ibland åker vi till stan, går på bio eller bowlar, men många helger blir lugna framför massa filmer. 

Tvättar ni era kläder själva?
Ja, det gör vi. Vi har en egen tvättstuga som man bokar. Vid behov så får man såklart hjälp av personalen med att tvätta. 

Hur fungerar ekonomin på behandlingshemmet?
Jag har aktivitetsersättning från Försäkringskassan vilket innebär att jag inte får några pengar från behandlingshemmet, utan jag sköter min ekonomi själv. Dem som inte har aktivitetsersättning får 1500 kronor i månaden av behandlingshemmet, eller soc är det nog egentligen. Det är i alla fall soc som har bestämt summan 1500 kronor. När gör olika aktiviteter, till exempel när vi går på bio, fikar eller bowlar så står behandlingshemmet för alla utgifter. Jag tycker i alla fall att det är jätteskönt att jag har aktivitetsersättning och kan sköta min ekonomi själv och bestämma själv vad jag vill köpa eller inte. Behandlingshemmet har dock lite koll på vad jag shoppar och att min ekonomi går ihop, men i det stora hela så sköter jag den själv.

när allt det här är över

För ett par dagar sedan fick jag höra av läkaren att jag kommer vara kvar på behandlingshemmet i MINST ett & ett halvt år till. Det känns så himla långt. Men när jag kommer härifrån så ska jag aldrig mer bli inlagd. Aldrig mer på psyket, aldrig mer på ett behandlingshem. När jag kommer härifrån ska jag börja leva mitt liv igen. Även om det dröjer två år så kommer det vara värt att vänta, det kommer vara värt att kämpa. Jag längtar så tills allt detta är över, tills jag är fri igen. 

bad i havet en mysig decembersöndag

Idag har jag och de andra patienterna varit hos en i personalens sommarstuga. Vi har fikat, badat i hennes badtunna, grillat marshmallows och badat i HAVET. Haha, så sjukt kallt men en väldigt rolig grej. Här kommer två bildbevis från mitt kalla havsbad 😉

Året 2012

Snart är 2012 slut så jag tänkte först att ni skulle få en långt inlägg med massor med bilder på allt jag gjort 2012, men av någon anledning kände jag mig så ledsen när jag började med det, så det blir ett kortare inlägg istället.

2012 har verkligen varit en sorgligt år. I sju av tolv månader har jag varit inlagd på sjukhus/behandlingshem. Året började på avd 336 som sedan blev avd 86 alldeles för länge. När våren kom fick jag äntligen åka hem efter fem månader inlagd på olika sjukhus. Strax efter att jag kom hem gjorde jag och Petter slut och jag flyttade till en ny lägenhet i Göteborg. Det blev sommar och livet var hemskt på alla sätt. Jag blev jättesjuk i anorexi igen och hela sommaren bestod utav svält, ångest, träning och ett LPT hängande över mig. Jag skar mig varje dag och mådde väldigt dåligt. Under 2012 har jag försökt ta livet av mig flera gånger. Sista gången slutade med ambulans, medicinakuten, dropp, EKG och slutligen psyket igen. Strax efter det blev jag inlagd på behandlingshemmet och då vände äntligen livet för mig. Jag började må bättre, såg en framtid, kunde skratta och vara glad igen. Jag blev äntligen friskförklarad från min anorexi. För första gången på många år ser jag nu fram emot ett nytt år och allt vad det innebär. Jag hoppas att jag bara kommer bli friskare och friskare och må ännu bättre. Livet gör fortfarande ont ibland, men jag har hittat tillbaka till den positiva och glada Jessica. Jag trodde aldrig att jag skulle kunna må bättre igen, men det gick och nu är jag så glad för att jag överlevde alla självmordsförsök. Jag är glad att jag fortsatte kämpa mig igenom hela 2012 trots att jag större delen av året faktiskt inte har velat något annat än att dö. 2013 ska bli ett bättre år. Jag kommer med största sannolikhet vara inlagd hela året, men detta kommer förhoppningsvis innebära att jag bara blir friskare och friskare. Nu tänker jag inte se tillbaka på 2012 mer, för som sagt så har det varit ett hemskt kämpigt år. 2012 blev antagligen det jobbigaste året, men också det bästa. Jag kommer att minnas alla fruktansvärda dagar, men jag kommer också komma ihåg att det var året som det äntligen vände för mig.

När jag var som sjukast i anorexin och från avd 336.

Från medicinakuten.

Från psyket.

Tillslut kom den friska och riktiga Jessica fram och jag ser fram emot ett nytt år med henne.

Min permission och jul

Hej på er. Min permission började bra och slutade ganska skit, mer vill jag egentligen inte säga. Just nu är jag inte på topp men det känns skönt att vara tillbaka på behandlingshemmet. Jag är i alla fall grymt stolt och glad som klarade av att åka iväg UTAN att skada mig själv. Tänk att jag nu inte har skurit mig på över tre månader, det är fantastiskt tycker jag.

Hoppas att ni har haft ett par fina juldagar. ♥ 

Dagens outfit och GOD JUL!


Idag har jag invigt min nit-bh som jag beställde från Tradera för ett tag sen. Kjolen kommer från Indiska och linnet från H&M. Jag har haft en bra dag, jag har varit iväg med min favoritpersonal igen.

Nu ikväll ska jag bara packa, tvätta och fixa, för imorgon åker jag HEM!!!!!!!!!!!!! Ja, jag ska på min första riktiga permission efter tre månader här på behandlingshemmet. Egentligen brukar man få åka hem efter en månad, men då jag har varit så instabil så har det inte gått. Men nu är det äntligen dags och det ska bli sååå skönt. Därför kommer bloggen ta semesterstängt ett par dagar, för nu ska jag bara njuta av att få träffa min familj och fira jul. Detta innebär också att mejl inte kommer att besvaras dessa dagar. Om ni vill följa med i mitt liv ändå så finns jag på jessi91 @ instagram där jag garanterat kommer slänga upp några bilder. Kanske dyker det även upp en status på En flicka som är stark @ facebook. Men här och på mejlen kommer det vara tomt, för nu ska jag bara hem och vila, kramas med familjen och ta igen tre månader.

Så, jag vill önska er alla kära bloggläsare en god jul!! ♥♥ Jag vet att högtider kan kännas jobbiga när man inte mår bra, så har jag också känt, men man får försöka göra det bästa av situationen och vara så stark man bara orkar. Så kämpa på ni där ute som har det jobbigt, ni är inte ensamma. Vi hörs i nästa vecka. NI ÄR BÄST!

Julfirande

Idag har vi firat jul på behandlingshemmet. Mysigt och lite jobbigt. Varje år kommer det alltid före detta patienter och äter julbord med oss som bor här nu och personalen. Detta resulterar i att det blir väldigt mycket folk och många man inte känner, en rätt så jobbig situation tycker jag. Men dagen har varit rätt bra ändå eftersom vi har ätit gott, spelat spel och fått julklappar (dock inte jag då jag har slutat med presenter. Fast jag fick lite godis och en prickig mugg).

Man blir ju såå trött av allt folk så nu blir det sängen resten av dagen för min del!

Bästa dagen!

Idag har jag haft fyra underbara timmar. Jag och min favoritpersonal åkte till stan och åt lunch, gick i affärer, skrattade och pratade både allvar och om allt annat. Jag har haft det så himla bra! Han är bäst!

Nu är jag tröttare än tröttast. Ska snart slänga i lite mer rosa hårfärg då mitt hår typ är babyrosa nu med gula skiftningar = inte så fint. Sen ska jag spendera resten av kvällen i sängen med One Tree Hill. Puss!

Lördag

Såhär ser jag ut idag. Dagen är lite upp & ner. Känner att jag börjar må sämre igen och är så himla rädd för att jag ska bli jättesjuk igen. I två veckor har jag mått bra och känt mig helt frisk, nu insåg jag att jag inte är det. Men det enda som känns viktigt är att det sämre måendet inte är här för att stanna. Kanske och förhoppningsvis mår jag bra imorgon igen. Man kan inte alltid tro det värsta, och det tänker jag heller inte göra. Jag måste tillåta mig själv att må dåligt när jag gör det, men det är svårt när jag nu har fått känna på det fina och glada livet. Att må dåligt är skit och jag hade väl någon önskan att jag aldrig mer skulle göra det. Men livet fungerar ju inte så, vare sig man är frisk eller sjuk.

Jag har i alla fall varit iväg och köpt en ny skidjacka idag då vi snart ska åka till Sälen. Förkyld är jag också så resten av helgen ska jag spendera i sängen med te och honung. Jag kommer svara på era mejl så fort jag orkar. Kommer inte längre säga att det blir ikväll, imorgon eller nästa vecka, för då går jag runt och har dåligt samvete om jag inte orkar. Jag har verkligen inte glömt bort er i alla fall och det är jättekul att jag får så många mejl från er.

Kram och ta hand om er. ♥ 

Dagens och permis nummer två

Såhär har jag sett ut idag. Shortsen från H&M, linnet från Lindex och koftan från Cubus. Rosetten runt halsen och den i håret har jag köpt på New Yorker.

Idag har jag varit på min andra ”permission”. Förra veckan var det ju premiär för mig att få lämna behandlingshemmet själv och idag har jag alltså gjort det för andra gången. Men det är så kallt ute och trött har jag varit så det blev bara en liten kort sväng på stan, men bara det att jag FÅR lämna behandlingshemmet utan personal känns så otroligt bra.

Nu ska jag sätta mig och börja svara på frågestunden så ikväll eller imorgon kommer alla frågor och svar. Ni är bäst. 

Hässleholm och idag

Idag har jag varit på studiebesök på Hässleholms djursjukhus och då såg jag ut såhär. Kul då jag aldrig har varit på ett djursjukhus förut och så fick vi fika, hehe. Man skulle aldrig kunna tro att jag har varit sjuk i anorexi då jag alltid är den som tjatar på personalen att vi borde fika mer 😉

Alla ni som mejlat mig, svar kommer typ imorgon för ikväll är jag så himla trött. Men jag har såklart inte glömt bort er. Imorgon tänkte jag också svara på frågestunden så har ni några fler frågor – fråga på.

Kram kram kram ♥ 

Malmööö

Idag har jag hängt i Malmös nya shoppingcenter, Emporia. Såhär såg jag ut då. Shorts, linne och hatt från H&M. Skjortan kommer från Monki. Haft en rätt bra dag, shoppat lite nya kläder, som jag typ gör varje dag, hehe. Imorgon eller nåt får jag nog ta och visa mina nya saker här på bloggen om ni vill se. Ikväll är jag asasastrött på att bo på behandlingshem så jag isolerar mig på mitt rum och låtsas som att jag är hemma i Göteborg. Hej svejs!

Instagram november

Imorgon är det första december så jag tycker att vi tar en liten titt på min Instagram vad som har hänt i november!

Jag började månaden med att bli friskförklarad från anorexin, wiiiho! Sedan har jag gått i lösögonfransar ibland.

Vi hade en väldigt misslyckad halloweenfest på behandlingshemmet och jag gick i mycket smink den kvällen!

Jag har frusit i mina tunna strumpbyxor och så har jag läst nästan varje dag.

Jag har rymt till krogen (förlåt mamma och pappa när ni läser detta) och så har jag klättrat ut genom fönstret när jag varit röksugen de nätter jag inte har kunnat sova.

Jag har sytt och så har jag tittat på sista säsongen av desperate housewives.

Jag har blivit allergisk mot min älskling men gosat lite med honom ändå!

Jag har varit kreativ och gjort om min anslagstavla till en fotovägg och så har jag haft väldigt jobbiga dagar.

Jag har börjat skriva tre positiva saker med dagen och sedan har vi varit och bowlat.

Jag har gjort min tredje piercing och kommit på världens bästa julklapp!

Jag har shoppat på tok för mycket!

Jag har gått från röd/svart hår till orange, gul/vitt och rosa.

Jag har fått min första ”permis”, druckit kaffe ute strax innan december och samma dag som första snön kom, sedan har jag precis bokat biljetter till Göteborg då jag satsar på att få fira jul hos mamma & pappa.

 

Det har varit en ganska bra månad även om vissa stunder har varit hemska. Nu ser jag fram emot december och allt som den månaden innebär!

Dagens outfit och framsteg

Såhär har jag sett ut idag! En oversize-skjorta från Tradera, hatten från H&M och hängsleshortsen från Monki.

Idag har jag haft en speciell dag. Efter tre månader tillsammans med personal fick jag idag min första ”permis”. Jag tog bussen SJÄLV till stan och gick i affärer och drack kaffe ute i höst/vinter-rusket. När man är inlagd uppskattar man varje liten sak som är lika med frihet. När jag i tre månader inte har varit själv så var detta en fantastisk känsla. Bara en sån sak att åka buss blev stor för mig, en grej som många gör varje dag. Det gick hur bra som helst att vara själv. Jag har varit nervös över att jag skulle köpa rakblad eller hämta mina mediciner på apoteket, men när jag var själv på stan så fanns det knappt i mina tankar. Så jag gick där och njöt, tittade på människor, shoppade lite och drack en efterlängtad cappuccino. Nu ska jag fortsätta få små korta permissioner varje vecka så att jag klarar av att åka till mamma och pappa och fira jul. Att sitta här och äta köttbullar då känns som en mardröm. Ibland är allt så himla jobbigt men jag går verkligen framåt. Jag utvecklas och blir friskare för varje dag som går. Livet kan vara så fint och idag känner jag mig så tacksam för att jag inte har dött när jag har försökt och hamnat på sjukhus. Tack kroppen, tack psyket och tack mitt hjärta för att du har orkat all svält och alla överdoser.

Tisdag

Såhär ser jag ut idag! Jag är så GRYMT nöjd med mitt hår. Hatten, linnet och shortsen kommer från H&M. Koftan från Cubus och skorna från Skopunkten. Nu har jag precis kommit hem från Hässleholm. Har varit där ett par timmar med min kontaktperson. Vi gick i affärer och åt lunch, mysigt och så himlans skönt att lämna behandlingshemmet en stund.

Det bästa med att må dåligt är att man uppskattat varje sekund som man mår bra

Hello friends. Nu har det ekat tomt här ett tag. Jag har haft en rätt så jobbig vecka här på behandlingshemmet. Har hamnat i bråk, igen. Blivit triggad och hållit på att gå under av självskadetankar. Men jag har överlevt det också utan att ha skadat mig. Jag har gråtit och varit så arg och trött och ledsen på min situation. Idag lyckades jag inte ta mig upp från sängen förens på eftermiddagen. Allt är så förvirrande och konstigt, men jag försöker verkligen att stå ut och hålla fast vid det positiva. Man måste få hamna i svackor, bara man tar sig upp igen. Sedan har jag sovit kasst hela veckan, vilket säkert också har påverkat mitt mående negativt. Jag har i alla fall börjat med en himla bra sak. Varje kväll skriver jag upp tre positiva saker med dagen, och trots att det ibland inte känns som att det har varit en enda bra sak, så kommer man tillslut på saker som faktiskt varit bra. Ibland stora saker, ibland små. Det är så viktigt att försöka se saker från den ljusa sidan, att försöka hålla fast vid det som är bra. Jag har under alla år som sjuk varit ganska negativ även om jag utåt sett har verkat vara en positiv tjej, därför försöker jag nu bryta min negativa syn på saker, vilket jag tror har en stor betydelse för ett bättre mående och ett tillfrisknande. Så, att skriva ner tre bra saker med dagen varje kväll är verkligen något att rekommendera. Trots att mitt mående går upp och ner som världens värsta berg- och dalbana så försöker jag hålla fast vid varje sekund som är bra. För det bästa med att må dåligt är att man uppskattar varje stund som man faktiskt mår bra och skrattar.

Nu ska jag fortsätta titta på sista säsongen av desperate housewives som jag äntligen har köpt. Det är min tröst just nu när allt känns lite tyngre. Hoppas ni mår bra, kram. ♥

Lördag

Såhär ser jag ut idag. Har precis varit iväg och bowlat med de andra tjejerna och personal. Kul att äntligen göra nåt då vi annars bara brukar hänga framför teven hela helgerna. Ikväll blir det kycklingtacos och skräckfilm, och såklart massa godis. Hejsvejs.

Frågor om behandlingshemmet

Det har dykt upp lite frågor kring mitt liv på behandlingshemmet som ni ska få svar på!

Får din familj och dina vänner hälsa på?
Både ja och nej. Mina vänner får inte komma än då jag är för instabil. Jag får ta emot besök från familjen men som det känns nu enligt mig och personalen så är jag fortfarande i för dåligt skick för att orka. Min familj kommer eventuellt nästa helg, men vi får se hur jag mår och vad jag orkar med.

När får du åka och hälsa på dina närstående?
Just nu kämpar jag för att få komma hem till jul. Det är mitt mål och jag hoppas verkligen att jag ska vara tillräckligt stark för att klara av det. Att sitta här på julafton och äta köttbullar känns som en mardröm.

Kostar det att bo på behandlingshem?
En del behandlingshem kostar som ett sjukhus, det vill säga 80 kronor om dagen. (kan säkert kosta mer/mindre på olika ställen). Behandlingshemmet jag bor på är ”gratis”. För mig är det gratis men jävligt dyrt för mitt landsting.

Får du pengar till nöjen eller ingår det i behandlingshemmet?
Vissa som bor här får veckopeng. Totalt brukar man få 1500 kronor i månaden för ALLA utgifter. (dvs: cigaretter, hygienartiklar, godis etc etc.) Då jag har aktivitetsersättning från försäkringskassan så får jag inga pengar för egna nöjen. Däremot betalar behandlingshemmet om vi bowlar, äter lunch ute tillsammans etc.

Är man verkligen inlagd på ett behandlingshem? Jag har känslan av att man mer frivilligt väljer att ”bo” där.
Ja, jag anser att man är inlagd. Det är dygnet runt vård och långt ifrån alla som är på behandlingshem är här frivilligt. Många är placerade både genom LPT (lagen om psykiatrisk tvångsvård) och LVU (lagen om vård av unga).

Måltiderna på behandlingshemmet

Jag fick lite frågor som handlar om hur måltiderna på behandlingshemmet fungerar, om jag får äta när jag vill, om jag får hoppa över måltider, om vi äter tillsammans och vad jag äter på en dag etc, så jag tänkte att jag skulle berätta lite om det.

Som sagt så äter jag inte efter matschema längre men jag får inte gå och äta när jag är sugen på något, men detta handlar inte om ätstörningen utan det är en regel behandlingshemmet har som gäller alla. Mat serveras sex gånger om dagen och det är då man ska komma till matsalen och äta. Vi äter alltid tillsammans personal och patienter. Vi får frukost 8:30, mellanmål (frukt) klockan klockan 10, lunch klockan 12, fika 14:30, middag 17:30 och kvällsmat 20:45. Men det finns alltid frukt framme som man kan ta fritt.

Jag får hoppa över måltider om jag vill, men personalen uppmanar mig alltid till att äta. Och det gör jag, verkligen. Ibland hoppar jag över nåt mellanmål om jag inte är hungrig eller sugen, och det är helt okej för personalen. Vissa dagar är jag jättehungrig och äter mer, vissa dagar är jag inte lika sugen och äter därför mindre, precis som vilken frisk människa som helst.

Jag äter lite olika varje dag men jag ska ge er lite exempel på vad jag äter på en dag:
Till frukost äter jag antingen två mackor med smör och pålägg och 1-2 glas juice eller 1 macka med smör och pålägg, 1-2 glas juice samt yoghurt med flingor.

Klockan 10 är det fruktstund, hehe. Då äter jag alltid två frukter för att jag brukar vara hungrig.

Till lunch äter jag en portion lagad mat. Är det mat jag inte tycker om t.ex kokt potatis så äter jag alltid knäckebröd till och tar mindre potatis. Det är så himla skönt att kunna äta som en frisk människa och inte behöva äta tre potatisar om man inte gillar det.

Fikat på eftermiddagen brukar vara antingen fikabröd eller skorpor, kex mm.

Middagen är som lunchen.

Till kvällsmat varierar det mycket vad jag äter, det beror helt på hur hungrig jag är. Ibland har jag ätit godis mellan middagen och kvällsmaten och då skippar jag kvällsmat, ibland äter jag både godis och kvällsmat. Ett exempel på vad jag äter till kvällsmat är i alla fall två mackor med smör och pålägg eller yoghurt med flingor.

Kom nu ihåg att detta inte är ett matschema och är Du inte frisk så ska du absolut inte hoppa över något mål här och var som jag kan göra. Jag kan göra det utan problem på grund utav att jag är frisk och normalviktig.

Jag vid behandlingshemmets matsalsbord. Bilden är tagen i söndags efter fikat.

Mot alla odds

Livet är konstigt. Det är svårt och det gör ont, just nu är jag mest förvirrad. Jobbet jag håller med och det jag har framför mig är mer komplicerat än jag trodde. Jag har mer problem än vad jag hade kunnat drömma om. Mer sjuk. Just nu ser jag och min psykolog ett nytt mönster i mitt mående, ett mönster som påminner mycket om Bipolär sjukdom. Men det spelar ingen roll längre vilka diagnoser jag får, det enda som är viktigt är att jag är sjuk och att jag måste bli frisk. Jag har tyvärr insett att min sjukdomsbild är mer krånglig än vad jag trodde, om jag lyckas bli frisk från alla dessa sjukdomar blir jag imponerad. Men jag måste fortsätta kämpa, därför gör jag det. Jag har varit sjuk i så himla många år, och trots att läkarna säger att det kommer bli svårt att bli helt frisk på grund utav min kropp som inte svarar på mediciner så tänker jag inte ge upp. Jag tänker kämpa. mot alla odds.

Det finns ingenting i hela världen som kommer ta bort min kämparglöd

I torsdags var det sorgens dag. Som har jag berättat för er tidigare så svarar inte min kropp på mediciner, och min ena sjukdom, dystymi, måste i de flesta fall behandlas med läkemedel. Läkarna har i sju år satt in och ut mediciner utan resultat, lika många läkare har också vägrat ändra min medicinering, någonting jag har varit så otroligt arg för. Läkaren på behandlingshemmet var en sån läkare. I torsdags var det dags att träffa honom igen, och det blev ett läkarsamtal som var så sorgligt. Han hade nu beslutat att varken han eller någon annan läkare kommer testa en enda medicin till. Han sa att det fanns livsfarliga risker med att fortsätta experimentera med min kropp. Han är väl medveten om att det är en risk att inte behandla mig också då självmordsrisken är hög. Men, han berättade för mig att det var större risk att jag skulle dö av medicinen än i självmord, därför tog han beslutet. Det är delvis farligt att experimentera med medicin i säg, men sedan är det tusen gånger farligare på grund utav min epilepsi. När läkaren satt där bredvid mig och berättade, att det är slut nu, att jag måste sluta hoppas på en medicin, då blev jag så himla ledsen. I många år har alla läkare hållit kvar i mitt hopp genom att byta medicin ofta, helt plötsligt så släckte läkaren det där hoppet. Jag är inte personen som tycker om mediciner egentligen, men då de flesta säger att dystymi behöver behandlas med det så känns det så jävla åt helvete att det inte kommer gå.

Först ville jag att läkarna skulle få någon form av bevis av att det är som dem säger, att min kropp inte svarar på behandlingen. Men då sa han nåt som fick mig att vakna upp, sju år är beviset. Sju år utan någon effekt alls, det tyder bara på en sak. Läkaren berättade för mig att mediciner är jättebra då de allra flesta svarar på läkemedel, men det finns en liten liten liten procent som inte gör det, och där finns jag. I torsdags kändes det så himla tungt att ha en sjukdom som behandlas med medicin och en kropp som inte svarar på det. Behandlingshemmet ringde till mina föräldrar och berättade det tunga beskedet och jag grät i flera timmar efteråt.

I går insåg jag dock att jag är starkare än vad jag vågat hoppas på. Att acceptera saker man inte kan förändra, är det bästa man kan göra. Jag hade kunnat vara arg, ledsen och besviken i evigheter, men ingenting skulle ändra på min situation. Visst kan jag känna att allt är jävligt orättvist, varför jag ska behöva få motgång på motgång hela tiden, men vet ni? Det svåra drabbar människor som är starka nog att klara av det. Så istället för att gräva ner mig så tittade jag på mina alternativ. Och eftersom jag nu kan sluta hoppas på en medicin, så får jag helt enkelt försöka bli så frisk som möjligt genom terapi. Och även att oddsen pekar åt fel håll för min del, så förlorar jag ingenting på att kämpa till hundra procent. Jag kommer i alla fall inte bli mer sjuk.

Inte för att prata för gott om mig själv men det är en jävla tur att jag är En flicka som är stark :) Helt ärligt tror jag inte att det finns en enda sak i hela världen som skulle kunna rubba mig, som skulle kunna få mig att sluta kämpa. Jag är en fighter och det kommer jag förbli.

update om mitt liv på behandlingshemmet

Snart har jag varit här en månad. En månad på institution. Många fler väntar mig. Att jag snart har varit här en månad innebär även att jag snart har varit skadefri lika länge. Det känns fantastiskt och jättehemskt. Bilden till höger fick så himla fin respons från hundratals människor på facebook. Ni vet väl att ni kan gilla En flicka som är stark där?

Min första månad här har verkligen varit upp och ner. Först kom jag hit som en oskyldig ledsen tjej, nu har jag blivit något annat och det skrämmer mig. Jag har den sista tiden gjort saker som jag aldrig trodde eller hoppades att jag skulle göra. Jag har gjort fel på fel, och även om man alltid har ett aktivt val så har jag dragits med i skit från de andra patienterna. Många här gör väldigt dumma saker och det smittar av sig på mig, det är inget bra umgänge för mig alls. Jag vill bara gå min egna väg men det är svårt. Jag måste jobba på att bli starkare i mig själv och kunna stå emot impulser som leder till konsekvenser.

I min behandling går det okej. Vi har inte kommit så långt än, utan jobbar mest på att bygga upp en relation jag och min terapeut. Sen har det hänt så mycket skit på behandlingshemmet mellan oss patienter så vi har fått lägga mycket terapi-tid till att reda ut konflikter. Tyvärr har en stor konflikt inte gått att reda ut så just nu är det dåligt stämning här, och jag längtar hem så himla mycket. Allt bråk tar på hela mig.

I förra veckan fick jag se min vårdplan och jag började gråta när jag såg mina två stora huvudmål. 1. Att jag ska sluta VILJA skada mig. 2. Att genom medicin och terapi öka min grundstämning och må allmänt bättre.
Dels grät jag för att detta alltid har stått på alla vårdplaner genom alla år, men aldrig har jag tagit mig dit trots intensiva behandlingar. Dels grät jag för att OM jag tar mig dit kommer jag vara den lyckligaste tjejen i hela världen. Inom kort ska vi jobba med en genomförande plan där vi ska sätta upp delmål och se hur vi ska lyckas ta oss dit. Jag hoppas så innerligt på att detta ska göra mig frisk, men jag vågar inte tro. Orkar inte bli besviken gång på gång, och just nu känns det så övermäktigt att jag inte ens kan förstå att jag kanske skulle kunna ta mig dit.
 
Ja, det är väl ungefär här jag befinner mig just nu. Det har egentligen inte hänt så mycket mer. Vissa dagar vill jag inte lämna sängen och andra dagar kämpar jag stenhårt. Ibland känns det så fruktansvärt hopplöst och förjävligt, men det finns bara en väg och det är framåt.

Ullared!

Förra veckan var vi i Ullared och shoppade loss, tänkte att ni skulle få se vad jag fyndade!

På Scoretts outlet fyndade jag ett par leopard-platå-dojjor! Jag bara väntar på att det ska sluta regna här i Skåne så att jag kan använda dem!

Lite söta sockar och tretton behövliga strumpbyxor + ett par ännu mer viktiga raggsockar. (SÅ kallt det varit idag)

Massa astråkiga hygienartiklar. Det bästa var ju de pickiga näsdukarna. (och cupcakes-tandborsten) Looove.

Lite nya myskläder. När man är inlagd går man ju mest i myskläder dag in och dag ut.

En mössa, tumvantar och ett par touch screen-vantar. Perfekt att kunna hålla på med iPhonen utan att ta av sig vantarna!

Det bästa köpet! ÄNTLIGEN har jag en onepiece. Vill inte ens tänka på hur många dagar jag kommer ha på mig den under mina närmsta år här.

En kjol som jag nu i efterhand kan tycka se lite tantig ut, haha. Men den var fin på, lite hög i midjan och så ”rosetten” där fram. Den var fin trots att det var storlek M. Allt behöver inte vara XS-S eller ännu mindre. Det är ett stort steg ifrån anorexin att kunna köpa större kläder utan att gå under av ångest. Och sen får man komma ihåg att M inte är en stor storlek även om det känns så. Storlek M kan vara precis perfekt för en tjej på 21 år (och såklart yngre och äldre också). Vill bara påpeka att även större storlekar än M kan vara bra! Menar verkligen inget annat. Jag har slutat bry mig om vilken storlek det är, bara kläderna sitter bra och känns bra.

Till sist köpte jag en tröja som jag blev kär i. Den är sådär lång och mysig och dessutom har den fickor, älskar det. Den kommer jag gå i mycket tillsammans med ett par tunna strumpbyxor.

Allt detta fick jag för lite drygt två tusen kronor. Bra tycker jag! 

det känns som att jag glöms av systemet för ofta

Kämpar i motvid. Gårdagen var helt katastrof. Började med att jag blev osams med min terapeut. Hade efter frukosten läkarsamtal och åter igen blir jag besviken. Läkaren sa att min ena sjukdom, dystymin, inte går att behandla. Dystymi behandlas bäst med läkemedel men jag svarar inte på medicin. Läkaren rycker på axlarna och tycker att jag ska acceptera det, men jag vill att dem tar prover så att jag svart på vitt kan få reda på om det verkligen är sant, att jag inte svarar på mediciner, för det har läkarna inga bevis på, utan dem bara TROR att det kan vara så. Men, läkaren vill inte att jag ska ta några prover… Han sa dessutom att eftersom jag inte fått någon positiv effekt av terapi under alla år, så kan han inte förstå varför jag skulle bli hjälpt här på behandlingshemmet. Förstår ni hur ont det gör i mig när läkaren i princip säger att det är kört? Jag VET dock att terapi kan ha god effekt på min borderline, mitt självskadebeteende och ätstörningen, men precis som alla läkare säger så är dystymi svår att behandla med terapi, för att bli frisk från dystymi krävs det i nästan alla fall en bra medicinering. Och så svarar inte min kropp på medicin, förstår ni hur nattsvart det känns för mig? Ska i alla fall försöka få en remiss till en medicinavdelning för att få en utredning om varför min kropp inte svarar på medicineringen. Och ja, jag har testat nästan alla mediciner som finns. Det gör så ont att läkarna aldrig vill kämpa för min skull. Det har alltid varit såhär, enda sedan jag var ett barn. Läkarna har gett upp gång på gång, ingen har någonsin velat hjälpa mig och jag kan inte sluta fundera på varför. Det är då jävligt tufft att hålla modet uppe och hoppas och kämpa hela tiden, när inte ens läkarna kan behandla min sjukdom, vem kan det då?

Som att det jobbiga beskedet igår inte räckte så har jag hamnat i bråk med en annan patient och det är så himla jobbigt och tar på hela mig. Just nu vantrivs jag på behandlingshemmet och grät hela kvällen igår för att jag bara ville åka hem. Idag har jag ont i magen av all ångest, står knappt ut att vara här.

Nu ska jag försöka överleva helgen. Om jag mår lite bättre imorgon ska ni få se vad jag shoppat i veckan. Vi hörs, kram ♥ 

Kivik

Idag på eftermiddagen bestämde behandlingshemmet att vi skulle åka på utflykt. Såhär såg jag ut. (ser ni hur bra jag kommit upp i vikt? Tummen upp för det)

Vi åkte till Kivik och kollade på äppelmarknaden. Här ser ni årets tavla som är gjort utav 35000 äpplen. sjuuuukt.


Havet ♥♥♥

Vi avslutade utflykten med glass. Kan det bli bättre?

Helt okej tisdag! puss.

Eftermiddagens outfit och lite dagbok

Nu på eftermiddagen har jag varit i Kristianstad med min kontaktperson. Vi shoppade second hand och fikade. Så himla mysigt och roligt att komma ifrån behandlingshemmet för ett tag. Jag hade på mig en mintgrön, transparent blus, hängsleshorts, prickiga strumpbyxor och kängor. Blusen & hängsleshortsen kommer från Monki och kängorna från Skopunkten. Vart jag köpt strumpisarna har jag no idea. 

Idag har hela dagen varit bra i stort sett. Städade mitt rum imorse och sen har jag varit ute hos djuren. Jag har lekt jage med grisarna, varit ute och gått med shettisarna och sen gosat med katten Tiger. Vill ni se bilder på djuren finns dem på min instagram där jag heter jessi91. Fick genom min kontaktperson reda på att jag ska få vara med djuren väldigt mycket i min behandling, blev så glad för det. Jag älskar djur och mår så bra utav dem. Nu ska jag röka och sen är det middag tack och lov, är så himlans hungrig. HEJDÅ.

en vecka skadefri!

Stämningen på behandlingshemmet är något bättre idag än i helgen. En vecka har jag varit här, men det känns som att jag aldrig har bott någon annanstans. Jag har kommit in i rutinerna bra, men mitt mående är ganska dåligt. Jag trivs inte här, känner mig inte trygg. Idag har jag inte skurit mig på en vecka, hurra på det. Men det är jobbigt, varje vaken sekund är en kamp. Att skära sig, bränna sig, överdosera, svälta – allt är som ett missbruk och nu är jag på drogavvänjning. Så känns det,  abstinensen kryper i hela kroppen.

Personalen är fortfarande bra här, men jag tvekar på att detta kommer göra mig frisk. Kanske är det just det tvivlet som sätter sig i vägen för mig, jag vet det. Men jag är så rädd för att det precis som alla andra behandlingar inte ska ge resultat. Har även fått höra att personer som lider av dystymi oftast får bäst hjälp genom läkemedel, och samtidigt säger läkarna att risken är stor att min kropp inte svarar på medicin. Men jag ska försöka dela upp mina mål, och just nu handlar det om att sluta självskada. Nästa mål blir att jobba med min dystymi som ställer till det väldigt mycket för mig. Men, en sak i taget.

Tyvärr är det inte lika mycket behandling här som jag hade hoppats på. Just nu känns det mest som förvaring. Dagarna går åt till att spela spel, pyssla, baka, städa, se på teve, röka alldeles för mycket osv. Jag hade velat att jobba mer aktivt med mina problem, nu är det bara 40 minuters samtal med sin terapeut en till två gånger i veckan.

Annars har det hänt en del tråkiga saker i mitt privatliv som gör att jag känner mig extra ledsen nu, och att inte kunna hantera det genom att skära mig är väldigt jobbigt. För att stå ut försöker jag aktivera mig så mycket som möjligt, men gråta också för det behövs. Egentligen handlar allt om tre saker. Att vara stark, kämpa och inte tappa hoppet.

dör på denna helg

Min första helg på behandlingshemmet blev skitkass. Hamnade i mitt första bråk med en tjej som rymde i fredags. Sen har det varit strul med en annan patient så hela dagen igår kände jag mig bara orolig och nervös. Dagen slutade med att polisen kom hit, det blev tjafs, tårar, ångest och hemlängtan. Idag har jag fått höra av en annan patient att det rätt ofta sker obehagliga saker här, som misshandel, bråk och skit. Känns som att jag sitter fast med kriminella, sjuka lögnare som är förstörda av droger. Inte ens en vecka har jag varit här, kanske har jag 103 kvar. Snälla, låt det bli bättre nu.

det finns en dag då ingen längre säger att du är fin, det finns en dag då alla bara säger att du är smal

En gammal bild, från tiden på avd 336.

Jag har inte varit här på behandlingshemmet så länge, inte ens en vecka. Ändå har jag insett en sak, ingen kommer bry sig om jag äter eller inte. Det enda svar jag får när jag matvägrar är ”okej du slipper”. Maten har varit ganska jobbig dem senaste dagarna, idag bestämde jag mig för att inte äta mer, jag skulle svälta så många dagar tills jag svimmade. Tänkte på hur framtiden skulle bli. Rasa i vikt igen, bli trött, sova bort hela livet till att slutligen få näringsdrycker, kämpa och plågas för att tillslut gå upp dem där kilona. Det är inte värt det, inte alls. Det går att vara stark, det går att vara modig, man måste vara det för att inte falla och gå sönder igen. Jag har nog med alla mina andra sjukdomar och problem, jag vill inte tillbaka till anorexins helvete. Därför åt jag, därför kommer jag att fortsätta äta. Ibland finns det ingen som kan hjälpa dig, då måste du hjälpa dig själv.

tre frågor om behandlingshemmet

Det har dykt upp tre frågor som ni ska få svar på!

Varför ska du vara där i 2 år?
Svar: För att en sån här behandling tar väldigt lång tid. Det är läkaren som ansett att det kommer ta cirka två år men det kan såklart både gå snabbare och ta längre tid, men ungefär så länge kommer jag att vara inlagd här.

Är det behandling för anorexi eller självskada?
Svar: Det är behandling både för anorexin, mitt självskadebeteende, min borderline och dystymin.

Hur ser dina dagar ut?
Svar: Det är lite olika… Men det är samling klockan åtta med nyheter och genomgång av dagen. Sedan äter vi frukost och cirka klockan nio börjar man med en aktivitet. Det kan till exempel vara utedag hos djuren, städning av rummet, matlagning etc. Klockan tio är det fika och sedan fortsätter man med förmiddagens aktivitet. Klockan tolv är det lunch och efter det börjar man med nästa aktivitet som till exempel är promenad, samtal, stadstur eller någon annan utflykt. Vad man gör på dagarna är väldigt individuellt beroende på hur man mår eller vart man är i sin behandling.

Efter dagens aktiviteter är det fritid, och då brukar jag ofta gå och lägga mig en stund då mitt sömnbehov är väldigt stort just nu. Halv sex är det middag och sen brukar jag se på tv, spela spel, röka halva kvällen, gosa med katten, sitta vid datorn etc. Strax innan nio är det kvällsfika och efter det brukar jag gå och lägga mig.

På helgerna har man inget schema utan då brukar man hitta på saker lite mer spontant. Man får också sovmorgon till typ lunch (om man vill). Nu blir ju detta min första helg här så jag vet inte exakt hur det brukar gå till. Ikväll är jag ensam patient här då den ena tjejen är på permis och den andra har rymt. Jag och personalen ska se på film och äta popcorn. (om jag vågar då anorexin har haft mig i ett järngrepp hela dagen) :(

Hoppas ni får en fin helg. ♥ 

tredje dagen

Min tredje dag här på behandlingshemmet. Dagarna går trots att jag knappt vet hur. Allt är så nytt fortfarande, trots att personalen är gullig så känner jag ingen, vet bara lite namn hit och dit. Tvivlar precis hela tiden, för varför varför varför skulle jag bli frisk av det här när jag under åtta år har genomgått de flesta behandlingar utan större resultat? Jag vet att jag inte får tänka så, men det känns trots allt ganska naturligt att jag gör det. Jag har i alla fall fått en ny vän, en katt. Jag älskar katter, drömmer om att få ha en egen. Här finns en kisse som jag gosat med större delen av dagen, som somnat i mitt knä tusen gånger om. Han får mig att stå ut just nu.

Förutom att allt är nytt så är det ett ständigt krig mot sjukdomarna. Är deppig och håller på att gå under av självskadetankar. Igår fick jag tillbaka massa anorektiska tankar, idag har det varit lite lättare. Personalen försöker hålla igång mig, vilket är bra men jobbigt. Både igår och idag har jag varit i köket och hjälpt till med maten och bakat kakor. Nu på eftermiddagen har jag varit på promenad med personal och sen haft samtal med min terapeut. Imorse fick jag träffa läkaren för första gången. vet inte vad jag ska säga om det samtalet, som vanligt vill dem inte göra något med mina mediciner. så jävla helvetes trött på att min kropp inte svarar på en enda jävla skit tablett. Aja, ska ha läkarsamtal om två veckor igen och då får vi se vad som händer.

Nu ska jag sova bort några timmar, så tröttsamt att vara vaken ibland.
ps. kan inte fatta att jag ska vara här i cirka TVÅ år. 

Första timmarna på behandlingshemmet

Hej mina vänner. Första inlägget jag skriver här från behandlingshemmet. Dagen startade 04:45, sen satt jag i en bil i fyra timmar, var nervös, kom fram till behandlingshemmet, grät, hade inskrivningssamtal, sa hej då till mamma och pappa, grät ännu mer. Trots att känslorna har svajat så otroligt mycket idag så känns det just nu helt okej. Personalen här är gulliga och de andra patienterna verkar också vara fina tjejer. Jag tror att det här kommer bli bra, även om det känns helt jävla sjukt att jag ska vara här i cirkus två år nu.

När mamma och pappa hade åkt hade jag, en i personalen och en annan patient hemma-spa. Sen har jag bara packat upp och börjar snart bli klar. Rummet är hur mysigt som helst (bilder kommer såklart!). Nu ska jag äta kvällsmat och sen ska vi åka till en fotostudio! heeeido.

Imorgon blir jag inlagd igen

Imorgon vid den här tiden har jag redan varit på behandlingshemmet i över sju timmar. Om elva timmar ringer klockan, om tolv sitter jag i bilen. Ena sekunden har jag insett att det är dags nu, i nästa så fattar jag ingenting. Jag vill inte flytta trettio mil,  lämna alla jag kämpar för, men jag är så väl medveten om att jag måste. Jag behöver vård dygnet runt, först för att överleva, sen för att kunna leva igen. För tre veckor sedan kunde jag ha mist mitt liv, hamnade på sjukhus igen. Om jag inte åker nu kommer jag att dö, därför måste jag. Imorgon kommer det bli en jobbig dag, den närmsta tiden kommer bli tuff. Men sen vänder det nog, det måste det göra. Jag måste få må bättre än såhär, jag måste vara värd det. Låt det bli bättre nu, låt det bli bra. ibland känns det bara som att jag aldrig kommer bli glad igen.

och där kom vi i mål

hej hej hej. Ville mest in och berätta att idag blev allt klart. Nu är allt bråk med Sveriges myndigheter över, och på tisdag så lämnar jag Göteborg och flyttar ner till Skåne och behandlingshemmet. Det känns så konstigt, bra, sorgligt, läskigt. Ikväll ska jag, mamma och pappa fira med revbenspjäll och filmmys. Nästa gång ni hör ifrån mig på bloggen är jag nog redan inlagd igen, men vill ni hänga med i mitt liv tills dess så finns jag på jessi91 @ instagram. Puss! Ps. som ni ser på bilden har jag färgat håret!

Snart flyttar jag!

avd 81.

Vägen har varit så himla lång, både i tid och känsla. Jag (mamma) har fortsatt att bråka med Sveriges alla myndigheter, och trots att vi gång på gång har fått dåliga besked så har det gett resultat. I tisdags godkändes min ansökan om behandlingshem hos landstinget, och igår fick jag veta att jag på tisdag (antagligen då, om inget oväntat händer) kommer flytta till Skåne och bli inlagd på vårdhemmet. Under hela denna resa så har man bara gått och väntat på att få dessa två besked, och hela tiden har jag varit så säker på att så snart ansökan blev godkänd och jag fått ett datum då jag kan flytta, då skulle jag vara så himla glad. Men jag blev knappt glad, jag känner mig bara så tom. Det känns som att det enda jag vill är att komma iväg nu, samtidigt som det sista jag vill är att bli inlagd.

Ibland tvekar jag på om jag är redo, om jag är redo att lämna rakbladen för alltid, om jag är redo att kämpa så jävla hårt som jag kommer behöva göra. Jag vill, men jag vet inte om jag är stark nog.

Jag bor fortfarande hos mamma & pappa, kommer inte flytta hem igen. Jag och mamma har varit i lägenheten tre gånger och storstädat, tvättat och packat. Nu har jag några få dagar kvar i frihet men jag vet inte hur jag ska spendera dem. Antagligen vara mest med mamma och pappa det sista, kanske träffa mina syskon en sista gång. Det finns några få vänner som jag skulle vilja säga hej då till, men helt ärligt så vet jag inte om jag orkar. jag är så himla upp & ner.

Jag fattar inte att jag efter helgen ska flytta 30 mil, bli inlagd på ett vårdhem i en evighet. Trots att jag har gått igenom mycket så är nog detta det mest skrämmande som jag har upplevt. Jag har en klump i magen som inte vill försvinna och egentligen har jag inte ens förstått vad som håller på att hända.

kaoskaoskaos

Min senaste vecka har varit helt störd, antagligen den jobbigaste jag har upplevt. Idag är det en vecka sen jag tog överdosen och fick åka ambulans till medicinakuten för att sedan hamna på psykakuten och slutligen avd 81. Hur jag hade det på sjukhuset vet ni ju redan. Det ni inte vet är att jag blev utslängd i måndags. Ja, ni läste rätt. Fick höra av överläkaren att om jag ville ta livet av mig fick jag väl göra det, det var mitt val. Jag hade tydligen blivit sämre under mina dagar på sjukhuset men istället för att ta hand om mig skickade han hem mig. Så runt lunch packade jag ihop mina saker och lämnade sjukhuset med tårar i ögonen och en enda sak i huvudet: nu ska jag dö. Den här gången ska jag lyckas.

Allt slutade i alla fall med att mamma lämnade jobbet och kom och hämtade mig. Sedan dess har jag bott här hos henne & pappa. Mamma har fått sjukskriva sig och passar mig, ser till att jag överlever. Hon vaktar mig till och med när jag sover. Hela veckan har varit kaos. Mamma har ringt runt som en galning till landstinget, chefer, överläkare, psykologer, verksamhetschefen på sjukhuset – ja allt ni kan tänka er. Hon krigar som en tok för att jag snart ska få komma till behandlingshemmet. Jag slits mellan hopp & förtvivlan precis hela tiden. Det är som att vi kämpar i motvind jag & mamma, ingenting går enkelt nu. Men, nu är vi snart i mål. Vi tror det i alla fall. Det verkar som att jag blir inlagd redan nästa vecka, men efter de senaste dagarna orkar jag inte hoppas längre. Det är så mycket känslor i mig nu att jag knappt står ut.

Du tömde mig på allt, både styrkan & modet

20120902-193025.jpg

En ganska tung dag. Mycket ångest, hopplöshet och oro. Jag har i alla fall haft tre fina besök!!

Imorgon ska jag ta kontakt med landstinget igen. Samtal som jag alltid är så himla nervös inför. Jag önskar så av hela mitt hjärta att jag snart får komma till behandlingshemmet. Jag har blivit så dåligt behandlad av hur landstinget fungerar, så illa att jag höll på att dö. Därför vågar jag inte hoppas på att få ett bra besked imorgon, även om jag önskar så mycket att jag håller på att spricka.

Idag har jag längtat hem till min lägenhet och dessutom insett att risken är stor att jag aldrig kommer flytta hem igen. Det gör ont & gör mig så himla ledsen. Det suger så att jag aldrig har en trygg plats att knyta mig till. Min framtid är så oviss och ligger i andras händer. Det känns hemskt att mitt liv alltid bestäms av någon annan. Socialen, överläkare eller landstinget. Men som mamma sa, jag är för sjuk för att bestämma över mitt eget liv.

det finns stunder då jag inte orkar mer

Jag försöker andas, försöker stå ut, men mörkret äter upp hela mig. befinner mig i gränslandet, känns som att jag inte orkar en enda dag till. Allt med behandlingshem tar sån tid. landstinget går på semester, pappersarbetet och byråkratin håller på att ta mitt liv. psykiatrin skiter i mig, soc håller på att göra en anmälan, men på vilket sätt hjälper det mig? Självmordstankarna håller på att förstöra mig, överdoserna gör att jag tappar verklighetsuppfattningen. ändå försöker jag hålla huvudet över ytan, samtidigt som jag är drogad och sover bort flera dagar. Det finns ingenting som tar bort min ångest och hopplöshet längre. Rakbladen funkar inte men jag skär mig ändå. jag vet att hjälpen finns där framme, att den är på väg, men vägen dit är så lång och det känns som att jag inte står ut tills jag blir inlagd. Tar alldeles för många zyprexa och seriquel, är drogad, släcker cigarretterna på armen, skär mig, gråter, är deppig, kämpar mot självmordstankar, krigar och slåss. jag måste överleva ett tag till, jag måste. tack och lov så äter jag fortfarande bra i alla fall.

Studiebesök på behandlingshem

Igår var det verkligen en lång dag. Åkte hemifrån 05:50 och satte återigen nyckeln i låset 22:45. Av alla dessa timmar åkte jag tåg i tio, grät, skrattade, hade flera ångestattacker, fick massor med intryck, träffade nytt folk, pratade med mamma, drack kaffe i solen, var nervös tusen gånger om, släpade på en tung väska, var i många städer, åkte förbi ännu fler. Jag och mamma var alltså i Skåne och tittade på två behandlingshem. Det gick bra och antagligen väljer jag ett av ställena :)

Idag är jag typ tröttast i världen och ena sekunden känns detta jättebra och i nästa så tvivlar jag och vill inte alls bli inlagd igen och får för mig att jag kommer bli frisk på egen hand. Men, det vet jag innerst inne att jag inte kommer bli så nu KÖR vi! Jag har väl antagligen det jobbigaste året/åren framför mig men om detta blir min väg till ett friskare liv är jag säker på att det kommer vara värt varje sekund av kamp.

u p d a t e


Bild från we ♥ it & google.

Hej hej hej! Tänkte börja detta inlägg precis som så många andra bloggare gör, typ förlåt att jag inte bloggat osv. Jag känner inte längre för att blogga varje dag för skulle jag göra det skulle detta bli världens mest deprimerande blogg, och hur kul är det? Nej, jag mår inte så bra. I två dagar har jag varit riktigt dålig, men vad det beror på vet jag inte. Antingen har jag haft feber eller så har min kropp sagt ifrån efter för många dagar svält, för mycket laxerande tabletter och för mycket träning. I förgår sov jag i alla fall i 16 timmar och så fort jag lämnade sängen höll jag på att falla ihop i en rad svimningsattacker. Igår var det varit likadant och först nu idag börjar jag må lite bättre, fysiskt.

Min vardag består mest utav att träffa boendestöd, bråka om en potatis hit eller dit, en himla massa tvång, möten och hot om sjukhus. Sjukvården har släppt taget om mig i sju veckor (hej vad bra sveriges psykvård är!) så just nu är det soc som tänker dra med mig till akuten om jag inte blir bättre. Säger dem i alla fall, men det har dem ju sagt ett tag nu så jag är knappt rädd för ett LPT längre.

Hoppas ni mår bra finisar! Jag ska försöka kämpa på så gott det går och hoppas på att det inte är allt för lång tid kvar tills jag får komma in på ett behandlingshem. PUSS!

Läkarbesök och regn inom mig


jessi91 @ instagram

Idag har jag varit på läkarbesök med mamma. Kanske det jobbigaste men mest givande besöket på länge. Det var en ny läkare, en bra sådan, hon kunde verkligen sig grej. Hon provocerade mig för att få en reaktion. Och reaktion fick hon, jag både grät och var arg på henne. Men vi slöt fred och nu i efterhand förstår jag varför hon gjorde som hon gjorde.

Nu är det i princip bestämt att jag ska bli inlagd igen. Läkaren skulle göra sin bedömning angående behandlingshem och hon tyckte precis som alla andra inom vården och soc: Det finns inget annat alternativ. Jag vet inte om jag ska vara glad eller ledsen men jag är nog båda delarna. Jag är glad att jag ska få hjälp men så ledsen för att behöva lämna mitt liv här och flytta. Jag är så ledsen över att jag aldrig blir frisk och att jag åker in och ut på sjukhus år efter år.

Jag har också fått höra idag att jag måste vara i skick för att få komma in på ett vårdhem. Alltså, om jag fortsätter gå ner i vikt som jag gör nu finns det risk att jag hamnar på akuten innan jag är redo för ett behandlingshem. Läkaren vägde mig och det var ner ner ner. Ganska mycket ner. 10,2 kilo minus på bara några få veckor. Och akuten är det sista stället jag vill hamna på så jag önskar så innerligt att jag lyckas hålla mig på fötterna tills det är dags att läggas in.

Jag har också fått information om min medicin. Jag har under sju år provat de flesta antidepressiva mediciner utan resultat, och nu är det inte bara jag och min familj som är förbryllade utan också vården. De misstänker nu att jag tillhör en grupp (10%) som helt enkelt inte får effekt av mediciner. Antagligen stöter levern bort den antidepressiva medicinen i kombination med att min epilepsimedicin bryter ner den. Min Cymbalta ökades i alla fall till 120 mg men hoppet att det ska hjälpa mig är inte så stort.

Läkaren trodde också att jag lider av PTSD, Posttraumatiskt stressyndrom, en diagnos man kan få om man utsätts för ett trauma, något jag råkade ut för vid 13 års ålder, och det var i samband med det jag blev sjuk.

Sen ville läkaren kolla på mina nya skärsår och då hon tyckte att dem glipade för mycket blev jag ihop plåstrad och har nu åter igen bandage runt armen.

Jahapp, det var det läkarsamtalet. Jobbigt, bra och långt. 

Mitt svåraste beslut


Jag tvekar och tvivlar. Ringer till olika behandlingshem runt om i Sverige. Får information, möts att trevlig personal. Möten med soc och sjukvården. Kontakter från landstinget. Jag blir sämre för varje dag som går. Rädd för LPT, rädd för en sommar på sjukhus. Försöker leva varje dag så bra jag kan, njuter av sekunder av frihet då jag inom den närmsta tiden kommer bli inlagd. Hur, när och var vet jag inte än.

Jag har i alla fall hittat ett par behandlingshem som verkar bra och som det ser ut nu kommer jag flytta till Skåne eller Västervik. Känns så himla hemskt att behöva lämna mitt kära Göteborg, mina vänner, min familj, min lägenhet. Jag kommer tvingas lämna allting, men jag vet att det kommer finnas kvar om något/några år då jag blir utskriven och får komma hem igen. Men att fatta ett sånt här beslut är nog det svåraste och jobbigaste jag har gjort, och även om jag tänker på det dygnet runt har jag inte riktigt förstått att jag ska bli inlagd igen. Framför allt inte att jag ska bli inlagd så många mil ifrån mitt hem, och inte heller så länge. Den närmsta tiden kommer gå åt till att ta tåget fram och tillbaka genom Sverige för att göra studiebesök på de olika hemmen. Och förutom alla möten med myndigheter som väntar mig så ska jag försöka ha roligt. Njuta varje dag av att vara fri. Så fri man nu kan bli med alla tvång som hör sjukdomarna till.

Möte hos soc


Började dagen med möte hos soc. Jag träffade mina boendestödjare tillsammans med en ny kvinna. Hon har jobbat på behandlingshem och olika sjukhusavdelningar under lång tid och har väldigt bra erfarenhet av både ätstörningar, borderline och självskadebeteenden. Just nu jobbar hon med missbruk så egentligen ingår inte jag i hennes arbete men tanken är att vi ska höras och ses någon gång ibland. Hon var väldigt bra, och förstod mig på ett helt nytt sätt. Åter igen pratades det om tvångsvård men då jag nu gått med på att bli inlagd på behandlingshem så slipper jag förhoppningsvis detta… Men det beror väl lite på min viktnedgång, hur fort det går och hur illa det blir. Och sen beror det ju på hur snabbt socialen/sjukvården hittar ett behandlingshem för mig. Det känns ändå bra att jag gått med på det, för ett par dagar sedan var jag så tvärsäker på att jag aldrig skulle acceptera det, men samtidigt, vad har jag för val? Soc pratade med mig om det idag igen. Vägrar jag vård så kommer jag få ett LPT på mig och det vill jag verkligen inte. Så okej, inlagd frivilligt kommer jag väl bli igen, men ALDRIG på ett ”vanligt” sjukhus.

Nu ska jag baka kladdkaka och laga mat för ikväll kommer Petter hit och det ska bli så himla skönt. 

det finns hopp om en förändring, men det tar den tid det tar

we ♥ it

Jag började morgonen med att gå emot ätstörningen. Lovade socialen att jag skulle äta den där mackan till frukost, men det gick inte. Sen när vi sågs på stan så insåg jag att det är dags att börja kämpa nu, så jag gick emot, åt en macka och vann frukostkampen.

Hela veckan har det varit struligt med samtal fram och tillbaka till anorexi- och bulimimottagningen. Tack gode gud har min bästa mamma tagit hand om allt och det enda jag har behövt göra är att lyssna på alla smärtsamma ord varje eftermiddag och gråtit tills ögonen svider. Jag ska antagligen inte tillbaka dit då jag har för många psykiska sjukdomar som måste tas tag i, även om maten dock är ganska akut. Istället pratas det nu om behandlingshem, en plats där jag får möjlighet att ta tag i alla mina sjukdomar på samma gång. Egentligen så känns det som att jag vägrar inläggning, men samtidigt vet jag inte vad jag har för val. Jag orkar inte ha det såhär längre, att år in och år ut plågas av all denna smärta och åka in och ut på sjukhus. För tillslut kommer det bli så illa att jag akut hamnar på psyk igen och det vägrar jag mer än allting annat. Därför ska jag och mamma träffa min psykolog på måndag och se om hon vet några bra behandlingshem. Och om inte hon kan hjälpa oss ska vi till socialen och be dem om hjälp. Om vi inte hittar något bra behandlinghem för flera psykiska sjukdomar så ska jag antagligen söka till Capios behandlingshem i Varberg för att i alla fall få hjälp med ätstörningen. Allt känns bara som en enda stor röra, men jag måste bli frisk snart, för varken jag eller någon annan vet hur länge till jag kommer orka ha det såhär, må såhär. Jag måste göra allt för att bli bra, även om det innebär sjukhus och att jag måste lämna min lägenhet och flytta. Jag måste satsa allt, annars vet jag inte hur länge till jag kommer leva.