en dröm

Ibland. Då och då men ganska sällan kan jag få självskadetankar, längtan, impulser. Inatt drömde jag att jag skar mig i handleden. Allt var så verkligt. Jag hade varit fri lika länge som nu, och sedan föll jag dit igen. Det var hemskt. Fruktansvärt hemskt och varje gång jag får en självskadelängtan kommer jag tänka tillbaka på känslan jag hade i drömmen. För det är aldrig värt det, att skada sig själv.

flashbackkänsla

Idag när jag gick inne på Gina Tricot i Borås fick jag någon flashbackkänsla om hur det var att ha skärsår på armarna under den varma vinterjackan. Hur ont det gjorde dagarna efter, hur jävligt det kändes när varet och blodet klibbade mot kläderna eller bandaget. Det var längesedan jag upplevde den känslan, hur skit det var då. Och jag är glad för det, så fruktansvärt glad. Att jag är över femton månader fri och att det tillslut gick att säga hejdå till rakbladen och självskadebeteendet.

Jag har precis bytt bandage på knät som jag skadade i förrgår. Det varar. Och blöder. Så mycket att kompressen satt fast i såret. Tänk att det var min vardag i nio jävliga år. Blod och skit och sår. Byta bandage, rengöra, dölja, ha ångest. Att jag, jag jag jag tog mig ur mitt självskadebeteende är det bästa som har hänt mig. För jag jag jag bevisade att det gick. För mig själv och alla andra. Och ni, allt går. Egentligen kan vi klara precis vad som helst.

Fick förövrigt en fråga här på bloggen någon av juldagarna. Om jag inte skämdes över att visa upp mina ärrade armar inför så många. Nej, varför skulle jag göra det? Istället för att skämmas är jag så förbannat stolt över att jag lyckades vända håll och lämna det där bakom mig. Kämpa mig fri. Och att jag idag kan leva med allt det svåra jag har gått igenom.

du kanske aldrig blir redo

År in och år ut. Olika psykologer, avdelningar, öppenvårdsmottagningar. Ingenting blev bättre och hoppet var trasigt och försvunnet. Vad spelade det för roll vad min psykolog eller sjukhuspersonalen sa? Jag var ändå inte redo. Inte redo att lämna anorexian, självskadebeteendet. Jag var inte redo att bli frisk och heller inte redo att våga förändra mig själv.

Det kändes ibland som att jag varje dag i flera år väntade, på att bli redo att lämna det sjuka, kämpa och förändras. Sedan insåg jag, jag blir aldrig redo.

Jag tror inte att man vaknar en dag och känner, nu är jag redo att förändra mig själv. När jag för tre veckor sedan satt med mina kontaktpersoner här på behandlingshemmet och var sekunder från att tvångsomhändertas så var jag allt annat en redo att börja äta. För den här gången, just den här sjuka gången skulle jag lyckas. Jag skulle bli smalast i världen och jag skulle inte bli nöjd innan hjärtat slutade slå. Jag ville egentligen inte dö. Trots att läkaren sa det till mig, att jag höll på att göra just det. Ta livet av mig själv. Mina organ skulle lägga av. Jag åt för lite, men framförallt – jag drack inte. Ett långsamt sätt att dö. Trots att jag inte ville göra det. Jag höll på att döda mig själv, men jag ville leva. Ett tydligt bevis på att hjärnan inte kan tänka logiskt när man är kraftigt uttorkad och inne i svält.

Sedan började jag äta igen. Dricka igen. Men jag var inte redo. Men, jag insåg för längesedan, någonstans i en sjukhussäng, att redo blir man aldrig. Ibland måste man göra det i alla fall. Om LPT aldrig hade blivit ett faktum och om jag hade fortsatt att leva som jag gjorde så hade jag hunnit dö innan jag blev redo att överleva. Vänta därför inte på den dagen då det kommer kännas bra att förändra ditt liv. Ibland måste man göra det i alla fall. Jag var inte redo för tre veckor sedan, men när jag väl tog steget så blev jag redo. För jag ville ju inte dö.

det bästa med tjugohundratretton

Idag när vi satt och åt julmat för tusende gången på två dagar fick vi frågan från personalen. Vad har varit det bästa med tjugohundratretton?
Jag svarade de senaste tre veckorna. För att året har varit kämpigt, igen. Med ätstörningar och en jobbig leverutredning. Med hundra besök på akuten och tvångsvårdshot. Med ett år som inte blev som jag hade planerat.
Men såklart skriver också året historia. För att det är första året på nio långa år som jag inte har skurit mig en enda gång. För att det är första året på många som jag inte har varit inlagd på en sluten psykiatrisk avdelning trots att jag blev tvingad till psykakuten ett par gånger nu under hösten/vintern.

Jag har valt att inte prata mer om det här året på bloggen. Jag kommer inte lägga upp en resumé på all skit som har varit. I år vill jag bara se framåt istället. Det är bättre att lägga det dåliga bakom sig och blicka framåt till något positivt. Istället för en årsresumé ska ni strax innan nyår få höra om alla mina planer för tjugohundrafjorton. Jag har massor på gång och om allt blir som jag vill kommer nästa år bli det häftigaste i mitt liv. Utan överdrift! Så snart säger vi hejdå till 2013 och det ska bara bli så skönt. Att gå vidare och fokusera på det som kommer. Men hur som helst, mina senaste veckor har varit det bästa med året. För att jag fick tillbaka mitt liv.

Vad har varit det bästa med ditt år? Det skulle vara så roligt att få höra om era höjdpunkter med tjugohundratretton!

IMG_8222Bjuder på en bild från årets sommar. Åh min kropp jag hade då. Jag älskade den. Jag älskar den när jag ser den nu. Normalvikt. Jag har nuförtiden ångest då och då för att min kropp växer, men när jag ser den här bilden så känner jag bara – jag ska få tillbaka den där kroppen!

några som är värda att dela igen

Nu när jag kämpar för att bli frisk igen så tänker jag ju på så mycket bra saker som jag vill säga till er. Men då jag har gått den här vägen så många gånger så har jag redan sagt så mycket. Därför vill jag ikväll dela några av mina videoinlägg som kan vara bra och tänkvärda. Jag får ju dessutom nya läsare hela tiden så ibland kan det kanske vara bra att gå tillbaka i arkivet och dela vissa inlägg. Ikväll får ni några av mina videoinlägg som jag tycker är viktiga!

[videofyme id=”660552″ class=”aligncenter”]

 

[videofyme id=”680672″ class=”aligncenter”]

 

[videofyme id=”696449″ class=”aligncenter”]

 

[videofyme id=”747768″ class=”aligncenter”]

 

[videofyme id=”775690″ class=”aligncenter”]

 

julgodis

bild (5)Dagarna innan jul är så mysiga här på behandlingshemmet. Vi bakar, fikar och dricker julmust mest hela tiden. Idag har jag gjort det godaste och enklaste julgodis jag vet – rischoklad! För er som inte vet så är det bara att smälta valfri chokladsort i vattenbad och sedan blanda i puffat ris i den mängd man vill ha, klicka ut i söta formar eller lägga på bakplåtspapper och sedan slänga in i kylen! Imorgon ska jag göra pepparkakskolor och alltihopa ska jag ta med mig hem till familjen över jul.

Jag vill också säga att jag mår bra igen. I torsdags hade jag ju en liten borderlinesvacka men den gick över lika fort som den kom. Livet flyter på, jag mår bra och kommande vecka kommer gå SÅ HIMLA FORT. Sen ska jag hem till Göteborg över jul och jag längtar så jag håller på att dö. Ja, livet är fint!

för vem kan glömma, att stjärnorna någon gång blir stenar

För första gången på sexton dagar har jag varit ledsen.
Gråtit och haft ont inombords.

Det började på ronden efter klockan åtta. Pratade med läkaren om det som har varit, det som är. Att min ätstörning är speciell. Inte som vanlig anorexia. Så många gånger det har hänt nu. Att jag slutar äta, för att sedan börja igen. Att jag i perioder är väldigt sjuk, för att sedan bli bra. Då jag ena dagen leker med döden för att nästa fika. När jag bestämmer mig för att börja äta, så går det bra. Precis som det går dåligt när jag slutar äta. Det är ingen vanlig anorexia, utan någon sjuk kombination av borderline och en ovanlig ätstörning. Trots att jag har levt med borderline i flera år nu förstår jag fortfarande inte ibland. Ännu svårare är det att beskriva. Men jag har personlighetsdrag, i samband med att jag har en personlighetsstörning, som är direkt livsfarliga för mig. Som när jag slutar att äta och dricka. Antagligen sker detta i perioder i en kombination av en personlighetsstörning och ätstörning. Och tyvärr, risken är stor, att detta inte var sista gången. Att jag har personlighetsdrag som gör att jag i perioder slutar äta för att sedan börja igen. Och varför det är så, måste jag ta reda på. För att kunna undvika att det fortsätter såhär år in och år ut.

Direkt efter ronden hade jag terapi där vi bland annat pratade om hur jag har varit under de senaste månaderna som jag har varit sjuk nu. Sedan jag bestämde mig, för sexton dagar sedan, att börja äta igen har vi inte riktigt pratat på behandlingshemmet om hur det var när jag var sjuk, men idag fick jag höra om hur jag var från personalens synvinkel. Att jag nästan gick in i ett psykotiskt tillstånd där jag var okontaktbar. Och jag minns det knappt. Som att jag har minnesluckor eller aldrig ens var medveten om vad som skedde. Jag var så inne i min egna värld, min sjuka värld bland borderline och ätstörningar. Och då jag var kraftigt uttorkad och hade stora näringsbrister så orkade hjärnan knappt tänka. Men jag försvann. Dag in och dag ut så var jag inte mig själv.

Att få höra nu i efterhand hur sjuk jag faktiskt var, gör ont. Det gör mig rädd och ledsen. Och idag, just idag, hatar jag min borderline. Vill skrika att nej, jag orkar inte leva med dig längre. Ikväll tänker jag låta mig vara ledsen och rädd. Jag ska gråta så mycket jag vill, för man behöver det ibland. Alla dagar kan inte vara bra, och ibland gör det ont. Men när jag vaknar imorgon så hoppas jag att det ska vara lite lättare att andas. Och framförallt hoppas jag så innerligt att jag ska hitta en väg i livet som gör min borderline kontrollerbar.

svar på frågestunden – psykisk ohälsa i allmänhet

Hur vet man när man har rätt inställd dos av sin medicin? Tar man ett blodprov för att ”se” om det är rätt dos eller är det bara patientens upplevelse och känsla som vittnar om rätt dos och kan man som läkare tro på detta till hundra procent? Man kanske inte vet hur det ska kännas och då säger man att medicinen inte hjälper och så får man högre och högre dos tills man är helt väck?
SVAR: Det är lite svårt det här med rätt dos då man i första hand måste gå på patientens upplevelse. Sedan har ju läkaren riktlinjer för vilka doser som ska användas i samband med olika mediciner och problem. Det jag menar är, att läkaren ska inte höja och höja och höja tills patienten blir ”väck”, utan får inte patienten effekt på ungefär den dosen som läkaren har som riktlinje så får man kanske istället testa att byta medicin. Sedan finns det ju mediciner som påverkar en väldigt mycket, alltså att man till exempel kan tappa verklighetsuppfattningen, men det handlar mer om medicinen i säg och inte att läkaren har skrivit ut en på tok för hög dos.

Att följa upp medicineringar är väldigt viktigt för att kunna justera doser och eventuellt mediciner. Men helt lätt är det som sagt inte då läkaren i första hand måste utgå ifrån vad patienten tycker. Ibland kan man ju som patient ha väldigt höga förväntningar på en medicin också, och om man då inte får den effekten så kan man ju tycka att medicinen inte alls fungerade trots att den egentligen gav någon effekt. Men regelbundna läkarsamtal om medicinering är bra för att man som patient ska må så bra som möjligt på sina eventuella mediciner.

Hur upplever man sig själv och omgivningen när man är full av lugnande mediciner? Är känslorna helt avstängda, synintrycken helt fel, hörseln helt dov/förstärkt, kan man ta instruktioner, känner man vad mat smakar och känner man själv att man gör saker i slow motionen? Hänger hjärnan med när man talar?
SVAR: Detta beror mycket på vad det är för mediciner vi pratar om. En del människor går på såpass tung medicinering och kan säkert har svårt att uppleva omgivningen och sig själv ”korrekt”. Jag själv har aldrig varit så tungt medicinerad och har därför svårt att svara på frågan. Men det kan absolut vara så, även om det inte är någonting man strävar efter.

Kan man välja om man vill ha manlig eller kvinnlig personal vid till exempel dusch och toalettbesök när man har vak?
SVAR: Det kan säkert se olika ut på olika avdelningar. Men i den mån det går kan man nog på många ställen försöka göra som så att man får en personal av samma kön vid till exempel dusch och toalettbesök. Jag har bara haft vak när jag varit inlagd på BUP:s slutenvård, och där jobbade det mest kvinnor. Jag fick i alla fall ha kvinnliga hos mig när jag gick på toaletten och duschade. Hur det fungerar exakt på vuxenpsykiatrin vågar jag inte svara på då jag aldrig har haft vak där. Men jag kan tänka mig att de försöker lösa det i den mån det går!

Berätta om olika graderna av vak! Vad ingår i dessa och varför får man inte gå på toaletten i fred? Hur nära är personalen i dessa privata situationerna?
SVAR: Jag har egentligen inte har mycket erfarenheter utav vak. Jag hade det när jag var inlagd på BUP:s slutenvård med grunden att jag hade såpass starka självskadetankar och självmordstankar. Jag fick då gå på toaletten och duscha med övervakning, så jag hade inte så mycket privatliv. På nätterna hade jag inte vak utan extra tillsyn, vilket innebar att personalen tittade till mig var femte till tionde minut. Varför man får vak kan såklart bero på olika saker, men ofta handlar det om att man är en fara för sig själv på något sätt, och jag tror att det också är anledningen till varför man inte får gå på toaletten ifred. Det handlar om ens egna säkerhet och om det går rätt till – för patientens bästa.

Hur tycker du att man ska bemöta en självmordsbenägen person? Kan man säga något fel som kan trigga personen att faktiskt begå självmord?
SVAR: Om man möter någon som är självmordsbenägen tycker jag att det är viktigt att söka hjälp på psykiatrin, direkt. Jag tycker också det är viktigt att inte lämna personen ensam. Det kan vara bra att ha en positiv syn på livet, även att det kanske inte hjälper så mycket att höra ”Allt kommer bli bra”. Men att säga till exempel ”Ja, livet är verkligen skit” är ju inte bra. Att inte lägga skuld och bli arg på personen som är självmordsbenägen tycker jag också är viktigt. Att finnas där som medmänniska kan hjälpa mycket, och som sagt, att söka hjälp tillsammans.

Om man vill testa sig för en diagnos, hur går man till väga då? Pratar man med sin psykolog/kurator/läkare eller är det på kuratorns initiativ det ska vara i så fall?
SVAR: Om man vill testa sig för en diagnos så låter det jättebra att ta upp detta med sin läkare eller psykolog. Det behöver inte vara på vårdens initiativ. Om man inte har någon vårdkontakt sedan tidigare kan man kontakta sin vårdcentral eller till exempel ungdomsmottagningen. I många delar av Sverige kan man också kontakta barn- eller vuxenpsykiatrin på egen hand och be om hjälp eller utredning.

Jag mår sjukt dåligt! Jag vet inte vad jag ska göra. Har du något tips?
SVAR: Att må så dåligt är en kamp, verkligen. Men det går att må bättre igen. När man har det så svårt så rekommenderar jag att söka professionell hjälp. Beroende på ålder så kan man söka hjälp på BUP, vuxenpsykiatrin, sin vårdcentral eller till exempel ungdomsmottagningen. Att gå och prata med någon och få tips och råd för hur man kan hantera sitt mående kan hjälpa mycket. Sedan är det också bra att försöka få stöd i sin omgivning. Att prata med en vän, lärare eller till exempel förälder kan vara skönt.

En annan sak som har hjälpt mig väldigt mycket till att må bättre är att göra saker som jag finner glädje och värdighet i. Till exempel så mår jag väldigt bra utav att hålla på med välgörenhet och hjälpa andra, och att jag har börjat göra det stärker mig som person men det får mig också att må bra och inse att det är värt att kämpa för livet. Om du som skrev frågan eller du som läser behöver eller vill ha ett mer privat svar eller stöd så driver jag en jourmejl där jag stöttar människor som har det svårt. Du når mig på enflickasomarstark@hotmail.com ♥

Jag är hatad i skolan och det får mig att må dåligt. Vad ska jag göra?
SVAR: Det låter inte alls bra. Mobbning och dåligt mående är svåra saker, men det går att må bättre. Om man är mobbad eller har problem i skolan tycker jag att det är viktigt att prata med skolan om detta, med till exempel rektorn eller annan ansvarig. Mobbning ska aldrig tolereras även att jag vet att det förekommer överallt och att många skolor har svårt att få ordning på det. Men ett viktigt steg är trots allt att prata med ansvariga för skolan.

Ditt dåliga mående behöver man också ta hand om, verkligen. För ingen ska behöva må dåligt. Som jag svarade i frågan ovanför så tror jag att det är viktigt att söka professionell hjälp. Beroende på ålder så kan man söka hjälp på BUP, vuxenpsykiatrin, sin vårdcentral eller till exempel ungdomsmottagningen. Det kan också vara bra att försöka få stöd i sin omgivning. Att prata med en vän, lärare eller till exempel förälder kan vara skönt. Om du som skrev frågan eller du som läser behöver eller vill ha ett mer privat svar eller stöd så driver jag en jourmejl där jag stöttar människor som har det svårt. Du når mig på enflickasomarstark@hotmail.com ♥

Jag känner mig tom inombords och jag vill dö. Jag hatar mitt liv! Vad ska jag göra?
SVAR: Att vilja dö är en fruktansvärd känsla. Att hata sitt liv och må så dåligt är hemskt. Men det går att bli bättre. Om man har starka självmordstankar eller tror att man är en fara för sitt eget liv anser jag att man borde söka hjälp akut för att få en bedömning av en läkare. Om man är under arton år kan man söka hjälp på BUP:akuten och om man är över arton år, på psykiatrins akutmottagning. Sedan är det också viktigt att man får en mer långvarig behandling på en öppenvårdsmottagning, så att man kan jobba med sig själv och må bättre. Det går verkligen att må bra igen, även när livet känns som mörkast.

Om du som skrev frågan eller du som läser behöver eller vill ha ett mer privat svar eller stöd så driver jag en jourmejl där jag stöttar människor som har det svårt. Du når mig på enflickasomarstark@hotmail.com ♥

Har du tips på hur man vågar öppna sig mer för sina nära och kära?
SVAR: Jag tror att detta är lite av en vanesak. Det kan kännas jätteläskigt att prata om det som är svårt, men ju mer man gör det – desto lättare blir det. Förut var jag väldigt stängd kring min psykiska ohälsa, men sedan jag valde att bli öppen med det kan jag inte längre tänka mig hur det är att inte prata om det. Sedan är man värd att få stöd från sin omgivning, och det kan underlätta ens mående och då är det värt det. Ett tips, om man har svårt att börja prata om det, kan vara att skriva om det till en början. Att man skriver om hur man mår eller tänker och ger detta till någon i sin omgivning som man skulle vilja vara mer öppen till. Sedan, när personen eller personerna mer vet om hur du har det kan det vara lättare att prata om det. Men som sagt, jag tror att detta är en vanesak som man vänjer sig vid när man väl vågar ta steget och börja prata om det. Inte alltid så lätt, men det går. Ibland kan det vara lättare också om man får en fråga. Till exempel om någon frågar hur du mår så kan det vara lättare att svara än att själv börja prata om det. Om man tror att man skulle ha lättare för det så kan det vara en idé att be sina närstående att fråga. Om hur du har det, vad du tänker på eller något i den stilen. Det kan också vara bra att tänka på varför man inte vågar prata om det. Handlar det om rädsla över någonting? Om man blir medveten på varför man tänker eller gör som man gör, så kan det också vara lättare att bryta mönstret och göra annorlunda.

Hur gör man om man upplever att man inte alls får den hjälp man behöver?
SVAR: När jag var inlagd på avd 336 fick jag lära mig en sak. Det är viktigt att vara kräsen inom vården. Om man upplever att man inte får den hjälpen man behöver, eller om man till exempel inte trivs med sin psykolog så är det viktigt att man begär att någonting annat händer. Till exempel att man får en annan vårdform eller får byta psykolog. Om man till exempel går hos en psykolog men anser att man inte får den hjälpen man behöver så är det bästa att ta upp detta med vårdenheten. Antingen sin psykolog, läkare eller ansvarig. Det kan också vara bra att tänka på frågan: ”Vad skulle jag behöva för hjälp för att må bättre?”. Det är inte alltid man finner ett svar på frågan, men kanske kan man få någon idé om vad man tror skulle krävas. Kanske behöver man fler samtal i veckan, få testa på någon form av dagvårdsenhet eller någonting annat. Om man har ett förslag på vad man skulle vilja eller behöva ha för vård så är det inte fel att berätta detta för sin vårdkontakt och faktiskt begära att man får testa någonting annat. Glöm aldrig att det är dig och ditt liv det handlar om! Du är värd att få den hjälpen du behöver, men ibland måste man kriga för att det ska bli så!

Om man behöver prata mitt i natten, vad gör man då? Jag tänker på att BRIS stänger klockan 22?
SVAR: Det finns flera ställen man kan ringa till mitt i natten för att få stöd. Jag har skrivit ett inlägg om olika stödorganisationer som ni finner HÄR, men här har ni lite olika ställen som man kan ringa till på nätterna. Du kan klicka på rubriken för varje ställe för att komma till deras hemsida om du vill läsa mer.

KYRKANS JOURTJÄNST
Du behöver inte vara religiös för att ringa hit. Jourtelefonen försöker hållas öppen dygnet runt, året om, men ibland kan man komma till en telefonsvarare eller om det är många som ringer kan det tuta upptaget. Om du väljer att ringa hit utan att få svar, testa någon av nedanstående stödorganisation ↓
Telefonnumret till kyrkans jourtjänst är: 031-800 650

JOURHAVANDE MEDMÄNNISKA
Mellan klockan 21-06 året runt kan du ringa hit. Du är alltid anonym och de som svarar har genomgått en grundutbildning men är annars helt vanliga människor. Du kan prata om precis vad som helst.
Telefonnumret till jourhavande medmänniska är: 08-702 16 80

SOS ALARM
Faktiskt så erbjuder SOS fler tjänster än det man kanske vanligtvis tänker. När man ringer SOS kan man be att få bli kopplad till jourhavande präst för att prata om vad som helst. Dygnet runt, året runt.
Telefonnumret till SOS är som de flesta vet: 112

svar på frågestunden – psykisk ohälsa hos mig

jag

Har du fått bra hjälp att hitta rätt medicin för just dig eller har du fått vara ”försökskanin” och provat ut under lång tid?
SVAR: Jag har varit lite som en försökskanin. Tillslut har jag fått förklarad för mig att jag antagligen tillhör en grupp som faktiskt inte får full effekt av mediciner. När jag var fjorton år fick jag min första antidepressiva medicin och sedan dess har jag gått igenom de flesta mediciner, utan större resultat. Det har testats och testats men vi hittade ingen som hjälpte mig, som fick mig att må lite lite bättre. Det har varit påfrestande då man gång på gång slitits mellan hopp och förtvivlan. När jag kom till behandlingshemmet satte läkaren ner foten och vi bestämde oss för att sluta testa. Att det som tagit sju år skulle vara slut. Det gav blandade känslor. En del av mig blev arg för att vi skulle ge upp, en annan del blev så otroligt glad. För jag orkade egentligen inte hålla på mer. Att sätta in och ut medicin i flera år blir påfrestande både för kroppen och mentalt och idag är jag så tacksam för att någon satte stopp för det, att jag skulle slippa utsättas för det något mer. Och dessutom bevisade jag att jag kunde må bra utan att ha en helt fungerande medicin! Visst äter jag antidepressiva mediciner idag, men jag tror inte alls att det är dem som har hjälpt mig, utan det är mitt jobb med mig själv då jag aldrig har märkt någon skillnad alls när jag testat mediciner under alla dessa år.

Har du blivit kär i personal någon gång och hur hanterar man det?
SVAR: Nej, det har jag aldrig blivit. Men jag har blivit förälskad i en annan patient en gång. Det var faktiskt fint och jag tänker på honom ibland. Han var så snygg och så snäll mot mig. Hur man hanterar om man blir kär i en personal är ganska svårt att svara på. För det är viktigt att tänka på sitt tillfrisknande och det stödet man behöver. Om kärleken gör att man inte kan få rätt vård är det ju inte bra. Men som jag brukar säga – känslor är känslor. Så kommer det alltid vara, och man kan ju inte bestämma vem man blir kär i. Men som sagt, jag tror att det är viktigt att tänka på den vården man får. För den är viktig. Och det är viktigt att det fungerar. Sedan beror det ju mycket på situationen tycker jag. Ibland får man kanske ”nöja” sig med att vara lite småförälskad :)

Har du fått ECT? Och hur upplevde du det före/efter? Biverkningar?
SVAR: Nej, det har jag inte. Det diskuterades en gång, men det blev aldrig så. Så mina upplevelser och biverkningar blir svårt att svara på.

Hur fick du veta att du har borderline? Vad var det som fick dig att börja misstänka det? Hur testades det? Hur lång tid tog det innan du fick diagnosen? Hur vet man om man har borderline?
SVAR: När jag var inlagd på avd 336 fick jag diagnosen. Jag hade aldrig misstänkt borderline själv, även om man tidigare hade uppmärksammat att jag hade en instabil personlighet. Jag låg inne på avdelningen i över tre månader och under denna tiden observerade personalen och läkaren mitt beteende och det var då de misstänkte att jag hade borderline. När de berättade för mig så fick jag göra olika tester i form utav frågor, och tillsammans med dem och observation på mitt beteende så fick jag diagnosen.

För att få reda på om man har borderline så behövs det göras en utredning av läkare och psykolog/terapeut. Om man misstänker det själv så är det inte fel att ta upp det med vården för att få en utredning. I samband med att jag var inlagd så var det ju ganska ”lätt” att se hur jag betedde mig i vardagen och då också lättare att veta om jag hade diagnosen eller inte. När jag fick diagnosen var jag ganska förvirrad över den, men det är ett par år sedan nu och jag inser ju att jag har många av de problem som är vanliga i samband med borderline. Det har personalen på mitt behandlingshem också uppmärksammat. Som jag berättade för ett par dagar sedan så blir alltid min borderline värre i samband med ätstörningar, så jag hoppas att jag ska bli lugnare och mer stabil nu när jag börjat äta igen.

Har du legat bältad någon gång? I så fall, vad var orsaken till det? Kan man be om att få bli lagd i bälte eller är det alltid förenat med en tvångsåtgärd? Finns det något bra med detta eller är det bara så hemskt som alla tidningar skriver? Hur länge får man ligga så och finns det personal i rummet hela tiden om man behöver hjälp? Vad gör man om man måste kissa?
SVAR: Jag har aldrig legat bältad och har då svårt att svara på detta då jag inte har några egna erfarenheter. Jag ser bältning som en tvångsåtgärd som dessutom är hemsk. Men absolut, kanske kan det krävas ibland. Men exakt hur det går till har jag svårt att svara på!

Hur länge har du haft din sjukdom?
SVAR: Jag har ju haft en del sjukdomar och diagnoser genom åren. Sedan jag var fjorton fram tills förra året när jag var tjugoett har jag haft olika depressionsdiagnoser. När jag var arton drabbades jag av ätstörningar och när jag var nitton fick jag diagnosen borderline. Jag har ju också hjärnsjukdomen epilepsi sedan ett par år tillbaka.

Hur började allting?
SVAR: När jag var tretton-fjorton kom jag i kontakt med en kille på internet som utsatte mig för hot och trakasserier. Då började jag få mycket ångest och blev deprimerad. I samband med detta började jag att skada mig själv och kom in i sjukvårdskarusellen via barnpsykiatrin. Om detta är anledningen till alla år med psykisk ohälsa vet jag inte. Kommer antagligen aldrig få ett svar på det heller, och faktiskt så varken vill jag eller orkar tänka på det. Det var då, nu är nu. Jag vill se framåt och fortsätta utvecklas till att bli stabil och må bra. Att drabbas av psykiska sjukdomar kan man göra vare sig man utsätts för något speciellt i livet eller inte. Det kan drabba vem som helst – närsomhelst. Och jag tror att det är viktigt att tänka på det, för väldigt ofta vill man ju hitta en förklaring på det som sker. Ibland finns det inget enkelt svar på varför man blir sjuk.

Varför ser du dig själv som ett offer?
SVAR: Det gör jag inte. Jag har bara mått väldigt dåligt, varit rädd och ledsen och arg.

Hur fick du diagnosen dystymi? Hur gick utredningen till och vad har du fått för hjälp för den?
SVAR: När jag var fjorton fick jag diagnosen depression. Den diagnosen hade jag sedan i många år, men jag kände aldrig att det stämde på mig. När jag var arton kontaktade jag vuxenpsykiatrin och fick då komma till ett utredningscenter på sjukhuset. Där gick jag några veckor, träffade en underbar mentalskötare och en jättebra läkare. Efter att ha pratat om min situation och svarat på många frågor fick jag diagnosen dystymi som brukar kallas för kronisk depression. Jag hade aldrig hört talas om diagnosen innan, men när jag fick den så kände jag att ja, det här stämmer på mig. Och det var en väldig lättnad eftersom jag hade gått med fel diagnos i många år. Då jag hade ett svårt självskadebeteende fick jag chansen att börja på dagvård med DBT vilket hjälpte mig till viss del. Som jag har berättat här ovanför så har jag ju också gått igenom många försök till att hitta en bra antidepressiv medicin då det brukar vara framgångsrikt att behandla dystymi med antidepressiv medicin.

Idag har jag inte längre diagnosen dystymi. I vintras blev jag friskförklarad från allt som heter depression och det känns otroligt bra! I många år fick jag höra att jag antagligen aldrig skulle kunna bli frisk från min depression, men allt går om man vill! En sak som hjälpte mig mycket var att börja göra saker som jag tyckte om och som jag verkligen brann för. Det gav mitt liv mening och lycka! Sedan har jag ju fortfarande depressionsproblem i perioder, men det är hanterbart.

Finns det något speciellt du gör när du märker att mörkret kommer?
SVAR: Jag brukar ta hand om mig själv. Göra det där som jag mår bra utav. Ibland tittar jag på film, lyssnar på bra musik, skriver ner saker som jag tycker om i mitt liv, går till personalen eller ringer mamma. Och också – jag tillåter mig själv att vara ledsen. Jag tror att det är viktigt, att inte alltid tvinga bort alla mörka känslor. De måste få finnas med en, men utan att skada en. Ibland om jag känner mig arg eller ledsen på någonting så sätter jag mig och skriver ner det. Det är så himla skönt att göra det, att få ur sig det. Det kan hjälpa mycket! Och så kommer jag ihåg en viktig sak – Mörkret går alltid över. Hur jävla skit och hopplöst allt än kan kännas så kommer det bli bättre igen.

Vem är du utan dina diagnoser?
SVAR: En glad tjej som pratar mycket och skrattar ännu mer. Jag älskar att hjälpa människor, äta choklad, köpa fina strumpbyxor, träffa vänner och läsa. Men den här tjejen är jag också med mina diagnoser. För jag är jag, med eller utan sjukdomar. Det finns inte ett jag utan diagnoser, och ett jag med diagnoser. Det är samma person. Jag är en känslig människa som gråter till sorgliga filmer och som kan bli arg utan anledning. Jag är väldigt mycket, men jag kommer aldrig bli mina diagnoser. Men absolut, de senaste månaderna när jag har haft svåra ätstörningar så har jag ju varit någon annan, inte hon som jag beskriver här. Så på ett sätt så förändrar vissa diagnoser mig. Men idag, nu, så har jag både borderline och ätstörning som diagnos – men jag är glad, skrattar mycket, äter choklad, köper fina strumpbyxor och allt det där. Alltså, jag är jag.

Är det du eller är det någon av dina diagnoser, psykiska som fysiska, som bestämmer i ditt liv?
SVAR: Just nu är det jag! Bara jag! Jag har ätstörda tankar nästan hela tiden, men de får inte bestämma. Jag äter det jag vill och jag slår bort allt det negativa. För en vecka sedan hade jag svarat annorlunda på frågan. För en vecka sedan var det bara ätstörningen som bestämde. Nu har jag kontroll, och jag är lycklig! Vägen tillbaka är krokig och säkert lång, men jag har bestämt mig och då klarar jag det, det är jag helt säker på!

Hur mycket av din identitet sitter i diagnoser?
SVAR: För ett år sedan, mycket. Idag, lite. Självklart är en del av min identitet mina diagnoser, alltså mitt sätt att vara, känna. Idag ser jag mig som en positiv tjej som har svårigheter. Och jag har accepterat att jag de senaste månaderna har varit väldigt sjuk. Men trots att jag har genomgått en period med ätstörningar så inser jag nu i efterhand, nu när jag har bestämt mig för att bli fri, att den vanliga och friska Jessica som jag var i vintras – hon har funnits hela tiden, jag har bara inte hittat henne. Som jag sa till min terapeut idag, det känns som att livet har varit pausat i flera månader. Nu har jag tryckt på play igen och hittat tillbaka till hon som jag var i vintras, hon som jag älskade så mycket. Nu är jag sprallig, älskar livet och njuter av att leva. Och att äta choklad!

Vad för ansvar tar du för ditt tillfrisknande när du hela tiden skyller i från dig på dina diagnoser?
SVAR: Jag erkänner att jag inte har gjort speciellt mycket för mitt tillfrisknande det sista halvåret. Fram tills i tisdags då jag började kämpa igen till tvåhundra procent. Och det är precis det jag kommer fokusera på, att jobba framåt. Kämpa vidare nu. Och skyller och skyller, det vet jag inte om jag gör. Jag har haft en jävlig ätstörning. Och en jävlig borderline. Diagnoser som beskriver hur jag reagerar och beter mig. En del av mig. Men jag är inte mina diagnoser. Självklart var det JAG som slutade att äta, men inte bara sådär, utan det finns en förklaring – en ätstörning. Men det är också viktigt att komma ihåg att det var JAG som valde att börja äta och kämpa mot att bli fri.

Hur många gånger har du blivit magpumpad?
SVAR: Ingen gång alls tack och lov!

Vad får din familj för hjälp?
SVAR: Min mamma har lite kontakt med min terapeut då och då, men annars får dem ingen hjälp.

svar på frågestunden – självskadebeteende

Har dina självskadetankar kommit tillbaka i samband med ätstörningen – alltså påverkar ätstörningstankarna även de andra självskadetankarna, som till exempel att skära sig?
SVAR: Ja, det har blivit jobbigare helt klart. Då jag har fått ett stort ångestpåslag i samband med ätstörningen så har jag också fler tankar på att skära mig för att få bort ångesten som jag känner i samband med mat och vikt. Som jag berättat innan så blir alltid min borderline värre också när jag inte får tillräckligt med näring, och då ökar också mina självskadeimpulser. Men det känns så himla underbart att jag trots allt kan stå emot både ångesten och impulserna för jag är nu över fjorton månader självskadefri och jag tror och hoppas att jag aldrig kommer falla tillbaka till rakbladen.

Hur många gånger har du tvingats sy i samband med ditt självskadebeteende?
SVAR: En endaste liten fjuttig gång även om det har behövts några fler gånger. Kom ihåg att självskadebeteenden inte är någon tävling och att någon som rispar sig kan må lika dåligt som någon som måste sy varje dag.

Har du något tips för att dölja märken efter självskador? Jag längtar efter att ha t-shirt, men det går inte. Kan man skrapa armen mot grus så att det blir andra märken istället?
SVAR: Tyvärr så låter det inte som en bra idé att skrapa armen mot grus. Det man kan göra är ju att laserbehandla ärren eller till exempel tatuera över dem. Men det går också att lära sig att leva med dem, att acceptera och stå ut med att de finns med en varje dag. Jag har lärt mig att leva med mina ärr och skäms inte över dem idag. Vissa dagar är det åt helskotta jobbigt, andra dagar tänker jag inte på det. Varje enskild person får dock ta ett beslut över hur man vill göra. Om man vill behandla det genom till exempel laser eller tatueringar, eller om man väljer att leva med att de syns.

När du visat tröjor eller bilder på dig så har du ofta ut ena armen, är det för att visa dina ärr på överarmen? Är du stolt över dina ärr?
SVAR: Helt ärligt, jag hade en period när jag hade svårt att skiljas från mitt självskadebeteende. Då jag fortfarande älskade det och saknade det. Medvetet håller jag nog inte ut armen för att visa mina ärr, men omedvetet kan det kanske vara så. Har aldrig tänkt på det. Men jag vet att jag ibland har älskat mina ärr och hatat världen för att jag inte gjort några nya. Så ser jag det absolut inte idag. Idag önskar jag att jag var helt fri från ärr. Mina ärr är ingenting jag är stolt över i sig, förutom att de faktiskt är ett bevis på styrka. Åtta år med rakblad och nu helt fri! Det är någonting att vara stolt över.

Jag slutade skada mig själv i januari i år. Hade ett litet återfall i april, men är annars helt ren. Nu har jag börjat må mycket sämre igen och de senaste veckorna har jag fått en intensiv längtan efter att skära mig, bränna mig, ta mer medicin än vad det står på receptet och så vidare. Hittills har jag lyckats hålla mig till att bara riva mig själv med naglarna, men det trycker på hela tiden och det är oerhört frustrerande att hela tiden längta efter något som jag egentligen vet att jag inte vill ha. Har du några tips på hur man kan hantera de här känslorna?
SVAR: Den där självskadelängtan är otroligt jobbig. Både tankemässigt och känslomässigt. När jag får självskadetankar och impulser tänker jag mycket på vad jag skulle förlora om jag började igen. Och jag vet så väl att det inte finns någonting som heter ett snitt. Det är ju så farligt lätt att fastna i det om man väl börjar. Att skriva en för- och nackdelslista på att självskada respektive inte självskada kan vara en bra idé. Då ser man svart på vitt att man inte vinner mycket på att börja. Jag har med mig alla nackdelar varje dag i mina tankar, och det hjälper mig. Sedan tror jag också att det är viktigt att inte bli rädd för längtan, känslorna och tankarna. För trots allt så är det bara tankar. Att tänka är inte farligt, det farliga är vad man kan göra med sina tankar. Ju längre tiden går, desto lättare tror jag också att det blir. Steget mellan tanke och handling blir mycket större. En annan bra sak man kan göra när längtan är som värst är att försöka distrahera sig med någonting annat. Egentligen kan det vara vad som helst, som att se på en film, läsa, ringa någon, ta en promenad, diska, dansa till hög musik etc. Och du, HEJA DIG! Du är grym.

Jag får ångest när mina ärr börjar blekna, jag vill liksom inte att de ska försvinna. Är det okej?
SVAR: Ja, det är okej! Det är jätteokej. Men jobbigt. Jag har själv haft ångest över det. Då man inte riktigt kan släppa taget om sitt självskadebeteende. Men jag vet också att det kan bli bättre, att den ångesten kan försvinna. Då man en dag bara är så nöjd med att inte självskada längre. Men allt är okej, känslor är känslor. Kom ihåg, det kommer bli bättre.

Vad sa dina föräldrar när de fick reda på att du skar dig?
SVAR: Jag minns knappt vad de sa, men jag minns att det var så fruktansvärt jobbigt. Mamma och pappa blev väldigt ledsna, oroliga och rädda. Jag minns att jag hade varit i skolan och pratat med en av mina lärare. Vi hade bestämt att jag skulle berätta för mamma. När jag kom hem från skolan sms:ade jag mamma som var på väg hem från jobbet och jag sa att jag skulle möta henne vid bussen. När hon hade kommit berättade jag. Mina föräldrar visste redan om det och de hade ju sett hur jag mådde och hur jag hade förändrats. Men det gjorde ändå så himla himla ont. Men det var också ett viktigt steg i livet, för man behöver få dela med sig av hur man har det med någon, och framförallt en vuxen tycker jag när man faktiskt bara är ett barn själv. Och om ingen vet vad man gör eller hur man mår så blir det också svårt för omvärlden att hjälpa till och stötta en.

Hur kom det sig att du började skära dig igen efter att du hade gått i DBT? Fungerar inte DBT på dig?
SVAR: Jag tror inte att man kan dela in det så mycket, att antingen så fungerar en behandling eller så gör den inte det. Inte när det handlar om psykiska problem i alla fall. Det var mycket av DBT:n som var bra och som jag kunde dra nytta av, men ja, jag började självskada igen efter ett längre uppehåll. Men sedan slutade jag igen. Och började. Och slutade. Och nu är det slut! Men jag tror inte att det är DBT:n som gjort att jag slutade en gång för alla. Utan det är jag. För att jag bestämde mig så fruktansvärt hårt. Den dagen jag blir inskriven på behandlingshemmet är det slut. Och så blev det.

borderlinesnack

Sedan ätstörningsdjävulen tog mig igen har min borderline också blivit värre.
Då jag har det bra,
för att sedan försvinna in i mig själv, gråta med huvudet i händerna.
Ljuga. Allt är bra.
Brottas med tusen impulser.
Vara paranoid.
Bli arg på den personen som egentligen är så bra,
och som inte hade gjort något fel alls.

Mina relationer är stormiga, mitt humör är i världens berg- och dalbana. Jag har svårt att föra en normal konversation just nu. Det går till en viss gräns, sedan får jag ett raseriutbrott på något eller någon. Utåt eller inåt. Stackars älskade mamma som har upplevt detta så många gånger. Då vi pratar i telefon och har det bra.
Men sen tappar jag kontrollen.
Blir arg, ledsen, avslutar samtalet. För att sedan skicka ett sms och säga förlåt.

Då jag slits mellan depression och glädje och hoppas så innerligt,
att jag ska bli frisk och stabil en vacker jävla dag.

recension – ibland finns det inga enkla svar

som jag avslöjade här för ett par veckor sedan har jag fått äran att läsa boken ”ibland finns det inga enkla svar – en bok om självskadebeteende och ätstörningar”. boken är en del av projektet ego nova som drivs av SHEDO. HÄR kan du nu beställa boken gratis (frakt 24 kronor). idag är det första recensionsdagen och nu ska ni äntligen få höra om mina tankar kring boken.

författarna conny allaskog och anna åkesson skriver i sin inledning, ”som titeln antyder kommer man inte att hitta några absoluta sanningar i den här boken. vår förhoppning är istället att man ska kunna känna igen sig, eller kanske upptäcka hur olika liknande erfarenheter kan upplevas. att man ska hitta nya perspektiv och lösningar genom att läsa om hur andra har tänkt. vi önskar också att fler ska våga prata om ätstörningar i fikarummet och att färre vänder bort blicken när de ser någon med ärr på armarna. framför allt önskar vi att fler får veta att varken ätstörningar, självskador eller annan psykisk ohälsa varar för alltid. den som en gång varit sjuk kan bli frisk.”

en bättre önskan finns egentligen inte, och jag är säker på att boken kommer förändra flera människors syn på denna typen av problem. boken är lättläst och man får följa med i många människors liv. drabbade, sjuka, anhöriga, barn till förälder med psykisk ohälsa, skolsköterskor, psykologer, lärare. att få läsa om dessa olika perspektiv på problemen skapar förståelse och hopp. jag tror att de allra flesta känner igen sig på något sätt, för att möta psykisk ohälsa i samhället händer det flesta någon gång i livet. boken lyfter också upp olika grader av självskadebeteende och ätstörningar och trots att jag förstod det innan, så känns det skönt att fler resonerar som jag. att alla inte är ”berny pålsson-material”. att alla inte har varit inlagda, att alla inte äter mediciner, att alla inte måste sy ihop sina självskador, att alla med ätstörningar inte måste sondas. man kan må precis lika dåligt i alla fall, och detta är viktigt att ta upp i samhället. för i media tas ofta bara de sjukaste upp, men gruppen som lider av lindrigare självskadebeteenden och ätstörningar måste lyftas.

jag tror att många vill hitta en förklaring till varför man drabbas av psykisk ohälsa, och i början av boken tas detta upp. att det inte alltid finns en anledning. ibland är det så frustrerande att inte hitta en förklaring, men det är också viktigt att prata om det och försöka acceptera – vem som helst kan drabbas av psykisk ohälsa, när som helst. samma intervjuperson pratar också om att hon inte visste varför hon skadade sig själv, en annan viktig aspekt. ”för mig var det aldrig ett sätt att söka uppmärksamhet, eller som ett sätt att straffa mig själv, eller att dö. egentligen visste jag nog inte själv varför jag gjorde det, och egentligen vet jag inte nu heller.” jag tror att det är många fler än jag och intervjupersonen som känner igen sig i detta. men förutom den där ovissheten som många kan känna, så beskrivs också flera möjliga teorier till varför vissa drabbas av ätstörningar eller självskadebeteenden och vad ett självskadebeteende egentligen är.

jag själv har lärt mig mycket på boken då den har fått mig att reflektera över situationer som jag kommer kunna dra nytta av i bland annat min jourmejl. en intressant sak i boken som har fått mig att tänka ordentligt handlar om försäkringar. jag vill alltid kunna säga att det kommer bli bra tillslut. och jag känner mig säker på det, för allt kan faktiskt bli bra. men enligt en psykolog som intervjuas i boken ska man vara försiktig med att ge försäkringar om att allt kommer bli bra då det inte är så hjälpsamt. dels för att man genom forskning vet att försäkringar förstärker ångest och dels för att man väldigt sällan kan ge försäkringar i livet. enligt intervjupersonen är det bättre att sända ut ett budskap som säger att det är okej att må dåligt och att det för det mesta går över. jag kommer antagligen inte förändra min syn på att allt kommer bli bra, men det är nyttigt att tänka till och reflektera över detta.

motivation är något återkommande i livet. vissa är omotiverade till skolan, sitt jobb, handbollsträningen eller liknande. och så kan man vara omotiverad i en behandling. enligt en terapeut som är en av intervjupersonerna i boken så är det få grupper som är lika ovilliga att göra något åt sina problem som ätstörningspatienter. att hjälpa någon som inte vill är svårt, men det är viktigt att skilja på att vilja ha hjälp och att vara motiverad. att vara osäker inför en behandling eller en framtid utan en ätstörning är egentligen naturligt, och inte detsamma som att inte vilja ha hjälp. när man blir frisk från ätstörningar skapar man en ny identitet, en frisk identitet, och det kan vara både läskigt och kännas ensamt. (men jag lovar att det är värt det). samma intervjuperson berättar också ”det är min innersta övertygelse att man kan bli frisk. de allra flesta klarar det. sedan tycker jag att man ska skilja på hårda, krävande ätstörningstankar som bygger på rädsla och som sätter upp regler för vad man inte får äta, och vanliga tankar som handlar om vad man vill och behöver äta. sådana tankar behöver alla ha”.

förutom det jag tidigare har nämnt tar även boken upp situationer som att man som drabbad inte vågar lämna sitt självdestruktiva beteende, att det kan bli farligt när anhöriga/vuxna tror att ett barns problem är ”vanliga” tonårstankar, att rädsla är en stor anledning till varför anhöriga kan bli arga när någon mår dåligt eller självskadar, hur viktigt det är att våga prata om ätstörningar och självskadebeteenden i klassrummen och att det är vanligt att känna att man alltid kommer må dåligt när man har det jobbigt.

sammanfattningsvis vill jag ge mycket beröm till boken och jag tycker att författarna har lyckats med sina mål. boken ger hopp och skapar bra förståelse kring ätstörningar och självskadebeteenden, mycket för att man får höra flera olika berättelser och perspektiv på problemen. min förhoppning är att många människor kommer läsa boken och sprida kunskapen vidare. tillsammans kan vi förändra samhällets syn på psykisk ohälsa!

till sist vill jag dela med mig utav två citat från boken.

 ” det är trots allt en hoppfull bild man kan förmedla. de allra flesta som skadar sig när de är unga gör inte det i vuxen ålder. det gäller även för de som skadar sig ganska mycket. en del hittar själv sin egen väg till en bättre tillvaro och vi vet att många får bra professionell hjälp”

”bara för att man mår dåligt just nu, betyder det inte att livet kommer fortsätta så”

ego nova

Som de flesta av er vet så är jag bloggredaktör för föreningen SHEDO (Self harm and eating disorder organisation). SHEDO jobbar nu med ett informationsprojekt vid namn Ego Nova. Syftet med projektet är att öka kunskaperna om självskadebeteende och dubbelproblematiken självskadebeteende/ätstörningsproblematik samt minska fördomar och lyfta fram berättelser som visar att det går att bli frisk. Under projekttiden kommer bland annat två dokumentärfilmer spelar in samt att en bok kommer lanseras den nionde oktober, Ibland finns det inga enkla svar – en bok om självskadebeteende och ätstörningar.

För ett tag sedan fick jag ett mejl som gjorde mig otroligt glad. Jag fick höra av SHEDO att dem som jobbar med projektet Ego Nova ser mig som ett av få ansikten utåt när det gäller psykisk ohälsa och skulle tycka att det vore en ära om jag ville läsa boken och skriva en recension på bloggen. Jag tror att de flesta av er förstår att jag självklart sa ja, så nu har jag fått boken och framöver kommer jag jobba med detta. Recensionen kommer ut den 15 oktober – så håll utkik! Tillsvidare kan ni läsa mer om Ego Nova HÄR.

Processed with VSCOcam with f2 preset

ett långt år

Processed with VSCOcam with t1 presetIdag är jag ETT ÅR fri från självskador. Äntligen. Vägen har varit lång, svår. Ibland lättare, ibland så jobbig att jag trodde att jag skulle ge upp. Men jag gjorde inte det. Jag gav mig inte. Jag skulle bli fri. Jag blev fri. Jag är fri. I alla fall rakbladsfri. Ibland så längtar jag, saknar. Men ändå inte. För livet utan sår, blod och ångest är bättre. Många av mina ärr syns knappt längre. Ibland känns det som ett misslyckande. Oftast känns det bra. Det är bra. Jag trodde aldrig att jag skulle få skriva ett sånt här inlägg. Det trodde nog ingen om man ser tillbaka på hur mina senaste nio år har varit. Men saker kan förändras, förbättras. Tack och lov. Med den vetskapen kan jag somna på kvällen, för hur smärtsamma saker än kan vara så kommer det bli bra igen. Det känns inte alltid så, och idag på min årsdag så känner jag att nej, det kommer inte att lösa sig. Men det är bara en känsla, sanningen är att det blir bra. Tillslut. Men inte utan kamp. Därför måste vi kämpa, i hopp om en bättre framtid. Och egentligen, när jag har klarat av ett år utan självskador genom ren vilja – då kan jag nog klara av precis vad som helst. Och det kan ni också. Grattis till mig och heja er ♥

vad som egentligen hände den tjugonionde augusti tjugohundratolv

Efter att jag skrivit det här inlägget dök det upp lite frågor om jag kunde berätta mer detaljrikt om den där hemska dagen.

Jag mådde väldigt dåligt under den här perioden. Jag kämpade utan vårdkontakt mot anorexian. Jag hade bestämt mig för att bli frisk, och bra gick det. Men det var förbannat jobbigt. Jag hade väldiga problem med mitt självskadebeteende och var mitt uppe i ansökan om behandlingshem. Som tog tid, var smärtsam och extremt orolig. Jag hade tappat allt hopp. Skadade mig själv flera gånger om dagen, hade ångest konstant, tog en överdos varje dag. Allt kändes helt jävla nattsvart. I åtta långa år hade jag kämpat och överlevt, men då ville jag inte längre. Jag stod inte ut med smärtan. Då bestämde jag mig – att nu får det fan räcka. Jag ville inte leva längre.

Nu i efterhand så inser jag att en del av mig ville visst leva. Annars hade jag aldrig ringt till sjukvårdsrådgivningen som jag gjorde. Efter att jag hade tagit åttio tabletter (kommer inte säga vilka, men det var receptbelagd medicin) så ångrade jag mig. Jag fick panik och ringde sjukvårdsrådgivningen som trodde att jag sa åtta tabletter. När jag upprepade att jag menade åttio fick den stackars sjuksköterskan panik. Insåg att det var allvar och kopplade in SOS direkt. Hon berättade att SOS skulle ringa upp mig alldeles strax så vi la på och strax efter det ringde SOS och berättade att de var på väg med blåljus och sirener. När jag väntade på ambulansen så satt jag bara på golvet i hallen. Orkade inte känna, orkade inte tänka. Men jag var fortfarande medvetande.

Så kommer två ambulansmän. Jag minns inte så mycket härifrån. De kollade puls och blodtryck på mig och sedan åkte vi mot sjukhuset. Jag kommer inte ihåg ambulansturen så värst mycket, men jag minns att jag om och om igen sa ”Kör mig inte till psykiatrin, jag vägrar att bli inlagd där”. Om och om igen berättade ambulansmännen att jag skulle till medicinakuten och inte psykiatrin.

Framme på sjukhuset blev det dropp, många prover, EKG och så fick jag dricka kol. Jag fick snabbt ett rum och låg under övervakning ett par timmar. Som jag minns det så träffade jag ganska bra sjukhuspersonal där. Fast jag minns långt ifrån allt. Sedan kom läkaren. Som berättade att mitt hjärta hade kunnat sluta slå. Men nu levde jag som tur var, och att jag hade kommit till sjukhus såpass fort kan ha räddat mitt liv. Men när jag låg där i sjukhussängen så kändes det inte som någon tur att jag levde, bara en jävla otur. Jag hade väldigt mycket tankar och känslor. Jag ångrade att jag hade tagit alla tabletter, men jag ångrade också att jag hade ringt sjukvårdsrådgivningen. Än idag kan jag fundera på vad som skulle kunna ha hänt. Idag är jag såklart väldigt glad för att det slutade såpass bra ändå. Läkaren berättade i alla fall att han skulle skicka mig till psykiatrin, men jag totalvägrade. Aldrig i livet att jag skulle bli inlagd där igen. Men då fick jag två alternativ. Antingen så går jag med på det frivilligt, eller så får jag ett LPT på mig. Jag insåg att det bästa jag kunde göra då för min egen skull var att samarbeta och gå med på det. Därför gjorde jag det.

IMG_45801

Ett par timmar senare kom jag till psykiatrin. En ny avdelning som jag aldrig varit på men jag hade ändå inga goda förhoppningar. Jag har testat de flesta psykiatriska avdelningar på det sjukhuset och helt ärligt så har det aldrig fungerat bra. Men nu kom jag till en avdelning där det kändes okej. Jag mådde fruktansvärt dåligt men träffade en väldigt bra kontaktperson som jag pratade en del med. Efter någon dag fick jag träffa läkaren som ville skriva ut mig snart. Glad blev jag för jag ville bara komma hem igen. Men de flesta ville att jag skulle stanna på avdelningen. Mina anhöriga och vårdpersonalen. Så jag insåg att det nog fick bli så. Helt ärligt så var jag rädd för att jag skulle ta en överdos igen om jag blev utskriven just då. Några dagar gick och då var det dags för läkarsamtal igen. Jag mådde väldigt väldigt dåligt, hade självskadat på avdelningen, hade starka självmordsplaner. Då berättade läkaren att det var dags för mig att bli utskriven – idag. För jag hade tydligen blivit ännu sjukare enligt honom och istället för att hjälpa mig valde han att skicka hem mig. Jag protesterade, för att jag var rädd. Att jag skulle försöka ta livet av mig igen. För att jag mådde så dåligt, hade sådan ångest och var väldigt impulsiv. Läkaren brydde sig dock inte om det. Det var mitt liv och mitt ansvar och egentligen var det inte viktigt för honom. Att jag kunde ha dött cirka fyra dagar innan var han inte speciellt intresserad av.

Jag fick packa och åka därifrån. Jag var så upp och ner att jag trodde att jag skulle dö av smärtan. Jag bara grät och tänkte att nu ska jag klara av att dö den här gången. Men jag ringde mamma och berättade vad som hade hänt. Hon lämnade jobbet direkt och hämtade mig. Sedan fick jag på tvång åka hem till henne och pappa och bo där. I samma veva höll fortfarande ansökan om behandlingshem på och mamma och pappa släppte mig knappt med blicken fram tills jag fick flytta till behandlingshemmet. Cirka två veckor bodde jag hos mamma och pappa innan jag flyttade ner till Skåne. En relativt kort period som kändes som en evighet.

Idag har det ju gått ett år men det känns som att det var i ett helt annat liv. Mitt liv har verkligen förbättrats det senaste året även om jag har det jobbigt just nu. Då för ett år sedan trodde jag att livet aldrig skulle gå att reparera igen. Att allt var så kaotiskt och svart att jag aldrig skulle kunna ta mig ur det levande. Få andas, skratta och må bra. Men det gick. Och nu är jag så tacksam för att jag ringde, för att jag överlevde. Då såg jag det som en svaghet och ett misslyckande – idag vet jag att det var precis tvärt om.

för 31 536 000 sekunder sedan

hospitalIdag är det exakt ett år sedan jag upplevde en av mina värsta dagar någonsin. Mitt sista självmordsförsök. Då jag hatade hela livet och trodde att det inte fanns någon lösning. Då jag trodde att jag skulle må dåligt varje dag för resten av mitt liv. Men jag kom till sjukhuset, fick hjälp med att få ut gifterna ur min stackars kropp. Hjärtat klarade sig. Jag klarade mig. Kanske inte levern, kanske var det just den där överdosen som skadade min lever. Eller så var det någon av alla andra gånger under många år. Kanske har det inte alls påverkat. Frågor jag kanske aldrig kommer få svar på.

Den där dagen för ett år sedan kommer jag i alla fall aldrig glömma. När jag stod där med landstingets filt visste jag inte att jag aldrig skulle komma hem igen. Ett år har gått, och efter den där överdosen fick jag aldrig komma tillbaka till mitt hem. Idag har jag skapat mig ett nytt hem tack och lov. Idag är behandlingshemmet mitt hem. Min trygghet. Min fasta punkt i livet.

Trots att jag har det jobbigt nu. Trots att jag kämpar med levern, depressiva tankar, ätstörda röster och självskadetankar så är det inte som då. Absolut inte. För idag hade jag aldrig valt att avsluta mitt liv. Idag vet jag att det går att bli fri från mörkret trots att jag just nu är tillbaka där. Det viktiga är inte vart jag är just nu, det viktiga är att se hur det var då och hur det kan bli. För det kan bli bra igen. Det kommer bli bra igen. Jag bevisade att det gick. Jag lyckades bli fri från både en och två diagnoser. Jag lyckades sluta självskada och bli lycklig. Just nu är jag inte lycklig. Just nu är inte mitt liv speciellt bra. Men jag vet, att det går att ta sig tillbaka. Till ett värdigt liv. Att jag vet att jag kan må bra hjälper mig varje dag. Varje tår känns inte lika sorglig nu som då. För ett år sedan hade jag mått dåligt varje dag i åtta år. Hur skulle jag kunna tro på något annat än mörkret? Jag hade testat de flesta behandlingar, de flesta sorters medicin. Jag hade provat så jävla mycket men det blev aldrig bättre. Aldrig. Hur skulle jag orka kämpa varje dag? Tillslut orkade jag inte. Tillslut trodde jag mig veta att döden var den enda utvägen.

Idag vet jag bättre. Och tack och lov för det, annars hade jag nog inte orkat kämpa vidare. Men nu vet jag.

tankar från en avdelning

Jag minns sista gången jag satt inlåst på en sluten avdelning. När allt var så jävligt. När jag lyckades smuggla in rakblad. När det blev blod överallt.

Jag minns sjuksköterskornas reaktioner. Alla skällde på mig. Jag kände att alla var irriterade och tyckte att jag var dum och korkad. Att jag tog upp deras tid med onödiga saker. Att skälla på någon som har skadat sig själv är fel. Att skrika är inte lösningen. För jag hatade redan mig själv. Hade redan så mycket ångest. Jag önskar att jag hade fått en kram istället.

Sedan fick jag träffa läkaren. Som inte ville ha mig kvar. Som tyckte att jag var för sjuk för att vara där. Jag visste då att alla hade gett upp hoppet. Hela sjukvården hade tröttnat på mig. Hon som hade testat varje slutenvårdsavdelning i hela staden, gått i så många behandlingar. Provat de flesta mediciner som finns. Hon som aldrig kommer bli fri och frisk.

Jag önskar att idioterna på psykiatrin hade sett mig nu. Hon som är inne i en svacka men som är fri från rakblad. Jag önskar att ni hade trott på mig. Hjälpt mig. Jag önskar att ni inte hade kastat runt mig mellan olika öppna och slutna vårdenheter i många år. På varje nytt ställe ville de inte hjälpa mig. Ingen orkade eller ville ta ansvar och skickade remissen vidare. På varje ställe var det något som var fel. Antingen var jag för frisk eller för sjuk. Detta gjorde att jag i månader tvingades gå utan hjälp. Jag fick aldrig någon trygg plats, och överallt så möttes jag av läkare och vårdpersonal som trodde sig veta att jag aldrig skulle bli frisk. Som sa att jag skulle vara deprimerad i all jävla evighet. Ni hade så fel. Det spelar ingen roll att jag är inne i depressiva tankar just nu, en svacka eller kris. För jag vet att det går att bli frisk. Och jag vet att man kan må bra. Jag vet så jävla väl att det aldrig är kört. Att ni kunde ge upp hoppet om en tjej som inte var mer än tjugo år kan jag inte förstå. Trots att jag var sjuk så länge och att jag aldrig svarade positivt på någon behandling så var det inte över. Men vad skulle jag tro när vården hade gett upp? Självklart fastnade jag i en hopplöshet som aldrig tog slut. Sedan hamnade jag på behandlingshem och fick tillbaka mitt hopp, min tro. För att all vårdpersonal här trodde på mig, sa att det gick. Därför säger jag till er – Det går. Det är aldrig kört. Jag tror på er.

bild (48)

den jobbigaste dagen

Idag är det nog den värsta dagen sen jag blev friskförklarad från min depression. Jag bara gråter och gråter för det känns som att smärtan aldrig kommer ta slut. Som att jag aldrig kommer bli frisk igen. Som att det inte kommer lösa sig, sluta lyckligt. Idag fick jag höra hemska sanna ord från en i personalen. ”När jag kom tillbaka från semestern så såg jag hur du hade förändrats. Hur deprimerad du var, så smal du blivit, läpparna som inte längre ler, blicken som är tom.” Jag vill inte att det ska vara sant. Jag vill bara vakna och inse att allt är en jävla mardröm. Det känns som att jag står framför en vägg och inte kommer någon vart. Jag var så frisk psykiskt, och nu måste jag acceptera och inse att jag blivit sjuk igen. Som att jag vandrat tusen steg åt fel håll. Jag vet inte hur jag ska acceptera detta, förstå det. Jag ville aldrig ramla tillbaka till depressionsträsket. Nu står jag här i alla fall. Det enda som tröstar mig är att jag har blivit frisk förut, jag har bevisat att det går. Därför kan jag klara det igen. Men just nu orkar jag inte gå igenom detta en gång till. Jag vill inte gå igenom det igen. Och mitt i alltihopa så är jag fysiskt sjuk. Det har liksom blivit för mycket. Jag har kraschat, det erkänner jag. Tack och lov så är jag ju på behandlingshem med bra personal. De kommer hjälpa mig ur krisen, depressionen, det fysiska. Tyvärr är det ju lätt så med psykiska problem, det är lätt att falla tillbaka i negativa tankar, banor, känslor. Jag var trots allt deprimerad i åtta år, och frisk har jag inte varit så länge. Allt det som har hänt den sista tiden har fått mig att gå sönder. Nu är jag trasig, trött och har ögon som svider efter alla tårar. Tack och lov så har jag en hel kropp och den ska aldrig bli trasig igen. Vi hörs när vi hörs. Nu är det fight for life som gäller. För mig och för er.

bild (46)

Elva månader

Idag är jag elva månader självskadefri! Det bästa är inte just dessa elva månader – det bästa är att jag är fri för alltid. Jag vet att det är slut, för all framtid. Trots att jag är stolt över mig själv så gråter jag idag. När det är elva månader. För att det gör ont och för att jag har ångest. För att jag inbillar mig att självskadan skulle göra det lite lättare att stå ut. Men det är inte så, det vet jag. Det gör bara allt ännu värre, ännu svårare. Så ni behöver inte oroa er, jag kommer aldrig hamna där igen. Men man får känna, får längta. Så länge det bara är tankar och känslor är det inte farligt. Anledningen till mina tårar och min ångest handlar som vanligt om det fysiska. För att jag är förbannat trött på det här. För att jag skulle börjat skolan imorgon och för att allt känns svårt ibland. Så just idag, när jag är elva månader fri skrattar jag inte av lycka. Jag gråter och har det jobbigt. För att jag har en svår tid framför mig, för alla sjukhusbesök. Men jag lever på hoppet, vet att det blir bra tillslut. För det måste finnas något mer än det här. Livet kan inte vara över nu, då har all kamp varit förgäves. Och så ska det inte få sluta.

bild (41)

Att tänka på sig själv i första hand

Hur lätt är det? Förbannat skitsvårt i många situationer. Genom alla år har jag tänkt mer på andra än vad jag har tänkt på mig själv, och det vet jag att jag inte är ensam om.

När jag var sjuk var nittio procent av mina vänner sjuka. När jag hade anorexia hade jag nästan bara vänner med ätstörningar. Ibland är det så himla bra att ha vänner med liknande problem, för tänk så mycket stöd man kan ge varandra. Men för alla är det inte bra, för mig var det dåligt.

När jag kämpade mig fri från min anorexia och andra problem var jag därför tvungen att ta ett beslut. Antingen så försöker jag bli frisk, eller så stannar jag hos mina vänner. Tyvärr, för mig var det antingen eller. Jag bestämde mig då för att säga upp kontakten med de flesta av mina vänner. Ett förbannat svårt beslut, men jag var tvungen. Jag kunde inte må bra när jag varje dag drogs ner av andras sjukdomar. Egoistiskt tyckte nog många, tycker nog än idag. Och ja, kanske. Men, man måste tänka på sig själv i första hand. I alla fall när det handlar om liv eller död.

Jag har själv blivit lämnad för mina problem. Det blev för svårt för flera av mina vänner. De orkade inte. Jag var mest sjuk och tillslut blev det för mycket. Jag var så ledsen då. Hade så ont inom mig att jag trodde jag skulle gå sönder. Jag var arg, hatade, grät. För fy fan vad orättvist att lämna mig när jag mådde så dåligt. Idag ser jag det inte så, idag är jag faktiskt stolt över dem som vågade lämna mig. Mår någon dåligt av mig och bättre utan – då vill jag att personen ska lämna mig. Och det är modigt att våga bryta sig ut, våga tänka på sig själv. Ingen människa ska behöva gå under på grund utav någon annan. Men de som har orkat med mig och alla problem i så många år ser jag verkligen upp till. De är starka människor, modiga och tappra. Men de som lämnade mig gjorde helt rätt.

En av mina närmsta vänner är sjuk i anorexia. När vi båda var sjuka var det faktiskt svårt att träffas, trots att vi knappt ville erkänna det för oss själva eller för varandra. När vi träffades hade vi båda så starka anorektiska tankar att allt blev kaos. Den där måltiden blev ett äpple och en isglass på tjugofem kalorier. Då insåg vi båda två, att om vi ska kunna fortsätta träffas måste vi kämpa emot anorexiamonstret. Annars får vi sluta umgås för tillfället. Vi båda bestämde oss för att kämpa, vilket jag är väldigt glad för. Men trots att vi älskade varandra så mycket, så var vi för sjuka båda två. Vi drog ner varandra istället för att peppa varandra. Men vi upptäckte det i tid som tur var och idag står vi varandra väldigt nära.

Jag menar inte att det är fel att vara vän med någon som är sjuk när man själv är det, men det är viktigt att tänka efter. Hur man påverkar varandra. Att man blir medveten om att man kanske drar ner varandra kan hjälpa mycket. Då kan man hitta lösningar för att peppa varandra istället. Det jag mest av allt vill säga är att du är viktigast i ditt liv. Och din hälsa går före allting annat i hela världen. Egoistiskt? Ja, kanske – men det kallas överlevnad.

Nytt samarbete – Tilia

tilia2Igår blev det klart och idag kan jag med glädje berätta om ett nytt samarbete som har skapats med min blogg! Jag fick en förfrågan från föreningen Tilia om jag ville påbörja ett samarbete med dem. Tilia jobbar med unga vuxna med psykisk ohälsa och är en förening som kämpar mot ett jämställt samhälle där varje ung människa ska ha självkänsla nog att stå upp för sina rättigheter. Att jag får vara en del av denna förening känns fantastiskt roligt! Jag kommer vara gästbloggare hos dem och då och då skriva peppande och motiverande inlägg på deras hemsida för att få fler att orka kämpa vidare. Jag hoppas att ni vill följa med mig även där! Klicka på bilden för att komma till Tilias hemsida.

Jag har även fler spännande saker på gång, men innan allt är färdigt vill jag inte avslöja något 😉

Det går att må dåligt utan att bli destruktiv

Igår kom jag på en viktig sak. Kanske det viktigaste jag har tänkt på länge. Jag funderar ofta på meningen med allt, ibland tvivlar jag, tvekar så jävla mycket. Jag skulle aldrig ljuga för er. Jag skulle inte säga att allt var så himla bra när det inte är det. För ni behöver veta sanningen, även om jag vet att de flesta av er skulle vara så glada för min skull om jag mådde bra. Men nu är vi inne i en viktig del. Bloggen, mina texter och mitt liv. För nu får ni se en helt ny sida, en helt ny sak som varken jag eller ni har upplevt på denna blogg, i mitt liv.

När jag började må bättre, när jag var så lycklig att jag grät varje dag, då var det ju ganska naturligt att jag inte skadade mig själv varken genom rakblad eller bristen på mat. Det var inte enkelt för det, men väldigt mycket lättare. För när jag mådde så jävla bra, då ville jag inte skada mig själv. Då ville jag bara leva och vara glad.

Det vi är inne i nu är svårare, men så mycket bättre på ett sätt. För nu visar jag er det allra viktigaste – Man kan må dåligt och ha det svårt utan att bli destruktiv. Jag har fler självskadetankar nu, mer längtan efter att göra mig själv illa. Men jag gör det inte, och kommer heller inte att göra. Och det är nog det bästa jag någonsin har kunnat visa er. Att hela ens värld kan rasa, men att det går att ta sig igenom det på ett friskt sätt. Gråta, vara arg, trött och förbannad på livet. För vem skulle inte bli det i min situation? Men det går att ta sig igenom fruktansvärt svåra motgångar utan att göra sig själv illa. Glöm aldrig det mina vänner. Och jag tror att det är detta som är meningen med att jag blev sjuk fysiskt och började må sämre psykiskt, för att visa er som kämpar så förbannat hårt där ute att det går att bli fri från det destruktiva på riktigt.

Vänta på mitt paradis så vi kan fara dit sen

Personalen frågar om och om igen. Jessica, hur orkar du? Du är stark, och hur står du ut?

Idag kom min bästa terapeut tillbaka från semestern. Jag berättade för henne, att jag orkar. Att jag står upp. Att allt känns fan åt helvete ibland. Men jag har inget val. Jag tvingas in i kampen igen, vare sig jag vill eller inte. Jag har bara ett val. Och det är skönt, faktiskt. Att jag inte längre har två. När jag var sådär sjuk och allt var mörkt, så tyckte jag att jag hade två val. Jag kunde kämpa, eller så kunde jag ta den där överdosen en gång till och hoppas på döden. Jag kunde alltid välja att skära i min kropp och svälta. Jag kunde välja att ligga kvar i sängen hela dagen och skita i hela livet. Idag väljer jag inte, idag går jag bara framåt. Visst står jag i det där vägskälet igen. Då vänster betyder kamp, och höger betyder att jag ger upp. Men valet är inte svårt. Jag behöver inte ens fundera. Jag skulle aldrig ge upp idag, trots att det ibland gör så himla ont i mig.

Jag slutade välja, och det hjälpte mig upp från mörkret. Jag slutade se självmord som ett alternativ och jag bestämde mig för att välja kampen vad som än händer i mitt liv. Därför kämpar jag, för att livet är värt det. Enkelt är det inte, kanske kommer det heller aldrig att bli det. Men jag tvekar aldrig på att jag går på rätt väg. Man måste kämpa för sin egen skull. Vi har bara ett liv. Människor söker tröst genom att lämna planeten, tror att det blir bättre, utan att man vet det. Ibland hade det varit skönt om livet var lätt. Om det för en gång skull hade blivit som man ville, som man hade tänkt sig. Men trots att det dyker upp hinder på min väg precis hela tiden, så tänker jag hoppa över. Det är faktiskt bara att hoppa. Med tårar i ögonen klättrar jag förbi och tänker, det blir bra tillslut.

Hur kan nåt så vackert som livet gå så fel?

Jag minns tiden då jag var så lycklig att jag inte kunde sova på nätterna. Då jag skrattade från tidigt på morgonen vid frukosten tills sista kvällsciggen vid elva då dörrarna skulle låsas. Det var den bästa tiden i mitt liv, men det känns verkligen som att det var längesedan. Jag har hamnat någon annanstans nu, har varit för länge. Jag ser inte fram emot något, har svår ångest, gråter varje dag. För att det gör ont överallt. Jag erkänner, jag var inte stark nog för att gå igenom en kris. Inte just nu. Mitt psyke var för skört för att jag skulle kunna ta mig igenom mina leverproblem utan större problem. Jag börjar falla tillbaka till ångesten, självskadetankarna och depressionen. Då jag tappar bort mig själv och hon som jag blev efter kampen mot psykiska sjukdomar. Jag vet att när allt det här med sjukhusutredningen är över så kommer jag behöva tid för att ta mig tillbaka där jag var. Jag har ett stort jobb framför mig, både fysiskt och psykiskt. Livet gör ont och trots att jag verkligen har försökt att hålla mig kvar ovanför vattenytan så sjunker jag sakta i alla fall. Jag funderar på att sluta skriva här. För ett tag. Mitt liv håller på att gå sönder och jag måste kämpa, kanske hårdare nu än någonsin för att inte hamna tillbaka på ruta ett. Det sägs att det finns en mening med allt, men har jag cancer eller får allvarliga psykiska problem igen på grund av det här, då tror jag inte en sekund på det.

Kämpa nu kära ni, och kämpa säger jag också till mig själv. Det måste bli bra tillslut. Det bara måste.

En häftig tanke om självskadebeteenden

Att sitta fast i ett självskadebeteende är hemskt jobbigt. Ibland kan det kännas så fruktansvärt hopplöst, som att man aldrig kommer bli fri. Men tänk, en av dem gånger som du skadar dig själv kommer vara den sista. Det finns en sista gång, och en vacker dag kommer du få uppleva det. Det kan vara både en häftig men skrämmande tanke. För ett år sedan så var den mest skrämmande för mig, för hur skulle jag klara mig sen? Idag är tanken underbar. Den ger mig hopp och lycka. Jag har haft min sista gång. Om inte du har det, så kommer den. ♥

Om jag bara låtsas

Jag har tänkt så. Många känner så varje dag. Om vi bara låtsas att problemen inte finns – försvinner dem då? Om jag bara klarar av att låtsas att jag mår bra – blir allt bra då? Snälla, säg att det blir det. Jag slipper alla frågor. Livet blir lättare då, enklare. Vad vinner jag på att mina närstående ska vara oroliga? Blir det verkligen bättre om jag svävar mellan frihet och LPT?

Jag levde i en roll i många år. Jag var frisk mellan åtta och fem. Jag var så glad och positiv, skötte skolan och jobbade extra. Var trevlig mot kunderna, tjänade pengar, träffade vännerna. För att jag lärde mig att låtsas. Att mitt liv var perfekt. Egentligen åkte jag in och ut på slutenvården, men däremellan levde jag livet. Men jag mådde inte bra. Jag levde med ett enormt mörker som bara få fick ta del av. Men jag trodde då, att om ingen visste, så skulle det bli bättre. Jag ville bara vara ifred med ångesten och rakbladen. För vad hjälpte det att jag sa sanningen till min psykolog eller mamma? Det fanns ingen i världen som skulle kunna hjälpa mig i alla fall. Jag trodde att det var så. Därför valde jag att leva i en annan värld. Men trots att jag var en glad tjej utåt så var jag inte en lycklig tjej. För sann lycka möter man inte när man låtsas. Man kan intala sig att nu har allt löst sig. Man kan försöka ljuga för sig själv, men egentligen går inte det. Att ljuga för alla runt omkring kan gå, men det är ingen bra lösning, och för dig själv kan du aldrig ljuga.

Det bästa är att våga vara som man är. Att våga berätta om det där som är tungt. För att ljuga för vården är som att sätta krokben för sig själv. Förr eller senare måste man ändå ta tag i sina problem och jobba med sig själv. Jag ångrar att jag ljög mig igenom år hos BUP. Om jag hade sagt sanningen från allra första början – hade jag suttit på behandlingshem nu? Det vet man aldrig, men jag vet att mycket av mitt lidande hade kunnat hindrats. Jag tänkte inte så då, var bara så förbannat arg på mamma som knackade på dörren när jag satt på andra sidan och skar mig. Om alla bara hade lämnat mig ifred. Tack och lov så gjorde inte alla det. Tack och lov så fanns det dem som vågade se mig, den tjejen som mådde väldigt dåligt. Som vågade prata med mig när jag helst ville att alla skulle dra åt helvete. Marcus var en sådan person. Som vågade se mig, som vågade ta tag i det. Som aldrig gav sig, som aldrig gav upp om mig. Nu i efterhand, när jag står på andra sidan och ser tillbaka på alla mina sjukdomsår så inser jag hur mycket som har varit fel. Så mycket hemskt som har hänt, men också så mycket som jag har lärt mig.

Att jag en dag i februari 2011 valde att skapa den här bloggen har faktiskt förändrat mitt liv. För det var då jag på riktigt valde att bli ärlig med min psykiska ohälsa. Då jag slutade skämmas och insåg att min historia kunde rädda någon annan. Då jag slutade säga till jobbet att jag var magsjuk när jag egentligen hade så ont inom mig. Då sanningen kom fram. Att jag var inte sådär lycklig som alla trodde. Några vänner och min familj visste innan den här tiden, men i samband med att jag började blogga öppet om min situation så slutade jag låtsas något annat. Jag började vara jag. Trasig och förbannat trött på livet. Men jag var jag. Och det var bättre att våga vara en trasig tjej, än att ljuga hela tiden. För det var först då som jag kunde göra ett ärligt försök att förändra mig. Det gick inte bra. Det hjälpte in. Behandlingar, sjukhus och vård precis hela tiden. Men jag blev aldrig friskare. Jag fick bara fler mediciner och fler diagnoser. Det är viktigt att ta med den biten också. Att trots att jag kämpade mig igenom behandlingar, så fick jag aldrig se något resultat. Som ni vet så vände livet för mig först när jag kom till behandlingshemmet. Men trots att jag gick år in och år ut utan större förändringar, så var jag ärlig och jag vågade stå för den jag var. Jag vågade gråta på sjukhuset, jag vågade hata allt inför någon annan. Och det förändrade mig. Sakta men säkert. Jag ser det först nu.

Att gå runt och låtsas inför anhöriga, samhället och vården hjälper inte. Inte alls. Det gör bara allt ännu värre. Det löser inga problem. Förr eller senare kommer sanningen fram och någon gång måste du ändå ta tag i det och jobba med dig själv. Varför inte göra det på en gång? Vad väntar vi på egentligen? Jag tycker att många av oss lever i ett tankesätt där mycket handlar om att vi ska göra det sen. Sen ska jag söka hjälp, sen ska jag ringa den personen, sen ska jag söka till högskolan och sen ska jag byta jobb. Varför inte göra det på en gång? Varför vänta? Vi har bara ett liv, ett liv som faktiskt kan ta slut när som helst. Om man sitter i en situation som inte är bra för en, vad det än handlar om, är det lika bra att kämpa för att ta sig ur den på en gång. Faktiskt, tiden läker inte alla sår. Ibland måste vi själva förändra för att det ska bli bra. Att vänta och låtsas vinner vi ingenting på.

tio månader självskadefri

Den här bloggen har blivit rätt tråkig senaste tiden. Ungefär lika tråkig som när candy crush liven tar slut. Ja, jag har varit lite off mot allt. Lite ledsen, lite besviken, lite orolig, mycket trött, mycket sjukhus. Men idag är det en fin dag, trots allt. Hur många tårar jag än gråter, så är det just idag en så himla bra dag. För jag är tio månader självskadefri. Jag fattar inte vart tiden har tagit vägen. Jag fattar inte hur jag lyckades, men jag vet att jag gjorde det. Och varje månad får ni stå ut med ett sånt här inlägg. För att jag är stolt över mig själv, och för att jag vet att det kan ge någon hopp. Jag älskar den artonde varje månad. Av just den anledningen, att jag är fri. (Och för att jag får pengar den nittonde. Haha)

fyrklöverBilden har jag hämtat här.

Det viktigaste som förändrade mitt liv

Att jag bestämde mig räddade mitt liv. Att jag bestämde mig för att börja äta igen, för att bli frisk från anorexia. Det beslutet förändrade mitt liv, fick kroppen att överleva. Några månader innan det bestämde jag mig för att acceptera behandlingshem. Det är inte lätt alla gånger. Ibland är det till och med förbannat svårt. Jag har upplevt mycket hemskt och läskigt under mina månader på behandlingshemmet, men det jag bestämde mig för – räddade mitt liv. Dagarna innan jag lämnade mitt dåvarande liv och flyttade trettio mil söderut, bestämde jag mig för en till sak. En sak som har varit det bästa och viktigaste som har hänt mig. Jag bestämde mig för att den dagen jag blir inskriven på behandlingshem – den dagen ska jag aldrig mer självskada.

Om man bestämmer sig riktigt jävla hårt för någonting, då har man goda chanser att klara det. I mitt fall var det viktigt att sluta tveka och tvivla. För mig var det viktigt att köra mot det friska livet, att plocka bort alla andra vägar. För mig finns det inget bakåt, inget som heter återfall. Det är slut med destruktiva handlingar för mig. Slut för all framtid. Hur jobbigt allt än blir. Även om hela livet skulle gå åt helvete så finns det ingenting som heter självskador i mitt liv, varken genom rakblad, ätstörningar eller någonting annat. För jag bestämde mig för det. Och det räddade mitt liv. Jag ser inte längre rakblad, svält, överdoser eller självmord som ett alternativ. Hur dåligt jag än mår så får jag hantera det på andra sätt, även om det inte alltid känns som att jag orkar göra just det. Men vi orkar mer än vad vi tror.

Kampen har inneburit så mycket smärta. Ibland har jag trott att jag ska dö av all ångest alla sekunder då jag inte kunnat ta till rakbladet. Om ni bara visste hur hemskt det var ibland att se kroppen växa när jag bestämde mig för att bli frisk från anorexin. Att jag har kommit så långt idag handlar såklart om mer än att jag bestämde mig för att bli frisk. Det har inneburit ett gigantiskt jobb med mig själv i terapi. Men att jag bestämde mig för att sluta självskada har varit en förutsättning för att jag har lyckats ta mig hit där jag är idag.

Jag har insett vikten av att göra det, bestämma sig. Egentligen kan man klara vad som helst i livet. Ofta är vi själva våra största fiender, men om man ger sig fan på att vinna, då gör man det tillslut. Detta handlar egentligen inte bara om problem eller sjukdomar, utan allt i livet. Utbildningar, jobb, sociala sammanhang. Vi kan ta oss precis hur långt vi vill, med undantag för vissa omständigheter. Om vi bestämmer oss. Och ger oss fan på att klara det.

Detta inlägget kommer säkert irritera någon, för vad menar Jessica egentligen? Att man blir frisk bara man bestämmer sig? Nej. Såklart inte. Men att bestämma sig kan vara det avgörande för ett bättre liv. Vill ni störa er på mig så är det okej. Vill ni tycka att jag är dum och tjock så gör inte det mig nåt. För jag har bestämt mig för att inte bry mig. Jag har hjälpt flera med min kamp. Framförallt har jag räddat mig själv. Det är det som är viktigt för mig.

glad

Hjärnkoll

Den här dagen har varit en av de häftigaste men läskigaste dagar jag har upplevt. Som jag säkert har berättat för er tidigare så har jag haft ett välgörenhetsprojekt som har gått ut på att jag ska gå på stan och informera allmänheten om organisationen Hjärnkoll och om psykisk ohälsa. I flera månader har detta planerats, men aldrig blivit av, mest på grund utav att min fysiska hälsa har varit lite instabil. Men idag blev det alltså av och hela förmiddagen har jag befunnit mig på torget i Kristianstad och upplevt mycket. Jag var så nervös innan. Trots att jag kan vara öppen om psykisk ohälsa, så är det något speciellt att som ensam gå runt och prata om det i samhället. Trots allt finns det många fördomar, och jag visste inte om jag skulle skratta eller gråta när jag insåg att det stod ”Psykiskt sjuk” i min panna. Då jag gick med två ballonger på ryggen med texterna ”Psykisk sjukdom drabbar bara andra” och ”Psykiskt sjuka blir aldrig friska” så förstod ju alla vad det handlade om. Det var ju exakt det jag ville, men jag måste också erkänna att jag kände mig otrolig utsatt i den situationen.

Men det har gått bra, bättre än förväntat faktiskt. Jag har fått prata med många människor, hört deras historier, berättat min, delat ut flera hundra broschyrer i olika former, pratat, informerat, diskuterat. Nu i efterhand är jag grymt stolt över mig själv. Ibland känns det som att jag inte vågar göra sånt här, men, om ingen vågar, hur ska då vårat samhälle kunna förändras?

hjärnkoll2In action 😉

En tanke om självskadebeteenden

När jag gick i DBT fick jag lära mig olika sätt att hantera självskadetankar och impulser. Ett sätt för att undvika att skära sig var att smälla ett gummiband eller hårtofs mot handleden. Jag vet att detta används av många i kampen mot ett självskadebeteende, men helt ärligt, jag tycker inte att det är en bra lösning. Jag minns när jag tog till detta istället för att skära mig, men detta beteende blev som ett nytt sätt att uttrycka mina självskador. Handleden blev svullen och jag fick stora märken. På vilket sätt skulle det egentligen vara bättre än ett skärsår? Visst, allt är relativt, men jag tycker fortfarande att det är viktigt att poängtera att det inte är bra. För ett självskadebeteende behöver inte bara betyda rakblad, stygn och blodbad. Ett självskadebeteende har man när man skadar sig själv på något sätt. Och att få ont, ha en svullen handled med stora märken – Det är väl också en typ av självskada? Nej, jag tycker faktiskt att det är konstigt att det ses som okej inom vården och DBT. Som att ett självskadebeteende alltid måste innebära att man skär sig.

Tre fantastiska saker på samma dag

Jag älskar verkligen att berätta för er om mina framsteg och om positiva saker som händer i min vardag. Idag har det hänt tre sådana saker under åtta timmar.

ett: Jag har blivit av med en medicin, seroquel. Under ett par veckor har jag trappat ut den och idag togs den bort. Så himla glad för det. Jag har även fler medicinborttagningar på gång på grund av egen vilja. Medicinfri kommer jag inte bli just nu, men att bara svälja fem piller om dagen är faktiskt jäkligt bra. Av personalen får jag höra att jag är en riktig kämpe :)

två: Jag har fått ett jobberbjudande. Jag vet, så himla sjukt kul. Min praktikplats erbjöd mig jobb idag, trots att jag inte har någon utbildning. De tycker att det går så bra på praktiken att de skulle vilja ha mig som anställd där. Tyvärr fick jag tacka nej. Jag är trots allt fortfarande sjukskriven och mitt uppe i en behandling, så att börja jobba nu är inte aktuellt. Dessutom börjar jag ju skolan till hösten och kommer då även sluta praktisera för att kunna koncentrera mig på plugget. Men att de erbjöd mig jobb känns fantastiskt!

tre: Jag har fått tillbaka mina rakhyvlar på egen begäran. I tvåhundraåttiotvå dagar var rakhyvlarna inlåsta hos personalen. För att minimera riskerna att jag skulle skada mig själv. Dock hade det ju gått i alla fall då de inte kontrollerar vad jag handlar, men i impulsiva situationer har det hjälpt, i alla fall i början av min tid här. Idag är riskerna att jag ska skada mig själv små. Trots att jag slåss mot tankar och impulser ibland, så är ändå steget till en självskada oändligt. Idag är mitt fack i det låsta skåpet tomt. För det finns ingenting som personalen måste ta hand om åt mig just nu. Från och med idag så kan jag ta hand om mig själv på många sätt, och det känns grymt bra.

me2

En ny fas i livet

maskros2

Idag gick jag in i en ny fas i livet. Jag kände det så tydligt att tårarna rann. Det är härligt men väldigt svårt att förstå. Idag fick jag reda på av min terapeut hur planen för mig ser ut. I slutet på sommaren eller i början på hösten ska jag få en av behandlingshemmets träningslägenheter. Jag ska då så sakta börja slussas ut. Mot ett riktigt liv. En frisk och vanlig vardag. Planen är ju att jag ska vara inskriven på behandlingshemmet femton månader till, så trots att jag har långt kvar, så vände det här. Nu börjar jag jobba mig ut från vården. Den nittonde augusti börjar jag skolan. Jag har fått ett schema och det känns häftigt. Jag ska få klasskamrater, kurslitteratur, en lärare, klassrum. Jag ska i samma veva få en lägenhet på lån. Ett ställe som är mitt.

Idag, när jag gick in i den nya fasen, så tänkte jag på allt som har hänt. Hur mycket jag än tänker, så kan jag inte förstå att mitt liv har förändrats såhär mycket under nio månader. Jag har blivit frisk från två sjukdomar, slutat självskada, blivit lycklig. Jag har jobbat så jävla stenhårt med mig själv. Vägen har varit lång, oändlig. Men det har varit värt det, verkligen. Att jag lever är otroligt. Vem trodde det när jag låg i ambulansen den där jävla dagen? Inte jag i alla fall. Jag var säker på att det aldrig skulle bli bra igen. Nu är det bra. Oftast. Och även när det inte är det, så lever jag. Jag lyckades för att jag ville och för att jag fick bra stöd. Men framför allt – för att jag vägrade fortsätta vara sjuk. Jag har insett idag att det värsta är över. Den hårdaste kampen är förbi. Jag har mycket kvar att jobba med i terapin, och därför behöver jag minst ett år till här, men, det värsta är ändå över. Mina första tre månader här var jobbiga. Då jag inte fick lämna behandlingshemmet utan personal. Jag minns den instängdheten som jag kände. Jag tänker på alla gånger jag legat i en sjukhussäng. Inlåst. Allt det där är förbi nu. Det är över. Även om jag mår dåligt ibland, hamnar i svackor, så lever jag. Trots att ångesten klamrar sig fast i bröstet då och då, så har jag det bra. För jag har ett liv, en framtid. Och jag är inte inlåst. Jag är fri.

Som en hel graviditet

Idag är jag nio månader fri. Nio långa månader utan självskador. Det känns fantastiskt och overkligt. Den artonde varje månad är så speciell för mig, kommer alltid att vara. För den artonde varje månad för resten av mitt liv kommer jag kunna räkna. Jag tänker och längtar till den där artonde september 2035 eller liknande. Anledningen till att jag kan skriva det, det är för att jag faktiskt är säker på att jag aldrig kommer falla tillbaka. Man kan aldrig säga aldrig säger vissa, men i detta fallet så kan jag faktiskt det, vare sig någon vill tro på det eller inte. Jag tror på det, och det är det viktigaste för mig.

En gång, för ett par år sedan, så lyckades jag sluta självskada. I nio månader höll jag upp innan jag föll tillbaka. Nio månader precis som nu. Därför blir också just nio månader speciell, för imorgon när jag vaknar så är jag inne på min tionde månad, vilket jag aldrig har varit förut. Den gången började jag dock skada mig själv med maten istället, så fri blev jag aldrig. Och den gången, då var jag inte säker på att jag skulle klara det. Den gången mådde jag väldigt dåligt. Den här gången vet jag att det kommer gå, just den här gången är jag fri på riktigt. Och den här gången, då mår jag bra. För ja, jag mår bra igen. Jag har varit inne i en svacka, men jag börjar ta mig ur den. För varje dag som går så börjar jag bli mig själv igen. Hon som skrattar, skojar, är lycklig, mår bra. Den Jessica som jag älskar är på väg tillbaka, och jag har saknat henne så himla mycket.

Så grattis till mig själv som vann kriget mot rakbladen. Idag krigar jag knappt med självskadetankar längre. Då och då händer det, speciellt när jag mår sämre. Men, steget till att faktiskt skada mig själv är oändligt långt. Det har jag också bevisat under förra veckan när jag mådde väldigt dåligt. För jag tog mig ur det levande och gjorde mig inte illa på något sätt. Trots att livet är kämpigt då och då, så skulle jag aldrig skada mig själv igen. Den tiden är förbi, och jag är väldigt lycklig för det. Det går att ta sig ur det, om man ger sig fan på att göra det. Som jag sagt innan, jag bestämde mig för att den dagen jag blir inskriven på behandlingshemmet – den dagen är det slut. Då tog det slut. Och mitt liv började.

niomånader

Jag sitter ensam här och undrar vart jag hamnar härnäst

Dagen började hos läkaren för fortsatt utredning. Misstankarna om en inflammatorisk tarmsjukdom svalnade då en del provsvar som borde varit dåliga med någon av dessa sjukdomar, var bra. Mina symptom har också förändrats, på ett värre sätt tycker jag. Jag har inte lika ont i magen, men istället är jag så extremt trött, svimfärdig och illamående. En remiss har i alla fall skickats till gastromottagningen på sjukhuset där utredningen fortsätter. Sjukhuset ska också ta tag i mina höga levervärden som jag haft under en längre period. Kanske kan det finnas ett samband? Läkarna vet inte. Jag vet inte. Har ingen aning längre. Det får tiden visa. Den där jävla tiden. Att må dåligt och bara behöva vänta och vänta är påfrestande.

Jag får nog också erkänna för er att jag inte mår bra psykiskt. Jag försöker skratta, men tårarna blir fler för varje dag. Jag gråter mer än vad jag gjort på länge, har mer ångest. Det är som att jag har hamnat i en livkris. Eller så vandrar jag på vägen tillbaka till en depression. Jag har ingen aning, men jag vet att ett mörker har kommit tillbaka. Och det gör ont. Så fruktansvärt ont. Jag gör allt jag kan för att ta mig ur det här, och jag vet att det kommer gå. Jag vet att jag kommer ta mig ur detta levande, men jag vet också att tiden framöver kommer bli en kamp. Jag kan inte låta bli att fundera på livets mening. Vad är det för mening att vara psykiskt sjuk i åtta år, kämpa som en idiot för att bli frisk, och sedan bli fysiskt sjuk? Jag har svårt att förstå varför. Om det nu finns något. Det känns som att jag håller på att tappa bort mig själv. Jag är så himla rädd. Livrädd. För att bli sjuk igen. Jag saknar glada Jessica, hon som var lycklig och fri. Jag vill inget hellre än att få tillbaka mitt liv. Jag vet att jag kommer få det, att jag kommer tillbaka till ljuset förr eller senare. Nu gäller det att kämpa, att vara stark. Trots allt så är jag inte så djupt nere i mörkret som jag har varit. Att jag kan gå igenom en livkris med mitt bagage utan att börja skada mig själv igen eller börja svälta – det är ett tecken på att jag trots allt har kommit långt. För hur deprimerad jag än blir, så kommer jag inte gå tillbaka till ett självdestruktivt liv – det kan jag lova er. Jag hoppas ni har förståelse för att jourmejlen, bloggen och alla projekt tar paus då & då. Jag måste verkligen fokusera på mig själv nu och kämpa hårt som tusan. Tack till er som hejar på mig. ♥

Tack så himla mycket

Jag har sagt det förut men jag säger det igen, tack gode gud för att jag har slutat tävla i det sjuka. Jag inser det varje gång jag läser om dem som skriver om deras blodbad och stygn i armarna. Tack för att jag inte är sådär sjuk längre. Tack för att jag varken har anorexia eller skär mig. Tack för att jag börjar bli en helt vanlig tjej. Ens identitet sitter inte ens sjukdomar, man behöver inte vara den värsta, den med längst LPT eller flest ärr. Det duger gott att vara sig själv. Idag är jag hon som nästan är frisk, hon som stöttar andra istället. Tack gode gud för att jag får vara friska Jessica, hon som andra ser upp till. Tack för att helvetet är mitt förflutna och inte min vardag.

mememememmeme

Jag minns den där kvällen då jag kunde dött

Pratade med mamma för en stund sedan. Hon berättade att hon hade blivit lite ledsen när hon hittade några av mina sommarklänningar i en väska. Hon blev ledsen för att hon saknar mig så mycket. Då började vi prata lite om den där sommaren. Sommaren tjugohundratolv. Då allt var så för jävligt. Då jag nådde min längsta vikt, tränade flera timmar per dag, då jag gick flera dagar utan mat, då jag fick åka ambulans, då jag fick sy ihop mig sönderskurna kropp, då jag hamnade på medicinakuten, då jag blev inlåst igen, då jag krigade mot landstinget för att få komma till behandlingshem, då jag slets mellan hopp och förtvivlan precis hela tiden, då jag skadade mig varje dag, då allt var så kämpigt. Ett år har nu gått, och när jag ser tillbaka på det här så känns allt konstigt. På ett sätt känns det som att det aldrig har hänt. Jag önskar att jag hade vetat då, att det skulle bli bra igen. Om jag den dagen jag låg i ambulansen hade fått höra, att Jessica, om ett år kommer du vara lycklig. Då kanske jag hade orkat kämpa hårdare just då. Nu har ett år gått och jag kan inte annat än att vara tacksam för att jag lever. För att kroppen orkade trots en väldigt låg vikt. För att hjärtat fortsatte slå när jag överdoserade hela tiden. Trots att jag gråter då och då av anledningar jag knappt vet, så svävar jag inte längre mellan liv och död. Jag fick tillbaka mitt liv, och hur det gick till har jag ingen aning om. Det enda jag vet är att jag bestämde mig. Jag bestämde mig för att bli fri från anorexin och jag bestämde mig för att aldrig mer skada mig. Vägen har varit svår, är det än idag ibland, men jag tvivlar aldrig längre. Jag vet att det kommer bli bra, och framförallt – jag vet att det är värt att kämpa för livet.

sommar2012Att jag hade den där kroppen för ett år sedan kan jag inte förstå. Och droppåsarna på medicinakuten glömmer jag aldrig.

Blandade frågor & svar

Då och då ramlar det in frågor och ibland är jag världens sämsta på att svara på alla dessa. Men här kommer i alla fall en del svar till er, och det är många intressanta frågor och tankar som är viktiga att ta upp här! Vad säger ni, skulle det behövas en frågestund igen?

ÄRR & SÅR

Hur tänker du kring att visa plåstrade sår som inte hunnit läka helt ännu? Jag vill inte gå runt och visa en massa förband hela sommaren, men jag vill inte heller behöva klä mig som om det vore vinter och inte kunna bada. Vill ju helst inte skära mig något mer alls, men det är fortfarande en bit kvar innan jag kommer klara det.
Den här frågan har dykt upp flera gånger på både min blogg & jourmejl så kände verkligen att det var dags att prata om detta. Jag har gått runt med plåster på armarna när det varit 30 grader och sol. Det är inte kul, men, det är bättre än att visa sår. Jag tycker aldrig att man ska gå med öppna sår, av den anledningen att man aldrig vet vem som lider av ett självskadebeteende. Det kan vara någon på skolan eller någon man går förbi på stan. Man får vara försiktig med vem man kan trigga. Dock ska jag erkänna att jag har gått med öppna sår, ytliga sår, men det är någonting jag ångrar. Alla gör vi misstag, även jag, och nu i efterhand förstår jag att det inte var så bra. Att gå med något plåster här och var är egentligen inte fel enligt mig. Alltid när jag tänker på psykisk ohälsa relaterar jag till fysisk. Vi säger att man blir riven av en katt på flera ställen på handleden – skulle man behöva dölja dessa då under sommaren? Nej, såklart inte. Då ska man faktiskt få gå med plåster på sina sår även att man orsakat skadorna själv. Sedan beror det ju helt på situationen också. Jag minns förra sommaren så jag satt djupt inne i mitt självskadebeteende. Då det var så himla varmt och jag skulle åka till stranden trots alla mina sår. Då satte jag mig ensam, längre bort, på en klippa och där kunde jag ta av mig min tröja för att ingen såg. Skulle jag till ett ställe med massa barn så hade jag ju aldrig gjort så. Jag har ofta gått med färgade transparenta långärmade tröjor på somrarna. Det blir inte lika varmt men det döljer också skadorna. Sedan tror jag också att detta kan ge en mycket motivation till att faktiskt sluta självskada. För det är så himla skönt att kunna gå i t-shirt och inte behöva tänka på väder och allt det där. Jag ser verkligen fram emot denna sommaren då jag slipper dölja mig själv.

Vad tänkte/sa personalen på fritidset om dina ärr? 
Vad de tänkte har jag ju ingen aning om, men de sa ingenting i alla fall. Vissa tittade lite på mig, men ingen sa något. Vad som händer med detta i framtiden vet jag inte, men om det blir problem ska jag försöka stå upp för min rätt. För jag är fortfarande samma Jessica som fungerar väldigt bra med barnen trots att jag har en ärrad kropp!

Vet du hur det är med ärr och solljus? Kan man ha ärren i solen utan några problem eller är det någonting man bör tänka på? Bör man täcka dem helt under långa perioder i solen? Givetvis beror de på ärrens storlek, men om de är ganska stora och fortfarande röda?
Den här frågan dyker upp hela tiden, och egentligen vet jag inget bra svar. Jag har läst på lite nu och som jag förstår det så är det största ”problemet” att ärr inte har några pigment, vilket kan leda till att de bränns lättare i solen. Men att ärren skulle bli fulare om man solen med dem är en missuppfattning (enligt Specialistkliniken). Jag har egentligen aldrig tänkt så mycket på detta, utan jag solar som vanligt och för mig har det gått bra. Nu denna sommaren så är ju mina ärr cirka åtta månader gamla, vilket såklart är bättre än om de är väldigt nya, men vissa av mina ärr är fortfarande röda, och jag solar ju med dem också. Kanske kan det vara bra att tänka lite på hur nya ärren är, storlek och färg och hur långa perioder man är i solen. Men detta är aldrig något jag har tänkt på innan, utan först när frågorna började dyka upp här. Och jag har ändå självskadat i åtta år och solat med mina ärr under alla dessa år utan att jag har märkt någon skillnad. Men, jag vågar inte svara på om det är bra eller dåligt, men nu vet ni hur jag har gjort i alla fall!

Hur vågar du gå i kortärmat på sommaren med alla ärr? Har du något tips på hur kan man dölja dem?
Jag tror att jag vågar för att jag har bestämt mig för att vägra skämmas. Jag tänker inte låta mitt tidigare självskadebeteende påverka mitt liv idag. Sedan så vänjer man sig också. Man vänjer sig vid både blickarna och frågorna. Idag vet jag att jag är en bra tjej, med eller utan ärr. Mitt värde sitter inte i ärren och dessutom har jag all rätt att gå klädd som jag vill! I så många år har jag tvingats dölja min kropp på grund utav alla sår och jag tänker inte göra det för resten av mitt liv på grund utav ärren. Ärren är en del av mig och jag tänker varken skämmas eller ta bort dem! Det ena tips jag kommer på är ju tyvärr att dölja ärren med kläder, och det är inget bra tips tycker jag. Alla gör som man vill, men jag tycker att det är viktigt att aktivt jobba mot att våga visa sin kropp, hur den än ser ut. I början är det skitjobbigt, men det blir bättre med tiden. Och det är så himla skönt att våga vara sig själv och att våga stå för den man är. Vi har ingenting att skämmas för, och våra tidigare självskadebeteenden ska verkligen inte påverka hur vi lever idag.

21årJag saknar inte mig själv när jag fyllde 21 år och gick med bandage runt handlederna.

BORDERLINE & BEHANDLING

Har du gått DBT någon gång? Den behandlingen ska vara bra mot borderline har jag hört.
Japp, det har jag. Jag gick en intensiv DBT-behandling på sjukhus för ett par år sedan. Då var det dagvård i tio veckor och sedan hade jag en annan terapeut på öppenvården som jag fortsatte att gå hos när dagvården var slut. DBT tycker jag är en jättebra behandling och jag lärde mig väldigt mycket och många saker har jag med mig än idag.

Hur fick du diagnosen borderline? Tog det lång tid att få diagnosen?
Jag har ju haft mitt självskadebeteende i många år, men bara för att man har det så betyder det ju inte att man har borderline. Trots att jag pendlade mellan öppenvård och slutenvård väldigt mycket så var det aldrig någon som antydde att jag hade den problematiken, inte vad jag fick veta i alla fall. Sedan kom jag till avd 336 där jag var inlagd i tretton veckor. Då fick all personal på sjukhuset och min psykolog se hur jag var i livet – på riktigt. De iakttog mig under alla dessa veckor, la märket till mitt humör, mina känslor, mina relationer och allt det där. Det var då de upptäckte, eller misstänkte – att jag hade borderline. En dag kom avdelningsläkaren till mig och berättade vad de misstänkte. Jag blev chockad och visste knappt vad borderline var. Då berättade de att de ville göra en kompletterande utredning (Den största utredningen var trots allt att få se mitt beteende under tre månader). Efter den kompletterande utredningen var de säkra – Jag uppfyllde de flesta kriterier för borderline. Så, om det tog lång tid eller inte att få diagnosen vet jag inte. Jag hade aldrig tänkt att jag hade den problematiken innan jag fick min diagnos, och därför har jag heller inte funderat så mycket på om det tog lång tid innan jag fick diagnosen.’

Får man ha dator och mobil på slutna psykiatriska avdelningar?
Jag har upptäckt att detta varierar mycket får olika avdelningar och olika städer. Jag har varit inlagd på olika sjukhus i olika städer och reglerna har sett annorlunda ut. Ibland har både dator och mobil varit förbjudet, på andra ställen har man fått ha mobil men inte dator, och på vissa ställen har man fått ha båda två. Så, det varierar nog både mellan olika avdelningar men också i vilket skick man är i som patient.

86Från en av alla gånger på sluten avdelning.

MAGUTREDNING

Har du fått ta prover för Celiaki? (Glutenintolerans)
Yes, det har jag. Läkarna har nu uteslutit alla allergier!

Har de utrett dig för Ulcerös kolit eller Crohns sjukdom?
Som det ser ut just nu så är de dessa två sjukdomar som jag utreds för. Jag är livrädd för att det ska vara någon av dessa då båda är kroniska. LIVRÄDD för att behöva vara sjuk i all framtid.

EPILEPSI & ALKOHOL

Får man dricka alkohol med epilepsimedicin?
Det varierar från medicin till medicin. Den medicinen jag äter ska man egentligen inte dricka alkohol med då man kan bli fysiskt sjuk. Dock gör jag ju det nu ibland och blir inte sjuk, så just av den anledningen så är det nog lugnt. Men har man epilepsi så ökar riskerna för anfall väldigt mycket när man dricker alkohol, så visst, lite ansvarslöst av mig kanske. Men jag dricker ju alkohol väldigt sällan och försöker också dricka med måtta och se till att jag aldrig är ensam.

heart

Första dagen i t-shirt

Idag hade jag bestämt mig för att åka till praktiken trots att magen har gjort ont. 22 grader och sol men ändå tog jag på mig den långärmade tröjan. Jag var inte redo för att barnen skulle se mina ärr. Sedan kom jag på, att jag antagligen aldrig kommer känna mig redo. Jag kommer alltid ha en undanflykt på varför första dagen i t-shirt inte skulle bli just idag. Därför bestämde jag mig för att det får vara nog nu. Jag bestämde mig för att aldrig mer skämmas över mina ärr, vare sig det handlar om vuxna eller barn. Den lättaste vägen är att gå i långärmat, men det är inte den bästa vägen enligt mig. Därför bytte jag om, tog på mig t-shirten och när jag åkte till praktiken tog jag varken med mig tröja eller jacka, för då skulle det finnas en risk att jag fegade ur när jag väl kom dit.

Första dagen med barnen och ärren har gått bra. En del barn har stirrat, andra har frågat. Men jag blev varken ledsen eller osäker, för jag visste att frågan tillslut skulle dyka upp. Som jag sagt till er innan så berättade jag att jag har varit sjuk inombords och att jag då fått utslag på kroppen som sedan har gett sådana märken. Och barnen tog det bra och var lika kramiga och gulliga trots att min kropp ser lite annorlunda ut. Idag är det första dagen mot något nytt känner jag, för idag var dagen då jag vågade, dagen då jag slutade må dåligt över mina ärr. Jag ser ut såhär, men so what. Idag har jag fått så himla mycket bra peppning på instagram och på bloggens facebooksida, så tack tack tack till er ♥

Jag hoppas att mina framsteg kan peppa någon annan till att våga göra samma sak. Att våga visa ärren. För vi har all jävla rätt att gå i kortärmat en sommardag precis som alla andra. Ärren är ett bevis på styrka. Och vi är starka. Kom ihåg att man ibland måste göra saker som man inte vågar. Jag var jättenervös idag inför detta, men det gick ju bra, och nu är jag så stolt, glad och fri. Kämpa på vänner. Det kommer bli bra tillslut! Och glöm aldrig, man måste våga för att vinna!

freeBilden har jag hämtat här.

Ett förtydligande om borderline och självskadebeteende

Jag fick en kommentar som löd ungefär såhär: ”Ett självskadebeteende är inte en sjukdom, utan ett sätt att hantera livet. Väldigt få människor med självskadebeteende lider av en psykisk störning i egentlig mening. Jag är positiv till mycket av det du skriver på din blogg, men ibland kan jag inte låta bli att irriteras över ”faktafel” och förklaringar.”

Först och främst, nej, ett självskadebeteende i säg är ingen sjukdom och det har jag nog aldrig påstått heller. Men jag vill också förklara, för er som missat, att jag har diagnosen borderline som innebär väldigt mycket mer för mig än ett tidigare självskadebeteende. Borderline är en psykisk sjukdom, eller personlighetsstörning, som ofta handlar om mycket mer än att man skadar sig själv. Vad borderline innebär för mig kan ni se i två videoinlägg här under. Jag har visat dessa innan, men kanske är det dags att lägga upp det igen? Om jag ”bara” hade haft självskadebeteende som problematik skulle jag ju knappast behöva bo på behandlingshem ett år till då jag nu är självskadefri sedan många månader tillbaka. Hoppas ni får lite mer klarhet i vad min problematik innebär!

[videofyme id=”794434″ class=”aligncenter”]

 

[videofyme id=”925243″ class=”aligncenter”]

När man känner sig så fruktansvärt ensam

Idag är det en sån dag som jag tycker att behandlingshem är dumt, jobbigt och ensamt. Ibland får jag panik över att bo så långt ifrån alla jag bryr mig om. Idag är en sån dag som jag funderar på hur jag ska orka ett år till. Jag längtar efter att gå i skolan, flytta, ha roligt med mina vänner, jobba. Idag är jag bara trött på att vara ensam, trött på att inte få vara en del av det verkliga livet. Jag saknar alla vardagliga saker som att ta hand om en lägenhet, plugga, handla mat, gå till jobbet, fika med viktiga människor, vara med på släktmiddagar. Jag känner mig isolerad och förbannat ensam och hur jag ska orka ett år till inom dessa väggar har jag noll aning om. Men jag vet, jag är inte frisk, jag har mycket kvar. Jag vet att jag behöver den här behandlingen, jag vet att jag måste fortsätta jobba med mig själv och förändra mitt liv. Men trots att jag vet allt det där, så har jag rätt att tycka att det suger. Just idag är jag arg och ledsen. På att jag blev sjuk. På att jag slits itu för att jag saknar så många människor.

bild (89)Glad Jessica på permis för elva dagar sedan ♥

Vad man kan säga till barn om ärr

Äntligen kommer det där inlägget som jag har pratat om; Vad man kan säga till barn om sina ärr efter ett självskadebeteende.

Jag har tänkt, funderat, testat, gråtit, hatat och accepterat. Den här frågan har varit jobbig för mig, men jag har nu bestämt vad jag ska säga, hur jag ska förklara. Om det är rätt eller fel, det vet jag inte, och självklart finns det också andra svar än det som jag ger. Jag tror att det är viktigt att bestämma sig vad som känns rätt för en själv. Jag har fått många tips från er, vilket jag är väldigt tacksam för. Jag kommer dela med mig av alla dessa och sedan berätta vad just jag kommer säga till barn. Det kan också vara viktigt att tänka på i vilken situation man hamnar i. Med det menar jag att svaret kan variera beroende på ålder och mognad hos barnen. Barn är man ju trots allt från noll till arton år.

Här kommer en sammanfattning med saker som man kan säga:

• Ett svar som är ganska vanligt som jag har förstått är att man berättar för barnen att man varit i djungeln etc och slagits mot djur eller att man slagits mot ett monster. En del barn blir nog väldigt fascinerade av just djungeln eller monster att de glömmer själva skadan. Detta svar tror jag dock passar bättre till yngre barn.

• En läsare berättade att hon sa till en femåring att hon hade haft ett jobb med vassa knivar och det fungerade bra.

• En annan sak man kan säga är att ärren är märken på huden som solen inte kan få färg på.

• Man kan vara ärlig och säga att man har gjort sig illa, utan att förklara hur eller varför.

• Ett bra svar när barn frågar är att säga; jag ser ut så här. Vi är alla olika. Sånt accepterar ofta barn. Vi har alla olika livshistorier.

• Man kan säga att det hände under en period i ens liv när man var ledsen.

• Man kan säga att man har varit sjuk, och sedan inte berätta mer. Det kan då också vara bra att poängtera att man är frisk/mår bra nu.

• Man kan förklara att man har varit sjuk i själen och fick ärr från det, på samma sätt som vissa måste operera knät och får ärr efter det. Om barnen frågar vad själen är, kan man be barnen tänka på en stund då de var riktigt glada och berätta att de då var glada i själen. Sedan kan de tänka på en stund då de var riktigt ledsna, för det var också i själen. Är man sjuk i själen är man ofta väldigt ledsen och har ont inombords.

Jag har efter mycket funderande och diskuterande med min terapeut bestämt mig för vad jag ska svara. Jag kommer berätta för barnen att jag har varit sjuk inombords. Om barnen inte förstår vad jag menar med inombords kommer jag förklara det som hjärtat. När jag har fått frågor har barnen inte förstått kopplingen, hur ärren kunde dyka upp för att jag var sjuk inombords och därför har jag kommit på ett svar till det också. Jag kommer berätta att man kan få utslag på kroppen när man är sjuk inombords, och sedan när det läker så får man ärr. Som jag berättade för ett tag sedan fick jag frågor om mina brännskador som jag har på mina armar/händer (en del av mitt självskadebeteende) och då sa jag bara att jag hade bränt mig. När barnen frågade på vad, berättade jag att jag hade bränt mig på eld. Det förstod barnen bra och accepterade det. Jag berättade även att jag inte hade ont nu, utan att jag mår bra.

Denna fråga är djävulskt jobbig, men jag tror att man vänjer sig och lär sig. En viktig sak i detta tror jag är att man hittar någonting som känns rätt för en själv att säga. Det är inte fel att berätta att man varit i djungeln och slagits med djur, men för mig skulle det inte kännas rätt. För andra fungerar det hur bra som helst, och det är just det som är viktigt, att det känns okej för en själv.

Försök även att komma ihåg att du inte behöver skämmas och att barn måste få se att man kan må dåligt, och sedan må bättre igen. Att skydda barn från allt hemskt tror jag inte är en bra lösning, men att försköna verkligheten kan vara bra ibland. Jag tror också att det kan vara viktigt att känna av situationen och tänka på barnens ålder och mognad. Kom ihåg att man också har rätt att förklara att man inte vill prata om det, trots att det är barn som gärna frågar. Barnen lever ju också väldigt i nuet, vilket kan göra det lätt att byta samtalsämne och fortsätta måla, spela fotboll eller vad man nu gör.

Som avslutande ord vill jag säga att vi är fina, med eller utan ärr. Vi är vi, vi är starka och vi måste ibland göra saker som vi varken vill eller vågar. Jag hoppas att ni kan ta nytta av detta inlägg. Jag lägger även en länk till detta inlägg under ”viktiga sidor” i menyn ifall ni vill eller behöver läsa det igen i framtiden. ♥

Praktik, fusk och brännskador

Tjena vänner! Idag har jag varit på min praktikplats, haft terapi, fuskat i kortspel (jag vet, så himla kasst), bränt mig på tusen brännässlor och fått gräsfläckar på mina nya converse. På praktikplatsen fick jag idag frågor från barnen om mina brännskador jag har på händerna (en del av mitt självskadebeteende). Den här gången blev jag inte så ledsen i alla fall, utan svarade att jag hade bränt mig och så var det inget mer med det. Trots att sista tiden har varit jobbig med mina tankar kring ärr så känns det bättre nu. Jag känner mig mer självsäker och jag har insett att detta är verkligheten och att jag måste hantera den på bästa sätt. Egentligen, vad spelar det för roll att det dyker upp hinder på ens väg då det faktiskt bara är att klättra över? Och snart kommer det där inlägget om ärr och barn. Har inte tid just nu tyvärr, men det kommer, lovar.

Nu ikväll är jag trött men har jobbat med lite välgörenhetsprojekt i alla fall. Nu ska jag äta kvällsmat, duscha och hoppa i säng. Imorgon blir det supertidig uppgång då jag ska på heldagsutflykt med mina praktikbarn :) Bye finisar!

Världens bästa år

2012 var ett kämpigt år. Världens knäppaste år. Sjukaste år. Då jag var inlagd månad in och månad ut. Då jag fick nya diagnoser, då jag lekte med döden, då jag nådde min lägsta vikt. 2013 är världens bästa år. Vi har nått mitten på maj och jag har inte skurit mig en enda gång under 2013. Jag har varit normalviktig och fikat massor. Jag har skrattat och varit lycklig. Jag har haft det svårt då och då, upplevt sorg, ilska och frustration. Men det har varit en helt annat sak. Ibland är jag arg, ibland är jag ledsen, ibland har jag ångest. Alla dessa saker finns med mig då och då i min vardag. Att bo på behandlingshem är skit ibland, att ha ont i magen jämt och kriga mot en sjukvård som struntar i en är inte lätt. Livet är inte enkelt. Men 2013 är trots allt världens bästa år. För att jag lever, för att jag är lycklig. För att jag jobbar med välgörenhet och är självskadefri. Det gäller att försöka se det positivt, för trots allt så är livet svårt för alla människor, på olika sätt. Och trots att jag har ont fysiskt och ibland psykisk så är jag mestadels glad. För man vinner mest på att fokusera på det fina och inte det som är jobbigt.

bild (73)

Kärlek och skärsår

Jag fick en fråga som handlade om vad man kunde göra om man har träffat en ny kille/tjej som man håller på att skapa en relation med men samtidigt sitter man fast i ett självskadebeteende. Hur gör man när man tar av sig den där tjocktröjan och visa sina skärsår för den som man vill ha ett förhållande med?

Detta är en jättesvår fråga som jag egentligen inte har så mycket erfarenhet av. Under en lång tid av de år som jag skadade mig själv levde jag i ett fast förhållande och jag och mitt ex var sambos. Att samtidigt vara sjuk och skada sig själv var verkligen inte lätt. Jag glömmer aldrig den hemska känslan som jag hade när jag hade skurit mig själv och då jag visste att mitt ex skulle se detta. Jag mådde så dåligt, kände sån panik och hade fruktansvärd ångest. Och ännu värre var det nog för mitt ex. Han älskade mig djupt, det vet jag, och att se den man älskar skada sig själv måste vara helt fruktansvärt. Men det var också mitt ex som många gånger fick mig att inte skada mig själv. För jag orkade inte ta konsekvenserna. Jag orkade inte bråken och besvikelsen. Att vara sjuk och ha ett förhållande har jag pratat mer om i ett videoinlägg som ni hittar HÄR.

Men tillbaka till frågan. Jag har aldrig träffat någon ny och samtidigt varit fast i ett självskadebeteende, men rent spontant tänker jag att det nästan är bättre att prata med personen i fråga INNAN man hamnar i situationen att killen/tjejen ser skärsåren på kroppen. För hur man än gör, så kommer ju ens eventuella partner att se detta. Man kan inte gömma sig i långärmat för resten av livet, inte i ett kärleksförhållande, så förr eller senare måste man prata om det. Hur man vill göra det är nog olika, men jag hade valt att ta upp det med personen innan. Det känns som att veckans diskussion på den här bloggen har handlat om självskador och trots att det på ett sätt är skillnad mellan nya sår och ärr, så vill jag ändå poängtera att ett självskadebeteende inte är någonting man väljer. Det handlar ofta om ångest och sjukdomar, det får vi inte glömma. Jag tror att det är väldigt viktigt att ens eventuella partner får reda på detta. Om vi drar parallellen med en fysisk sjukdom, som jag ofta brukar göra i sådana här sammanhang. Vi säger att en person har cancer och går på cellgiftsbehandlingar och tappar håret och har peruk. Och så träffar man en ny kille/tjej som allt känns bra med. Förr eller senare måste ens partner få reda på sjukdomen. Om man ska ha en bra relation är ärlighet viktigt enligt mig. Precis som med cancern är det viktigt att berätta om sina psykiska problem. Tyvärr finns det många som dömer, många som är rädda. Det finns också dem som inte  orkar ha en relation med någon som är sjuk. Det är viktigt att ta upp dem bitarna också, att vara beredd på hur situationen kan sluta. Men samtidigt, om man mår dåligt och sitter fast i ett självskadebeteende, då måste man nog ha en partner som på något sätt i alla fall kan acceptera och stötta dig. Killen eller tjejen ska bli kär i dig, älska dig för den du är. Det betyder inte att din partner älskar dina beteenden, men personen ska kunna stötta dig mot att bli fri.

Jag hade valt att prata om sjukdomarna och problemen mellan fyra ögon. Om man dejtar hade jag nog inte sagt det på första dejten, men lite senare i relationen hade jag berättat sanningen. För som sagt, förr eller senare kommer det upptäckas i alla fall. Jag tror att man i alla situationer kommer längst med ärlighet, men det är också viktigt att vara beredd på att ens partner kan reagera på alla möjliga sätt. Det kan förstöra relationen, det måste man vara medveten om, men egentligen så är det faktiskt ett tecken på att just ni två inte skulle kunna ha ett förhållande. För om du mår dåligt och skadar dig själv, då måste du kunna få stöd i ditt förhållande.

Jag tänker ju ibland på framtiden, när jag kommer träffa den där killen som det känns så rätt med. Ibland känns det som att jag aldrig kommer träffa någon på grund utav mina ärr. Men det är viktigt att komma ihåg att kärlek inte handlar om hur man ser ut på armarna. Jag vet att jag är en härlig tjej och trots att jag tvivlar ibland så känner jag mig säker på att jag träffar en kille som älskar mig för just den jag är, för just det jag har gått igenom.

♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ 

Det finns ett varför

 ”Att skada sig själv är ett val man har gjort. Vilket också innebär att man måste ta konsekvenserna när man blir frisk. Jag tycker inte att man tar sitt ansvar när man visar ärr bland barn.”

De orden och lite mer hamnade i mitt kommentarsfält idag. Jag blir inte arg, jag blir inte ledsen. Men jag inser att det finns väldigt mycket kvar att prata om när det gäller psykiska problem. Av den här typen av kommentarer blir jag väldigt motiverad till att fortsätta informera om psykisk ohälsa. Det är av alla dessa ord som jag vill fortsätta stå upp för min rätt, kämpa mot en samhälle där många inte förstår sig på psykiska sjukdomar. Idag vill jag bara berätta om hur jag ser på mitt tidigare självskadebeteende. Det är alltid jag som har skadat mig själv, så visst är det på många sätt mitt val, men, det som personen som lämna denna kommentar glömde – det var att det faktiskt är någonting mer. Att skada sig själv gör de allra flesta inte för att det är roligt. Det är ingenting man mår bra utav, ingenting som man gör bara för att. Att skada sig själv handlar om psykiska sjukdomar. Och dessa sjukdomar, dem väljer man lika lite som man väljer att bli fysiskt sjuk. Jag valde aldrig att bli sjuk i borderline. Jag valde inte att få anorexia. Jag valde hellre inte att drabbas av en långvarig depression. Jag valde aldrig att få ångest, att bli utsatt för mentala övergrepp. Psykisk ohälsa kan drabba precis vem som helst, när som helst. Det är inte svaga människor som blir sjuka, vem som helst kan bli det. Det handlar om arv, och det handlar om miljö, och ofta kombinationen av dessa två faktorer.

Det har alltid varit jag som har skadat mig själv, men man måste komma ihåg VARFÖR. För att jag var sjuk, för att jag hade ångest, för att jag mådde så fruktansvärt dåligt. Ett självskadebeteende är också ofta beroendeframkallande, som ett missbruk. Det var jag som valde att skära mig första gången när jag var fjorton, det var ingen annan. Men jag gjorde det aldrig för att det var en rolig grej, utan för att bli av med den fruktansvärda ångesten som jag hade över de mentala övergrepp som jag blev utsatt för. Det finns alltid en anledning till varför många, och framförallt unga, börjar skada sig själva. Men jag tror att väldigt få av oss tycker att det är roligt. Många lider fruktansvärt hårt av det här. Jag tycker inte att man ska säga att det är ens eget val, för det stämmer inte enligt mig. Det finns alltid ett varför. Det finns många gånger sjukdomar och ångest inblandat. Jag försöker inte försvara varken mig själv eller någon annan, jag vill bara påminna er om att det finns ett varför.

Svar på tal om mina ärr

fråga2

 

Jag fick en kommentar som jag vill ge ett svar på. Jag tycker absolut inte att jag ska behöva skämmas över min kropp. Jag önskar att jag inte hade ärr över hela kroppen, men nu har jag det och planerar att jobba med barn för resten av mitt liv. Jag tänker inte ge upp mina drömmar eller min värdighet för att jag har varit sjuk. Jag vägrar skämmas eller låta min historia påverka min framtid. SJÄLVKLART kommer jag inte säga sanningen till barnen om vad som har hänt mig, för det är för svårt att förstå och för hemskt för barn att höra. Däremot finns det bra saker man kan säga, mer om detta i ett annat inlägg.

Om vi säger att jag hade ärr på armarna efter en operation/bilolycka etc, skulle jag då behöva gå med långärmat inför barn på grund utav det? Nej, självklart inte. Detta är precis samma sak. Psykisk ohälsa är ”samma sak” som fysisk, den som inte förstår det borde läsa på lite mer tycker jag. Tack och hej från en tjej som vägrar skämmas.

Den dagen jag bestämde mig för att vinna, det var den dagen jag vann.

Jag vet, att livet kan vara orättvist. Det kan vara tröttsamt, sorglig och åt helvete. Jag vet hur det är att ligga på sjukhus, att gråta i sin ensamhet, att skada sig själv, att svälta, ha ångest. Jag vet att man kan hata sin kropp, hata hela livet. Jag vet hur det är att ha sin högsta önskan att dö. Men trots allt det här, så går det att bli fri. Jag har blivit tusen gånger friskare på ett halvår, men jag gråter ibland. För att det gör ont. För att jag önskar att livet vore annorlunda. Och det är okej att ha ont, att vara arg, att tycka att det är skit och åt helvete. Det är inte farligt att falla, så länge man reser sig igen. Därför kan jag gråta, vara ledsen. För jag vet, att jag snart står på benen. Och det är det enda som är viktigt. Att man kämpar vidare. Att man vägrar ge upp. Jag har bestämt mig för att vinna kampen mot borderline. När det blir vet jag inte, men en dag, då kommer jag vara helt fri från diagnoser. Och den dagen jag bestämde mig för att vinna, det var den dagen jag vann.

Radiointervjun

Det är flera som har frågat om man kan lyssna på radiointervjun med mig i efterhand, och nu har jag löst det så att den finns på youtube. Nu kan ni lyssna hur många gånger ni vill :) ↓↓↓↓↓

YouTube Preview Image

En flicka som är stark i radio

För ett par veckor sedan var jag med i en radiointervju och nu vill jag berätta för er att den kommer sändas imorgon, torsdag 2 maj klockan 21:00 på PiteFm. (Det finns webbradio så att man kan lyssna). Programmet heter ”Händer det som inte syns?” och är cirka en timme långt och handlar om mig och psykisk ohälsa! Så in och lyssna imorgon om ni vill :)

Vad har du gjort på dina armar?

Idag fick jag den där frågan från ett barn som jag fasat länge och varit livrädd för. Då det blev femton grader varmt och sol och den där koftan åkte av. Ett litet barn på åtta år frågar, vad har du gjort på dina armar? Jag har fått massa bra tips från er när jag tagit upp ämnet tidigare, vilket jag är otroligt tacksam för. Trots det så var frågan svår, så djävulskt jobbig. Jag försökte förklara att jag varit sjuk inombords, men jag fick följdfrågor och tillslut visste jag knappt vad jag skulle säga. När jag kom hem grät jag, för att det känns svårt, jobbigt och skit. Att jag ska behöva leva med en ärrad kropp resten av mitt liv är både sorgligt och hemskt svårt att förstå. Jag har i alla fall fått prata med min fantastiska terapeut nu och även om jag känner mig ledsen så vet jag att jag måste fortsätta min kamp. Hur mycket jag än önskar att allt vore annorlunda, så är det inte det. Jag måste ta konsekvenserna från ett självdestruktivt liv, även om det är smärtsamt. Jag kan inte sätta mig ner och skita i hela livet, jag kan inte ge upp min dröm om att bli barnsjuksköterska. Jag kan inte gå i långärmat för resten av mitt liv. Jag måste hantera detta, gå igenom just det där som gör ont. Imorgon ska jag till mina fritidsbarn och jag har en känsla av att jag kommer få frågor då det nästan har blivit sommar ute. Förhoppningsvis vänjer man sig, lär sig att hantera det. När jag har blivit lite mer stabil och trygg på detta ämne ska jag skriva ett inlägg om hur man faktiskt kan förklara för barn varför man har ärr på hela kroppen.

Att acceptera en förändring

Livet blir inte alltid som vi vill. Väldigt sällan blir det som vi har tänkt. På sju månader har mitt liv verkligen förändrats, på ett positivt sätt. Med trots att det har varit fantastiska förändringar så betyder det inte att det har varit enkelt. Att ta beslutet tillsammans med socialen att flytta till behandlingshem var ett av mina livs svåraste beslut. Också mitt bästa, men att lämna alla man bryr sig om gjorde ont, fruktansvärt ont. Att behöva jobba med sig själv, att förändras, att lämna det sjuka, är inte lätt. Ibland tvivlar jag, hatar och är ledsen. För jag har tvingats bli en tjej jag inte känner. Den Jessica som jag har känt i många år har varit en ledsen och självdestruktiv tjej. En tjej på sjukhus, en tjej som hatat hela världen. Sedan bestämde jag mig för att lämna henne, för att bli någon annan. Att ha accepterat det beslutet har inte varit lätt, även om det nu i efterhand har känts fantastiskt. Det var det bästa beslut jag någonsin kunde ta. Men hela min värld har förändrats, hela min existens har blivit något nytt. Men jag har valt att acceptera denna förändring, jag har valt att acceptera att jag inte längre är den Jessica som jag känner. Varje dag lär jag känna den nya tjejen som jag har blivit, men mitt i allt detta blir jag förvirrad ibland. Just nu går jag min egna väg, tar mina egna beslut, lyssnar på min magkänsla. För att jag tror på mig själv, för att jag vet att den friska tjejen är klok. Men att gå sin egna väg är inte alltid lätt, ibland tvivlar jag på om jag gör rätt. Att bli någon annan än den man var är så himla svårt ibland, och det är en daglig kamp med sig själv för att förstå och acceptera. Men det är värt att kämpa. Man måste våga för att vinna, och jag har vågat. Jag har vågat lämna alla jag älskar, jag har vågat lämna det sjuka, jag har vågat lämna mig själv. Och jag har accepterat det nu, min förändring. Det var aldrig lätt, men det är värt att våga, att bestämma sig.

130428

Det blir bättre

Att kämpa mig fri från mina sjukdomar har varit en fruktansvärd kamp. En lång lång väg som jag inte ens har vandrat färdigt än. Ibland känns det så motigt och jävligt, men det gäller att fortsätta gå framåt i alla fall. Ibland tvivlar jag på allt. På om jag väljer rätt, på min kämpaglöd, min styrka. Men den stora skillnaden från när jag har det jobbigt idag, och när jag mådde dåligt för ett halvår sedan, det är att jag vet att det är värt det. Varje sekund av kamp är värd det. Och jag vet att det blir bra igen. För det är faktiskt såhär, att livet går upp och ner. Och sanningen är att det där som är så jobbigt kommer bli bättre. Livet blir alltid bättre.

Just idag

När jag var som sjukast så var jag så bra på att vara just det. Jag visste hur jag skulle leva, jag visste hur andetagen såg ut när jag hela tiden levde i smärta, sorg, ledsenhet, ångest och självskador. Idag när jag faller och hamnar i liknande känslor så blir allt svårare. För idag vet jag hur otroligt lycklig jag kan vara, nu vet jag hur det känns att skratta på riktigt. Jag bara önskar att jag fick stanna i den lyckan varje sekund. När jag mår bra så glömmer jag min diagnos. Jag glömmer allt jag går igenom på behandlingshemmet, för jag är så lycklig. Sedan kommer en period när jag har ångest, då jag gråter och funderar på meningen med livet. Den där perioden som alltid kommer tillbaka till mig och som jag har svårt att acceptera. Jag kan inte längre låta mig vara ledsen, jag accepterar inte att jag mår dåligt. Jag försöker vara så stark och låtsas som att borderline inte finns. Jag önskar att jag kunde säga till er att livet alltid är så himla bra, men det är inte sant. Inte ens för mig. Idag gråter jag. För att jag har svåra tomhetskänslor och bara är så jävla ledsen av någon anledning som jag inte vet. Idag har jag ångest. Idag tycker jag att smärtan är större än lyckan. Idag orkar inte jag skratta. Idag hatar jag borderline. Idag tvivlar jag på om jag någonsin kommer bli frisk. Idag är det jobbigt. Och det är okej. Jag tänker inte ge er någon falsk bild. Livet är så här, upp & ner. Om man dessutom kämpar mot en sjukdom så blir det antagligen ännu djupare dalar än för någon som är frisk. Jag måste jobba på mitt tillåtande. Jag måste acceptera att jag har en sjukdom och att jag har lång tid kvar på behandlingshem, av en anledning. Att bli helt fri kommer ta tid, lång tid. Det kommer vara värt att kämpa, det vet jag. Men just idag är det jobbigt, och just idag ska det få vara det.

Herr ågren en söndagskväll

Trots att jag de flesta dagar är en väldigt glad tjej så dyker ångesten upp ibland. Ofta helt utan förvarning. Trots att den är jobbig så gäller det att försöka stå ut. För ingenting kommer bli bättre av att hantera den på fel sätt. När jag får ångest så brukar jag tänka på allt i mitt liv som är så himla bra och fint, för det finns väldigt mycket. Ibland när jag tänker på det så gråter jag, trots att jag knappt vet varför. Kanske för att alla jag älskar finns flera hundra kilometer bort. Kanske för att jag är lycklig för att jag lever. Kanske för att det finns så mycket sorg i allt jag har gått igenom. Kanske gråter jag just för att jag har överlevt, och kanske för att jag har varit nära döden. Men att fokusera på allt det där som är bra i livet är viktigt, då inser man att det är värt att kämpa. Mot den där ångesten som dyker upp en söndagskväll när livet egentligen är bra. Och kom ihåg att det är en ny dag imorgon. Nu ska jag sova bort min ångest och tänka på allt i livet som är viktigt för mig.

ledsen

Våga se

Psykisk ohälsa syns många gånger inte, men ibland märks den, om man tittar med rätt ögon. Den drabbar många, både sjuka och anhöriga. Därför är det viktigt att vi ser den. Kanske ska man tänka på den där tjejen som har högsta betyg i allt, hon som samtidigt gärna har två jobb. Kanske ska vi reagera när någon gömmer träningskläder i den där skåpet på skolan. Vi borde reagera när någon har långärmat mitt i sommaren, vi borde se han som verkar leva det perfekta livet. Bakom allt det där, bakom högsta betyg, finns det en stor risk att det gömmer sig någon som är väldigt trasig. Vi borde reagera på han som bara äter knäckebröd till lunch, till hon som aldrig hinner ses. Genom att se och våga ta upp den där obekväma frågan kan du rädda många liv. Att våga prata om psykisk ohälsa är ett stort steg för en bättre framtid för oss alla. Fördomarna minskar, hjälpen ökar. Tre av fyra drabbas idag av psykisk ohälsa, antingen med egen sjukdom eller som närstående. Att våga se och reagera kan hjälpa fler än vad du tror.

Att leva med ärr

Idag när jag satt i bilen på väg tillbaka till behandlingshemmet och såg på mina armar så fick jag en hemsk ångestkänsla. Att jag ska få leva med min zebrarandiga kropp resten av mitt liv kändes tungt. Att jag aldrig skulle kunna bli lagad igen. Jag är lyckligast i världen för att jag har tagit min ur mitt självskadebeteende, men på något sätt så kändes det som att jag aldrig skulle bli fri från det, på riktigt. Jag kommer aldrig kunna radera allt som hänt, låtsas som att det aldrig har funnits. För i hela mitt liv kommer jag få frågor och påminnas. Nu när jag har jobbat med barn på min praktikplats så har jag inte kunnat gå i t-shirt. För vad säger man till barn i treårsåldern? Antagligen kommer jag nu att få en praktikplats på ett fritids, och då kommer jag vara där under sommaren. Jag kommer inte kunna undvika sommarvärmen, jag kommer få frågor. Min terapeut ska hjälpa mig att hitta en lösning på vad man svarar när det handlar om barn som undrar. Jag blir ledsen när jag tänker på det, det hugger liksom till i hela mig. Trots att jag är en ganska frisk och väldigt lycklig tjej idag så känns livet lite motigt ibland. Vissa dagar känner jag mig låg och ledsen. Men det är okej att känna så också, man måste inte vara på topp jämt. Trots allt så har jag haft ett väldigt kämpigt liv, och det kommer ta tid att gå vidare. Men det går, och jag har tagit mig så otroligt långt på kort tid. Jag tvivlar inte på att allt kommer bli bra igen, jag vet att jag kommer klara vad som helst. Men ibland svider tårarna i ögonen, och det är okej.

bild (69)

En avgörande betydelse

Såklart så funderar jag mycket på vad det var som gjorde att mitt liv vände. Vad handlade det om, egentligen? Det finns såklart många avgörande faktorer som har lett till att jag har kunnat gå från allvarligt sjuk till nästan frisk. Idag tänkte jag prata om en avgörande grej för mig som jag tror kan vara bra för många att läsa.

Jag var sjukskriven i många år. Gick mest hemma, åkte fram och tillbaka till psyket. Låg på sjukhus mycket. Vem mår bra utav det, egentligen? Jag tror att det är otroligt viktigt för ett tillfrisknande att man kommer på vad man brinner för, vad man tycker om och vad man vill göra. Jag tror att det är viktigt att ha drömmar, mål och att aktivt jobba mot att ta sig dit. Sedan jag började jobba med välgörenhet i olika projekt har jag mått mycket bättre. För äntligen så gör jag just det där som jag brinner för, att hjälpa andra som behöver. Jag anser att det är viktigt att tänka ut vad man tycker om att göra, eller kanske vad man gillade innan man blev sjuk? Jag tror att det är viktigt att försöka aktivera sig med roliga saker i den mån det går. Som jag berättade om här så har ju även mina välgörenhetsprojekt gjort att jag har börjat tycka om mig själv, vilket också såklart förbättrar måendet. Jag känner att jag gör skillnad, att jag behövs och det mår man såklart bra utav.

Allting hänger ihop på ett eller annat sätt. Ibland är det svårt att se mönstret, men vad vi gör är nog en viktig del i hur vi mår. Att isolera sig hemma med rakblad mår nog ingen bra utav. Försök att komma ut i den mån det går och gör just det där som du tycker om!

beachGlad tjej på stranden idag!

När man egentligen inte orkar mer

Flera gånger har jag stått där. Då jag varit så uppgiven att jag inte ens har kunnat gråta. När allt har känts så fruktansvärt nattsvart. När hoppet har lämnat mig helt. Jag har varit där och jag vet att många står där just nu, just ikväll. Jag vet att många kommer gråta ikväll, många kommer svälta, skada sig själva, vara inlåsta på psyk. Det finns många som kommer försöka ge upp. Det finns så himla många som har det jobbigt. Samma hemska ångest som jag har upplevt.

Men till er som läser det här, till er som kanske står där ikväll. Det kommer bli bra. Livet kan förändras, ibland snabbare än vad man tror. Ni kan uppleva saker som ni trodde var helt omöjliga. Läkarna sa till mig, att jag inte skulle kunna bli av med diagnosen dystymi. Jag hade varit sjuk så länge, ingenting tydde på att det faktiskt skulle bli helt bra för mig. Läkarna hittade inga mediciner, ingen terapiform fungerade. Men jag kämpade, mot alla odds, och titta vart jag är idag. Fri från diagnosen. Jag är lycklig idag, skrattar hela tiden. Jag älskar mitt liv så himla mycket, njuter av varje sekund. Och den här förändringen har skett på cirka fem månader. I åtta år gjorde mitt liv väldigt ont, idag är jag en frisk, glad och stark tjej. Kom ihåg, det är aldrig aldrig aldrig aldrig omöjligt. Med rätt stöd och rätt inställning kan man ta sig hur långt som helst i livet. Jag har fått ett otroligt bra stöd från behandlingshemmet, men det är jag som har kämpat och slitit.

Att tycka om sig själv

I torsdags pratade jag och min terapeut om den största anledningen till varför jag inte längre skadar mig själv. Jag började berätta alla anledningar jag kom på. Er, mitt jobb på SHEDO, min framtid, min jourmejl, att jag har blivit en förebild för många. Det ligger säkert mycket i det jag sa, men ändå berättade min terapeut vad hon trodde, och när hon uttalade orden så insåg jag att hon hade rätt. Jag tycker om mig själv.

Allt hänger ju såklart ihop. Jag tycker om mig själv för att jag gör något bra och viktigt. Jag är glad för att jag inte längre är en del av stygn och blodbad. Jag är lycklig för att jag kan peppa och inspirera andra. Jag är glad för att jag finns tillgänglig som ett stöd för många som har det svårt. Jag mår bra utav att jobba med välgörenhet, ställa upp i intervjuer, gå på möten. Alla dessa bitar gör att jag tycker om mig själv. Äntligen efter många år som sjukskriven känner jag att just jag gör någonting bra och viktigt varje dag. Någonting som är värt att kämpa för. Därför tycker jag om mig själv, därför trivs jag med mitt liv idag. Därför skulle jag inte gå tillbaka till rakbladen, därför skulle jag inte gå ner i vikt igen. För om jag gör det så kommer jag förlora det mesta av det som jag kämpar för. Och idag handlar inte mitt liv om en tävling i det sjuka, idag handlar mitt liv om att hjälpa andra och fortsätta vara en förebild för många.

I flera år var jag min största fiende. Jag avskydde mig själv vilket ledde till många rakbladssår, anorexi och slutenvårdsavdelningar. För att plåga mig själv, jag ansåg inte att jag var värd någonting annat. Idag har jag hittat mitt eget värde, och jag inser nu hur viktigt det är att göra någonting som man brinner för. De sista månaderna har jag följt mina drömmar, lyssnat på min magkänsla. Jag har en viktig uppgift i livet. Den handlar om att stötta, kämpa, hjälpa. Alla har inte tyckt att det jag gör är rätt. Är det smart att vara ett stöd för andra som mår psykiskt dåligt när man fortfarande inte är frisk? Nej, det tycker inte alla, till exempelvis inte min terapeut. Men jag är envis, och jag vet vad jag vill i livet. Därför går jag min egna väg, gör det som jag tror är bäst för mig och andra. Tack och lov så är min terapeut fantastisk, så hon väljer att stötta mig i alla mina välgörenhetsprojekt, trots att hon inte tycker att alla mina idéer är bra.

Det är viktigt att våga kämpa för något man tror på. Trots att jag får höra hemska historier genom min jourmejl, så blir jag så himla lycklig varje gång jag inser att just jag, just nu, förändrar en annan människas liv. Just därför tycker jag om mig själv.

Ett liv utan självskador

I åtta år var jag en tjej som alltid hade ett rakblad till hands. Hon som tog med sig det överallt, hon som skadade sig nästan varje dag. När jag var arg, ledsen, frustrerad, glad, orolig, besviken, trött så skadade jag mig. Vad jag än kände.

Idag slog det mig att jag inte har haft en självskadeimpuls på cirka två veckor. Inte ens en impuls. Jag tänker knappt på självskador längre. Eller, visst tänker jag på det då jag varje dag ser mina armar, men jag känner nästan aldrig att jag vill skada mig. Och denna stora förändring har skett på ett halvår. Jag hade aldrig i min vildaste fantasi kunnat tro att det skulle bli såhär. I åtta långa år var rakbladet det bästa jag visste, nu skulle vi aldrig ha ett liv tillsammans.

Till er som känner att det är hopplöst, till er som inte tror att det finns ett liv utan rakblad, till er som sitter fast i ett självskadebeetende. Till er, det finns ett ljus. Jag är ett levande exempel på hur livet kan förändras under kort tid. I åtta år älskade jag metallen, idag skulle jag aldrig leva tillsammans med den.

Man lär sig ingenting på att blunda för sitt liv

,dream
Jag drömmer om mycket. Men jag lever också i en dröm. Inte i en fantastivärld, det är bara det att mitt liv är som en vacker dröm. Skulle jag dö nu, skulle jag dö lycklig. Varje dag upplever jag något nytt och fint. Varje dag blir jag friskare och starkare. Som världens bästa dröm. Jag var så trasig för ett halvår sedan, så uppgiven. Idag ler jag och skrattar mig igenom nästan varje dag. Min dröm är att bli helt fri och få jobba på sjukhus. Allt annat jag har drömt om gör jag faktiskt redan. Jag har drömt om att hjälpa människor med psykisk ohälsa, en dröm som har blivit sann. Varje dag får jag vara ett stöd för andra, och det är fantastiskt. Jag har också drömt om ett liv med lycka och utan rakblad. Just det där livet som jag lever idag. Jag är så tacksam för att jag blev så frisk att jag kunde andas igen, leva och inte bara överleva. Tack för att jag stod ut i åtta år, kämpade mig igenom månader på slutna avdelningar. Jag har gått igenom så mycket hemskt i mitt liv, men nu är det en dröm och jag är tacksam och lycklig för varje sekund i ljuset.

Bilden har jag hämtat här.

216

För tvåhundra sexton dagar sedan var allt väldigt mörkt. Jag tog så många överdoser att jag tappade verklighetsuppfattningen. Rakbladen fungerade inte men jag skar mig ändå. Jag tog så många zyprexa att jag var drogad hela dagarna, jag släckte cigaretterna på armen, skar mig, grät. Livet var ett enda stor mörker. Två dagar senare skulle jag ligga i en ambulans och bli inlagd på sjukhus. Jag var så säker, på att livet aldrig skulle bli bra igen.

Idag sitter jag här. Levande, lycklig. Efter åtta långa år av psykisk ohälsa mår jag bra. Jag trodde mig veta att livet var kört. Men det är det aldrig. Det spelar ingen roll hur många år man är sjuk. Det finns ett ljus, ett slut på helvetet. Jag har gått igenom mycket i livet, upplevt så mycket smärta, så många dagar på sjukhus. Och jag är glad, tacksam. Tacksam för att jag överlevde. Glad för att sjukdomarna har gjort mig till den tjejen jag vill vara. Idag skrattar jag, mår bra, lever, kämpar. Idag har jag massor med framtidsplaner. Jag brinner för att jobba med välgörenhet och att hjälpa människor. Jag har blivit en tjej som jag älskar. En tjej som har ärr men som är lycklig. Glöm aldrig bort det, livet kommer bli bra igen. Hur svårt och kämpigt allt än känns, så kommer det en vändpunkt. Så håll ut, kämpa lite till. Det kommer vara värt det.

sjukhusbläI en hemsk sjukhussäng i hemska sjukhuskläder

Att våga söka hjälp

Våra liv psykisk ohälsa kan se olika ut. Kanske lever man i ensamhet där ingen vet hur man mår på riktigt. Kanske vet man inte ens det själv?  Dagarna går, kanske svälter man sig, hetsäter, tränar för mycket? Kanske lever man med sår på sina handleder. För alla ser det olika ut, men en sak stämmer in på oss alla – Vi är värda att få stöd.

Att söka hjälp är inte alltid lätt. Det kan finnas tusen känslor kring detta. Mår jag tillräckligt dåligt? Kommer någon vilja hjälpa mig? Finns det hjälp? Vart ska jag vända mig? Vågar jag? Vill jag? Hur många tankar det än finns, så kommer man i slutändan alltid inse att det var värt det. Den dagen ni står på andra sidan kommer det ha varit värt all kamp. Jag har insett att många unga tjejer som inte mår bra anser att de inte är värda hjälpen. Jag tycker det är fruktansvärt att många känner så. Självklart är man värd att må bra. ALLA är värda det. Trots att psykiatrin ibland är ett skämt, så kan man få bra hjälp men ibland krävs det ett krig för att komma dit. Och vem orkar det, egentligen? Kanske ingen, men ibland har vi inget val. Jag har mestadels haft stora problem med att få hjälp. Både inom BUP, öppenvården, slutenvården och tillslut behandlingshem. Jag har verkligen fått kämpa för att få hjälp, och trots att det har varit ett helvete många gånger så inser jag hur bra det var att jag vägrade ge mig. Men som jag brukar säga, ”man måste vara frisk för att orka vara sjuk i dagens samhälle”. Det finns nog inga ord som stämmer bättre. Jag vet inte hur många gånger jag har blivit runt skickad, fått avslag, blivit hemskickad trots att jag precis gjort ett allvarligt självmordsförsök. Listan är lång på alla gånger psykiatrin har gjort fel. Och hur går man vidare då? Tack och lov har alla misstag gjort mig starkare. Läkarna ska inte ha rätt, samhället ska inte få trycka ner mig.

Hur man än blir behandlad i vården så är det alltid värt att fortsätta kriga. För en vacker dag, då kommer du att hitta rätt. Du kommer få en psykolog, läkare eller någon annan vårdpersonal som bryr sig på riktigt. Som förstår dig. Som kämpar. Vägen dit kan vara lång, ibland inte, men oavsett hur kort eller lång vägen dit är så kommer det vara värt att kämpa för att ta sig dit. Det är alltid värt att söka hjälp när man inte mår bra.

Mår jag tillräckligt dåligt?
Ja. Det är ingen tävling i vem som mår sämst. Så länge du mår dåligt eller har skadliga beteenden så är det bra och viktigt att söka hjälp.

Kommer någon vilja hjälpa mig?
Ja. Det finns många som jobbar med just ditt problem, som har utbildning och som vill hjälpa just dig.

Finns det hjälp?
Ja. Den är inte alltid lätt att hitta, men den finns.

Vart ska jag vända mig?
Är du under 18 år kan du kontakta BUP eller din kurator/lärare/skolsköterska på skolan som kan hjälpa dig vidare. Är du över 18 år kan du kontakta din vårdcentral eller direkt till en vuxenpsykiatrisk öppenvård.

Vågar jag?
Ja. Det är mer läskigt att må dåligt, jag lovar.

Vill jag?
Ja. Även om det inte alltid känns så. Att vara frisk är helt fantastiskt, och innerst inne tror jag att vi vill ha hjälp även om man ibland kan förneka det för sig själv.

Kom ihåg: Du vågar. Det finns hjälp att få. Det kommer vara värt det. Du kommer kunna återhämta dig. Ditt liv kommer bli bra igen. Ingen är värd att må dåligt.

Behöver ni stöd så finns jag på enflickasomarstark@hotmail.com