Livet är alltid värt att kämpa för

81

På avd 81, efter medicinakutens kaos.

Jag önskar att alla människor i alla situationer skulle välja att leva. Ändå är det för många varje dag som väljer att inte göra det. Jag önskar att jag alltid hade valt det, men allt för många gånger har min högsta önskan varit att bli av med just det där som egentligen är det finaste vi har, livet.

Den sista gången jag försökte, då allt slutade med ambulans, medicinakuten, EKG, kol och dropp, då var jag så arg. Jag låg i min sjukhussäng och grät. Jag ville dra bort droppet från min arm, jag ville fly ifrån hela situationen. Läkaren kom in och tittade på mig med en speciell blick. Han var glad men också sorgsen. I hans blick såg jag att det gjorde ont att ha en tjugoettårig tjej som bara ville dö framför sig. Men han var också glad, för samma flicka hade precis överlevt. Jag hade tur, hjärtat hade kunnat sluta slå. Men det slog, och jag var arg. Läkaren ljög, för jag hade inte tur, bara otur som levde. Jag låg under landstingets filtar och var alldeles tom. Några timmar tidigare var jag säker på att jag skulle dö, och plötsligt levde jag. Jag tvingades ringa det där hemska samtalet till mamma. ”Mamma. Jag ville inte leva längre. Mamma. Jag är på sjukhuset. Mamma. Förlåt. Jag älskar dig”

Detta hände en hemsk dag i slutet på augusti tjugohundratolv. Ett år då jag spenderade fler månader inlagd än fri. Sju månader har gått sedan den där dagen med blåljusen. Idag är jag så lycklig för att jag överlevde. Tänk om jag aldrig skulle få uppleva lycka, glädje, livet. Idag kan jag skratta mig lycklig för att min kropp har överlevt både självmordsförsök och anorexia. Tack kroppen. Och tack till mig som har orkat. Livet kommer bli bra igen, hur nattsvart det än kan kännas. Och livet är värt att kämpa för. Jag ser det nu, när jag står på andra sidan. På andra sidan där jag är mer frisk än sjuk. Jag önskar att jag alltid hade kunnat se det. Jag önskar att jag hade vågat tro på att livet skulle vända. Det är inte alltid lätt att tro, men det är alltid värt ett försök. Och glöm aldrig, att livet alltid är värt att kämpa för.

– En av mina texter från SHEDO-bloggen.

Ett halvår fri från självskador!

bild (61)Idag är det en jättespeciell dag för mig. Idag är det ett halvår sedan jag kom till behandlingshemmet, och idag är jag också ett halvår fri från självskador!!! På dessa sex månader har jag förändrats massor, blivit en ny tjej till och med. Grattis till mig själv, jag är så stolt och glad. Trots att det har varit så himla tufft då och då så har jag bevisat att det går, och om man kämpar kan man ta sig hur långt som helst.

Jag om min terapeut skulle egentligen fira idag men istället satt vi på akuten hela dagen, men sen när blir livet som man har tänkt sig? Egentligen spelar det ingen roll, det enda som är viktigt är att jag är sex månader skadefri!

Tävlingen i sjukdom

Att vara sjuk är ibland som att vara med i en tävling. Tävlingen pågår lite överallt. På avdelningar, på internet, i vardagen. Tävlingen om vem som är sjukast, smalast, får dricka flest näringsdrycker, vem som har sond. Tävlingen om vem som har flest diagnoser på pappret, vem som får sitta i rullstol, vem som är inlagd. Tävlingen om vem som skär sig djupast, vem som åker fram och tillbaka till akuten mest. Den där jävla tävlingen om vem som har mest ärr på kroppen eller vem som äter flest mediciner. Jag har varit med och tävlat, jämfört, varit hon som önskar att hon varit sjukast, smalast, bäst på något.

Idag är jag glad för att jag inte tävlar längre. Ni kan inte räkna med mig. Jag är varken smalast eller sjukast. Jag har kommit förbi det där, slutat att jämföra mig. Och tack och lov för det, man kan inte tävla i sjukdom. Man ska inte jämföra sig. Alla har det jobbigt på sitt sätt. Att behöva sitta i rullstol pga undervikt betyder inte att man har det jobbigare än den som lider av en ätstörning och har en normalvikt. Att ha stora ärr på kroppen betyder inte att man mår sämre av sitt självskadebeteende än vad någon med mindre ärr gör. Idag när jag ser människor som tävlar i sjukdom, så känner jag bara att jag är så glad att jag inte är med längre, att jag går min egna väg och är lycklig som börjar bli frisk istället. Jag har aldrig varit smalast, aldrig sjukast, aldrig den tjejen som jag ibland ville vara, och tack för det. Mitt kaos har varit mitt helvete, men jag är inte längre en del av det.

Hur det än känns

Imorse när jag vaknade kände jag mig lycklig. Skrattade bort tröttheten tillsammans med personalen. Plötsligt känner jag så mycket ilska, får aggressionsutbrott och skäller på personalen och en annan patient. När ilskan har lagt sig blir jag bara så himla ledsen. Humör och känslor som pendlar snabbare än vad jag själv hinner reagera. Känslor som jag inte kan förstå. Min terapeut försöker hjälpa mig dessa dagar då livet med borderline är jobbigt, men helt ärligt blir jag inte så mycket klokare för det. Jag tycker ändå att allt är konstigt, som att jag inte förstår mig själv. Jag förstår inte borderline. Det enda jag känner mig säker på, det är att det är jobbigt att leva med. Jag hatar borderline, fy fan vad jag hatar sjukdomen. Ibland får man bli arg på sin diagnos, på att livet ska göra ont. Det jag dock också vet, det är att det kommer bli bra igen. Inom en snar framtid kommer jag vakna en morgon och känna mig lycklig, precis som jag gjorde imorse. Har jag tur händer det redan imorgon, om inte, så får jag försöka stå ut. Ibland tycker jag bara att ett rakblad hade varit den bästa lösningen, men jag vet att det inte är så. Ibland tycker jag att behandlingshem är skit, att personalen gör fel, att de är orättvisa. Ibland är det hemskt kämpigt att bo här, men jag vet också, att just det här räddade mitt liv. Hur svårt allt än känns ibland, så får man försöka stå ut och kämpa vidare. Det kommer alltid en morgondag.

Metallen är inte värd det

På terapin idag kom tårarna. Jag mår inte dåligt, är inte i någon svacka. Det är bara det att det finns så mycket känslor inom mig. Idag pratade vi om mitt självskadebeteende, eller före detta vill jag kalla det. Idag har jag varit självskadefri i 167 dagar. Snart är det ett halvår. På terapin pratade vi om bloggen och jag inser vilken motivation ni ger mig. Jag vet att många av er ser upp till min styrka, och att jag har blivit en förebild för en del av er är viktigt. Viktigare än vad ni tror. Jag vägrar gå tillbaka till det sjuka, till rakbladen. För min skull, för mina anhöriga, och för er. Jag vill hålla kvar ert hopp, jag vill bevisa att det går att bli fri. Sedan fick jag ett mejl som också gav mig ännu mer motivation. Jag fick ett papper från SHEDO som jag ska skriva under. På pappret stod en punkt som fick mig att tänka till extra mycket. ”Jag förbinder mig härmed att acceptera att jag för detta uppdrag ska vara fri få eventuell ätstörning och/eller självskadebeteende och att jag om jag skulle få ett återfall omedelbart underrättar SHEDO:s styrelse.”

Att gå tillbaka till rakbladen är som att förstöra allt. Alla mina drömmar, alla planer, alla projekt, ALLT förstörs. Mitt liv, det jag brinner för, det jag kämpar för, försvinner då. Är det värt det? Nej, såklart inte. Jag har tagit mig långt på kort tid, jag har varit självskadefri en längre period, blivit av med två diagnoser, börjat jobba med psykisk ohälsa på olika sätt, blivit en gladare tjej. Jag har framtidsplaner och en del av det jag drömmer om gör jag faktiskt redan. Jag har fått ett jobb som bloggredaktör, jag ska bli informatör genom Hjärnkoll. Aldrig i livet att metallen skulle få ta detta ifrån mig. ALDRIG någonsin. Det är inte värt det.

Glöm aldrig att det går att bli fri. Och det kommer vara värt kampen dit.

En fjäril längtar alltid ut igen

Ibland är det så rörigt, så svårt. Känslor i en berg- och dalbana. Jag försöker fly, säger till min terapeut att jag inte vill prata om det där som är jobbigt. Ändå sitter jag och gråter hundra tjugo sekunder senare. Jag önskar att det fanns ett enkelt sätt att bli frisk från borderline. Jag önskar att det fanns en mall, ett papper. Såhär gör du. Det finns inte. Jag vet inte hur man gör för att bli bra igen. Vi pratar om allt som jag har upplevt, i små doser då och då. Jag gråter men kommer inte närmare en lösning. Jag frågar om man kan bli sådär frisk att känslorna inte pendlar lika mycket. Kanske får jag lära mig att hantera det. Hur frågar jag. Det går så fort. På en tusendelssekund förändras måendet. Det där som var bra blev till sorg och ilska. Jag önskar verkligen att jag kunde förstå jobbet jag har framför mig, att jag bara för en tid skulle veta hur jag skulle göra. Just nu är allt förvirrat. Det går att bli frisk från borderline, men det känns som att ingen vet hur.

Ibland önskar jag

Ibland är det jobbigt att sitta på behandlingshem. Just nu är det en ganska bra patientgrupp. Personalen är bra. Jag mår bättre och bättre. Egentligen är det ganska bra allting. Jag skulle aldrig vilja byta liv med någon, jag skulle inte vilja radera alla svåra stunder jag har fått uppleva. Jag önskar inte att detta aldrig hade hänt. Trots allt så saknar jag det normala ibland. Jag önskar ibland att jag bara fick vara en helt vanlig tjej på 21 år. En flicka som inte tvingades kämpa mot en diagnos. En tjej med en lägenhet, en person som fick umgås med sina vänner, en människa som hade fest på fredagkvällen. Ibland önskar jag att jag fick vara Jessica, en ung flicka som jobbade eller gick i skolan. En tjej som träffade killar, dansade på en uteklubb tills natten blev morgon. En person som kunde göra vad hon ville när som helst. Den där tjejen som inte bodde flera hundra kilometer ifrån alla hon bryr sig om. Ibland önskar jag bara, att jag fick vara en helt vanlig tjej.

höhö2

Borderline och relationer

[videofyme id=”925243″ class=”aligncenter”]

 

Idag pratar jag om hur svårt många med borderline har det med relationer. Precis som jag. Jag tar upp saker som jag nästan skäms över, saker som jag aldrig har sagt till någon innan. Jag tror verkligen att det är viktigt att vara ärlig, för kanske finns det någon där ute som känner igen sig och som tänker, vad skönt att jag inte är ensam.

Kan man bli frisk från borderline?

Jag fick en fråga som handlar om borderline. Då känslosvängningar är en stor problematik hos personer med borderline undrar tjejen som frågade om man kan bli frisk från dessa, eller om man får lära sig att hantera känslorna och leva med det?

En del anser att borderline är en kronisk sjukdom, men jag och såklart många andra håller inte med om det. Som jag har förstått det så finns det tydliga bevis på att personer som har levt med borderline inte uppfyller kraven efter en viss tid och en behandling. Jag tror absolut att man kan bli frisk, så frisk att man inte uppfyller kriterierna för diagnosen, men jag tror att många lever kvar med starka känsloreaktioner. Men med rätt behandling lär man sig att hantera det och mycket annat som borderline innebär, och på så sätt blir nog många friskförklarade tillslut. Jag anser inte att man är sjuk för att man upplever starka känslor, utan mycket handlar ju om hur man hanterar dem. Så på ett sätt kanske det är så att man får lära sig att hantera problematiken, men borderline innebär ju också i många fall mer än känslosvängningar. De flesta som får en adekvat behandling har stor chans att bli såpass bra att de inte längre uppfyller kriterierna för diagnosen borderline.

Det finns en mening med allt

Under alla mina år som sjuk har olika personer ofta sagt att det finns en mening med allt. Jag bara bara gråtit och varit så arg, för vad finns det för mening med att en person ska bli sjuk?

Idag vet jag att det fanns en mening med detta. Jag förlorade hela min tonår med att vara sjuk och spendera för många timmar på sjukhus. Men det gör ingenting. Mina åtta år som sjuk har gett mig så mycket livserfarenhet, och åtta år i helvetet har format mig till den tjejen som jag vill vara. Kanske hade jag varit någon annan om jag hade levt ett ”normalt” liv. Därför är jag tacksam. Åtta år av kamp har inte gjort mig till en bitter människa, bara en tjej full med energi och glädje.

Två falska sanningar

När man är sjuk i en ätstörning vill man ofta ha kontroll. När man svälter sig så tror man att man har det, kontroll. Men det är faktiskt inte sant. Det är då man har minst kontroll. Sanningen är att det är ätstörningen som har kontroll, inte du. Kontrollen får du när du blir frisk.

– – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – –

Många skadar sig själva för att ångesten ska minska, för att man ska må bättre. Även om det känns som att rakbladen fungerar, så gör dem på ett sätt inte det. När du skadar dig själv kanske du känner en lättnad för stunden, men för varje snitt så mår du sämre i längden. Ångesten kan gå ner tillfälligt, men på lång sikt får du oftast mer ångest av ditt beteende.

Det är en kamp

Att bli frisk är ingen enkel sak. Vägen är krokig och ibland så himla jobbig. Man önskar att det fanns en genväg, men det finns inte och det måste man acceptera. Att gå i behandling och jobba med sig själv är hemskt kämpigt. På mitt inskrivningssamtal den dagen jag blev inlagd på behandlingshemmet sa min kontaktperson att det skulle bli tufft. Jag förstod knappt då HUR tufft det skulle vara att varje dag tvingas jobba med sig själv i olika former av terapi. Idag vet jag. Ikväll är en sån där kväll då man förstår vilket jättejobb man gör och hur långt kvar man har att gå. Trots att tårarna rinner ibland för att det känns tungt så är det ändå så otroligt värt det. Det är värt varje sekund av kamp. Ibland är det bara jobbigt att vara stark, ibland känns allt så rörigt, som att man aldrig kommer kunna förstå sitt beteende och sina tankemönster. Ibland känns det helt enkelt som att man inte förstår sig på varken livet, sig själv eller sin diagnos. Jag måste jobba med tankar, känslor och beteenden som jag haft ända sedan jag var ett barn. Men jag ska klara det här, jag ska bli frisk. Mitt liv väntar på mig, och jag längtar efter det. Jag längtar tills allt det här är över. Trots att jag oftast mår ganska bra så är jag otroligt skör, men när jag blir utskriven kommer jag att vara väldigt stark. Allt kommer bli bra, men det kommer ta tid och det kommer vara jobbigt. Men det kommer vara värt det.

Att våga ha kvar sina drömmar

Under alla år som jag har varit inkopplad i psykiatrin har jag drömt om att jobba som sjuksköterska på sjukhus. I lika många år har jag fått höra att jag aldrig skulle klara det. Hur skulle jag som så ofta varit patient på sjukhus orka vara där som personal? Jag har alltid fått höra av läkare och sjukhuspersonal att jag borde tänka om, att det inte skulle passa mig, att jag har diagnoser som gör att det aldrig skulle gå.

I många år la jag min dröm åt sidan. Jag litade på att vården hade rätt, på att det enda jag ville göra inte skulle gå. Sedan ändrade jag mig, litade på min känsla som sa att jag skulle passa utmärkt som sjuksköterska. Idag är jag hundra procent säker på att det kommer fungera hur bra som helst. Trots att jag har en diagnos som gör att jag har svårt för stressade situationer så betyder det inte att jag inte kommer klara det. Jag har en diagnos som gör det svårt för mig i livet på en del sätt, men jag vägrar låta min diagnos eller vårdpersonal ta min dröm ifrån mig. Jag vet att jag kommer börja läsa till sjuksköterska, jag vet att jag kommer jobba på ett sjukhus. För jag vill inget hellre. Kan inte ens tänka mig något annat jobb. Och när man är så säker på det, då finns det ingenting som kan förstöra det. Jag ångrar att jag lät sjukhuspersonalen ta ifrån mig min dröm. Jag ångrar att jag lyssnade på dem. Man kan kämpa trots att mycket talar för att man inte kommer klara det. Men jag tänker bli frisk, och det är DET som är det viktiga. När jag var som sjukast skulle jag inte klara av ett arbete inom vården, men det är fel att sluta drömma för att man är sjuk. I de flesta fall kan man bli frisk, och om man inte kan det, så kan man lära sig att hantera sin sjukdom. Jag önskar att sjukhuspersonalen hade trott och stöttat mig i min dröm. Jag önskade att någon hade sagt att jag skulle kunna jobba som det när jag blev frisk, men det trodde ingen på. Alla sa att det skulle väcka för många minnen och att jag inte skulle klara det. Idag vet jag att dem har fel, men det tog mig många år att inse det.

Det är viktigt att begränsa sin sjukdom och inte sig själv. Låt ingen trycka ner dina drömmar, dem är dina, och allting går om man vill, det är jag säker på. Och att ha drömmar är bra, livsviktigt till och med. Trots att man är sjuk så är det viktigt att kunna se framtiden, för den finns där. Det är viktigt att försöka se livet EFTER det sjuka, för oftast så finns det ett sånt liv, det är ju det man strävar efter. Och även om det inte alltid blir som man har tänkt eller som man vill, så sluta aldrig drömma. Drömmar och planer kan till och med vara avgörande för ett tillfrisknande.

Bloggredaktör för SHEDO

Åh idag är det lyckans dag! Jag har nu blivit bloggredaktör för föreningen SHEDO (Self harm and eating disorder organisation). Det känns så kul att det pirrar i hela mig.

Det händer så sjukt mycket roliga och spännande saker i mitt liv just nu. Det känns som att jag har tusen projekt på gång men vill inte avslöja saker innan jag är hundra procent säker på att det blir så. Trots ett jobbigt terapisamtal imorse så mår jag bra nu, lyckan börjar komma tillbaka och den skrattande Jessica finns med mig. Jag har saknat henne så otroligt mycket, men nu är hon här och jag hoppas att hon stannar. ♥

Du ser andra halvan av solen när den sjunker i väst

Två och en halv dag utan aggressionsutbrott. Cirka sextio timmar. Det känns skönt, som att det värsta är över. Som att jag har tagit mig till andra sidan igen. Jag mår inte bra än, känner mig inte lycklig, men det lättare att andas. Ångesten har minskat, tårarna är färre och ilskan är försvunnen. Jag kommer klara av att gå vidare, jag kommer snart skratta igen. Veckan har varit hemsk, men antagligen kommer jag ta mig ur den här svackan som en ännu starkare tjej. Jag kommer ha med mig vetskapen om att jag helt oförberett kan bli sjuk igen, att vägen till det friska är lång. På ett sätt gör det ont att jag föll igen, att verkligheten bevisade att jag inte är frisk, men kanske har jag också insett vart jag står på riktigt, och inte vart jag finns i min fantasivärld. Jag är en tjej som har tagit mig långt på kort tid, en flicka som har kämpat så otroligt hårt i fyra månader. Jag har blivit så mycket friskare än vad jag var när jag kom till behandlingshemmet, men aldrig igen ska jag glömma att diagnosen finns kvar, att jag har svårigheter. Nu gäller det att stå ut, för snart blir det bra igen. Snart kommer jag må bra, när vet jag inte, men jag tänker kämpa för att ta mig tillbaka till den lyckliga Jessica. Hon finns. Jag saknar henne och jag älskar henne. Att jag har haft en av mina tuffaste veckor i mitt liv och INTE skurit mig, bränt mig, tagit en överdos eller rymt till krogen och supit bort mina sorger, det bevisar hur långt jag har kommit.

Jag bara hoppas tiden kan få sjukdomar att stanna

Idag har jag gråtit större delen av dagen. Samtalet med min terapeut var ett av de jobbigaste jag någonsin har haft, men också ett bra. Jag har tvingats inse att jag blivit svårt sjuk i min borderline igen. Trots att jag själv har känt av det hela veckan gjorde det ont att höra det från personalen. För en vecka sedan kände jag mig frisk. För några dagar sedan trodde jag att livet alltid skulle vara ljust för mig. Antagligen har jag levt i en fantasivärld, en värld där En flicka som är stark aldrig mer skulle bli sjuk. Idag insåg jag att jag faktiskt har svåra problem och att dygnet-runt vård kommer vara nödvändigt under lång tid. Jag förstår nu varför jag ska vara kvar på behandlingshemmet minst ett- och ett halvt år till.

Hela veckan har jag velat ha en förklaring på varför jag har mått så dåligt, men varken jag eller någon annan har kunnat ge mig ett svar. Antagligen för att det inte finns en orsak. Jag väljer inte att må dåligt, jag väljer inte att vara psykiskt sjuk. Varför jag har blivit sådär sjuk igen just den här veckan finns det inget svar på. Det betyder inte att jag är svag, bara att jag har en sjukdom som fortfarande är en stor del av mitt liv. Det betyder att jag har svårigheter i livet, svårt att hantera känslor. Ilska som har lett till en depression. En besvikelse som har lett till ett kaos. Det betyder inte att allt är kört, att allt jag har kämpat med sen jag kom till behandlingshemmet har varit i onödan. Inte en sekund av kamp har varit förgäves. Jag har fått testa på det friska, och det har varit fantastiskt, men kanske gör det ännu mer ont i mig nu när jag känner av min diagnos igen. Men jag lovar er att det har varit värt det ändå, och trots att det har bildats en liten mur på min väg mot det friska livet betyder det inte att jag inte kan klättra över. Jag ska klättra, jag ska kämpa, jag ska ta mig tillbaka igen. Men kanske kommer det ta tid, kanske kommer livet vara såhär ett tag. Upp- och ner. Ibland kanske jag känner mig frisk, och sen blir jag sjuk igen. Det är okej. Allt är okej förutom att börja skada mig igen, och det ska jag inte, men just nu är det hemskt kämpigt.

Varje motgång gör en starkare. Jag hoppas på det, jag tror på det. Men jag saknar att må bra. Jag saknar det så mycket att det värker i hela mig. Jag önskar så mycket att jag fick vara frisk jämt. Men jag blev sjuk, och visst kan man hata allt för att det blev så, varför jag? Varför någon överhuvudtaget? För att livet är orättvist. Och det är okej att hata det. Jag hatar det av hela mitt hjärta. Ingen människa är värd att vara sjuk, men vissa blir det ändå. Det är förjävligt, men man kan inte göra annat än att kämpa för att bli frisk igen.

Tack för att ni kämpar tillsammans med mig. ♥

Vad händer när mörkret vinner över ljuset?

Utbrott efter utbrott. Aggressionsutbrott. Lämnar situationen med tårar i ögonen och med mina promenadskor på fötterna. Plågas i timmar av järnstarka självskadetankar. Kommer tillbaka till behandlingshemmet lugnare men mer deprimerad. Personalen hanterar det genom att ignorera mig. Den här veckan är inte bra. Den här veckan känns det som att borderline står tatuerat i pannan. Den här veckan känns som för ett år sedan när jag fick diagnosen. Då var jag också aggressiv mot personal, misstänksam, ledsen, besviken, arg, deprimerad. Tjejen med diagnosen är ingen person jag tycker om, det är en tjej jag har svårt att hantera, svårt att förstå. Tjejen med diagnosen är inte som Jessica egentligen är. Jag hatar henne. Jag hatar borderline. Och just nu hatar jag behandlingshemmet för att ingen tar sig en minut för att fråga hur jag mår när de vet att jag lever i ett kaos.

Hon har just fått sin tablett för sitt märkliga sätt

Ibland har jag så svårt att acceptera. Jag har svårt för att jag gråter för att livet gör ont. Jag får höra om och om igen att jag fortfarande är sjuk. Att jag har år kvar på behandlingshemmet. Att livet kommer vara svårt många dagar till. Jag som bara vill vara helt frisk nu. Jag vill gråta varje dag av lycka. Jag vill att det ska pirra i kroppen. Jag vill skratta. Jag vill vara glad jämt. Hittills har den här veckan varit svår. Igår var jag så arg. Idag så ledsen. Det är nu jag inser att jag inte är frisk, att vägen kvar är lång. Just det där jag inte vill acceptera, det där jag inte orkar ta till mig. Jag vill alltid vara den där starka flickan som skrattar och ser positivt på allt. Jag hatar tjejen med diagnosen. Tjejen som gråter och skriker. Jag har levt med henne i åtta år, och varje sekund med henne känns som en sekund för mycket. Idag kämpar jag mot rakbladstankarna. Livet med dem var lättare, men inte bättre. Bara enklare ibland. Men att gå tillbaka till ett självskadebeteende finns inte i min värld, jag vägrar, jag ska inte. Jag är starkare än det sjuka, det vet jag, det har jag bevisat. Ibland gör livet ont ändå. Jag önskar att jag fick vara frisk varje dag.

Det är okej att vara rädd

[videofyme id=”826165″ class=”aligncenter”]

 

Idag pratar jag om det där med att inte riktigt våga/vilja må bra. Jag vet att jag pratat lite om detta innan, men då jag hade stora problem med dessa känslor när jag mådde dåligt så tycker jag det är viktigt att ta upp detta ämne igen. Jag tror att jag inte var ensam med att känna sådär.

För ett år sedan

För ett år sedan var mitt liv hemskt. Jag var inlagd på avd 336 och mådde väldigt dåligt. Jag hade precis börjat med mitt självskadebeteende igen efter ett långt uppehåll. jag fick diagnosen Borderline och var helt upp- och ner. Jag fick flytta från avd 336 till en sluten psykiatrisk avdelning, där jag varit så många gånger tidigare. Jag blev kvar där alldeles för länge. Allt slutade med fem långa månader instängd på sjukhus. Jag satt på mitt rum och grät varje dag. Jag var apatisk, personalen fick inte ur mig några andra ord än ”jag vill dö”.

Idag mår jag oftast bra. Jag är fyra månader skadefri. Visst är jag inlagd igen, men tusen gånger lyckligare. Jag vill inget hellre än att leva. Jag har massor med framtidsplaner och drömmar, jag skrattar och är glad.

Tänk vad livet kan vända. Glöm aldrig det och sluta aldrig kämpa. På ett år har jag blivit en helt ny tjej.

Från en jobbig tid på avd 86.

Mitt självskadebeteende

Hur började du med ditt självskadebeteende? Hur såg du på det då?

När jag började skada mig så började jag skära mig. Jag hade hört eller läst (minns inte riktigt) att det kunde hjälpa vid ångest och då jag hade mycket ångest i 13-14 års åldern så testade jag. Jag önskar att jag hade förstått då hur allvarligt det kunde bli, så fruktansvärt hemskt och fel allt skulle bli. Om jag visste hur allt skulle sluta hade jag såklart aldrig börjat, för även om rakblad kan minska ens ångest så är det aldrig värt det.

Jag fastnade väldigt fort i mitt självskadebeteende. Direkt efter första gången så började jag skada mig mer och mer. Jag använde rakbladen parallellt med överdoser med starka receptbelagda mediciner som jag stal. Jag blev beroende av tabletterna, manipulerade och ljög för att få tag i dem.

Jag visste att det jag gjorde inte var bra, men jag kunde inte sluta. Jag älskade att förstöra min kropp, för jag hatade livet så mycket. Jag mådde väldigt dåligt och ville inget annat än att få dö. Trots att jag var medveten om vad jag gjorde så förstod jag nog inte vilka konsekvenser det skulle få. Om jag som fjortonåring skulle veta att jag fortfarande skadade mig när jag var tjugoett skulle jag antagligen inte tro på det. Jag trodde att det skulle gå att sluta när som helst. Jag trodde aldrig att man skulle kunna bli så beroende av att skada sig själv.

Jag önskar såklart att jag aldrig hade börjat. Men nu är jag fyra månader skadefri och det känns skönt. Ibland är det så jobbigt att jag bara vill gråta och skrika, men jag klarar mig. Jag står ut och kämpar. Min terapeut säger att vi snart ska ta tag i mina självskadeproblem. Jag försöker bara prata bort det så fort hon nämner det, för jag vet hur jobbigt det kommer bli. Just nu lever jag i en skyddad värld utan vassa saker, men en dag kommer jag få tillbaka mina rakhyvlar etc på mitt rum, och DÅ kommer allt bli så fruktansvärt svårt. Jag vill inte ha ett enda återfall, jag vill så gärna vara starkare. Jag hoppas att jag kommer klara det, men jag vet att det kommer bli jobbigt.

Men jag inser att om jag inte förblir skadefri så kommer livet inte bli som jag vill. Jag har så mycket framtidsplaner och drömmar, men om mitt självskadebeteende får vara kvar i mitt liv så kommer det förstöra allt. Och det är det inte värt. Jag vill leva mitt liv, jag vill ha kontroll. Jag vill inte vara en slav kring tvångstankar och rakblad. Om jag bara är lika bestämd som jag var när jag bestämde mig för att bli frisk från min anorexi, då kommer jag klara detta utmärkt.

Jag är väldigt glad att jag är fyra månader skadefri och att jag bara har ärr och inga sår på mina armar. Detta är alltså INGA sår utan bara ärr.

Två frågor – Självmord

Har du överdoserat i ett självmordsförsök någon gång? Vad hände?
Ja, det har jag, ett par gånger. Första gången blev jag mest rädd då jag blev hemskt sjuk. Men jag valde att inte ringa 112 då jag hoppades på att jag skulle dö. Jag blev bättre med tiden, men jag var i dåligt skick under ganska lång tid, men uppsökte aldrig sjukhus. Sedan gick det några år emellan, men under 2012 försökte jag ta livet av mig tre gånger samma vecka med överdoser. Den tredje gången ringde jag sjukvårdsupplysningen som direkt skickade en ambulans. Jag hamnade på medicinakuten med dropp, EKG och så fick jag dricka kol. Läkaren berättade att jag hade tur, att mitt hjärta hade klarat sig men att det lika gärna hade kunnat förstöras. Jag hade kunnat få hjärtstillestånd. Efter ett tag när jag var stabil fysiskt ville läkaren på medicin skicka mig till psyket, men jag vägrade först. Då fick jag välja på att bli inlagd där frivilligt eller så skulle jag få ett LPT så jag gick med på att flytta min sjukhussäng till bakom låsta dörrar. Dessutom behövde jag också vård för mina svåra självskador så att vara på sjukhus var nog det bästa just då.

Från medicinavdelningen.

Om man försöker ta sitt liv och åker in till akuten, blir man självklart inlagd på psyket då?
Om läkarna kan sitt jobb, så ja. Men tyvärr händer det att man skickas hem igen, vilket man inte borde anser jag. Om allt går rätt till så ska man bli inlagd, men jag vet också att det inte alltid fungerar så då det finns stora brister inom vården och psykiatrin.

Kemisk lycka?

En omtumlande dag. För varje dag som går mår jag bara sämre och sämre. Idag kände behandlingshemmet att det inte gick att vänta längre, så läkaren fick ringas och min Cymbalta fick ökas på direkten. Antagligen kommer jag gå tillbaka till 120 mg men vi börjar med en upptrappning på 60. Jag är besviken. I flera veckor har jag hållit på med medicinnedtrappning nu och när jag nästan var av med Cymbaltan så får jag tillbaka den. Mitt mål var dessutom att ta bort Zyprexa och Seriquel också men antagligen blir det inte så nu.

Det som gör mest ont är alla tankar kring detta. Mår man bra på riktigt om man inte klarar sig utan medicin? Det känns som att allt bara har varit en fejkad version av lycka i tablettform. Man är ju inte frisk om man inte kan må bra utan massa mediciner, eller?

Jag vet att jag inte borde tänka såhär, men känslor är känslor och även En flicka som är stark kan bli trött och ledsen på allt ibland. Jag har i alla fall tillsammans med min terapeut och läkare tagit rätt beslut idag. Det är bättre att må bra med mediciner än att må dåligt utan, det vet jag.

Nu hoppas jag att det vänder, att den här svackan går över och att jag snart mår lika bra som jag gjort ett tag nu. Alla hamnar i svackor, och jag får påminna mig om och om igen att jag inte är frisk än. Att jag kommer med största sannolikhet må dåligt då och då, men kom ihåg att en svacka aldrig betyder att allt jobb man har gjort är förgäves, för så är det inte. Jag har kommit en bra bit på vägen även om jag just nu mår sämre igen. Två steg fram och ett steg bak är ändå ett steg fram 😉

Det är okej att känna

Hittills denna veckan har jag varit i lite sämre skick. Känslorna går som en berg- och dalbana, jag gråter och är arg men jag vet knappt på vad. Kanske är det medicinförändringen. Jag har nu gått från 120 mg Cymbalta till 30 mg. Fortsätter det såhär säger personalen att vi ska öka dosen igen. Sedan är min favoritpersonal på semester denna vecka, det kan säkert också påverka. Jag mår så bra tillsammans med honom.

Jag känner mig otålig, har svårt att acceptera att jag mår dåligt ibland. Har svårt att acceptera att jag har mycket kvar att jobba med. Jag vill vara frisk nu nu nu så att jag kan börja leva mitt liv igen. Men jag måste försöka förstå att jag fortfarande har en lång väg kvar. Jag är fortfarande sjuk även om jag är väldigt mycket friskare. Jag vill inte inse att jag har minst 1,5 år kvar på behandlingshemmet, men egentligen vet jag att jag kommer behöva den tiden. Ibland känns livet motigt, ibland är man ledsen. Man måste försöka tillåta sig själv att ha dem känslorna, annars flyr man bara, och det är aldrig bra.

Det är okej att må dåligt. Det viktiga är hur man hanterar dem känslorna. Det är bättre att stanna kvar i känslan än att försöka fly. När man flyr från jobbiga känslor är det lätt att man blir destruktiv, därför är det viktigt att komma ihåg att det är okej att må dåligt. Därför ska jag gråta så mycket jag vill, vara hur ledsen som helst. Väldigt snart har jag nog ett stort leende på läpparna igen, för varje motgång tar slut förr eller senare. Ibland känner jag mig svag för att jag mår dåligt, svag för att jag är ledsen. Men det är man inte, det är tvärt om en styrka att kunna erkänna att man mår dåligt och stå ut i den känslan.

Jag säger

Jag säger inte att kampen kommer bli lätt. Jag säger inte att du aldrig kommer tvivla. Jag säger inte att du aldrig kommer försöka ge upp. Jag säger inte att du aldrig kommer ta några återfall. Jag säger inte att det kommer gå fort.

Jag säger bara att det kommer vara värt det.

Självskadebeteende

[videofyme id=”742740″ class=”aligncenter”]

 

Idag pratar jag lite om självskadebeteenden och känslorna kring skuld och skam som jag tror är vanligt att man känner när man sitter, eller har suttit, fast i detta missbruk.

när allt det här är över

För ett par dagar sedan fick jag höra av läkaren att jag kommer vara kvar på behandlingshemmet i MINST ett & ett halvt år till. Det känns så himla långt. Men när jag kommer härifrån så ska jag aldrig mer bli inlagd. Aldrig mer på psyket, aldrig mer på ett behandlingshem. När jag kommer härifrån ska jag börja leva mitt liv igen. Även om det dröjer två år så kommer det vara värt att vänta, det kommer vara värt att kämpa. Jag längtar så tills allt detta är över, tills jag är fri igen. 

Året 2012

Snart är 2012 slut så jag tänkte först att ni skulle få en långt inlägg med massor med bilder på allt jag gjort 2012, men av någon anledning kände jag mig så ledsen när jag började med det, så det blir ett kortare inlägg istället.

2012 har verkligen varit en sorgligt år. I sju av tolv månader har jag varit inlagd på sjukhus/behandlingshem. Året började på avd 336 som sedan blev avd 86 alldeles för länge. När våren kom fick jag äntligen åka hem efter fem månader inlagd på olika sjukhus. Strax efter att jag kom hem gjorde jag och Petter slut och jag flyttade till en ny lägenhet i Göteborg. Det blev sommar och livet var hemskt på alla sätt. Jag blev jättesjuk i anorexi igen och hela sommaren bestod utav svält, ångest, träning och ett LPT hängande över mig. Jag skar mig varje dag och mådde väldigt dåligt. Under 2012 har jag försökt ta livet av mig flera gånger. Sista gången slutade med ambulans, medicinakuten, dropp, EKG och slutligen psyket igen. Strax efter det blev jag inlagd på behandlingshemmet och då vände äntligen livet för mig. Jag började må bättre, såg en framtid, kunde skratta och vara glad igen. Jag blev äntligen friskförklarad från min anorexi. För första gången på många år ser jag nu fram emot ett nytt år och allt vad det innebär. Jag hoppas att jag bara kommer bli friskare och friskare och må ännu bättre. Livet gör fortfarande ont ibland, men jag har hittat tillbaka till den positiva och glada Jessica. Jag trodde aldrig att jag skulle kunna må bättre igen, men det gick och nu är jag så glad för att jag överlevde alla självmordsförsök. Jag är glad att jag fortsatte kämpa mig igenom hela 2012 trots att jag större delen av året faktiskt inte har velat något annat än att dö. 2013 ska bli ett bättre år. Jag kommer med största sannolikhet vara inlagd hela året, men detta kommer förhoppningsvis innebära att jag bara blir friskare och friskare. Nu tänker jag inte se tillbaka på 2012 mer, för som sagt så har det varit ett hemskt kämpigt år. 2012 blev antagligen det jobbigaste året, men också det bästa. Jag kommer att minnas alla fruktansvärda dagar, men jag kommer också komma ihåg att det var året som det äntligen vände för mig.

När jag var som sjukast i anorexin och från avd 336.

Från medicinakuten.

Från psyket.

Tillslut kom den friska och riktiga Jessica fram och jag ser fram emot ett nytt år med henne.

Det är aldrig försent att kämpa, det är alltid förtidigt att ge upp

Man tror att man kommer skära sig förevigt, man tror att stygnen i handleden alltid kommer vara ens liv.
Man tror att man kommer må dåligt tills man dör, man tror att man kommer gråta varje kväll.
Man tror att sjukhuset är ens enda hem, man tror att livet utanför låsta dörrar inte finns.
Man tror att man alltid kommer hata sin kropp, man tror att livet utan svälten inte existerar.
Man tror att man alltid kommer vilja dö, man tror att man aldrig kommer tycka om sitt liv.
Man tror att det är försent, man tror att livet var menat för alla andra.
Man tror att sjukdomen är det enda man har, man tror att det alltid kommer vara så.
Man tror att det är lika bra att ge upp, man tror att ingen kommer bry sig ändå.
Man tror att vården aldrig kommer finnas där, man tror att man kommer ha otur för alltid.

Jag vet att det går att sluta skära sig, jag vet att livet utan stygnen finns.
Jag vet att man kommer må bra igen, jag vet att tårarna blir färre.
Jag vet att det finns något annat än sjukhus, jag vet hur livet utan låsta dörrar är.
Jag vet att man kan älska sin kropp, jag vet att svälten kan ta slut.
Jag vet att man kan känna att döden är det sista man vill, jag vet att man kan älska att leva.
Jag vet att det aldrig är försent, jag vet att livet var menat för mig.
Jag vet att det finns så mycket mer än ens sjukdom, jag vet att saker kan förändras.
Jag vet att det sämsta man kan göra är att ge upp, jag vet att alla skulle gå sönder om jag försvann.
Jag vet att vården kan vara bra, jag vet att man kan ha tur.

Det är aldrig försent att kämpa, det är alltid förtidigt att ge upp.

Ledsen tjej på sjukhuset, glad ute i det fria.

Glöm aldrig bort

Glöm aldrig bort att det finns ett slut på allt det mörka. Det finns ett liv bakom helvetet. För ett år sedan satt jag på slutenvården helt apatisk och sa samma ord till personalen om och om igen, ”jag vill dö”.

Idag är jag så lycklig för att jag lever. För ett par månader sedan hade jag kunnat mista livet, den där hemska dagen då jag hamnade i ambulansen och på medicinakuten. När läkarna berättade att mitt hjärta hade klarat sig, men att jag hade haft tur, då var jag bara så förbannad. Jag hade ingen tur, snarare en jävla otur som överlevde. Idag kan jag gråta mig lycklig för att min kropp är stark och tålig, precis som mitt psyke är.

Glöm aldrig bort att allt kommer bli bra tillslut, och som jag har sagt förut. Är det inte bra, så är det inte slut.

På medicinakuten.

Lördag

Såhär ser jag ut idag. Dagen är lite upp & ner. Känner att jag börjar må sämre igen och är så himla rädd för att jag ska bli jättesjuk igen. I två veckor har jag mått bra och känt mig helt frisk, nu insåg jag att jag inte är det. Men det enda som känns viktigt är att det sämre måendet inte är här för att stanna. Kanske och förhoppningsvis mår jag bra imorgon igen. Man kan inte alltid tro det värsta, och det tänker jag heller inte göra. Jag måste tillåta mig själv att må dåligt när jag gör det, men det är svårt när jag nu har fått känna på det fina och glada livet. Att må dåligt är skit och jag hade väl någon önskan att jag aldrig mer skulle göra det. Men livet fungerar ju inte så, vare sig man är frisk eller sjuk.

Jag har i alla fall varit iväg och köpt en ny skidjacka idag då vi snart ska åka till Sälen. Förkyld är jag också så resten av helgen ska jag spendera i sängen med te och honung. Jag kommer svara på era mejl så fort jag orkar. Kommer inte längre säga att det blir ikväll, imorgon eller nästa vecka, för då går jag runt och har dåligt samvete om jag inte orkar. Jag har verkligen inte glömt bort er i alla fall och det är jättekul att jag får så många mejl från er.

Kram och ta hand om er. ♥ 

Är det någon som ska bli sjuk så är det jag

Ibland är jag så glad för att just jag blev sjuk. Är det någon som ska bli sjuk så är det trots allt jag. För jag kommer klara allt, jag kommer lyckas. Folk frågar om och om igen hur jag har orkat, hur jag lyckats att aldrig ge upp? Att ge upp har aldrig varit min grej, vill jag nåt så kämpar jag tills jag är där, vad det än handlar om. Jag har varit svag och tvekat och tvivlat på allt så många gånger, men att jag fortfarande lever är ett bevis på styrka. Därför är jag glad att just jag blev sjuk, för det svåra drabbar människor som är starka nog att klara av det.

Tummen upp även på sjukhuset!

Dagens outfit och framsteg

Såhär har jag sett ut idag! En oversize-skjorta från Tradera, hatten från H&M och hängsleshortsen från Monki.

Idag har jag haft en speciell dag. Efter tre månader tillsammans med personal fick jag idag min första ”permis”. Jag tog bussen SJÄLV till stan och gick i affärer och drack kaffe ute i höst/vinter-rusket. När man är inlagd uppskattar man varje liten sak som är lika med frihet. När jag i tre månader inte har varit själv så var detta en fantastisk känsla. Bara en sån sak att åka buss blev stor för mig, en grej som många gör varje dag. Det gick hur bra som helst att vara själv. Jag har varit nervös över att jag skulle köpa rakblad eller hämta mina mediciner på apoteket, men när jag var själv på stan så fanns det knappt i mina tankar. Så jag gick där och njöt, tittade på människor, shoppade lite och drack en efterlängtad cappuccino. Nu ska jag fortsätta få små korta permissioner varje vecka så att jag klarar av att åka till mamma och pappa och fira jul. Att sitta här och äta köttbullar då känns som en mardröm. Ibland är allt så himla jobbigt men jag går verkligen framåt. Jag utvecklas och blir friskare för varje dag som går. Livet kan vara så fint och idag känner jag mig så tacksam för att jag inte har dött när jag har försökt och hamnat på sjukhus. Tack kroppen, tack psyket och tack mitt hjärta för att du har orkat all svält och alla överdoser.

Det bästa med att må dåligt är att man uppskattat varje sekund som man mår bra

Hello friends. Nu har det ekat tomt här ett tag. Jag har haft en rätt så jobbig vecka här på behandlingshemmet. Har hamnat i bråk, igen. Blivit triggad och hållit på att gå under av självskadetankar. Men jag har överlevt det också utan att ha skadat mig. Jag har gråtit och varit så arg och trött och ledsen på min situation. Idag lyckades jag inte ta mig upp från sängen förens på eftermiddagen. Allt är så förvirrande och konstigt, men jag försöker verkligen att stå ut och hålla fast vid det positiva. Man måste få hamna i svackor, bara man tar sig upp igen. Sedan har jag sovit kasst hela veckan, vilket säkert också har påverkat mitt mående negativt. Jag har i alla fall börjat med en himla bra sak. Varje kväll skriver jag upp tre positiva saker med dagen, och trots att det ibland inte känns som att det har varit en enda bra sak, så kommer man tillslut på saker som faktiskt varit bra. Ibland stora saker, ibland små. Det är så viktigt att försöka se saker från den ljusa sidan, att försöka hålla fast vid det som är bra. Jag har under alla år som sjuk varit ganska negativ även om jag utåt sett har verkat vara en positiv tjej, därför försöker jag nu bryta min negativa syn på saker, vilket jag tror har en stor betydelse för ett bättre mående och ett tillfrisknande. Så, att skriva ner tre bra saker med dagen varje kväll är verkligen något att rekommendera. Trots att mitt mående går upp och ner som världens värsta berg- och dalbana så försöker jag hålla fast vid varje sekund som är bra. För det bästa med att må dåligt är att man uppskattar varje stund som man faktiskt mår bra och skrattar.

Nu ska jag fortsätta titta på sista säsongen av desperate housewives som jag äntligen har köpt. Det är min tröst just nu när allt känns lite tyngre. Hoppas ni mår bra, kram. ♥

Vem är jag utan min sjukdom?

[videofyme id=”680672″ class=”aligncenter”]

Idag pratar jag om det där som jag tror många känner men som knappt är acceptabelt att känna – Jag vågar/vill inte bli frisk. Det är viktigt att prata om det där som är jobbigt, då inser man att det är okej att känna och du är inte ensam. I slutet berättar jag också vad jag har beslutat angående chatthjälpen.

Mot alla odds

Livet är konstigt. Det är svårt och det gör ont, just nu är jag mest förvirrad. Jobbet jag håller med och det jag har framför mig är mer komplicerat än jag trodde. Jag har mer problem än vad jag hade kunnat drömma om. Mer sjuk. Just nu ser jag och min psykolog ett nytt mönster i mitt mående, ett mönster som påminner mycket om Bipolär sjukdom. Men det spelar ingen roll längre vilka diagnoser jag får, det enda som är viktigt är att jag är sjuk och att jag måste bli frisk. Jag har tyvärr insett att min sjukdomsbild är mer krånglig än vad jag trodde, om jag lyckas bli frisk från alla dessa sjukdomar blir jag imponerad. Men jag måste fortsätta kämpa, därför gör jag det. Jag har varit sjuk i så himla många år, och trots att läkarna säger att det kommer bli svårt att bli helt frisk på grund utav min kropp som inte svarar på mediciner så tänker jag inte ge upp. Jag tänker kämpa. mot alla odds.

update om mitt liv på behandlingshemmet

Snart har jag varit här en månad. En månad på institution. Många fler väntar mig. Att jag snart har varit här en månad innebär även att jag snart har varit skadefri lika länge. Det känns fantastiskt och jättehemskt. Bilden till höger fick så himla fin respons från hundratals människor på facebook. Ni vet väl att ni kan gilla En flicka som är stark där?

Min första månad här har verkligen varit upp och ner. Först kom jag hit som en oskyldig ledsen tjej, nu har jag blivit något annat och det skrämmer mig. Jag har den sista tiden gjort saker som jag aldrig trodde eller hoppades att jag skulle göra. Jag har gjort fel på fel, och även om man alltid har ett aktivt val så har jag dragits med i skit från de andra patienterna. Många här gör väldigt dumma saker och det smittar av sig på mig, det är inget bra umgänge för mig alls. Jag vill bara gå min egna väg men det är svårt. Jag måste jobba på att bli starkare i mig själv och kunna stå emot impulser som leder till konsekvenser.

I min behandling går det okej. Vi har inte kommit så långt än, utan jobbar mest på att bygga upp en relation jag och min terapeut. Sen har det hänt så mycket skit på behandlingshemmet mellan oss patienter så vi har fått lägga mycket terapi-tid till att reda ut konflikter. Tyvärr har en stor konflikt inte gått att reda ut så just nu är det dåligt stämning här, och jag längtar hem så himla mycket. Allt bråk tar på hela mig.

I förra veckan fick jag se min vårdplan och jag började gråta när jag såg mina två stora huvudmål. 1. Att jag ska sluta VILJA skada mig. 2. Att genom medicin och terapi öka min grundstämning och må allmänt bättre.
Dels grät jag för att detta alltid har stått på alla vårdplaner genom alla år, men aldrig har jag tagit mig dit trots intensiva behandlingar. Dels grät jag för att OM jag tar mig dit kommer jag vara den lyckligaste tjejen i hela världen. Inom kort ska vi jobba med en genomförande plan där vi ska sätta upp delmål och se hur vi ska lyckas ta oss dit. Jag hoppas så innerligt på att detta ska göra mig frisk, men jag vågar inte tro. Orkar inte bli besviken gång på gång, och just nu känns det så övermäktigt att jag inte ens kan förstå att jag kanske skulle kunna ta mig dit.
 
Ja, det är väl ungefär här jag befinner mig just nu. Det har egentligen inte hänt så mycket mer. Vissa dagar vill jag inte lämna sängen och andra dagar kämpar jag stenhårt. Ibland känns det så fruktansvärt hopplöst och förjävligt, men det finns bara en väg och det är framåt.

en vecka skadefri!

Stämningen på behandlingshemmet är något bättre idag än i helgen. En vecka har jag varit här, men det känns som att jag aldrig har bott någon annanstans. Jag har kommit in i rutinerna bra, men mitt mående är ganska dåligt. Jag trivs inte här, känner mig inte trygg. Idag har jag inte skurit mig på en vecka, hurra på det. Men det är jobbigt, varje vaken sekund är en kamp. Att skära sig, bränna sig, överdosera, svälta – allt är som ett missbruk och nu är jag på drogavvänjning. Så känns det,  abstinensen kryper i hela kroppen.

Personalen är fortfarande bra här, men jag tvekar på att detta kommer göra mig frisk. Kanske är det just det tvivlet som sätter sig i vägen för mig, jag vet det. Men jag är så rädd för att det precis som alla andra behandlingar inte ska ge resultat. Har även fått höra att personer som lider av dystymi oftast får bäst hjälp genom läkemedel, och samtidigt säger läkarna att risken är stor att min kropp inte svarar på medicin. Men jag ska försöka dela upp mina mål, och just nu handlar det om att sluta självskada. Nästa mål blir att jobba med min dystymi som ställer till det väldigt mycket för mig. Men, en sak i taget.

Tyvärr är det inte lika mycket behandling här som jag hade hoppats på. Just nu känns det mest som förvaring. Dagarna går åt till att spela spel, pyssla, baka, städa, se på teve, röka alldeles för mycket osv. Jag hade velat att jobba mer aktivt med mina problem, nu är det bara 40 minuters samtal med sin terapeut en till två gånger i veckan.

Annars har det hänt en del tråkiga saker i mitt privatliv som gör att jag känner mig extra ledsen nu, och att inte kunna hantera det genom att skära mig är väldigt jobbigt. För att stå ut försöker jag aktivera mig så mycket som möjligt, men gråta också för det behövs. Egentligen handlar allt om tre saker. Att vara stark, kämpa och inte tappa hoppet.

tre frågor om behandlingshemmet

Det har dykt upp tre frågor som ni ska få svar på!

Varför ska du vara där i 2 år?
Svar: För att en sån här behandling tar väldigt lång tid. Det är läkaren som ansett att det kommer ta cirka två år men det kan såklart både gå snabbare och ta längre tid, men ungefär så länge kommer jag att vara inlagd här.

Är det behandling för anorexi eller självskada?
Svar: Det är behandling både för anorexin, mitt självskadebeteende, min borderline och dystymin.

Hur ser dina dagar ut?
Svar: Det är lite olika… Men det är samling klockan åtta med nyheter och genomgång av dagen. Sedan äter vi frukost och cirka klockan nio börjar man med en aktivitet. Det kan till exempel vara utedag hos djuren, städning av rummet, matlagning etc. Klockan tio är det fika och sedan fortsätter man med förmiddagens aktivitet. Klockan tolv är det lunch och efter det börjar man med nästa aktivitet som till exempel är promenad, samtal, stadstur eller någon annan utflykt. Vad man gör på dagarna är väldigt individuellt beroende på hur man mår eller vart man är i sin behandling.

Efter dagens aktiviteter är det fritid, och då brukar jag ofta gå och lägga mig en stund då mitt sömnbehov är väldigt stort just nu. Halv sex är det middag och sen brukar jag se på tv, spela spel, röka halva kvällen, gosa med katten, sitta vid datorn etc. Strax innan nio är det kvällsfika och efter det brukar jag gå och lägga mig.

På helgerna har man inget schema utan då brukar man hitta på saker lite mer spontant. Man får också sovmorgon till typ lunch (om man vill). Nu blir ju detta min första helg här så jag vet inte exakt hur det brukar gå till. Ikväll är jag ensam patient här då den ena tjejen är på permis och den andra har rymt. Jag och personalen ska se på film och äta popcorn. (om jag vågar då anorexin har haft mig i ett järngrepp hela dagen) :(

Hoppas ni får en fin helg. ♥ 

tredje dagen

Min tredje dag här på behandlingshemmet. Dagarna går trots att jag knappt vet hur. Allt är så nytt fortfarande, trots att personalen är gullig så känner jag ingen, vet bara lite namn hit och dit. Tvivlar precis hela tiden, för varför varför varför skulle jag bli frisk av det här när jag under åtta år har genomgått de flesta behandlingar utan större resultat? Jag vet att jag inte får tänka så, men det känns trots allt ganska naturligt att jag gör det. Jag har i alla fall fått en ny vän, en katt. Jag älskar katter, drömmer om att få ha en egen. Här finns en kisse som jag gosat med större delen av dagen, som somnat i mitt knä tusen gånger om. Han får mig att stå ut just nu.

Förutom att allt är nytt så är det ett ständigt krig mot sjukdomarna. Är deppig och håller på att gå under av självskadetankar. Igår fick jag tillbaka massa anorektiska tankar, idag har det varit lite lättare. Personalen försöker hålla igång mig, vilket är bra men jobbigt. Både igår och idag har jag varit i köket och hjälpt till med maten och bakat kakor. Nu på eftermiddagen har jag varit på promenad med personal och sen haft samtal med min terapeut. Imorse fick jag träffa läkaren för första gången. vet inte vad jag ska säga om det samtalet, som vanligt vill dem inte göra något med mina mediciner. så jävla helvetes trött på att min kropp inte svarar på en enda jävla skit tablett. Aja, ska ha läkarsamtal om två veckor igen och då får vi se vad som händer.

Nu ska jag sova bort några timmar, så tröttsamt att vara vaken ibland.
ps. kan inte fatta att jag ska vara här i cirka TVÅ år. 

Imorgon blir jag inlagd igen

Imorgon vid den här tiden har jag redan varit på behandlingshemmet i över sju timmar. Om elva timmar ringer klockan, om tolv sitter jag i bilen. Ena sekunden har jag insett att det är dags nu, i nästa så fattar jag ingenting. Jag vill inte flytta trettio mil,  lämna alla jag kämpar för, men jag är så väl medveten om att jag måste. Jag behöver vård dygnet runt, först för att överleva, sen för att kunna leva igen. För tre veckor sedan kunde jag ha mist mitt liv, hamnade på sjukhus igen. Om jag inte åker nu kommer jag att dö, därför måste jag. Imorgon kommer det bli en jobbig dag, den närmsta tiden kommer bli tuff. Men sen vänder det nog, det måste det göra. Jag måste få må bättre än såhär, jag måste vara värd det. Låt det bli bättre nu, låt det bli bra. ibland känns det bara som att jag aldrig kommer bli glad igen.

och där kom vi i mål

hej hej hej. Ville mest in och berätta att idag blev allt klart. Nu är allt bråk med Sveriges myndigheter över, och på tisdag så lämnar jag Göteborg och flyttar ner till Skåne och behandlingshemmet. Det känns så konstigt, bra, sorgligt, läskigt. Ikväll ska jag, mamma och pappa fira med revbenspjäll och filmmys. Nästa gång ni hör ifrån mig på bloggen är jag nog redan inlagd igen, men vill ni hänga med i mitt liv tills dess så finns jag på jessi91 @ instagram. Puss! Ps. som ni ser på bilden har jag färgat håret!

Snart flyttar jag!

avd 81.

Vägen har varit så himla lång, både i tid och känsla. Jag (mamma) har fortsatt att bråka med Sveriges alla myndigheter, och trots att vi gång på gång har fått dåliga besked så har det gett resultat. I tisdags godkändes min ansökan om behandlingshem hos landstinget, och igår fick jag veta att jag på tisdag (antagligen då, om inget oväntat händer) kommer flytta till Skåne och bli inlagd på vårdhemmet. Under hela denna resa så har man bara gått och väntat på att få dessa två besked, och hela tiden har jag varit så säker på att så snart ansökan blev godkänd och jag fått ett datum då jag kan flytta, då skulle jag vara så himla glad. Men jag blev knappt glad, jag känner mig bara så tom. Det känns som att det enda jag vill är att komma iväg nu, samtidigt som det sista jag vill är att bli inlagd.

Ibland tvekar jag på om jag är redo, om jag är redo att lämna rakbladen för alltid, om jag är redo att kämpa så jävla hårt som jag kommer behöva göra. Jag vill, men jag vet inte om jag är stark nog.

Jag bor fortfarande hos mamma & pappa, kommer inte flytta hem igen. Jag och mamma har varit i lägenheten tre gånger och storstädat, tvättat och packat. Nu har jag några få dagar kvar i frihet men jag vet inte hur jag ska spendera dem. Antagligen vara mest med mamma och pappa det sista, kanske träffa mina syskon en sista gång. Det finns några få vänner som jag skulle vilja säga hej då till, men helt ärligt så vet jag inte om jag orkar. jag är så himla upp & ner.

Jag fattar inte att jag efter helgen ska flytta 30 mil, bli inlagd på ett vårdhem i en evighet. Trots att jag har gått igenom mycket så är nog detta det mest skrämmande som jag har upplevt. Jag har en klump i magen som inte vill försvinna och egentligen har jag inte ens förstått vad som håller på att hända.

kaoskaoskaos

Min senaste vecka har varit helt störd, antagligen den jobbigaste jag har upplevt. Idag är det en vecka sen jag tog överdosen och fick åka ambulans till medicinakuten för att sedan hamna på psykakuten och slutligen avd 81. Hur jag hade det på sjukhuset vet ni ju redan. Det ni inte vet är att jag blev utslängd i måndags. Ja, ni läste rätt. Fick höra av överläkaren att om jag ville ta livet av mig fick jag väl göra det, det var mitt val. Jag hade tydligen blivit sämre under mina dagar på sjukhuset men istället för att ta hand om mig skickade han hem mig. Så runt lunch packade jag ihop mina saker och lämnade sjukhuset med tårar i ögonen och en enda sak i huvudet: nu ska jag dö. Den här gången ska jag lyckas.

Allt slutade i alla fall med att mamma lämnade jobbet och kom och hämtade mig. Sedan dess har jag bott här hos henne & pappa. Mamma har fått sjukskriva sig och passar mig, ser till att jag överlever. Hon vaktar mig till och med när jag sover. Hela veckan har varit kaos. Mamma har ringt runt som en galning till landstinget, chefer, överläkare, psykologer, verksamhetschefen på sjukhuset – ja allt ni kan tänka er. Hon krigar som en tok för att jag snart ska få komma till behandlingshemmet. Jag slits mellan hopp & förtvivlan precis hela tiden. Det är som att vi kämpar i motvind jag & mamma, ingenting går enkelt nu. Men, nu är vi snart i mål. Vi tror det i alla fall. Det verkar som att jag blir inlagd redan nästa vecka, men efter de senaste dagarna orkar jag inte hoppas längre. Det är så mycket känslor i mig nu att jag knappt står ut.

Du tömde mig på allt, både styrkan & modet

20120902-193025.jpg

En ganska tung dag. Mycket ångest, hopplöshet och oro. Jag har i alla fall haft tre fina besök!!

Imorgon ska jag ta kontakt med landstinget igen. Samtal som jag alltid är så himla nervös inför. Jag önskar så av hela mitt hjärta att jag snart får komma till behandlingshemmet. Jag har blivit så dåligt behandlad av hur landstinget fungerar, så illa att jag höll på att dö. Därför vågar jag inte hoppas på att få ett bra besked imorgon, även om jag önskar så mycket att jag håller på att spricka.

Idag har jag längtat hem till min lägenhet och dessutom insett att risken är stor att jag aldrig kommer flytta hem igen. Det gör ont & gör mig så himla ledsen. Det suger så att jag aldrig har en trygg plats att knyta mig till. Min framtid är så oviss och ligger i andras händer. Det känns hemskt att mitt liv alltid bestäms av någon annan. Socialen, överläkare eller landstinget. Men som mamma sa, jag är för sjuk för att bestämma över mitt eget liv.

Jag hoppas bara att tiden kan få sjukdomar att stanna

20120831-195252.jpg

Idag känns det något lättare än igår. Dagen har flutit på ganska bra. Började med en promenad med personal, och det var SÅ skönt att komma ut. Kan inte med ord beskriva den känslan man känner när man får gå ut när man är inlåst. När personalen drar sitt kort och den tunga låsta dörren går upp.

Sen fick jag ett utbrott men min kontaktperson löste allt så att det kändes bättre igen. Vi hade efter det ett bra samtal. Han förstår mig så himla bra och tar mig på största allvar. Sen har jag träffat en läkare som har kollat på mina infekterade sår, som trots allt läker bra. Efter det kom min kära syster hit och nu på kvällen har jag haft besök av min fina vän Julia.

Nu väntar kvällsmat och sen ska jag försöka sova. Tack så himla mycket till er som kommenterar, peppar, tror på mig – både här på bloggen och på instagram. Jag läser varje ord med glädje. Jag hoppas så att jag snart ska vara tillbaka på banan igen. Fram tills dess är det bara överlevnad som gäller.

Det mesta är fel

20120830-195045.jpg
Snart är första dagen på psyket över. Den började med ett katastrofdåligt mående, sen blev det bättre, sen rann tårarna igen. Jag hatar att vara här, men min verklighet hemma med rakblad och överdoser är helvetet på jorden. Vart jag än är känns det så hopplöst & meningslöst. Nu på kvällen har mamma varit här. Stackars stackars mamma som trodde att hon skulle förlora sin dotter igår. Stackars mamma som tvingas se mig nu. Stackars alla i min närhet som måste uppleva detta hemska. Hur berättar man på ett bra sätt att man försökt ta livet av sig? Det går liksom inte.

Mamma fick mig att inse att jag kanske inte alls kommer hem nästa vecka. Om jag fortfarande är så suicidbenägen då kommer jag kanske bli kvar inlåst tills jag blir inlagd på behandlingshemmet, när det nu blir. Hur jag än gör och vart jag än befinner mig gör livet så ont att jag får ångestattack på ångestattack över att det är en ny dag imorgon. Det lättaste hade varit om mitt hjärta hade slutat slå igår. Säg vad ni vill, men jag hade gjort vad som helst för att slippa andas i detta sjuka jävla liv.

Läkarsamtal

20120830-120615.jpg
Nu har jag precis haft läkarsamtal. Det var en jättebra läkare och även om tårarna rann under hela samtalet kändes det bra. Då jag egentligen vägrar att vara här kom jag och läkaren överens om att jag ska stanna ett par dagar och vila upp mig, men om ingenting annat händer kommer jag med största sannolikhet bli utskriven någon gång under nästa vecka. Jag längtar redan så jävla mycket!! Det finns verkligen ingenting som är lika tråkigt som att ligga i en sjukhussäng och livet känns ju inte precis mer meningsfullt här. Så, nu ska kroppen och psyket få återhämta sig från överdosen och mina sår och brännskador på armarna ska få läka. Sen ska jag hem!!!

Fyra bilder från mina senaste timmar

20120830-092026.jpg
Insett att jag måste vara här. Jag måste vara här för att överleva. Fick höra på medicinakuten igår att mitt hjärta hade kunnat sluta slå. Men även om jag inser att jag måste vara inlåst så känns ingenting bättre för det. Sanningen är att jag inte vet om jag någonsin har hatat min verklighet lika mycket som nu.

Hej avd 81

20120830-025614.jpg

Klockan är snart tre och det är mitt i natten. Kanske har jag upplevt min konstigaste dag någonsin. Nu är jag nedbäddad i min sjukhussäng och trots att jag är så fruktansvärt trött så kan jag inte sova. Jag trodde aldrig att jag skulle bli inlåst igen, jag hade lovat mig själv att det inte skulle sluta såhär en gång till. Men nu ligger jag här på sjukhuset i en mörk sovsal med landstingets filt över mig, är ledsen men kan inte gråta. Åter igen en ny avdelningen, den här gången 81:an. Snart har jag provat sjukhusets alla psykiatriavdelningar. Men hur jävla skit allt än känns så kan det bara bli bättre. Det måste det helt enkelt bli om inte mina sjukdomar ska kosta mig livet.

Sjukhus igen

20120829-222727.jpg
Vilken hemsk kväll det blev. Jag tog en kraftig överdos och det slutade med att en ambulans kom och hämtade mig. Jag blev inskriven på medicinakuten med dropp och EKG. Jag fick dricka kol (det äckligaste i hela världen) och efter några timmar på medicin konstaterade läkaren att kroppen inte hade tagit någon skada då hjärtat slog bra osv.

Tyvärr skickades jag till psyk och sitter nu på akuten där och väntar på att få komma till en avdelning med ett LPT hängandes över mig. Varför ska livet göra så himla himla ont?

det finns stunder då jag inte orkar mer

Jag försöker andas, försöker stå ut, men mörkret äter upp hela mig. befinner mig i gränslandet, känns som att jag inte orkar en enda dag till. Allt med behandlingshem tar sån tid. landstinget går på semester, pappersarbetet och byråkratin håller på att ta mitt liv. psykiatrin skiter i mig, soc håller på att göra en anmälan, men på vilket sätt hjälper det mig? Självmordstankarna håller på att förstöra mig, överdoserna gör att jag tappar verklighetsuppfattningen. ändå försöker jag hålla huvudet över ytan, samtidigt som jag är drogad och sover bort flera dagar. Det finns ingenting som tar bort min ångest och hopplöshet längre. Rakbladen funkar inte men jag skär mig ändå. jag vet att hjälpen finns där framme, att den är på väg, men vägen dit är så lång och det känns som att jag inte står ut tills jag blir inlagd. Tar alldeles för många zyprexa och seriquel, är drogad, släcker cigarretterna på armen, skär mig, gråter, är deppig, kämpar mot självmordstankar, krigar och slåss. jag måste överleva ett tag till, jag måste. tack och lov så äter jag fortfarande bra i alla fall.

Studiebesök på behandlingshem

Igår var det verkligen en lång dag. Åkte hemifrån 05:50 och satte återigen nyckeln i låset 22:45. Av alla dessa timmar åkte jag tåg i tio, grät, skrattade, hade flera ångestattacker, fick massor med intryck, träffade nytt folk, pratade med mamma, drack kaffe i solen, var nervös tusen gånger om, släpade på en tung väska, var i många städer, åkte förbi ännu fler. Jag och mamma var alltså i Skåne och tittade på två behandlingshem. Det gick bra och antagligen väljer jag ett av ställena :)

Idag är jag typ tröttast i världen och ena sekunden känns detta jättebra och i nästa så tvivlar jag och vill inte alls bli inlagd igen och får för mig att jag kommer bli frisk på egen hand. Men, det vet jag innerst inne att jag inte kommer bli så nu KÖR vi! Jag har väl antagligen det jobbigaste året/åren framför mig men om detta blir min väg till ett friskare liv är jag säker på att det kommer vara värt varje sekund av kamp.

u p d a t e


Bild från we ♥ it & google.

Hej hej hej! Tänkte börja detta inlägg precis som så många andra bloggare gör, typ förlåt att jag inte bloggat osv. Jag känner inte längre för att blogga varje dag för skulle jag göra det skulle detta bli världens mest deprimerande blogg, och hur kul är det? Nej, jag mår inte så bra. I två dagar har jag varit riktigt dålig, men vad det beror på vet jag inte. Antingen har jag haft feber eller så har min kropp sagt ifrån efter för många dagar svält, för mycket laxerande tabletter och för mycket träning. I förgår sov jag i alla fall i 16 timmar och så fort jag lämnade sängen höll jag på att falla ihop i en rad svimningsattacker. Igår var det varit likadant och först nu idag börjar jag må lite bättre, fysiskt.

Min vardag består mest utav att träffa boendestöd, bråka om en potatis hit eller dit, en himla massa tvång, möten och hot om sjukhus. Sjukvården har släppt taget om mig i sju veckor (hej vad bra sveriges psykvård är!) så just nu är det soc som tänker dra med mig till akuten om jag inte blir bättre. Säger dem i alla fall, men det har dem ju sagt ett tag nu så jag är knappt rädd för ett LPT längre.

Hoppas ni mår bra finisar! Jag ska försöka kämpa på så gott det går och hoppas på att det inte är allt för lång tid kvar tills jag får komma in på ett behandlingshem. PUSS!

Läkarbesök och regn inom mig


jessi91 @ instagram

Idag har jag varit på läkarbesök med mamma. Kanske det jobbigaste men mest givande besöket på länge. Det var en ny läkare, en bra sådan, hon kunde verkligen sig grej. Hon provocerade mig för att få en reaktion. Och reaktion fick hon, jag både grät och var arg på henne. Men vi slöt fred och nu i efterhand förstår jag varför hon gjorde som hon gjorde.

Nu är det i princip bestämt att jag ska bli inlagd igen. Läkaren skulle göra sin bedömning angående behandlingshem och hon tyckte precis som alla andra inom vården och soc: Det finns inget annat alternativ. Jag vet inte om jag ska vara glad eller ledsen men jag är nog båda delarna. Jag är glad att jag ska få hjälp men så ledsen för att behöva lämna mitt liv här och flytta. Jag är så ledsen över att jag aldrig blir frisk och att jag åker in och ut på sjukhus år efter år.

Jag har också fått höra idag att jag måste vara i skick för att få komma in på ett vårdhem. Alltså, om jag fortsätter gå ner i vikt som jag gör nu finns det risk att jag hamnar på akuten innan jag är redo för ett behandlingshem. Läkaren vägde mig och det var ner ner ner. Ganska mycket ner. 10,2 kilo minus på bara några få veckor. Och akuten är det sista stället jag vill hamna på så jag önskar så innerligt att jag lyckas hålla mig på fötterna tills det är dags att läggas in.

Jag har också fått information om min medicin. Jag har under sju år provat de flesta antidepressiva mediciner utan resultat, och nu är det inte bara jag och min familj som är förbryllade utan också vården. De misstänker nu att jag tillhör en grupp (10%) som helt enkelt inte får effekt av mediciner. Antagligen stöter levern bort den antidepressiva medicinen i kombination med att min epilepsimedicin bryter ner den. Min Cymbalta ökades i alla fall till 120 mg men hoppet att det ska hjälpa mig är inte så stort.

Läkaren trodde också att jag lider av PTSD, Posttraumatiskt stressyndrom, en diagnos man kan få om man utsätts för ett trauma, något jag råkade ut för vid 13 års ålder, och det var i samband med det jag blev sjuk.

Sen ville läkaren kolla på mina nya skärsår och då hon tyckte att dem glipade för mycket blev jag ihop plåstrad och har nu åter igen bandage runt armen.

Jahapp, det var det läkarsamtalet. Jobbigt, bra och långt. 

Mitt svåraste beslut


Jag tvekar och tvivlar. Ringer till olika behandlingshem runt om i Sverige. Får information, möts att trevlig personal. Möten med soc och sjukvården. Kontakter från landstinget. Jag blir sämre för varje dag som går. Rädd för LPT, rädd för en sommar på sjukhus. Försöker leva varje dag så bra jag kan, njuter av sekunder av frihet då jag inom den närmsta tiden kommer bli inlagd. Hur, när och var vet jag inte än.

Jag har i alla fall hittat ett par behandlingshem som verkar bra och som det ser ut nu kommer jag flytta till Skåne eller Västervik. Känns så himla hemskt att behöva lämna mitt kära Göteborg, mina vänner, min familj, min lägenhet. Jag kommer tvingas lämna allting, men jag vet att det kommer finnas kvar om något/några år då jag blir utskriven och får komma hem igen. Men att fatta ett sånt här beslut är nog det svåraste och jobbigaste jag har gjort, och även om jag tänker på det dygnet runt har jag inte riktigt förstått att jag ska bli inlagd igen. Framför allt inte att jag ska bli inlagd så många mil ifrån mitt hem, och inte heller så länge. Den närmsta tiden kommer gå åt till att ta tåget fram och tillbaka genom Sverige för att göra studiebesök på de olika hemmen. Och förutom alla möten med myndigheter som väntar mig så ska jag försöka ha roligt. Njuta varje dag av att vara fri. Så fri man nu kan bli med alla tvång som hör sjukdomarna till.

afraid

Mina vänner är så rädda. Många tycker att jag borde lämna min lägenhet och hamna på sjukhus igen. Inte för att bli frisk, utan för att överleva. En mamma som är så himla rädd att jag ska skära för djupt igen, på fel ställe och bli liggandes. Kanske tar mitt liv slut där och då. Hon är så rädd om min kropp som inte får näring, så rädd för min epilepsi. Jag själv plågas av självskadetankar, men jag vågar inte just nu, orkar inte hamna på akuten igen. Jag är så rädd för mitt LPT som hänger över mig, så rädd för att socialens hot ska bli verklighet.

Förutom att jag och alla i min närhet är så rädda försöker jag fortsätta leva. Göra saker jag tycker om, andas och njuta av att vara hemma då jag är så himla rädd för att jag snart är inlåst igen.

ps. tack för alla jättefina ord ni gett mig. ♥