en dröm

Ibland. Då och då men ganska sällan kan jag få självskadetankar, längtan, impulser. Inatt drömde jag att jag skar mig i handleden. Allt var så verkligt. Jag hade varit fri lika länge som nu, och sedan föll jag dit igen. Det var hemskt. Fruktansvärt hemskt och varje gång jag får en självskadelängtan kommer jag tänka tillbaka på känslan jag hade i drömmen. För det är aldrig värt det, att skada sig själv.

flashbackkänsla

Idag när jag gick inne på Gina Tricot i Borås fick jag någon flashbackkänsla om hur det var att ha skärsår på armarna under den varma vinterjackan. Hur ont det gjorde dagarna efter, hur jävligt det kändes när varet och blodet klibbade mot kläderna eller bandaget. Det var längesedan jag upplevde den känslan, hur skit det var då. Och jag är glad för det, så fruktansvärt glad. Att jag är över femton månader fri och att det tillslut gick att säga hejdå till rakbladen och självskadebeteendet.

Jag har precis bytt bandage på knät som jag skadade i förrgår. Det varar. Och blöder. Så mycket att kompressen satt fast i såret. Tänk att det var min vardag i nio jävliga år. Blod och skit och sår. Byta bandage, rengöra, dölja, ha ångest. Att jag, jag jag jag tog mig ur mitt självskadebeteende är det bästa som har hänt mig. För jag jag jag bevisade att det gick. För mig själv och alla andra. Och ni, allt går. Egentligen kan vi klara precis vad som helst.

Fick förövrigt en fråga här på bloggen någon av juldagarna. Om jag inte skämdes över att visa upp mina ärrade armar inför så många. Nej, varför skulle jag göra det? Istället för att skämmas är jag så förbannat stolt över att jag lyckades vända håll och lämna det där bakom mig. Kämpa mig fri. Och att jag idag kan leva med allt det svåra jag har gått igenom.

du kanske aldrig blir redo

År in och år ut. Olika psykologer, avdelningar, öppenvårdsmottagningar. Ingenting blev bättre och hoppet var trasigt och försvunnet. Vad spelade det för roll vad min psykolog eller sjukhuspersonalen sa? Jag var ändå inte redo. Inte redo att lämna anorexian, självskadebeteendet. Jag var inte redo att bli frisk och heller inte redo att våga förändra mig själv.

Det kändes ibland som att jag varje dag i flera år väntade, på att bli redo att lämna det sjuka, kämpa och förändras. Sedan insåg jag, jag blir aldrig redo.

Jag tror inte att man vaknar en dag och känner, nu är jag redo att förändra mig själv. När jag för tre veckor sedan satt med mina kontaktpersoner här på behandlingshemmet och var sekunder från att tvångsomhändertas så var jag allt annat en redo att börja äta. För den här gången, just den här sjuka gången skulle jag lyckas. Jag skulle bli smalast i världen och jag skulle inte bli nöjd innan hjärtat slutade slå. Jag ville egentligen inte dö. Trots att läkaren sa det till mig, att jag höll på att göra just det. Ta livet av mig själv. Mina organ skulle lägga av. Jag åt för lite, men framförallt – jag drack inte. Ett långsamt sätt att dö. Trots att jag inte ville göra det. Jag höll på att döda mig själv, men jag ville leva. Ett tydligt bevis på att hjärnan inte kan tänka logiskt när man är kraftigt uttorkad och inne i svält.

Sedan började jag äta igen. Dricka igen. Men jag var inte redo. Men, jag insåg för längesedan, någonstans i en sjukhussäng, att redo blir man aldrig. Ibland måste man göra det i alla fall. Om LPT aldrig hade blivit ett faktum och om jag hade fortsatt att leva som jag gjorde så hade jag hunnit dö innan jag blev redo att överleva. Vänta därför inte på den dagen då det kommer kännas bra att förändra ditt liv. Ibland måste man göra det i alla fall. Jag var inte redo för tre veckor sedan, men när jag väl tog steget så blev jag redo. För jag ville ju inte dö.

några som är värda att dela igen

Nu när jag kämpar för att bli frisk igen så tänker jag ju på så mycket bra saker som jag vill säga till er. Men då jag har gått den här vägen så många gånger så har jag redan sagt så mycket. Därför vill jag ikväll dela några av mina videoinlägg som kan vara bra och tänkvärda. Jag får ju dessutom nya läsare hela tiden så ibland kan det kanske vara bra att gå tillbaka i arkivet och dela vissa inlägg. Ikväll får ni några av mina videoinlägg som jag tycker är viktiga!

[videofyme id=”660552″ class=”aligncenter”]

 

[videofyme id=”680672″ class=”aligncenter”]

 

[videofyme id=”696449″ class=”aligncenter”]

 

[videofyme id=”747768″ class=”aligncenter”]

 

[videofyme id=”775690″ class=”aligncenter”]

 

svar på frågestunden – psykisk ohälsa i allmänhet

Hur vet man när man har rätt inställd dos av sin medicin? Tar man ett blodprov för att ”se” om det är rätt dos eller är det bara patientens upplevelse och känsla som vittnar om rätt dos och kan man som läkare tro på detta till hundra procent? Man kanske inte vet hur det ska kännas och då säger man att medicinen inte hjälper och så får man högre och högre dos tills man är helt väck?
SVAR: Det är lite svårt det här med rätt dos då man i första hand måste gå på patientens upplevelse. Sedan har ju läkaren riktlinjer för vilka doser som ska användas i samband med olika mediciner och problem. Det jag menar är, att läkaren ska inte höja och höja och höja tills patienten blir ”väck”, utan får inte patienten effekt på ungefär den dosen som läkaren har som riktlinje så får man kanske istället testa att byta medicin. Sedan finns det ju mediciner som påverkar en väldigt mycket, alltså att man till exempel kan tappa verklighetsuppfattningen, men det handlar mer om medicinen i säg och inte att läkaren har skrivit ut en på tok för hög dos.

Att följa upp medicineringar är väldigt viktigt för att kunna justera doser och eventuellt mediciner. Men helt lätt är det som sagt inte då läkaren i första hand måste utgå ifrån vad patienten tycker. Ibland kan man ju som patient ha väldigt höga förväntningar på en medicin också, och om man då inte får den effekten så kan man ju tycka att medicinen inte alls fungerade trots att den egentligen gav någon effekt. Men regelbundna läkarsamtal om medicinering är bra för att man som patient ska må så bra som möjligt på sina eventuella mediciner.

Hur upplever man sig själv och omgivningen när man är full av lugnande mediciner? Är känslorna helt avstängda, synintrycken helt fel, hörseln helt dov/förstärkt, kan man ta instruktioner, känner man vad mat smakar och känner man själv att man gör saker i slow motionen? Hänger hjärnan med när man talar?
SVAR: Detta beror mycket på vad det är för mediciner vi pratar om. En del människor går på såpass tung medicinering och kan säkert har svårt att uppleva omgivningen och sig själv ”korrekt”. Jag själv har aldrig varit så tungt medicinerad och har därför svårt att svara på frågan. Men det kan absolut vara så, även om det inte är någonting man strävar efter.

Kan man välja om man vill ha manlig eller kvinnlig personal vid till exempel dusch och toalettbesök när man har vak?
SVAR: Det kan säkert se olika ut på olika avdelningar. Men i den mån det går kan man nog på många ställen försöka göra som så att man får en personal av samma kön vid till exempel dusch och toalettbesök. Jag har bara haft vak när jag varit inlagd på BUP:s slutenvård, och där jobbade det mest kvinnor. Jag fick i alla fall ha kvinnliga hos mig när jag gick på toaletten och duschade. Hur det fungerar exakt på vuxenpsykiatrin vågar jag inte svara på då jag aldrig har haft vak där. Men jag kan tänka mig att de försöker lösa det i den mån det går!

Berätta om olika graderna av vak! Vad ingår i dessa och varför får man inte gå på toaletten i fred? Hur nära är personalen i dessa privata situationerna?
SVAR: Jag har egentligen inte har mycket erfarenheter utav vak. Jag hade det när jag var inlagd på BUP:s slutenvård med grunden att jag hade såpass starka självskadetankar och självmordstankar. Jag fick då gå på toaletten och duscha med övervakning, så jag hade inte så mycket privatliv. På nätterna hade jag inte vak utan extra tillsyn, vilket innebar att personalen tittade till mig var femte till tionde minut. Varför man får vak kan såklart bero på olika saker, men ofta handlar det om att man är en fara för sig själv på något sätt, och jag tror att det också är anledningen till varför man inte får gå på toaletten ifred. Det handlar om ens egna säkerhet och om det går rätt till – för patientens bästa.

Hur tycker du att man ska bemöta en självmordsbenägen person? Kan man säga något fel som kan trigga personen att faktiskt begå självmord?
SVAR: Om man möter någon som är självmordsbenägen tycker jag att det är viktigt att söka hjälp på psykiatrin, direkt. Jag tycker också det är viktigt att inte lämna personen ensam. Det kan vara bra att ha en positiv syn på livet, även att det kanske inte hjälper så mycket att höra ”Allt kommer bli bra”. Men att säga till exempel ”Ja, livet är verkligen skit” är ju inte bra. Att inte lägga skuld och bli arg på personen som är självmordsbenägen tycker jag också är viktigt. Att finnas där som medmänniska kan hjälpa mycket, och som sagt, att söka hjälp tillsammans.

Om man vill testa sig för en diagnos, hur går man till väga då? Pratar man med sin psykolog/kurator/läkare eller är det på kuratorns initiativ det ska vara i så fall?
SVAR: Om man vill testa sig för en diagnos så låter det jättebra att ta upp detta med sin läkare eller psykolog. Det behöver inte vara på vårdens initiativ. Om man inte har någon vårdkontakt sedan tidigare kan man kontakta sin vårdcentral eller till exempel ungdomsmottagningen. I många delar av Sverige kan man också kontakta barn- eller vuxenpsykiatrin på egen hand och be om hjälp eller utredning.

Jag mår sjukt dåligt! Jag vet inte vad jag ska göra. Har du något tips?
SVAR: Att må så dåligt är en kamp, verkligen. Men det går att må bättre igen. När man har det så svårt så rekommenderar jag att söka professionell hjälp. Beroende på ålder så kan man söka hjälp på BUP, vuxenpsykiatrin, sin vårdcentral eller till exempel ungdomsmottagningen. Att gå och prata med någon och få tips och råd för hur man kan hantera sitt mående kan hjälpa mycket. Sedan är det också bra att försöka få stöd i sin omgivning. Att prata med en vän, lärare eller till exempel förälder kan vara skönt.

En annan sak som har hjälpt mig väldigt mycket till att må bättre är att göra saker som jag finner glädje och värdighet i. Till exempel så mår jag väldigt bra utav att hålla på med välgörenhet och hjälpa andra, och att jag har börjat göra det stärker mig som person men det får mig också att må bra och inse att det är värt att kämpa för livet. Om du som skrev frågan eller du som läser behöver eller vill ha ett mer privat svar eller stöd så driver jag en jourmejl där jag stöttar människor som har det svårt. Du når mig på enflickasomarstark@hotmail.com ♥

Jag är hatad i skolan och det får mig att må dåligt. Vad ska jag göra?
SVAR: Det låter inte alls bra. Mobbning och dåligt mående är svåra saker, men det går att må bättre. Om man är mobbad eller har problem i skolan tycker jag att det är viktigt att prata med skolan om detta, med till exempel rektorn eller annan ansvarig. Mobbning ska aldrig tolereras även att jag vet att det förekommer överallt och att många skolor har svårt att få ordning på det. Men ett viktigt steg är trots allt att prata med ansvariga för skolan.

Ditt dåliga mående behöver man också ta hand om, verkligen. För ingen ska behöva må dåligt. Som jag svarade i frågan ovanför så tror jag att det är viktigt att söka professionell hjälp. Beroende på ålder så kan man söka hjälp på BUP, vuxenpsykiatrin, sin vårdcentral eller till exempel ungdomsmottagningen. Det kan också vara bra att försöka få stöd i sin omgivning. Att prata med en vän, lärare eller till exempel förälder kan vara skönt. Om du som skrev frågan eller du som läser behöver eller vill ha ett mer privat svar eller stöd så driver jag en jourmejl där jag stöttar människor som har det svårt. Du når mig på enflickasomarstark@hotmail.com ♥

Jag känner mig tom inombords och jag vill dö. Jag hatar mitt liv! Vad ska jag göra?
SVAR: Att vilja dö är en fruktansvärd känsla. Att hata sitt liv och må så dåligt är hemskt. Men det går att bli bättre. Om man har starka självmordstankar eller tror att man är en fara för sitt eget liv anser jag att man borde söka hjälp akut för att få en bedömning av en läkare. Om man är under arton år kan man söka hjälp på BUP:akuten och om man är över arton år, på psykiatrins akutmottagning. Sedan är det också viktigt att man får en mer långvarig behandling på en öppenvårdsmottagning, så att man kan jobba med sig själv och må bättre. Det går verkligen att må bra igen, även när livet känns som mörkast.

Om du som skrev frågan eller du som läser behöver eller vill ha ett mer privat svar eller stöd så driver jag en jourmejl där jag stöttar människor som har det svårt. Du når mig på enflickasomarstark@hotmail.com ♥

Har du tips på hur man vågar öppna sig mer för sina nära och kära?
SVAR: Jag tror att detta är lite av en vanesak. Det kan kännas jätteläskigt att prata om det som är svårt, men ju mer man gör det – desto lättare blir det. Förut var jag väldigt stängd kring min psykiska ohälsa, men sedan jag valde att bli öppen med det kan jag inte längre tänka mig hur det är att inte prata om det. Sedan är man värd att få stöd från sin omgivning, och det kan underlätta ens mående och då är det värt det. Ett tips, om man har svårt att börja prata om det, kan vara att skriva om det till en början. Att man skriver om hur man mår eller tänker och ger detta till någon i sin omgivning som man skulle vilja vara mer öppen till. Sedan, när personen eller personerna mer vet om hur du har det kan det vara lättare att prata om det. Men som sagt, jag tror att detta är en vanesak som man vänjer sig vid när man väl vågar ta steget och börja prata om det. Inte alltid så lätt, men det går. Ibland kan det vara lättare också om man får en fråga. Till exempel om någon frågar hur du mår så kan det vara lättare att svara än att själv börja prata om det. Om man tror att man skulle ha lättare för det så kan det vara en idé att be sina närstående att fråga. Om hur du har det, vad du tänker på eller något i den stilen. Det kan också vara bra att tänka på varför man inte vågar prata om det. Handlar det om rädsla över någonting? Om man blir medveten på varför man tänker eller gör som man gör, så kan det också vara lättare att bryta mönstret och göra annorlunda.

Hur gör man om man upplever att man inte alls får den hjälp man behöver?
SVAR: När jag var inlagd på avd 336 fick jag lära mig en sak. Det är viktigt att vara kräsen inom vården. Om man upplever att man inte får den hjälpen man behöver, eller om man till exempel inte trivs med sin psykolog så är det viktigt att man begär att någonting annat händer. Till exempel att man får en annan vårdform eller får byta psykolog. Om man till exempel går hos en psykolog men anser att man inte får den hjälpen man behöver så är det bästa att ta upp detta med vårdenheten. Antingen sin psykolog, läkare eller ansvarig. Det kan också vara bra att tänka på frågan: ”Vad skulle jag behöva för hjälp för att må bättre?”. Det är inte alltid man finner ett svar på frågan, men kanske kan man få någon idé om vad man tror skulle krävas. Kanske behöver man fler samtal i veckan, få testa på någon form av dagvårdsenhet eller någonting annat. Om man har ett förslag på vad man skulle vilja eller behöva ha för vård så är det inte fel att berätta detta för sin vårdkontakt och faktiskt begära att man får testa någonting annat. Glöm aldrig att det är dig och ditt liv det handlar om! Du är värd att få den hjälpen du behöver, men ibland måste man kriga för att det ska bli så!

Om man behöver prata mitt i natten, vad gör man då? Jag tänker på att BRIS stänger klockan 22?
SVAR: Det finns flera ställen man kan ringa till mitt i natten för att få stöd. Jag har skrivit ett inlägg om olika stödorganisationer som ni finner HÄR, men här har ni lite olika ställen som man kan ringa till på nätterna. Du kan klicka på rubriken för varje ställe för att komma till deras hemsida om du vill läsa mer.

KYRKANS JOURTJÄNST
Du behöver inte vara religiös för att ringa hit. Jourtelefonen försöker hållas öppen dygnet runt, året om, men ibland kan man komma till en telefonsvarare eller om det är många som ringer kan det tuta upptaget. Om du väljer att ringa hit utan att få svar, testa någon av nedanstående stödorganisation ↓
Telefonnumret till kyrkans jourtjänst är: 031-800 650

JOURHAVANDE MEDMÄNNISKA
Mellan klockan 21-06 året runt kan du ringa hit. Du är alltid anonym och de som svarar har genomgått en grundutbildning men är annars helt vanliga människor. Du kan prata om precis vad som helst.
Telefonnumret till jourhavande medmänniska är: 08-702 16 80

SOS ALARM
Faktiskt så erbjuder SOS fler tjänster än det man kanske vanligtvis tänker. När man ringer SOS kan man be att få bli kopplad till jourhavande präst för att prata om vad som helst. Dygnet runt, året runt.
Telefonnumret till SOS är som de flesta vet: 112

svar på frågestunden – psykisk ohälsa hos mig

jag

Har du fått bra hjälp att hitta rätt medicin för just dig eller har du fått vara ”försökskanin” och provat ut under lång tid?
SVAR: Jag har varit lite som en försökskanin. Tillslut har jag fått förklarad för mig att jag antagligen tillhör en grupp som faktiskt inte får full effekt av mediciner. När jag var fjorton år fick jag min första antidepressiva medicin och sedan dess har jag gått igenom de flesta mediciner, utan större resultat. Det har testats och testats men vi hittade ingen som hjälpte mig, som fick mig att må lite lite bättre. Det har varit påfrestande då man gång på gång slitits mellan hopp och förtvivlan. När jag kom till behandlingshemmet satte läkaren ner foten och vi bestämde oss för att sluta testa. Att det som tagit sju år skulle vara slut. Det gav blandade känslor. En del av mig blev arg för att vi skulle ge upp, en annan del blev så otroligt glad. För jag orkade egentligen inte hålla på mer. Att sätta in och ut medicin i flera år blir påfrestande både för kroppen och mentalt och idag är jag så tacksam för att någon satte stopp för det, att jag skulle slippa utsättas för det något mer. Och dessutom bevisade jag att jag kunde må bra utan att ha en helt fungerande medicin! Visst äter jag antidepressiva mediciner idag, men jag tror inte alls att det är dem som har hjälpt mig, utan det är mitt jobb med mig själv då jag aldrig har märkt någon skillnad alls när jag testat mediciner under alla dessa år.

Har du blivit kär i personal någon gång och hur hanterar man det?
SVAR: Nej, det har jag aldrig blivit. Men jag har blivit förälskad i en annan patient en gång. Det var faktiskt fint och jag tänker på honom ibland. Han var så snygg och så snäll mot mig. Hur man hanterar om man blir kär i en personal är ganska svårt att svara på. För det är viktigt att tänka på sitt tillfrisknande och det stödet man behöver. Om kärleken gör att man inte kan få rätt vård är det ju inte bra. Men som jag brukar säga – känslor är känslor. Så kommer det alltid vara, och man kan ju inte bestämma vem man blir kär i. Men som sagt, jag tror att det är viktigt att tänka på den vården man får. För den är viktig. Och det är viktigt att det fungerar. Sedan beror det ju mycket på situationen tycker jag. Ibland får man kanske ”nöja” sig med att vara lite småförälskad :)

Har du fått ECT? Och hur upplevde du det före/efter? Biverkningar?
SVAR: Nej, det har jag inte. Det diskuterades en gång, men det blev aldrig så. Så mina upplevelser och biverkningar blir svårt att svara på.

Hur fick du veta att du har borderline? Vad var det som fick dig att börja misstänka det? Hur testades det? Hur lång tid tog det innan du fick diagnosen? Hur vet man om man har borderline?
SVAR: När jag var inlagd på avd 336 fick jag diagnosen. Jag hade aldrig misstänkt borderline själv, även om man tidigare hade uppmärksammat att jag hade en instabil personlighet. Jag låg inne på avdelningen i över tre månader och under denna tiden observerade personalen och läkaren mitt beteende och det var då de misstänkte att jag hade borderline. När de berättade för mig så fick jag göra olika tester i form utav frågor, och tillsammans med dem och observation på mitt beteende så fick jag diagnosen.

För att få reda på om man har borderline så behövs det göras en utredning av läkare och psykolog/terapeut. Om man misstänker det själv så är det inte fel att ta upp det med vården för att få en utredning. I samband med att jag var inlagd så var det ju ganska ”lätt” att se hur jag betedde mig i vardagen och då också lättare att veta om jag hade diagnosen eller inte. När jag fick diagnosen var jag ganska förvirrad över den, men det är ett par år sedan nu och jag inser ju att jag har många av de problem som är vanliga i samband med borderline. Det har personalen på mitt behandlingshem också uppmärksammat. Som jag berättade för ett par dagar sedan så blir alltid min borderline värre i samband med ätstörningar, så jag hoppas att jag ska bli lugnare och mer stabil nu när jag börjat äta igen.

Har du legat bältad någon gång? I så fall, vad var orsaken till det? Kan man be om att få bli lagd i bälte eller är det alltid förenat med en tvångsåtgärd? Finns det något bra med detta eller är det bara så hemskt som alla tidningar skriver? Hur länge får man ligga så och finns det personal i rummet hela tiden om man behöver hjälp? Vad gör man om man måste kissa?
SVAR: Jag har aldrig legat bältad och har då svårt att svara på detta då jag inte har några egna erfarenheter. Jag ser bältning som en tvångsåtgärd som dessutom är hemsk. Men absolut, kanske kan det krävas ibland. Men exakt hur det går till har jag svårt att svara på!

Hur länge har du haft din sjukdom?
SVAR: Jag har ju haft en del sjukdomar och diagnoser genom åren. Sedan jag var fjorton fram tills förra året när jag var tjugoett har jag haft olika depressionsdiagnoser. När jag var arton drabbades jag av ätstörningar och när jag var nitton fick jag diagnosen borderline. Jag har ju också hjärnsjukdomen epilepsi sedan ett par år tillbaka.

Hur började allting?
SVAR: När jag var tretton-fjorton kom jag i kontakt med en kille på internet som utsatte mig för hot och trakasserier. Då började jag få mycket ångest och blev deprimerad. I samband med detta började jag att skada mig själv och kom in i sjukvårdskarusellen via barnpsykiatrin. Om detta är anledningen till alla år med psykisk ohälsa vet jag inte. Kommer antagligen aldrig få ett svar på det heller, och faktiskt så varken vill jag eller orkar tänka på det. Det var då, nu är nu. Jag vill se framåt och fortsätta utvecklas till att bli stabil och må bra. Att drabbas av psykiska sjukdomar kan man göra vare sig man utsätts för något speciellt i livet eller inte. Det kan drabba vem som helst – närsomhelst. Och jag tror att det är viktigt att tänka på det, för väldigt ofta vill man ju hitta en förklaring på det som sker. Ibland finns det inget enkelt svar på varför man blir sjuk.

Varför ser du dig själv som ett offer?
SVAR: Det gör jag inte. Jag har bara mått väldigt dåligt, varit rädd och ledsen och arg.

Hur fick du diagnosen dystymi? Hur gick utredningen till och vad har du fått för hjälp för den?
SVAR: När jag var fjorton fick jag diagnosen depression. Den diagnosen hade jag sedan i många år, men jag kände aldrig att det stämde på mig. När jag var arton kontaktade jag vuxenpsykiatrin och fick då komma till ett utredningscenter på sjukhuset. Där gick jag några veckor, träffade en underbar mentalskötare och en jättebra läkare. Efter att ha pratat om min situation och svarat på många frågor fick jag diagnosen dystymi som brukar kallas för kronisk depression. Jag hade aldrig hört talas om diagnosen innan, men när jag fick den så kände jag att ja, det här stämmer på mig. Och det var en väldig lättnad eftersom jag hade gått med fel diagnos i många år. Då jag hade ett svårt självskadebeteende fick jag chansen att börja på dagvård med DBT vilket hjälpte mig till viss del. Som jag har berättat här ovanför så har jag ju också gått igenom många försök till att hitta en bra antidepressiv medicin då det brukar vara framgångsrikt att behandla dystymi med antidepressiv medicin.

Idag har jag inte längre diagnosen dystymi. I vintras blev jag friskförklarad från allt som heter depression och det känns otroligt bra! I många år fick jag höra att jag antagligen aldrig skulle kunna bli frisk från min depression, men allt går om man vill! En sak som hjälpte mig mycket var att börja göra saker som jag tyckte om och som jag verkligen brann för. Det gav mitt liv mening och lycka! Sedan har jag ju fortfarande depressionsproblem i perioder, men det är hanterbart.

Finns det något speciellt du gör när du märker att mörkret kommer?
SVAR: Jag brukar ta hand om mig själv. Göra det där som jag mår bra utav. Ibland tittar jag på film, lyssnar på bra musik, skriver ner saker som jag tycker om i mitt liv, går till personalen eller ringer mamma. Och också – jag tillåter mig själv att vara ledsen. Jag tror att det är viktigt, att inte alltid tvinga bort alla mörka känslor. De måste få finnas med en, men utan att skada en. Ibland om jag känner mig arg eller ledsen på någonting så sätter jag mig och skriver ner det. Det är så himla skönt att göra det, att få ur sig det. Det kan hjälpa mycket! Och så kommer jag ihåg en viktig sak – Mörkret går alltid över. Hur jävla skit och hopplöst allt än kan kännas så kommer det bli bättre igen.

Vem är du utan dina diagnoser?
SVAR: En glad tjej som pratar mycket och skrattar ännu mer. Jag älskar att hjälpa människor, äta choklad, köpa fina strumpbyxor, träffa vänner och läsa. Men den här tjejen är jag också med mina diagnoser. För jag är jag, med eller utan sjukdomar. Det finns inte ett jag utan diagnoser, och ett jag med diagnoser. Det är samma person. Jag är en känslig människa som gråter till sorgliga filmer och som kan bli arg utan anledning. Jag är väldigt mycket, men jag kommer aldrig bli mina diagnoser. Men absolut, de senaste månaderna när jag har haft svåra ätstörningar så har jag ju varit någon annan, inte hon som jag beskriver här. Så på ett sätt så förändrar vissa diagnoser mig. Men idag, nu, så har jag både borderline och ätstörning som diagnos – men jag är glad, skrattar mycket, äter choklad, köper fina strumpbyxor och allt det där. Alltså, jag är jag.

Är det du eller är det någon av dina diagnoser, psykiska som fysiska, som bestämmer i ditt liv?
SVAR: Just nu är det jag! Bara jag! Jag har ätstörda tankar nästan hela tiden, men de får inte bestämma. Jag äter det jag vill och jag slår bort allt det negativa. För en vecka sedan hade jag svarat annorlunda på frågan. För en vecka sedan var det bara ätstörningen som bestämde. Nu har jag kontroll, och jag är lycklig! Vägen tillbaka är krokig och säkert lång, men jag har bestämt mig och då klarar jag det, det är jag helt säker på!

Hur mycket av din identitet sitter i diagnoser?
SVAR: För ett år sedan, mycket. Idag, lite. Självklart är en del av min identitet mina diagnoser, alltså mitt sätt att vara, känna. Idag ser jag mig som en positiv tjej som har svårigheter. Och jag har accepterat att jag de senaste månaderna har varit väldigt sjuk. Men trots att jag har genomgått en period med ätstörningar så inser jag nu i efterhand, nu när jag har bestämt mig för att bli fri, att den vanliga och friska Jessica som jag var i vintras – hon har funnits hela tiden, jag har bara inte hittat henne. Som jag sa till min terapeut idag, det känns som att livet har varit pausat i flera månader. Nu har jag tryckt på play igen och hittat tillbaka till hon som jag var i vintras, hon som jag älskade så mycket. Nu är jag sprallig, älskar livet och njuter av att leva. Och att äta choklad!

Vad för ansvar tar du för ditt tillfrisknande när du hela tiden skyller i från dig på dina diagnoser?
SVAR: Jag erkänner att jag inte har gjort speciellt mycket för mitt tillfrisknande det sista halvåret. Fram tills i tisdags då jag började kämpa igen till tvåhundra procent. Och det är precis det jag kommer fokusera på, att jobba framåt. Kämpa vidare nu. Och skyller och skyller, det vet jag inte om jag gör. Jag har haft en jävlig ätstörning. Och en jävlig borderline. Diagnoser som beskriver hur jag reagerar och beter mig. En del av mig. Men jag är inte mina diagnoser. Självklart var det JAG som slutade att äta, men inte bara sådär, utan det finns en förklaring – en ätstörning. Men det är också viktigt att komma ihåg att det var JAG som valde att börja äta och kämpa mot att bli fri.

Hur många gånger har du blivit magpumpad?
SVAR: Ingen gång alls tack och lov!

Vad får din familj för hjälp?
SVAR: Min mamma har lite kontakt med min terapeut då och då, men annars får dem ingen hjälp.

svar på frågestunden – självskadebeteende

Har dina självskadetankar kommit tillbaka i samband med ätstörningen – alltså påverkar ätstörningstankarna även de andra självskadetankarna, som till exempel att skära sig?
SVAR: Ja, det har blivit jobbigare helt klart. Då jag har fått ett stort ångestpåslag i samband med ätstörningen så har jag också fler tankar på att skära mig för att få bort ångesten som jag känner i samband med mat och vikt. Som jag berättat innan så blir alltid min borderline värre också när jag inte får tillräckligt med näring, och då ökar också mina självskadeimpulser. Men det känns så himla underbart att jag trots allt kan stå emot både ångesten och impulserna för jag är nu över fjorton månader självskadefri och jag tror och hoppas att jag aldrig kommer falla tillbaka till rakbladen.

Hur många gånger har du tvingats sy i samband med ditt självskadebeteende?
SVAR: En endaste liten fjuttig gång även om det har behövts några fler gånger. Kom ihåg att självskadebeteenden inte är någon tävling och att någon som rispar sig kan må lika dåligt som någon som måste sy varje dag.

Har du något tips för att dölja märken efter självskador? Jag längtar efter att ha t-shirt, men det går inte. Kan man skrapa armen mot grus så att det blir andra märken istället?
SVAR: Tyvärr så låter det inte som en bra idé att skrapa armen mot grus. Det man kan göra är ju att laserbehandla ärren eller till exempel tatuera över dem. Men det går också att lära sig att leva med dem, att acceptera och stå ut med att de finns med en varje dag. Jag har lärt mig att leva med mina ärr och skäms inte över dem idag. Vissa dagar är det åt helskotta jobbigt, andra dagar tänker jag inte på det. Varje enskild person får dock ta ett beslut över hur man vill göra. Om man vill behandla det genom till exempel laser eller tatueringar, eller om man väljer att leva med att de syns.

När du visat tröjor eller bilder på dig så har du ofta ut ena armen, är det för att visa dina ärr på överarmen? Är du stolt över dina ärr?
SVAR: Helt ärligt, jag hade en period när jag hade svårt att skiljas från mitt självskadebeteende. Då jag fortfarande älskade det och saknade det. Medvetet håller jag nog inte ut armen för att visa mina ärr, men omedvetet kan det kanske vara så. Har aldrig tänkt på det. Men jag vet att jag ibland har älskat mina ärr och hatat världen för att jag inte gjort några nya. Så ser jag det absolut inte idag. Idag önskar jag att jag var helt fri från ärr. Mina ärr är ingenting jag är stolt över i sig, förutom att de faktiskt är ett bevis på styrka. Åtta år med rakblad och nu helt fri! Det är någonting att vara stolt över.

Jag slutade skada mig själv i januari i år. Hade ett litet återfall i april, men är annars helt ren. Nu har jag börjat må mycket sämre igen och de senaste veckorna har jag fått en intensiv längtan efter att skära mig, bränna mig, ta mer medicin än vad det står på receptet och så vidare. Hittills har jag lyckats hålla mig till att bara riva mig själv med naglarna, men det trycker på hela tiden och det är oerhört frustrerande att hela tiden längta efter något som jag egentligen vet att jag inte vill ha. Har du några tips på hur man kan hantera de här känslorna?
SVAR: Den där självskadelängtan är otroligt jobbig. Både tankemässigt och känslomässigt. När jag får självskadetankar och impulser tänker jag mycket på vad jag skulle förlora om jag började igen. Och jag vet så väl att det inte finns någonting som heter ett snitt. Det är ju så farligt lätt att fastna i det om man väl börjar. Att skriva en för- och nackdelslista på att självskada respektive inte självskada kan vara en bra idé. Då ser man svart på vitt att man inte vinner mycket på att börja. Jag har med mig alla nackdelar varje dag i mina tankar, och det hjälper mig. Sedan tror jag också att det är viktigt att inte bli rädd för längtan, känslorna och tankarna. För trots allt så är det bara tankar. Att tänka är inte farligt, det farliga är vad man kan göra med sina tankar. Ju längre tiden går, desto lättare tror jag också att det blir. Steget mellan tanke och handling blir mycket större. En annan bra sak man kan göra när längtan är som värst är att försöka distrahera sig med någonting annat. Egentligen kan det vara vad som helst, som att se på en film, läsa, ringa någon, ta en promenad, diska, dansa till hög musik etc. Och du, HEJA DIG! Du är grym.

Jag får ångest när mina ärr börjar blekna, jag vill liksom inte att de ska försvinna. Är det okej?
SVAR: Ja, det är okej! Det är jätteokej. Men jobbigt. Jag har själv haft ångest över det. Då man inte riktigt kan släppa taget om sitt självskadebeteende. Men jag vet också att det kan bli bättre, att den ångesten kan försvinna. Då man en dag bara är så nöjd med att inte självskada längre. Men allt är okej, känslor är känslor. Kom ihåg, det kommer bli bättre.

Vad sa dina föräldrar när de fick reda på att du skar dig?
SVAR: Jag minns knappt vad de sa, men jag minns att det var så fruktansvärt jobbigt. Mamma och pappa blev väldigt ledsna, oroliga och rädda. Jag minns att jag hade varit i skolan och pratat med en av mina lärare. Vi hade bestämt att jag skulle berätta för mamma. När jag kom hem från skolan sms:ade jag mamma som var på väg hem från jobbet och jag sa att jag skulle möta henne vid bussen. När hon hade kommit berättade jag. Mina föräldrar visste redan om det och de hade ju sett hur jag mådde och hur jag hade förändrats. Men det gjorde ändå så himla himla ont. Men det var också ett viktigt steg i livet, för man behöver få dela med sig av hur man har det med någon, och framförallt en vuxen tycker jag när man faktiskt bara är ett barn själv. Och om ingen vet vad man gör eller hur man mår så blir det också svårt för omvärlden att hjälpa till och stötta en.

Hur kom det sig att du började skära dig igen efter att du hade gått i DBT? Fungerar inte DBT på dig?
SVAR: Jag tror inte att man kan dela in det så mycket, att antingen så fungerar en behandling eller så gör den inte det. Inte när det handlar om psykiska problem i alla fall. Det var mycket av DBT:n som var bra och som jag kunde dra nytta av, men ja, jag började självskada igen efter ett längre uppehåll. Men sedan slutade jag igen. Och började. Och slutade. Och nu är det slut! Men jag tror inte att det är DBT:n som gjort att jag slutade en gång för alla. Utan det är jag. För att jag bestämde mig så fruktansvärt hårt. Den dagen jag blir inskriven på behandlingshemmet är det slut. Och så blev det.

recension – ibland finns det inga enkla svar

som jag avslöjade här för ett par veckor sedan har jag fått äran att läsa boken ”ibland finns det inga enkla svar – en bok om självskadebeteende och ätstörningar”. boken är en del av projektet ego nova som drivs av SHEDO. HÄR kan du nu beställa boken gratis (frakt 24 kronor). idag är det första recensionsdagen och nu ska ni äntligen få höra om mina tankar kring boken.

författarna conny allaskog och anna åkesson skriver i sin inledning, ”som titeln antyder kommer man inte att hitta några absoluta sanningar i den här boken. vår förhoppning är istället att man ska kunna känna igen sig, eller kanske upptäcka hur olika liknande erfarenheter kan upplevas. att man ska hitta nya perspektiv och lösningar genom att läsa om hur andra har tänkt. vi önskar också att fler ska våga prata om ätstörningar i fikarummet och att färre vänder bort blicken när de ser någon med ärr på armarna. framför allt önskar vi att fler får veta att varken ätstörningar, självskador eller annan psykisk ohälsa varar för alltid. den som en gång varit sjuk kan bli frisk.”

en bättre önskan finns egentligen inte, och jag är säker på att boken kommer förändra flera människors syn på denna typen av problem. boken är lättläst och man får följa med i många människors liv. drabbade, sjuka, anhöriga, barn till förälder med psykisk ohälsa, skolsköterskor, psykologer, lärare. att få läsa om dessa olika perspektiv på problemen skapar förståelse och hopp. jag tror att de allra flesta känner igen sig på något sätt, för att möta psykisk ohälsa i samhället händer det flesta någon gång i livet. boken lyfter också upp olika grader av självskadebeteende och ätstörningar och trots att jag förstod det innan, så känns det skönt att fler resonerar som jag. att alla inte är ”berny pålsson-material”. att alla inte har varit inlagda, att alla inte äter mediciner, att alla inte måste sy ihop sina självskador, att alla med ätstörningar inte måste sondas. man kan må precis lika dåligt i alla fall, och detta är viktigt att ta upp i samhället. för i media tas ofta bara de sjukaste upp, men gruppen som lider av lindrigare självskadebeteenden och ätstörningar måste lyftas.

jag tror att många vill hitta en förklaring till varför man drabbas av psykisk ohälsa, och i början av boken tas detta upp. att det inte alltid finns en anledning. ibland är det så frustrerande att inte hitta en förklaring, men det är också viktigt att prata om det och försöka acceptera – vem som helst kan drabbas av psykisk ohälsa, när som helst. samma intervjuperson pratar också om att hon inte visste varför hon skadade sig själv, en annan viktig aspekt. ”för mig var det aldrig ett sätt att söka uppmärksamhet, eller som ett sätt att straffa mig själv, eller att dö. egentligen visste jag nog inte själv varför jag gjorde det, och egentligen vet jag inte nu heller.” jag tror att det är många fler än jag och intervjupersonen som känner igen sig i detta. men förutom den där ovissheten som många kan känna, så beskrivs också flera möjliga teorier till varför vissa drabbas av ätstörningar eller självskadebeteenden och vad ett självskadebeteende egentligen är.

jag själv har lärt mig mycket på boken då den har fått mig att reflektera över situationer som jag kommer kunna dra nytta av i bland annat min jourmejl. en intressant sak i boken som har fått mig att tänka ordentligt handlar om försäkringar. jag vill alltid kunna säga att det kommer bli bra tillslut. och jag känner mig säker på det, för allt kan faktiskt bli bra. men enligt en psykolog som intervjuas i boken ska man vara försiktig med att ge försäkringar om att allt kommer bli bra då det inte är så hjälpsamt. dels för att man genom forskning vet att försäkringar förstärker ångest och dels för att man väldigt sällan kan ge försäkringar i livet. enligt intervjupersonen är det bättre att sända ut ett budskap som säger att det är okej att må dåligt och att det för det mesta går över. jag kommer antagligen inte förändra min syn på att allt kommer bli bra, men det är nyttigt att tänka till och reflektera över detta.

motivation är något återkommande i livet. vissa är omotiverade till skolan, sitt jobb, handbollsträningen eller liknande. och så kan man vara omotiverad i en behandling. enligt en terapeut som är en av intervjupersonerna i boken så är det få grupper som är lika ovilliga att göra något åt sina problem som ätstörningspatienter. att hjälpa någon som inte vill är svårt, men det är viktigt att skilja på att vilja ha hjälp och att vara motiverad. att vara osäker inför en behandling eller en framtid utan en ätstörning är egentligen naturligt, och inte detsamma som att inte vilja ha hjälp. när man blir frisk från ätstörningar skapar man en ny identitet, en frisk identitet, och det kan vara både läskigt och kännas ensamt. (men jag lovar att det är värt det). samma intervjuperson berättar också ”det är min innersta övertygelse att man kan bli frisk. de allra flesta klarar det. sedan tycker jag att man ska skilja på hårda, krävande ätstörningstankar som bygger på rädsla och som sätter upp regler för vad man inte får äta, och vanliga tankar som handlar om vad man vill och behöver äta. sådana tankar behöver alla ha”.

förutom det jag tidigare har nämnt tar även boken upp situationer som att man som drabbad inte vågar lämna sitt självdestruktiva beteende, att det kan bli farligt när anhöriga/vuxna tror att ett barns problem är ”vanliga” tonårstankar, att rädsla är en stor anledning till varför anhöriga kan bli arga när någon mår dåligt eller självskadar, hur viktigt det är att våga prata om ätstörningar och självskadebeteenden i klassrummen och att det är vanligt att känna att man alltid kommer må dåligt när man har det jobbigt.

sammanfattningsvis vill jag ge mycket beröm till boken och jag tycker att författarna har lyckats med sina mål. boken ger hopp och skapar bra förståelse kring ätstörningar och självskadebeteenden, mycket för att man får höra flera olika berättelser och perspektiv på problemen. min förhoppning är att många människor kommer läsa boken och sprida kunskapen vidare. tillsammans kan vi förändra samhällets syn på psykisk ohälsa!

till sist vill jag dela med mig utav två citat från boken.

 ” det är trots allt en hoppfull bild man kan förmedla. de allra flesta som skadar sig när de är unga gör inte det i vuxen ålder. det gäller även för de som skadar sig ganska mycket. en del hittar själv sin egen väg till en bättre tillvaro och vi vet att många får bra professionell hjälp”

”bara för att man mår dåligt just nu, betyder det inte att livet kommer fortsätta så”

ego nova

Som de flesta av er vet så är jag bloggredaktör för föreningen SHEDO (Self harm and eating disorder organisation). SHEDO jobbar nu med ett informationsprojekt vid namn Ego Nova. Syftet med projektet är att öka kunskaperna om självskadebeteende och dubbelproblematiken självskadebeteende/ätstörningsproblematik samt minska fördomar och lyfta fram berättelser som visar att det går att bli frisk. Under projekttiden kommer bland annat två dokumentärfilmer spelar in samt att en bok kommer lanseras den nionde oktober, Ibland finns det inga enkla svar – en bok om självskadebeteende och ätstörningar.

För ett tag sedan fick jag ett mejl som gjorde mig otroligt glad. Jag fick höra av SHEDO att dem som jobbar med projektet Ego Nova ser mig som ett av få ansikten utåt när det gäller psykisk ohälsa och skulle tycka att det vore en ära om jag ville läsa boken och skriva en recension på bloggen. Jag tror att de flesta av er förstår att jag självklart sa ja, så nu har jag fått boken och framöver kommer jag jobba med detta. Recensionen kommer ut den 15 oktober – så håll utkik! Tillsvidare kan ni läsa mer om Ego Nova HÄR.

Processed with VSCOcam with f2 preset

ett långt år

Processed with VSCOcam with t1 presetIdag är jag ETT ÅR fri från självskador. Äntligen. Vägen har varit lång, svår. Ibland lättare, ibland så jobbig att jag trodde att jag skulle ge upp. Men jag gjorde inte det. Jag gav mig inte. Jag skulle bli fri. Jag blev fri. Jag är fri. I alla fall rakbladsfri. Ibland så längtar jag, saknar. Men ändå inte. För livet utan sår, blod och ångest är bättre. Många av mina ärr syns knappt längre. Ibland känns det som ett misslyckande. Oftast känns det bra. Det är bra. Jag trodde aldrig att jag skulle få skriva ett sånt här inlägg. Det trodde nog ingen om man ser tillbaka på hur mina senaste nio år har varit. Men saker kan förändras, förbättras. Tack och lov. Med den vetskapen kan jag somna på kvällen, för hur smärtsamma saker än kan vara så kommer det bli bra igen. Det känns inte alltid så, och idag på min årsdag så känner jag att nej, det kommer inte att lösa sig. Men det är bara en känsla, sanningen är att det blir bra. Tillslut. Men inte utan kamp. Därför måste vi kämpa, i hopp om en bättre framtid. Och egentligen, när jag har klarat av ett år utan självskador genom ren vilja – då kan jag nog klara av precis vad som helst. Och det kan ni också. Grattis till mig och heja er ♥

vad som egentligen hände den tjugonionde augusti tjugohundratolv

Efter att jag skrivit det här inlägget dök det upp lite frågor om jag kunde berätta mer detaljrikt om den där hemska dagen.

Jag mådde väldigt dåligt under den här perioden. Jag kämpade utan vårdkontakt mot anorexian. Jag hade bestämt mig för att bli frisk, och bra gick det. Men det var förbannat jobbigt. Jag hade väldiga problem med mitt självskadebeteende och var mitt uppe i ansökan om behandlingshem. Som tog tid, var smärtsam och extremt orolig. Jag hade tappat allt hopp. Skadade mig själv flera gånger om dagen, hade ångest konstant, tog en överdos varje dag. Allt kändes helt jävla nattsvart. I åtta långa år hade jag kämpat och överlevt, men då ville jag inte längre. Jag stod inte ut med smärtan. Då bestämde jag mig – att nu får det fan räcka. Jag ville inte leva längre.

Nu i efterhand så inser jag att en del av mig ville visst leva. Annars hade jag aldrig ringt till sjukvårdsrådgivningen som jag gjorde. Efter att jag hade tagit åttio tabletter (kommer inte säga vilka, men det var receptbelagd medicin) så ångrade jag mig. Jag fick panik och ringde sjukvårdsrådgivningen som trodde att jag sa åtta tabletter. När jag upprepade att jag menade åttio fick den stackars sjuksköterskan panik. Insåg att det var allvar och kopplade in SOS direkt. Hon berättade att SOS skulle ringa upp mig alldeles strax så vi la på och strax efter det ringde SOS och berättade att de var på väg med blåljus och sirener. När jag väntade på ambulansen så satt jag bara på golvet i hallen. Orkade inte känna, orkade inte tänka. Men jag var fortfarande medvetande.

Så kommer två ambulansmän. Jag minns inte så mycket härifrån. De kollade puls och blodtryck på mig och sedan åkte vi mot sjukhuset. Jag kommer inte ihåg ambulansturen så värst mycket, men jag minns att jag om och om igen sa ”Kör mig inte till psykiatrin, jag vägrar att bli inlagd där”. Om och om igen berättade ambulansmännen att jag skulle till medicinakuten och inte psykiatrin.

Framme på sjukhuset blev det dropp, många prover, EKG och så fick jag dricka kol. Jag fick snabbt ett rum och låg under övervakning ett par timmar. Som jag minns det så träffade jag ganska bra sjukhuspersonal där. Fast jag minns långt ifrån allt. Sedan kom läkaren. Som berättade att mitt hjärta hade kunnat sluta slå. Men nu levde jag som tur var, och att jag hade kommit till sjukhus såpass fort kan ha räddat mitt liv. Men när jag låg där i sjukhussängen så kändes det inte som någon tur att jag levde, bara en jävla otur. Jag hade väldigt mycket tankar och känslor. Jag ångrade att jag hade tagit alla tabletter, men jag ångrade också att jag hade ringt sjukvårdsrådgivningen. Än idag kan jag fundera på vad som skulle kunna ha hänt. Idag är jag såklart väldigt glad för att det slutade såpass bra ändå. Läkaren berättade i alla fall att han skulle skicka mig till psykiatrin, men jag totalvägrade. Aldrig i livet att jag skulle bli inlagd där igen. Men då fick jag två alternativ. Antingen så går jag med på det frivilligt, eller så får jag ett LPT på mig. Jag insåg att det bästa jag kunde göra då för min egen skull var att samarbeta och gå med på det. Därför gjorde jag det.

IMG_45801

Ett par timmar senare kom jag till psykiatrin. En ny avdelning som jag aldrig varit på men jag hade ändå inga goda förhoppningar. Jag har testat de flesta psykiatriska avdelningar på det sjukhuset och helt ärligt så har det aldrig fungerat bra. Men nu kom jag till en avdelning där det kändes okej. Jag mådde fruktansvärt dåligt men träffade en väldigt bra kontaktperson som jag pratade en del med. Efter någon dag fick jag träffa läkaren som ville skriva ut mig snart. Glad blev jag för jag ville bara komma hem igen. Men de flesta ville att jag skulle stanna på avdelningen. Mina anhöriga och vårdpersonalen. Så jag insåg att det nog fick bli så. Helt ärligt så var jag rädd för att jag skulle ta en överdos igen om jag blev utskriven just då. Några dagar gick och då var det dags för läkarsamtal igen. Jag mådde väldigt väldigt dåligt, hade självskadat på avdelningen, hade starka självmordsplaner. Då berättade läkaren att det var dags för mig att bli utskriven – idag. För jag hade tydligen blivit ännu sjukare enligt honom och istället för att hjälpa mig valde han att skicka hem mig. Jag protesterade, för att jag var rädd. Att jag skulle försöka ta livet av mig igen. För att jag mådde så dåligt, hade sådan ångest och var väldigt impulsiv. Läkaren brydde sig dock inte om det. Det var mitt liv och mitt ansvar och egentligen var det inte viktigt för honom. Att jag kunde ha dött cirka fyra dagar innan var han inte speciellt intresserad av.

Jag fick packa och åka därifrån. Jag var så upp och ner att jag trodde att jag skulle dö av smärtan. Jag bara grät och tänkte att nu ska jag klara av att dö den här gången. Men jag ringde mamma och berättade vad som hade hänt. Hon lämnade jobbet direkt och hämtade mig. Sedan fick jag på tvång åka hem till henne och pappa och bo där. I samma veva höll fortfarande ansökan om behandlingshem på och mamma och pappa släppte mig knappt med blicken fram tills jag fick flytta till behandlingshemmet. Cirka två veckor bodde jag hos mamma och pappa innan jag flyttade ner till Skåne. En relativt kort period som kändes som en evighet.

Idag har det ju gått ett år men det känns som att det var i ett helt annat liv. Mitt liv har verkligen förbättrats det senaste året även om jag har det jobbigt just nu. Då för ett år sedan trodde jag att livet aldrig skulle gå att reparera igen. Att allt var så kaotiskt och svart att jag aldrig skulle kunna ta mig ur det levande. Få andas, skratta och må bra. Men det gick. Och nu är jag så tacksam för att jag ringde, för att jag överlevde. Då såg jag det som en svaghet och ett misslyckande – idag vet jag att det var precis tvärt om.

för 31 536 000 sekunder sedan

hospitalIdag är det exakt ett år sedan jag upplevde en av mina värsta dagar någonsin. Mitt sista självmordsförsök. Då jag hatade hela livet och trodde att det inte fanns någon lösning. Då jag trodde att jag skulle må dåligt varje dag för resten av mitt liv. Men jag kom till sjukhuset, fick hjälp med att få ut gifterna ur min stackars kropp. Hjärtat klarade sig. Jag klarade mig. Kanske inte levern, kanske var det just den där överdosen som skadade min lever. Eller så var det någon av alla andra gånger under många år. Kanske har det inte alls påverkat. Frågor jag kanske aldrig kommer få svar på.

Den där dagen för ett år sedan kommer jag i alla fall aldrig glömma. När jag stod där med landstingets filt visste jag inte att jag aldrig skulle komma hem igen. Ett år har gått, och efter den där överdosen fick jag aldrig komma tillbaka till mitt hem. Idag har jag skapat mig ett nytt hem tack och lov. Idag är behandlingshemmet mitt hem. Min trygghet. Min fasta punkt i livet.

Trots att jag har det jobbigt nu. Trots att jag kämpar med levern, depressiva tankar, ätstörda röster och självskadetankar så är det inte som då. Absolut inte. För idag hade jag aldrig valt att avsluta mitt liv. Idag vet jag att det går att bli fri från mörkret trots att jag just nu är tillbaka där. Det viktiga är inte vart jag är just nu, det viktiga är att se hur det var då och hur det kan bli. För det kan bli bra igen. Det kommer bli bra igen. Jag bevisade att det gick. Jag lyckades bli fri från både en och två diagnoser. Jag lyckades sluta självskada och bli lycklig. Just nu är jag inte lycklig. Just nu är inte mitt liv speciellt bra. Men jag vet, att det går att ta sig tillbaka. Till ett värdigt liv. Att jag vet att jag kan må bra hjälper mig varje dag. Varje tår känns inte lika sorglig nu som då. För ett år sedan hade jag mått dåligt varje dag i åtta år. Hur skulle jag kunna tro på något annat än mörkret? Jag hade testat de flesta behandlingar, de flesta sorters medicin. Jag hade provat så jävla mycket men det blev aldrig bättre. Aldrig. Hur skulle jag orka kämpa varje dag? Tillslut orkade jag inte. Tillslut trodde jag mig veta att döden var den enda utvägen.

Idag vet jag bättre. Och tack och lov för det, annars hade jag nog inte orkat kämpa vidare. Men nu vet jag.

tankar från en avdelning

Jag minns sista gången jag satt inlåst på en sluten avdelning. När allt var så jävligt. När jag lyckades smuggla in rakblad. När det blev blod överallt.

Jag minns sjuksköterskornas reaktioner. Alla skällde på mig. Jag kände att alla var irriterade och tyckte att jag var dum och korkad. Att jag tog upp deras tid med onödiga saker. Att skälla på någon som har skadat sig själv är fel. Att skrika är inte lösningen. För jag hatade redan mig själv. Hade redan så mycket ångest. Jag önskar att jag hade fått en kram istället.

Sedan fick jag träffa läkaren. Som inte ville ha mig kvar. Som tyckte att jag var för sjuk för att vara där. Jag visste då att alla hade gett upp hoppet. Hela sjukvården hade tröttnat på mig. Hon som hade testat varje slutenvårdsavdelning i hela staden, gått i så många behandlingar. Provat de flesta mediciner som finns. Hon som aldrig kommer bli fri och frisk.

Jag önskar att idioterna på psykiatrin hade sett mig nu. Hon som är inne i en svacka men som är fri från rakblad. Jag önskar att ni hade trott på mig. Hjälpt mig. Jag önskar att ni inte hade kastat runt mig mellan olika öppna och slutna vårdenheter i många år. På varje nytt ställe ville de inte hjälpa mig. Ingen orkade eller ville ta ansvar och skickade remissen vidare. På varje ställe var det något som var fel. Antingen var jag för frisk eller för sjuk. Detta gjorde att jag i månader tvingades gå utan hjälp. Jag fick aldrig någon trygg plats, och överallt så möttes jag av läkare och vårdpersonal som trodde sig veta att jag aldrig skulle bli frisk. Som sa att jag skulle vara deprimerad i all jävla evighet. Ni hade så fel. Det spelar ingen roll att jag är inne i depressiva tankar just nu, en svacka eller kris. För jag vet att det går att bli frisk. Och jag vet att man kan må bra. Jag vet så jävla väl att det aldrig är kört. Att ni kunde ge upp hoppet om en tjej som inte var mer än tjugo år kan jag inte förstå. Trots att jag var sjuk så länge och att jag aldrig svarade positivt på någon behandling så var det inte över. Men vad skulle jag tro när vården hade gett upp? Självklart fastnade jag i en hopplöshet som aldrig tog slut. Sedan hamnade jag på behandlingshem och fick tillbaka mitt hopp, min tro. För att all vårdpersonal här trodde på mig, sa att det gick. Därför säger jag till er – Det går. Det är aldrig kört. Jag tror på er.

bild (48)

den jobbigaste dagen

Idag är det nog den värsta dagen sen jag blev friskförklarad från min depression. Jag bara gråter och gråter för det känns som att smärtan aldrig kommer ta slut. Som att jag aldrig kommer bli frisk igen. Som att det inte kommer lösa sig, sluta lyckligt. Idag fick jag höra hemska sanna ord från en i personalen. ”När jag kom tillbaka från semestern så såg jag hur du hade förändrats. Hur deprimerad du var, så smal du blivit, läpparna som inte längre ler, blicken som är tom.” Jag vill inte att det ska vara sant. Jag vill bara vakna och inse att allt är en jävla mardröm. Det känns som att jag står framför en vägg och inte kommer någon vart. Jag var så frisk psykiskt, och nu måste jag acceptera och inse att jag blivit sjuk igen. Som att jag vandrat tusen steg åt fel håll. Jag vet inte hur jag ska acceptera detta, förstå det. Jag ville aldrig ramla tillbaka till depressionsträsket. Nu står jag här i alla fall. Det enda som tröstar mig är att jag har blivit frisk förut, jag har bevisat att det går. Därför kan jag klara det igen. Men just nu orkar jag inte gå igenom detta en gång till. Jag vill inte gå igenom det igen. Och mitt i alltihopa så är jag fysiskt sjuk. Det har liksom blivit för mycket. Jag har kraschat, det erkänner jag. Tack och lov så är jag ju på behandlingshem med bra personal. De kommer hjälpa mig ur krisen, depressionen, det fysiska. Tyvärr är det ju lätt så med psykiska problem, det är lätt att falla tillbaka i negativa tankar, banor, känslor. Jag var trots allt deprimerad i åtta år, och frisk har jag inte varit så länge. Allt det som har hänt den sista tiden har fått mig att gå sönder. Nu är jag trasig, trött och har ögon som svider efter alla tårar. Tack och lov så har jag en hel kropp och den ska aldrig bli trasig igen. Vi hörs när vi hörs. Nu är det fight for life som gäller. För mig och för er.

bild (46)

Att tänka på sig själv i första hand

Hur lätt är det? Förbannat skitsvårt i många situationer. Genom alla år har jag tänkt mer på andra än vad jag har tänkt på mig själv, och det vet jag att jag inte är ensam om.

När jag var sjuk var nittio procent av mina vänner sjuka. När jag hade anorexia hade jag nästan bara vänner med ätstörningar. Ibland är det så himla bra att ha vänner med liknande problem, för tänk så mycket stöd man kan ge varandra. Men för alla är det inte bra, för mig var det dåligt.

När jag kämpade mig fri från min anorexia och andra problem var jag därför tvungen att ta ett beslut. Antingen så försöker jag bli frisk, eller så stannar jag hos mina vänner. Tyvärr, för mig var det antingen eller. Jag bestämde mig då för att säga upp kontakten med de flesta av mina vänner. Ett förbannat svårt beslut, men jag var tvungen. Jag kunde inte må bra när jag varje dag drogs ner av andras sjukdomar. Egoistiskt tyckte nog många, tycker nog än idag. Och ja, kanske. Men, man måste tänka på sig själv i första hand. I alla fall när det handlar om liv eller död.

Jag har själv blivit lämnad för mina problem. Det blev för svårt för flera av mina vänner. De orkade inte. Jag var mest sjuk och tillslut blev det för mycket. Jag var så ledsen då. Hade så ont inom mig att jag trodde jag skulle gå sönder. Jag var arg, hatade, grät. För fy fan vad orättvist att lämna mig när jag mådde så dåligt. Idag ser jag det inte så, idag är jag faktiskt stolt över dem som vågade lämna mig. Mår någon dåligt av mig och bättre utan – då vill jag att personen ska lämna mig. Och det är modigt att våga bryta sig ut, våga tänka på sig själv. Ingen människa ska behöva gå under på grund utav någon annan. Men de som har orkat med mig och alla problem i så många år ser jag verkligen upp till. De är starka människor, modiga och tappra. Men de som lämnade mig gjorde helt rätt.

En av mina närmsta vänner är sjuk i anorexia. När vi båda var sjuka var det faktiskt svårt att träffas, trots att vi knappt ville erkänna det för oss själva eller för varandra. När vi träffades hade vi båda så starka anorektiska tankar att allt blev kaos. Den där måltiden blev ett äpple och en isglass på tjugofem kalorier. Då insåg vi båda två, att om vi ska kunna fortsätta träffas måste vi kämpa emot anorexiamonstret. Annars får vi sluta umgås för tillfället. Vi båda bestämde oss för att kämpa, vilket jag är väldigt glad för. Men trots att vi älskade varandra så mycket, så var vi för sjuka båda två. Vi drog ner varandra istället för att peppa varandra. Men vi upptäckte det i tid som tur var och idag står vi varandra väldigt nära.

Jag menar inte att det är fel att vara vän med någon som är sjuk när man själv är det, men det är viktigt att tänka efter. Hur man påverkar varandra. Att man blir medveten om att man kanske drar ner varandra kan hjälpa mycket. Då kan man hitta lösningar för att peppa varandra istället. Det jag mest av allt vill säga är att du är viktigast i ditt liv. Och din hälsa går före allting annat i hela världen. Egoistiskt? Ja, kanske – men det kallas överlevnad.

Nytt samarbete – Tilia

tilia2Igår blev det klart och idag kan jag med glädje berätta om ett nytt samarbete som har skapats med min blogg! Jag fick en förfrågan från föreningen Tilia om jag ville påbörja ett samarbete med dem. Tilia jobbar med unga vuxna med psykisk ohälsa och är en förening som kämpar mot ett jämställt samhälle där varje ung människa ska ha självkänsla nog att stå upp för sina rättigheter. Att jag får vara en del av denna förening känns fantastiskt roligt! Jag kommer vara gästbloggare hos dem och då och då skriva peppande och motiverande inlägg på deras hemsida för att få fler att orka kämpa vidare. Jag hoppas att ni vill följa med mig även där! Klicka på bilden för att komma till Tilias hemsida.

Jag har även fler spännande saker på gång, men innan allt är färdigt vill jag inte avslöja något 😉

Om jag bara låtsas

Jag har tänkt så. Många känner så varje dag. Om vi bara låtsas att problemen inte finns – försvinner dem då? Om jag bara klarar av att låtsas att jag mår bra – blir allt bra då? Snälla, säg att det blir det. Jag slipper alla frågor. Livet blir lättare då, enklare. Vad vinner jag på att mina närstående ska vara oroliga? Blir det verkligen bättre om jag svävar mellan frihet och LPT?

Jag levde i en roll i många år. Jag var frisk mellan åtta och fem. Jag var så glad och positiv, skötte skolan och jobbade extra. Var trevlig mot kunderna, tjänade pengar, träffade vännerna. För att jag lärde mig att låtsas. Att mitt liv var perfekt. Egentligen åkte jag in och ut på slutenvården, men däremellan levde jag livet. Men jag mådde inte bra. Jag levde med ett enormt mörker som bara få fick ta del av. Men jag trodde då, att om ingen visste, så skulle det bli bättre. Jag ville bara vara ifred med ångesten och rakbladen. För vad hjälpte det att jag sa sanningen till min psykolog eller mamma? Det fanns ingen i världen som skulle kunna hjälpa mig i alla fall. Jag trodde att det var så. Därför valde jag att leva i en annan värld. Men trots att jag var en glad tjej utåt så var jag inte en lycklig tjej. För sann lycka möter man inte när man låtsas. Man kan intala sig att nu har allt löst sig. Man kan försöka ljuga för sig själv, men egentligen går inte det. Att ljuga för alla runt omkring kan gå, men det är ingen bra lösning, och för dig själv kan du aldrig ljuga.

Det bästa är att våga vara som man är. Att våga berätta om det där som är tungt. För att ljuga för vården är som att sätta krokben för sig själv. Förr eller senare måste man ändå ta tag i sina problem och jobba med sig själv. Jag ångrar att jag ljög mig igenom år hos BUP. Om jag hade sagt sanningen från allra första början – hade jag suttit på behandlingshem nu? Det vet man aldrig, men jag vet att mycket av mitt lidande hade kunnat hindrats. Jag tänkte inte så då, var bara så förbannat arg på mamma som knackade på dörren när jag satt på andra sidan och skar mig. Om alla bara hade lämnat mig ifred. Tack och lov så gjorde inte alla det. Tack och lov så fanns det dem som vågade se mig, den tjejen som mådde väldigt dåligt. Som vågade prata med mig när jag helst ville att alla skulle dra åt helvete. Marcus var en sådan person. Som vågade se mig, som vågade ta tag i det. Som aldrig gav sig, som aldrig gav upp om mig. Nu i efterhand, när jag står på andra sidan och ser tillbaka på alla mina sjukdomsår så inser jag hur mycket som har varit fel. Så mycket hemskt som har hänt, men också så mycket som jag har lärt mig.

Att jag en dag i februari 2011 valde att skapa den här bloggen har faktiskt förändrat mitt liv. För det var då jag på riktigt valde att bli ärlig med min psykiska ohälsa. Då jag slutade skämmas och insåg att min historia kunde rädda någon annan. Då jag slutade säga till jobbet att jag var magsjuk när jag egentligen hade så ont inom mig. Då sanningen kom fram. Att jag var inte sådär lycklig som alla trodde. Några vänner och min familj visste innan den här tiden, men i samband med att jag började blogga öppet om min situation så slutade jag låtsas något annat. Jag började vara jag. Trasig och förbannat trött på livet. Men jag var jag. Och det var bättre att våga vara en trasig tjej, än att ljuga hela tiden. För det var först då som jag kunde göra ett ärligt försök att förändra mig. Det gick inte bra. Det hjälpte in. Behandlingar, sjukhus och vård precis hela tiden. Men jag blev aldrig friskare. Jag fick bara fler mediciner och fler diagnoser. Det är viktigt att ta med den biten också. Att trots att jag kämpade mig igenom behandlingar, så fick jag aldrig se något resultat. Som ni vet så vände livet för mig först när jag kom till behandlingshemmet. Men trots att jag gick år in och år ut utan större förändringar, så var jag ärlig och jag vågade stå för den jag var. Jag vågade gråta på sjukhuset, jag vågade hata allt inför någon annan. Och det förändrade mig. Sakta men säkert. Jag ser det först nu.

Att gå runt och låtsas inför anhöriga, samhället och vården hjälper inte. Inte alls. Det gör bara allt ännu värre. Det löser inga problem. Förr eller senare kommer sanningen fram och någon gång måste du ändå ta tag i det och jobba med dig själv. Varför inte göra det på en gång? Vad väntar vi på egentligen? Jag tycker att många av oss lever i ett tankesätt där mycket handlar om att vi ska göra det sen. Sen ska jag söka hjälp, sen ska jag ringa den personen, sen ska jag söka till högskolan och sen ska jag byta jobb. Varför inte göra det på en gång? Varför vänta? Vi har bara ett liv, ett liv som faktiskt kan ta slut när som helst. Om man sitter i en situation som inte är bra för en, vad det än handlar om, är det lika bra att kämpa för att ta sig ur den på en gång. Faktiskt, tiden läker inte alla sår. Ibland måste vi själva förändra för att det ska bli bra. Att vänta och låtsas vinner vi ingenting på.

Det viktigaste som förändrade mitt liv

Att jag bestämde mig räddade mitt liv. Att jag bestämde mig för att börja äta igen, för att bli frisk från anorexia. Det beslutet förändrade mitt liv, fick kroppen att överleva. Några månader innan det bestämde jag mig för att acceptera behandlingshem. Det är inte lätt alla gånger. Ibland är det till och med förbannat svårt. Jag har upplevt mycket hemskt och läskigt under mina månader på behandlingshemmet, men det jag bestämde mig för – räddade mitt liv. Dagarna innan jag lämnade mitt dåvarande liv och flyttade trettio mil söderut, bestämde jag mig för en till sak. En sak som har varit det bästa och viktigaste som har hänt mig. Jag bestämde mig för att den dagen jag blir inskriven på behandlingshem – den dagen ska jag aldrig mer självskada.

Om man bestämmer sig riktigt jävla hårt för någonting, då har man goda chanser att klara det. I mitt fall var det viktigt att sluta tveka och tvivla. För mig var det viktigt att köra mot det friska livet, att plocka bort alla andra vägar. För mig finns det inget bakåt, inget som heter återfall. Det är slut med destruktiva handlingar för mig. Slut för all framtid. Hur jobbigt allt än blir. Även om hela livet skulle gå åt helvete så finns det ingenting som heter självskador i mitt liv, varken genom rakblad, ätstörningar eller någonting annat. För jag bestämde mig för det. Och det räddade mitt liv. Jag ser inte längre rakblad, svält, överdoser eller självmord som ett alternativ. Hur dåligt jag än mår så får jag hantera det på andra sätt, även om det inte alltid känns som att jag orkar göra just det. Men vi orkar mer än vad vi tror.

Kampen har inneburit så mycket smärta. Ibland har jag trott att jag ska dö av all ångest alla sekunder då jag inte kunnat ta till rakbladet. Om ni bara visste hur hemskt det var ibland att se kroppen växa när jag bestämde mig för att bli frisk från anorexin. Att jag har kommit så långt idag handlar såklart om mer än att jag bestämde mig för att bli frisk. Det har inneburit ett gigantiskt jobb med mig själv i terapi. Men att jag bestämde mig för att sluta självskada har varit en förutsättning för att jag har lyckats ta mig hit där jag är idag.

Jag har insett vikten av att göra det, bestämma sig. Egentligen kan man klara vad som helst i livet. Ofta är vi själva våra största fiender, men om man ger sig fan på att vinna, då gör man det tillslut. Detta handlar egentligen inte bara om problem eller sjukdomar, utan allt i livet. Utbildningar, jobb, sociala sammanhang. Vi kan ta oss precis hur långt vi vill, med undantag för vissa omständigheter. Om vi bestämmer oss. Och ger oss fan på att klara det.

Detta inlägget kommer säkert irritera någon, för vad menar Jessica egentligen? Att man blir frisk bara man bestämmer sig? Nej. Såklart inte. Men att bestämma sig kan vara det avgörande för ett bättre liv. Vill ni störa er på mig så är det okej. Vill ni tycka att jag är dum och tjock så gör inte det mig nåt. För jag har bestämt mig för att inte bry mig. Jag har hjälpt flera med min kamp. Framförallt har jag räddat mig själv. Det är det som är viktigt för mig.

glad

Hjärnkoll

Den här dagen har varit en av de häftigaste men läskigaste dagar jag har upplevt. Som jag säkert har berättat för er tidigare så har jag haft ett välgörenhetsprojekt som har gått ut på att jag ska gå på stan och informera allmänheten om organisationen Hjärnkoll och om psykisk ohälsa. I flera månader har detta planerats, men aldrig blivit av, mest på grund utav att min fysiska hälsa har varit lite instabil. Men idag blev det alltså av och hela förmiddagen har jag befunnit mig på torget i Kristianstad och upplevt mycket. Jag var så nervös innan. Trots att jag kan vara öppen om psykisk ohälsa, så är det något speciellt att som ensam gå runt och prata om det i samhället. Trots allt finns det många fördomar, och jag visste inte om jag skulle skratta eller gråta när jag insåg att det stod ”Psykiskt sjuk” i min panna. Då jag gick med två ballonger på ryggen med texterna ”Psykisk sjukdom drabbar bara andra” och ”Psykiskt sjuka blir aldrig friska” så förstod ju alla vad det handlade om. Det var ju exakt det jag ville, men jag måste också erkänna att jag kände mig otrolig utsatt i den situationen.

Men det har gått bra, bättre än förväntat faktiskt. Jag har fått prata med många människor, hört deras historier, berättat min, delat ut flera hundra broschyrer i olika former, pratat, informerat, diskuterat. Nu i efterhand är jag grymt stolt över mig själv. Ibland känns det som att jag inte vågar göra sånt här, men, om ingen vågar, hur ska då vårat samhälle kunna förändras?

hjärnkoll2In action 😉

Tack så himla mycket

Jag har sagt det förut men jag säger det igen, tack gode gud för att jag har slutat tävla i det sjuka. Jag inser det varje gång jag läser om dem som skriver om deras blodbad och stygn i armarna. Tack för att jag inte är sådär sjuk längre. Tack för att jag varken har anorexia eller skär mig. Tack för att jag börjar bli en helt vanlig tjej. Ens identitet sitter inte ens sjukdomar, man behöver inte vara den värsta, den med längst LPT eller flest ärr. Det duger gott att vara sig själv. Idag är jag hon som nästan är frisk, hon som stöttar andra istället. Tack gode gud för att jag får vara friska Jessica, hon som andra ser upp till. Tack för att helvetet är mitt förflutna och inte min vardag.

mememememmeme

Jag minns den där kvällen då jag kunde dött

Pratade med mamma för en stund sedan. Hon berättade att hon hade blivit lite ledsen när hon hittade några av mina sommarklänningar i en väska. Hon blev ledsen för att hon saknar mig så mycket. Då började vi prata lite om den där sommaren. Sommaren tjugohundratolv. Då allt var så för jävligt. Då jag nådde min längsta vikt, tränade flera timmar per dag, då jag gick flera dagar utan mat, då jag fick åka ambulans, då jag fick sy ihop mig sönderskurna kropp, då jag hamnade på medicinakuten, då jag blev inlåst igen, då jag krigade mot landstinget för att få komma till behandlingshem, då jag slets mellan hopp och förtvivlan precis hela tiden, då jag skadade mig varje dag, då allt var så kämpigt. Ett år har nu gått, och när jag ser tillbaka på det här så känns allt konstigt. På ett sätt känns det som att det aldrig har hänt. Jag önskar att jag hade vetat då, att det skulle bli bra igen. Om jag den dagen jag låg i ambulansen hade fått höra, att Jessica, om ett år kommer du vara lycklig. Då kanske jag hade orkat kämpa hårdare just då. Nu har ett år gått och jag kan inte annat än att vara tacksam för att jag lever. För att kroppen orkade trots en väldigt låg vikt. För att hjärtat fortsatte slå när jag överdoserade hela tiden. Trots att jag gråter då och då av anledningar jag knappt vet, så svävar jag inte längre mellan liv och död. Jag fick tillbaka mitt liv, och hur det gick till har jag ingen aning om. Det enda jag vet är att jag bestämde mig. Jag bestämde mig för att bli fri från anorexin och jag bestämde mig för att aldrig mer skada mig. Vägen har varit svår, är det än idag ibland, men jag tvivlar aldrig längre. Jag vet att det kommer bli bra, och framförallt – jag vet att det är värt att kämpa för livet.

sommar2012Att jag hade den där kroppen för ett år sedan kan jag inte förstå. Och droppåsarna på medicinakuten glömmer jag aldrig.

Radiointervjun

Det är flera som har frågat om man kan lyssna på radiointervjun med mig i efterhand, och nu har jag löst det så att den finns på youtube. Nu kan ni lyssna hur många gånger ni vill :) ↓↓↓↓↓

YouTube Preview Image

En flicka som är stark i radio

För ett par veckor sedan var jag med i en radiointervju och nu vill jag berätta för er att den kommer sändas imorgon, torsdag 2 maj klockan 21:00 på PiteFm. (Det finns webbradio så att man kan lyssna). Programmet heter ”Händer det som inte syns?” och är cirka en timme långt och handlar om mig och psykisk ohälsa! Så in och lyssna imorgon om ni vill :)

Att acceptera en förändring

Livet blir inte alltid som vi vill. Väldigt sällan blir det som vi har tänkt. På sju månader har mitt liv verkligen förändrats, på ett positivt sätt. Med trots att det har varit fantastiska förändringar så betyder det inte att det har varit enkelt. Att ta beslutet tillsammans med socialen att flytta till behandlingshem var ett av mina livs svåraste beslut. Också mitt bästa, men att lämna alla man bryr sig om gjorde ont, fruktansvärt ont. Att behöva jobba med sig själv, att förändras, att lämna det sjuka, är inte lätt. Ibland tvivlar jag, hatar och är ledsen. För jag har tvingats bli en tjej jag inte känner. Den Jessica som jag har känt i många år har varit en ledsen och självdestruktiv tjej. En tjej på sjukhus, en tjej som hatat hela världen. Sedan bestämde jag mig för att lämna henne, för att bli någon annan. Att ha accepterat det beslutet har inte varit lätt, även om det nu i efterhand har känts fantastiskt. Det var det bästa beslut jag någonsin kunde ta. Men hela min värld har förändrats, hela min existens har blivit något nytt. Men jag har valt att acceptera denna förändring, jag har valt att acceptera att jag inte längre är den Jessica som jag känner. Varje dag lär jag känna den nya tjejen som jag har blivit, men mitt i allt detta blir jag förvirrad ibland. Just nu går jag min egna väg, tar mina egna beslut, lyssnar på min magkänsla. För att jag tror på mig själv, för att jag vet att den friska tjejen är klok. Men att gå sin egna väg är inte alltid lätt, ibland tvivlar jag på om jag gör rätt. Att bli någon annan än den man var är så himla svårt ibland, och det är en daglig kamp med sig själv för att förstå och acceptera. Men det är värt att kämpa. Man måste våga för att vinna, och jag har vågat. Jag har vågat lämna alla jag älskar, jag har vågat lämna det sjuka, jag har vågat lämna mig själv. Och jag har accepterat det nu, min förändring. Det var aldrig lätt, men det är värt att våga, att bestämma sig.

130428

Våga se

Psykisk ohälsa syns många gånger inte, men ibland märks den, om man tittar med rätt ögon. Den drabbar många, både sjuka och anhöriga. Därför är det viktigt att vi ser den. Kanske ska man tänka på den där tjejen som har högsta betyg i allt, hon som samtidigt gärna har två jobb. Kanske ska vi reagera när någon gömmer träningskläder i den där skåpet på skolan. Vi borde reagera när någon har långärmat mitt i sommaren, vi borde se han som verkar leva det perfekta livet. Bakom allt det där, bakom högsta betyg, finns det en stor risk att det gömmer sig någon som är väldigt trasig. Vi borde reagera på han som bara äter knäckebröd till lunch, till hon som aldrig hinner ses. Genom att se och våga ta upp den där obekväma frågan kan du rädda många liv. Att våga prata om psykisk ohälsa är ett stort steg för en bättre framtid för oss alla. Fördomarna minskar, hjälpen ökar. Tre av fyra drabbas idag av psykisk ohälsa, antingen med egen sjukdom eller som närstående. Att våga se och reagera kan hjälpa fler än vad du tror.

En avgörande betydelse

Såklart så funderar jag mycket på vad det var som gjorde att mitt liv vände. Vad handlade det om, egentligen? Det finns såklart många avgörande faktorer som har lett till att jag har kunnat gå från allvarligt sjuk till nästan frisk. Idag tänkte jag prata om en avgörande grej för mig som jag tror kan vara bra för många att läsa.

Jag var sjukskriven i många år. Gick mest hemma, åkte fram och tillbaka till psyket. Låg på sjukhus mycket. Vem mår bra utav det, egentligen? Jag tror att det är otroligt viktigt för ett tillfrisknande att man kommer på vad man brinner för, vad man tycker om och vad man vill göra. Jag tror att det är viktigt att ha drömmar, mål och att aktivt jobba mot att ta sig dit. Sedan jag började jobba med välgörenhet i olika projekt har jag mått mycket bättre. För äntligen så gör jag just det där som jag brinner för, att hjälpa andra som behöver. Jag anser att det är viktigt att tänka ut vad man tycker om att göra, eller kanske vad man gillade innan man blev sjuk? Jag tror att det är viktigt att försöka aktivera sig med roliga saker i den mån det går. Som jag berättade om här så har ju även mina välgörenhetsprojekt gjort att jag har börjat tycka om mig själv, vilket också såklart förbättrar måendet. Jag känner att jag gör skillnad, att jag behövs och det mår man såklart bra utav.

Allting hänger ihop på ett eller annat sätt. Ibland är det svårt att se mönstret, men vad vi gör är nog en viktig del i hur vi mår. Att isolera sig hemma med rakblad mår nog ingen bra utav. Försök att komma ut i den mån det går och gör just det där som du tycker om!

beachGlad tjej på stranden idag!

När man egentligen inte orkar mer

Flera gånger har jag stått där. Då jag varit så uppgiven att jag inte ens har kunnat gråta. När allt har känts så fruktansvärt nattsvart. När hoppet har lämnat mig helt. Jag har varit där och jag vet att många står där just nu, just ikväll. Jag vet att många kommer gråta ikväll, många kommer svälta, skada sig själva, vara inlåsta på psyk. Det finns många som kommer försöka ge upp. Det finns så himla många som har det jobbigt. Samma hemska ångest som jag har upplevt.

Men till er som läser det här, till er som kanske står där ikväll. Det kommer bli bra. Livet kan förändras, ibland snabbare än vad man tror. Ni kan uppleva saker som ni trodde var helt omöjliga. Läkarna sa till mig, att jag inte skulle kunna bli av med diagnosen dystymi. Jag hade varit sjuk så länge, ingenting tydde på att det faktiskt skulle bli helt bra för mig. Läkarna hittade inga mediciner, ingen terapiform fungerade. Men jag kämpade, mot alla odds, och titta vart jag är idag. Fri från diagnosen. Jag är lycklig idag, skrattar hela tiden. Jag älskar mitt liv så himla mycket, njuter av varje sekund. Och den här förändringen har skett på cirka fem månader. I åtta år gjorde mitt liv väldigt ont, idag är jag en frisk, glad och stark tjej. Kom ihåg, det är aldrig aldrig aldrig aldrig omöjligt. Med rätt stöd och rätt inställning kan man ta sig hur långt som helst i livet. Jag har fått ett otroligt bra stöd från behandlingshemmet, men det är jag som har kämpat och slitit.

Att tycka om sig själv

I torsdags pratade jag och min terapeut om den största anledningen till varför jag inte längre skadar mig själv. Jag började berätta alla anledningar jag kom på. Er, mitt jobb på SHEDO, min framtid, min jourmejl, att jag har blivit en förebild för många. Det ligger säkert mycket i det jag sa, men ändå berättade min terapeut vad hon trodde, och när hon uttalade orden så insåg jag att hon hade rätt. Jag tycker om mig själv.

Allt hänger ju såklart ihop. Jag tycker om mig själv för att jag gör något bra och viktigt. Jag är glad för att jag inte längre är en del av stygn och blodbad. Jag är lycklig för att jag kan peppa och inspirera andra. Jag är glad för att jag finns tillgänglig som ett stöd för många som har det svårt. Jag mår bra utav att jobba med välgörenhet, ställa upp i intervjuer, gå på möten. Alla dessa bitar gör att jag tycker om mig själv. Äntligen efter många år som sjukskriven känner jag att just jag gör någonting bra och viktigt varje dag. Någonting som är värt att kämpa för. Därför tycker jag om mig själv, därför trivs jag med mitt liv idag. Därför skulle jag inte gå tillbaka till rakbladen, därför skulle jag inte gå ner i vikt igen. För om jag gör det så kommer jag förlora det mesta av det som jag kämpar för. Och idag handlar inte mitt liv om en tävling i det sjuka, idag handlar mitt liv om att hjälpa andra och fortsätta vara en förebild för många.

I flera år var jag min största fiende. Jag avskydde mig själv vilket ledde till många rakbladssår, anorexi och slutenvårdsavdelningar. För att plåga mig själv, jag ansåg inte att jag var värd någonting annat. Idag har jag hittat mitt eget värde, och jag inser nu hur viktigt det är att göra någonting som man brinner för. De sista månaderna har jag följt mina drömmar, lyssnat på min magkänsla. Jag har en viktig uppgift i livet. Den handlar om att stötta, kämpa, hjälpa. Alla har inte tyckt att det jag gör är rätt. Är det smart att vara ett stöd för andra som mår psykiskt dåligt när man fortfarande inte är frisk? Nej, det tycker inte alla, till exempelvis inte min terapeut. Men jag är envis, och jag vet vad jag vill i livet. Därför går jag min egna väg, gör det som jag tror är bäst för mig och andra. Tack och lov så är min terapeut fantastisk, så hon väljer att stötta mig i alla mina välgörenhetsprojekt, trots att hon inte tycker att alla mina idéer är bra.

Det är viktigt att våga kämpa för något man tror på. Trots att jag får höra hemska historier genom min jourmejl, så blir jag så himla lycklig varje gång jag inser att just jag, just nu, förändrar en annan människas liv. Just därför tycker jag om mig själv.

Man lär sig ingenting på att blunda för sitt liv

,dream
Jag drömmer om mycket. Men jag lever också i en dröm. Inte i en fantastivärld, det är bara det att mitt liv är som en vacker dröm. Skulle jag dö nu, skulle jag dö lycklig. Varje dag upplever jag något nytt och fint. Varje dag blir jag friskare och starkare. Som världens bästa dröm. Jag var så trasig för ett halvår sedan, så uppgiven. Idag ler jag och skrattar mig igenom nästan varje dag. Min dröm är att bli helt fri och få jobba på sjukhus. Allt annat jag har drömt om gör jag faktiskt redan. Jag har drömt om att hjälpa människor med psykisk ohälsa, en dröm som har blivit sann. Varje dag får jag vara ett stöd för andra, och det är fantastiskt. Jag har också drömt om ett liv med lycka och utan rakblad. Just det där livet som jag lever idag. Jag är så tacksam för att jag blev så frisk att jag kunde andas igen, leva och inte bara överleva. Tack för att jag stod ut i åtta år, kämpade mig igenom månader på slutna avdelningar. Jag har gått igenom så mycket hemskt i mitt liv, men nu är det en dröm och jag är tacksam och lycklig för varje sekund i ljuset.

Bilden har jag hämtat här.

216

För tvåhundra sexton dagar sedan var allt väldigt mörkt. Jag tog så många överdoser att jag tappade verklighetsuppfattningen. Rakbladen fungerade inte men jag skar mig ändå. Jag tog så många zyprexa att jag var drogad hela dagarna, jag släckte cigaretterna på armen, skar mig, grät. Livet var ett enda stor mörker. Två dagar senare skulle jag ligga i en ambulans och bli inlagd på sjukhus. Jag var så säker, på att livet aldrig skulle bli bra igen.

Idag sitter jag här. Levande, lycklig. Efter åtta långa år av psykisk ohälsa mår jag bra. Jag trodde mig veta att livet var kört. Men det är det aldrig. Det spelar ingen roll hur många år man är sjuk. Det finns ett ljus, ett slut på helvetet. Jag har gått igenom mycket i livet, upplevt så mycket smärta, så många dagar på sjukhus. Och jag är glad, tacksam. Tacksam för att jag överlevde. Glad för att sjukdomarna har gjort mig till den tjejen jag vill vara. Idag skrattar jag, mår bra, lever, kämpar. Idag har jag massor med framtidsplaner. Jag brinner för att jobba med välgörenhet och att hjälpa människor. Jag har blivit en tjej som jag älskar. En tjej som har ärr men som är lycklig. Glöm aldrig bort det, livet kommer bli bra igen. Hur svårt och kämpigt allt än känns, så kommer det en vändpunkt. Så håll ut, kämpa lite till. Det kommer vara värt det.

sjukhusbläI en hemsk sjukhussäng i hemska sjukhuskläder

Att våga söka hjälp

Våra liv psykisk ohälsa kan se olika ut. Kanske lever man i ensamhet där ingen vet hur man mår på riktigt. Kanske vet man inte ens det själv?  Dagarna går, kanske svälter man sig, hetsäter, tränar för mycket? Kanske lever man med sår på sina handleder. För alla ser det olika ut, men en sak stämmer in på oss alla – Vi är värda att få stöd.

Att söka hjälp är inte alltid lätt. Det kan finnas tusen känslor kring detta. Mår jag tillräckligt dåligt? Kommer någon vilja hjälpa mig? Finns det hjälp? Vart ska jag vända mig? Vågar jag? Vill jag? Hur många tankar det än finns, så kommer man i slutändan alltid inse att det var värt det. Den dagen ni står på andra sidan kommer det ha varit värt all kamp. Jag har insett att många unga tjejer som inte mår bra anser att de inte är värda hjälpen. Jag tycker det är fruktansvärt att många känner så. Självklart är man värd att må bra. ALLA är värda det. Trots att psykiatrin ibland är ett skämt, så kan man få bra hjälp men ibland krävs det ett krig för att komma dit. Och vem orkar det, egentligen? Kanske ingen, men ibland har vi inget val. Jag har mestadels haft stora problem med att få hjälp. Både inom BUP, öppenvården, slutenvården och tillslut behandlingshem. Jag har verkligen fått kämpa för att få hjälp, och trots att det har varit ett helvete många gånger så inser jag hur bra det var att jag vägrade ge mig. Men som jag brukar säga, ”man måste vara frisk för att orka vara sjuk i dagens samhälle”. Det finns nog inga ord som stämmer bättre. Jag vet inte hur många gånger jag har blivit runt skickad, fått avslag, blivit hemskickad trots att jag precis gjort ett allvarligt självmordsförsök. Listan är lång på alla gånger psykiatrin har gjort fel. Och hur går man vidare då? Tack och lov har alla misstag gjort mig starkare. Läkarna ska inte ha rätt, samhället ska inte få trycka ner mig.

Hur man än blir behandlad i vården så är det alltid värt att fortsätta kriga. För en vacker dag, då kommer du att hitta rätt. Du kommer få en psykolog, läkare eller någon annan vårdpersonal som bryr sig på riktigt. Som förstår dig. Som kämpar. Vägen dit kan vara lång, ibland inte, men oavsett hur kort eller lång vägen dit är så kommer det vara värt att kämpa för att ta sig dit. Det är alltid värt att söka hjälp när man inte mår bra.

Mår jag tillräckligt dåligt?
Ja. Det är ingen tävling i vem som mår sämst. Så länge du mår dåligt eller har skadliga beteenden så är det bra och viktigt att söka hjälp.

Kommer någon vilja hjälpa mig?
Ja. Det finns många som jobbar med just ditt problem, som har utbildning och som vill hjälpa just dig.

Finns det hjälp?
Ja. Den är inte alltid lätt att hitta, men den finns.

Vart ska jag vända mig?
Är du under 18 år kan du kontakta BUP eller din kurator/lärare/skolsköterska på skolan som kan hjälpa dig vidare. Är du över 18 år kan du kontakta din vårdcentral eller direkt till en vuxenpsykiatrisk öppenvård.

Vågar jag?
Ja. Det är mer läskigt att må dåligt, jag lovar.

Vill jag?
Ja. Även om det inte alltid känns så. Att vara frisk är helt fantastiskt, och innerst inne tror jag att vi vill ha hjälp även om man ibland kan förneka det för sig själv.

Kom ihåg: Du vågar. Det finns hjälp att få. Det kommer vara värt det. Du kommer kunna återhämta dig. Ditt liv kommer bli bra igen. Ingen är värd att må dåligt.

Behöver ni stöd så finns jag på enflickasomarstark@hotmail.com

Livet är alltid värt att kämpa för

81

På avd 81, efter medicinakutens kaos.

Jag önskar att alla människor i alla situationer skulle välja att leva. Ändå är det för många varje dag som väljer att inte göra det. Jag önskar att jag alltid hade valt det, men allt för många gånger har min högsta önskan varit att bli av med just det där som egentligen är det finaste vi har, livet.

Den sista gången jag försökte, då allt slutade med ambulans, medicinakuten, EKG, kol och dropp, då var jag så arg. Jag låg i min sjukhussäng och grät. Jag ville dra bort droppet från min arm, jag ville fly ifrån hela situationen. Läkaren kom in och tittade på mig med en speciell blick. Han var glad men också sorgsen. I hans blick såg jag att det gjorde ont att ha en tjugoettårig tjej som bara ville dö framför sig. Men han var också glad, för samma flicka hade precis överlevt. Jag hade tur, hjärtat hade kunnat sluta slå. Men det slog, och jag var arg. Läkaren ljög, för jag hade inte tur, bara otur som levde. Jag låg under landstingets filtar och var alldeles tom. Några timmar tidigare var jag säker på att jag skulle dö, och plötsligt levde jag. Jag tvingades ringa det där hemska samtalet till mamma. ”Mamma. Jag ville inte leva längre. Mamma. Jag är på sjukhuset. Mamma. Förlåt. Jag älskar dig”

Detta hände en hemsk dag i slutet på augusti tjugohundratolv. Ett år då jag spenderade fler månader inlagd än fri. Sju månader har gått sedan den där dagen med blåljusen. Idag är jag så lycklig för att jag överlevde. Tänk om jag aldrig skulle få uppleva lycka, glädje, livet. Idag kan jag skratta mig lycklig för att min kropp har överlevt både självmordsförsök och anorexia. Tack kroppen. Och tack till mig som har orkat. Livet kommer bli bra igen, hur nattsvart det än kan kännas. Och livet är värt att kämpa för. Jag ser det nu, när jag står på andra sidan. På andra sidan där jag är mer frisk än sjuk. Jag önskar att jag alltid hade kunnat se det. Jag önskar att jag hade vågat tro på att livet skulle vända. Det är inte alltid lätt att tro, men det är alltid värt ett försök. Och glöm aldrig, att livet alltid är värt att kämpa för.

– En av mina texter från SHEDO-bloggen.

Tävlingen i sjukdom

Att vara sjuk är ibland som att vara med i en tävling. Tävlingen pågår lite överallt. På avdelningar, på internet, i vardagen. Tävlingen om vem som är sjukast, smalast, får dricka flest näringsdrycker, vem som har sond. Tävlingen om vem som har flest diagnoser på pappret, vem som får sitta i rullstol, vem som är inlagd. Tävlingen om vem som skär sig djupast, vem som åker fram och tillbaka till akuten mest. Den där jävla tävlingen om vem som har mest ärr på kroppen eller vem som äter flest mediciner. Jag har varit med och tävlat, jämfört, varit hon som önskar att hon varit sjukast, smalast, bäst på något.

Idag är jag glad för att jag inte tävlar längre. Ni kan inte räkna med mig. Jag är varken smalast eller sjukast. Jag har kommit förbi det där, slutat att jämföra mig. Och tack och lov för det, man kan inte tävla i sjukdom. Man ska inte jämföra sig. Alla har det jobbigt på sitt sätt. Att behöva sitta i rullstol pga undervikt betyder inte att man har det jobbigare än den som lider av en ätstörning och har en normalvikt. Att ha stora ärr på kroppen betyder inte att man mår sämre av sitt självskadebeteende än vad någon med mindre ärr gör. Idag när jag ser människor som tävlar i sjukdom, så känner jag bara att jag är så glad att jag inte är med längre, att jag går min egna väg och är lycklig som börjar bli frisk istället. Jag har aldrig varit smalast, aldrig sjukast, aldrig den tjejen som jag ibland ville vara, och tack för det. Mitt kaos har varit mitt helvete, men jag är inte längre en del av det.

Det finns en mening med allt

Under alla mina år som sjuk har olika personer ofta sagt att det finns en mening med allt. Jag bara bara gråtit och varit så arg, för vad finns det för mening med att en person ska bli sjuk?

Idag vet jag att det fanns en mening med detta. Jag förlorade hela min tonår med att vara sjuk och spendera för många timmar på sjukhus. Men det gör ingenting. Mina åtta år som sjuk har gett mig så mycket livserfarenhet, och åtta år i helvetet har format mig till den tjejen som jag vill vara. Kanske hade jag varit någon annan om jag hade levt ett ”normalt” liv. Därför är jag tacksam. Åtta år av kamp har inte gjort mig till en bitter människa, bara en tjej full med energi och glädje.

Att våga ha kvar sina drömmar

Under alla år som jag har varit inkopplad i psykiatrin har jag drömt om att jobba som sjuksköterska på sjukhus. I lika många år har jag fått höra att jag aldrig skulle klara det. Hur skulle jag som så ofta varit patient på sjukhus orka vara där som personal? Jag har alltid fått höra av läkare och sjukhuspersonal att jag borde tänka om, att det inte skulle passa mig, att jag har diagnoser som gör att det aldrig skulle gå.

I många år la jag min dröm åt sidan. Jag litade på att vården hade rätt, på att det enda jag ville göra inte skulle gå. Sedan ändrade jag mig, litade på min känsla som sa att jag skulle passa utmärkt som sjuksköterska. Idag är jag hundra procent säker på att det kommer fungera hur bra som helst. Trots att jag har en diagnos som gör att jag har svårt för stressade situationer så betyder det inte att jag inte kommer klara det. Jag har en diagnos som gör det svårt för mig i livet på en del sätt, men jag vägrar låta min diagnos eller vårdpersonal ta min dröm ifrån mig. Jag vet att jag kommer börja läsa till sjuksköterska, jag vet att jag kommer jobba på ett sjukhus. För jag vill inget hellre. Kan inte ens tänka mig något annat jobb. Och när man är så säker på det, då finns det ingenting som kan förstöra det. Jag ångrar att jag lät sjukhuspersonalen ta ifrån mig min dröm. Jag ångrar att jag lyssnade på dem. Man kan kämpa trots att mycket talar för att man inte kommer klara det. Men jag tänker bli frisk, och det är DET som är det viktiga. När jag var som sjukast skulle jag inte klara av ett arbete inom vården, men det är fel att sluta drömma för att man är sjuk. I de flesta fall kan man bli frisk, och om man inte kan det, så kan man lära sig att hantera sin sjukdom. Jag önskar att sjukhuspersonalen hade trott och stöttat mig i min dröm. Jag önskade att någon hade sagt att jag skulle kunna jobba som det när jag blev frisk, men det trodde ingen på. Alla sa att det skulle väcka för många minnen och att jag inte skulle klara det. Idag vet jag att dem har fel, men det tog mig många år att inse det.

Det är viktigt att begränsa sin sjukdom och inte sig själv. Låt ingen trycka ner dina drömmar, dem är dina, och allting går om man vill, det är jag säker på. Och att ha drömmar är bra, livsviktigt till och med. Trots att man är sjuk så är det viktigt att kunna se framtiden, för den finns där. Det är viktigt att försöka se livet EFTER det sjuka, för oftast så finns det ett sånt liv, det är ju det man strävar efter. Och även om det inte alltid blir som man har tänkt eller som man vill, så sluta aldrig drömma. Drömmar och planer kan till och med vara avgörande för ett tillfrisknande.

Bloggredaktör för SHEDO

Åh idag är det lyckans dag! Jag har nu blivit bloggredaktör för föreningen SHEDO (Self harm and eating disorder organisation). Det känns så kul att det pirrar i hela mig.

Det händer så sjukt mycket roliga och spännande saker i mitt liv just nu. Det känns som att jag har tusen projekt på gång men vill inte avslöja saker innan jag är hundra procent säker på att det blir så. Trots ett jobbigt terapisamtal imorse så mår jag bra nu, lyckan börjar komma tillbaka och den skrattande Jessica finns med mig. Jag har saknat henne så otroligt mycket, men nu är hon här och jag hoppas att hon stannar. ♥

Det är okej att vara rädd

[videofyme id=”826165″ class=”aligncenter”]

 

Idag pratar jag om det där med att inte riktigt våga/vilja må bra. Jag vet att jag pratat lite om detta innan, men då jag hade stora problem med dessa känslor när jag mådde dåligt så tycker jag det är viktigt att ta upp detta ämne igen. Jag tror att jag inte var ensam med att känna sådär.

För ett år sedan

För ett år sedan var mitt liv hemskt. Jag var inlagd på avd 336 och mådde väldigt dåligt. Jag hade precis börjat med mitt självskadebeteende igen efter ett långt uppehåll. jag fick diagnosen Borderline och var helt upp- och ner. Jag fick flytta från avd 336 till en sluten psykiatrisk avdelning, där jag varit så många gånger tidigare. Jag blev kvar där alldeles för länge. Allt slutade med fem långa månader instängd på sjukhus. Jag satt på mitt rum och grät varje dag. Jag var apatisk, personalen fick inte ur mig några andra ord än ”jag vill dö”.

Idag mår jag oftast bra. Jag är fyra månader skadefri. Visst är jag inlagd igen, men tusen gånger lyckligare. Jag vill inget hellre än att leva. Jag har massor med framtidsplaner och drömmar, jag skrattar och är glad.

Tänk vad livet kan vända. Glöm aldrig det och sluta aldrig kämpa. På ett år har jag blivit en helt ny tjej.

Från en jobbig tid på avd 86.

Två frågor – Självmord

Har du överdoserat i ett självmordsförsök någon gång? Vad hände?
Ja, det har jag, ett par gånger. Första gången blev jag mest rädd då jag blev hemskt sjuk. Men jag valde att inte ringa 112 då jag hoppades på att jag skulle dö. Jag blev bättre med tiden, men jag var i dåligt skick under ganska lång tid, men uppsökte aldrig sjukhus. Sedan gick det några år emellan, men under 2012 försökte jag ta livet av mig tre gånger samma vecka med överdoser. Den tredje gången ringde jag sjukvårdsupplysningen som direkt skickade en ambulans. Jag hamnade på medicinakuten med dropp, EKG och så fick jag dricka kol. Läkaren berättade att jag hade tur, att mitt hjärta hade klarat sig men att det lika gärna hade kunnat förstöras. Jag hade kunnat få hjärtstillestånd. Efter ett tag när jag var stabil fysiskt ville läkaren på medicin skicka mig till psyket, men jag vägrade först. Då fick jag välja på att bli inlagd där frivilligt eller så skulle jag få ett LPT så jag gick med på att flytta min sjukhussäng till bakom låsta dörrar. Dessutom behövde jag också vård för mina svåra självskador så att vara på sjukhus var nog det bästa just då.

Från medicinavdelningen.

Om man försöker ta sitt liv och åker in till akuten, blir man självklart inlagd på psyket då?
Om läkarna kan sitt jobb, så ja. Men tyvärr händer det att man skickas hem igen, vilket man inte borde anser jag. Om allt går rätt till så ska man bli inlagd, men jag vet också att det inte alltid fungerar så då det finns stora brister inom vården och psykiatrin.

Nu räknas jag inte som deprimerad längre! (:

Det går såå bra för mig just nu, så bra att jag knappt vågar tro på det. Jag har blivit av med diagnosen dystymi, den kroniska depressionen. En diagnos som typ alla läkare har sagt till mig att jag aldrig kommer bli frisk ifrån. In my ass!!!!!!

Nu har jag bara min borderline-diagnos kvar. Tänk att tre diagnoser blev en på två månader, ett bevis på att jag jobbar stenhårt med mig själv varje dag. Tänk att jag inte har en depressionsdiagnos längre. Det känns helt sjukt eftersom jag har haft det i ÅTTA år. Jag är så glad och lycklig! 

Jag säger

Jag säger inte att kampen kommer bli lätt. Jag säger inte att du aldrig kommer tvivla. Jag säger inte att du aldrig kommer försöka ge upp. Jag säger inte att du aldrig kommer ta några återfall. Jag säger inte att det kommer gå fort.

Jag säger bara att det kommer vara värt det.

Självskadebeteende

[videofyme id=”742740″ class=”aligncenter”]

 

Idag pratar jag lite om självskadebeteenden och känslorna kring skuld och skam som jag tror är vanligt att man känner när man sitter, eller har suttit, fast i detta missbruk.

när allt det här är över

För ett par dagar sedan fick jag höra av läkaren att jag kommer vara kvar på behandlingshemmet i MINST ett & ett halvt år till. Det känns så himla långt. Men när jag kommer härifrån så ska jag aldrig mer bli inlagd. Aldrig mer på psyket, aldrig mer på ett behandlingshem. När jag kommer härifrån ska jag börja leva mitt liv igen. Även om det dröjer två år så kommer det vara värt att vänta, det kommer vara värt att kämpa. Jag längtar så tills allt detta är över, tills jag är fri igen. 

Året 2012

Snart är 2012 slut så jag tänkte först att ni skulle få en långt inlägg med massor med bilder på allt jag gjort 2012, men av någon anledning kände jag mig så ledsen när jag började med det, så det blir ett kortare inlägg istället.

2012 har verkligen varit en sorgligt år. I sju av tolv månader har jag varit inlagd på sjukhus/behandlingshem. Året började på avd 336 som sedan blev avd 86 alldeles för länge. När våren kom fick jag äntligen åka hem efter fem månader inlagd på olika sjukhus. Strax efter att jag kom hem gjorde jag och Petter slut och jag flyttade till en ny lägenhet i Göteborg. Det blev sommar och livet var hemskt på alla sätt. Jag blev jättesjuk i anorexi igen och hela sommaren bestod utav svält, ångest, träning och ett LPT hängande över mig. Jag skar mig varje dag och mådde väldigt dåligt. Under 2012 har jag försökt ta livet av mig flera gånger. Sista gången slutade med ambulans, medicinakuten, dropp, EKG och slutligen psyket igen. Strax efter det blev jag inlagd på behandlingshemmet och då vände äntligen livet för mig. Jag började må bättre, såg en framtid, kunde skratta och vara glad igen. Jag blev äntligen friskförklarad från min anorexi. För första gången på många år ser jag nu fram emot ett nytt år och allt vad det innebär. Jag hoppas att jag bara kommer bli friskare och friskare och må ännu bättre. Livet gör fortfarande ont ibland, men jag har hittat tillbaka till den positiva och glada Jessica. Jag trodde aldrig att jag skulle kunna må bättre igen, men det gick och nu är jag så glad för att jag överlevde alla självmordsförsök. Jag är glad att jag fortsatte kämpa mig igenom hela 2012 trots att jag större delen av året faktiskt inte har velat något annat än att dö. 2013 ska bli ett bättre år. Jag kommer med största sannolikhet vara inlagd hela året, men detta kommer förhoppningsvis innebära att jag bara blir friskare och friskare. Nu tänker jag inte se tillbaka på 2012 mer, för som sagt så har det varit ett hemskt kämpigt år. 2012 blev antagligen det jobbigaste året, men också det bästa. Jag kommer att minnas alla fruktansvärda dagar, men jag kommer också komma ihåg att det var året som det äntligen vände för mig.

När jag var som sjukast i anorexin och från avd 336.

Från medicinakuten.

Från psyket.

Tillslut kom den friska och riktiga Jessica fram och jag ser fram emot ett nytt år med henne.

Det är aldrig försent att kämpa, det är alltid förtidigt att ge upp

Man tror att man kommer skära sig förevigt, man tror att stygnen i handleden alltid kommer vara ens liv.
Man tror att man kommer må dåligt tills man dör, man tror att man kommer gråta varje kväll.
Man tror att sjukhuset är ens enda hem, man tror att livet utanför låsta dörrar inte finns.
Man tror att man alltid kommer hata sin kropp, man tror att livet utan svälten inte existerar.
Man tror att man alltid kommer vilja dö, man tror att man aldrig kommer tycka om sitt liv.
Man tror att det är försent, man tror att livet var menat för alla andra.
Man tror att sjukdomen är det enda man har, man tror att det alltid kommer vara så.
Man tror att det är lika bra att ge upp, man tror att ingen kommer bry sig ändå.
Man tror att vården aldrig kommer finnas där, man tror att man kommer ha otur för alltid.

Jag vet att det går att sluta skära sig, jag vet att livet utan stygnen finns.
Jag vet att man kommer må bra igen, jag vet att tårarna blir färre.
Jag vet att det finns något annat än sjukhus, jag vet hur livet utan låsta dörrar är.
Jag vet att man kan älska sin kropp, jag vet att svälten kan ta slut.
Jag vet att man kan känna att döden är det sista man vill, jag vet att man kan älska att leva.
Jag vet att det aldrig är försent, jag vet att livet var menat för mig.
Jag vet att det finns så mycket mer än ens sjukdom, jag vet att saker kan förändras.
Jag vet att det sämsta man kan göra är att ge upp, jag vet att alla skulle gå sönder om jag försvann.
Jag vet att vården kan vara bra, jag vet att man kan ha tur.

Det är aldrig försent att kämpa, det är alltid förtidigt att ge upp.

Ledsen tjej på sjukhuset, glad ute i det fria.

Glöm aldrig bort

Glöm aldrig bort att det finns ett slut på allt det mörka. Det finns ett liv bakom helvetet. För ett år sedan satt jag på slutenvården helt apatisk och sa samma ord till personalen om och om igen, ”jag vill dö”.

Idag är jag så lycklig för att jag lever. För ett par månader sedan hade jag kunnat mista livet, den där hemska dagen då jag hamnade i ambulansen och på medicinakuten. När läkarna berättade att mitt hjärta hade klarat sig, men att jag hade haft tur, då var jag bara så förbannad. Jag hade ingen tur, snarare en jävla otur som överlevde. Idag kan jag gråta mig lycklig för att min kropp är stark och tålig, precis som mitt psyke är.

Glöm aldrig bort att allt kommer bli bra tillslut, och som jag har sagt förut. Är det inte bra, så är det inte slut.

På medicinakuten.

Lördag

Såhär ser jag ut idag. Dagen är lite upp & ner. Känner att jag börjar må sämre igen och är så himla rädd för att jag ska bli jättesjuk igen. I två veckor har jag mått bra och känt mig helt frisk, nu insåg jag att jag inte är det. Men det enda som känns viktigt är att det sämre måendet inte är här för att stanna. Kanske och förhoppningsvis mår jag bra imorgon igen. Man kan inte alltid tro det värsta, och det tänker jag heller inte göra. Jag måste tillåta mig själv att må dåligt när jag gör det, men det är svårt när jag nu har fått känna på det fina och glada livet. Att må dåligt är skit och jag hade väl någon önskan att jag aldrig mer skulle göra det. Men livet fungerar ju inte så, vare sig man är frisk eller sjuk.

Jag har i alla fall varit iväg och köpt en ny skidjacka idag då vi snart ska åka till Sälen. Förkyld är jag också så resten av helgen ska jag spendera i sängen med te och honung. Jag kommer svara på era mejl så fort jag orkar. Kommer inte längre säga att det blir ikväll, imorgon eller nästa vecka, för då går jag runt och har dåligt samvete om jag inte orkar. Jag har verkligen inte glömt bort er i alla fall och det är jättekul att jag får så många mejl från er.

Kram och ta hand om er. ♥ 

Är det någon som ska bli sjuk så är det jag

Ibland är jag så glad för att just jag blev sjuk. Är det någon som ska bli sjuk så är det trots allt jag. För jag kommer klara allt, jag kommer lyckas. Folk frågar om och om igen hur jag har orkat, hur jag lyckats att aldrig ge upp? Att ge upp har aldrig varit min grej, vill jag nåt så kämpar jag tills jag är där, vad det än handlar om. Jag har varit svag och tvekat och tvivlat på allt så många gånger, men att jag fortfarande lever är ett bevis på styrka. Därför är jag glad att just jag blev sjuk, för det svåra drabbar människor som är starka nog att klara av det.

Tummen upp även på sjukhuset!

Dagens outfit och framsteg

Såhär har jag sett ut idag! En oversize-skjorta från Tradera, hatten från H&M och hängsleshortsen från Monki.

Idag har jag haft en speciell dag. Efter tre månader tillsammans med personal fick jag idag min första ”permis”. Jag tog bussen SJÄLV till stan och gick i affärer och drack kaffe ute i höst/vinter-rusket. När man är inlagd uppskattar man varje liten sak som är lika med frihet. När jag i tre månader inte har varit själv så var detta en fantastisk känsla. Bara en sån sak att åka buss blev stor för mig, en grej som många gör varje dag. Det gick hur bra som helst att vara själv. Jag har varit nervös över att jag skulle köpa rakblad eller hämta mina mediciner på apoteket, men när jag var själv på stan så fanns det knappt i mina tankar. Så jag gick där och njöt, tittade på människor, shoppade lite och drack en efterlängtad cappuccino. Nu ska jag fortsätta få små korta permissioner varje vecka så att jag klarar av att åka till mamma och pappa och fira jul. Att sitta här och äta köttbullar då känns som en mardröm. Ibland är allt så himla jobbigt men jag går verkligen framåt. Jag utvecklas och blir friskare för varje dag som går. Livet kan vara så fint och idag känner jag mig så tacksam för att jag inte har dött när jag har försökt och hamnat på sjukhus. Tack kroppen, tack psyket och tack mitt hjärta för att du har orkat all svält och alla överdoser.

Det bästa med att må dåligt är att man uppskattat varje sekund som man mår bra

Hello friends. Nu har det ekat tomt här ett tag. Jag har haft en rätt så jobbig vecka här på behandlingshemmet. Har hamnat i bråk, igen. Blivit triggad och hållit på att gå under av självskadetankar. Men jag har överlevt det också utan att ha skadat mig. Jag har gråtit och varit så arg och trött och ledsen på min situation. Idag lyckades jag inte ta mig upp från sängen förens på eftermiddagen. Allt är så förvirrande och konstigt, men jag försöker verkligen att stå ut och hålla fast vid det positiva. Man måste få hamna i svackor, bara man tar sig upp igen. Sedan har jag sovit kasst hela veckan, vilket säkert också har påverkat mitt mående negativt. Jag har i alla fall börjat med en himla bra sak. Varje kväll skriver jag upp tre positiva saker med dagen, och trots att det ibland inte känns som att det har varit en enda bra sak, så kommer man tillslut på saker som faktiskt varit bra. Ibland stora saker, ibland små. Det är så viktigt att försöka se saker från den ljusa sidan, att försöka hålla fast vid det som är bra. Jag har under alla år som sjuk varit ganska negativ även om jag utåt sett har verkat vara en positiv tjej, därför försöker jag nu bryta min negativa syn på saker, vilket jag tror har en stor betydelse för ett bättre mående och ett tillfrisknande. Så, att skriva ner tre bra saker med dagen varje kväll är verkligen något att rekommendera. Trots att mitt mående går upp och ner som världens värsta berg- och dalbana så försöker jag hålla fast vid varje sekund som är bra. För det bästa med att må dåligt är att man uppskattar varje stund som man faktiskt mår bra och skrattar.

Nu ska jag fortsätta titta på sista säsongen av desperate housewives som jag äntligen har köpt. Det är min tröst just nu när allt känns lite tyngre. Hoppas ni mår bra, kram. ♥

Vem är jag utan min sjukdom?

[videofyme id=”680672″ class=”aligncenter”]

Idag pratar jag om det där som jag tror många känner men som knappt är acceptabelt att känna – Jag vågar/vill inte bli frisk. Det är viktigt att prata om det där som är jobbigt, då inser man att det är okej att känna och du är inte ensam. I slutet berättar jag också vad jag har beslutat angående chatthjälpen.

Mot alla odds

Livet är konstigt. Det är svårt och det gör ont, just nu är jag mest förvirrad. Jobbet jag håller med och det jag har framför mig är mer komplicerat än jag trodde. Jag har mer problem än vad jag hade kunnat drömma om. Mer sjuk. Just nu ser jag och min psykolog ett nytt mönster i mitt mående, ett mönster som påminner mycket om Bipolär sjukdom. Men det spelar ingen roll längre vilka diagnoser jag får, det enda som är viktigt är att jag är sjuk och att jag måste bli frisk. Jag har tyvärr insett att min sjukdomsbild är mer krånglig än vad jag trodde, om jag lyckas bli frisk från alla dessa sjukdomar blir jag imponerad. Men jag måste fortsätta kämpa, därför gör jag det. Jag har varit sjuk i så himla många år, och trots att läkarna säger att det kommer bli svårt att bli helt frisk på grund utav min kropp som inte svarar på mediciner så tänker jag inte ge upp. Jag tänker kämpa. mot alla odds.

Det finns ingenting i hela världen som kommer ta bort min kämparglöd

I torsdags var det sorgens dag. Som har jag berättat för er tidigare så svarar inte min kropp på mediciner, och min ena sjukdom, dystymi, måste i de flesta fall behandlas med läkemedel. Läkarna har i sju år satt in och ut mediciner utan resultat, lika många läkare har också vägrat ändra min medicinering, någonting jag har varit så otroligt arg för. Läkaren på behandlingshemmet var en sån läkare. I torsdags var det dags att träffa honom igen, och det blev ett läkarsamtal som var så sorgligt. Han hade nu beslutat att varken han eller någon annan läkare kommer testa en enda medicin till. Han sa att det fanns livsfarliga risker med att fortsätta experimentera med min kropp. Han är väl medveten om att det är en risk att inte behandla mig också då självmordsrisken är hög. Men, han berättade för mig att det var större risk att jag skulle dö av medicinen än i självmord, därför tog han beslutet. Det är delvis farligt att experimentera med medicin i säg, men sedan är det tusen gånger farligare på grund utav min epilepsi. När läkaren satt där bredvid mig och berättade, att det är slut nu, att jag måste sluta hoppas på en medicin, då blev jag så himla ledsen. I många år har alla läkare hållit kvar i mitt hopp genom att byta medicin ofta, helt plötsligt så släckte läkaren det där hoppet. Jag är inte personen som tycker om mediciner egentligen, men då de flesta säger att dystymi behöver behandlas med det så känns det så jävla åt helvete att det inte kommer gå.

Först ville jag att läkarna skulle få någon form av bevis av att det är som dem säger, att min kropp inte svarar på behandlingen. Men då sa han nåt som fick mig att vakna upp, sju år är beviset. Sju år utan någon effekt alls, det tyder bara på en sak. Läkaren berättade för mig att mediciner är jättebra då de allra flesta svarar på läkemedel, men det finns en liten liten liten procent som inte gör det, och där finns jag. I torsdags kändes det så himla tungt att ha en sjukdom som behandlas med medicin och en kropp som inte svarar på det. Behandlingshemmet ringde till mina föräldrar och berättade det tunga beskedet och jag grät i flera timmar efteråt.

I går insåg jag dock att jag är starkare än vad jag vågat hoppas på. Att acceptera saker man inte kan förändra, är det bästa man kan göra. Jag hade kunnat vara arg, ledsen och besviken i evigheter, men ingenting skulle ändra på min situation. Visst kan jag känna att allt är jävligt orättvist, varför jag ska behöva få motgång på motgång hela tiden, men vet ni? Det svåra drabbar människor som är starka nog att klara av det. Så istället för att gräva ner mig så tittade jag på mina alternativ. Och eftersom jag nu kan sluta hoppas på en medicin, så får jag helt enkelt försöka bli så frisk som möjligt genom terapi. Och även att oddsen pekar åt fel håll för min del, så förlorar jag ingenting på att kämpa till hundra procent. Jag kommer i alla fall inte bli mer sjuk.

Inte för att prata för gott om mig själv men det är en jävla tur att jag är En flicka som är stark :) Helt ärligt tror jag inte att det finns en enda sak i hela världen som skulle kunna rubba mig, som skulle kunna få mig att sluta kämpa. Jag är en fighter och det kommer jag förbli.

update om mitt liv på behandlingshemmet

Snart har jag varit här en månad. En månad på institution. Många fler väntar mig. Att jag snart har varit här en månad innebär även att jag snart har varit skadefri lika länge. Det känns fantastiskt och jättehemskt. Bilden till höger fick så himla fin respons från hundratals människor på facebook. Ni vet väl att ni kan gilla En flicka som är stark där?

Min första månad här har verkligen varit upp och ner. Först kom jag hit som en oskyldig ledsen tjej, nu har jag blivit något annat och det skrämmer mig. Jag har den sista tiden gjort saker som jag aldrig trodde eller hoppades att jag skulle göra. Jag har gjort fel på fel, och även om man alltid har ett aktivt val så har jag dragits med i skit från de andra patienterna. Många här gör väldigt dumma saker och det smittar av sig på mig, det är inget bra umgänge för mig alls. Jag vill bara gå min egna väg men det är svårt. Jag måste jobba på att bli starkare i mig själv och kunna stå emot impulser som leder till konsekvenser.

I min behandling går det okej. Vi har inte kommit så långt än, utan jobbar mest på att bygga upp en relation jag och min terapeut. Sen har det hänt så mycket skit på behandlingshemmet mellan oss patienter så vi har fått lägga mycket terapi-tid till att reda ut konflikter. Tyvärr har en stor konflikt inte gått att reda ut så just nu är det dåligt stämning här, och jag längtar hem så himla mycket. Allt bråk tar på hela mig.

I förra veckan fick jag se min vårdplan och jag började gråta när jag såg mina två stora huvudmål. 1. Att jag ska sluta VILJA skada mig. 2. Att genom medicin och terapi öka min grundstämning och må allmänt bättre.
Dels grät jag för att detta alltid har stått på alla vårdplaner genom alla år, men aldrig har jag tagit mig dit trots intensiva behandlingar. Dels grät jag för att OM jag tar mig dit kommer jag vara den lyckligaste tjejen i hela världen. Inom kort ska vi jobba med en genomförande plan där vi ska sätta upp delmål och se hur vi ska lyckas ta oss dit. Jag hoppas så innerligt på att detta ska göra mig frisk, men jag vågar inte tro. Orkar inte bli besviken gång på gång, och just nu känns det så övermäktigt att jag inte ens kan förstå att jag kanske skulle kunna ta mig dit.
 
Ja, det är väl ungefär här jag befinner mig just nu. Det har egentligen inte hänt så mycket mer. Vissa dagar vill jag inte lämna sängen och andra dagar kämpar jag stenhårt. Ibland känns det så fruktansvärt hopplöst och förjävligt, men det finns bara en väg och det är framåt.

det känns som att jag glöms av systemet för ofta

Kämpar i motvid. Gårdagen var helt katastrof. Började med att jag blev osams med min terapeut. Hade efter frukosten läkarsamtal och åter igen blir jag besviken. Läkaren sa att min ena sjukdom, dystymin, inte går att behandla. Dystymi behandlas bäst med läkemedel men jag svarar inte på medicin. Läkaren rycker på axlarna och tycker att jag ska acceptera det, men jag vill att dem tar prover så att jag svart på vitt kan få reda på om det verkligen är sant, att jag inte svarar på mediciner, för det har läkarna inga bevis på, utan dem bara TROR att det kan vara så. Men, läkaren vill inte att jag ska ta några prover… Han sa dessutom att eftersom jag inte fått någon positiv effekt av terapi under alla år, så kan han inte förstå varför jag skulle bli hjälpt här på behandlingshemmet. Förstår ni hur ont det gör i mig när läkaren i princip säger att det är kört? Jag VET dock att terapi kan ha god effekt på min borderline, mitt självskadebeteende och ätstörningen, men precis som alla läkare säger så är dystymi svår att behandla med terapi, för att bli frisk från dystymi krävs det i nästan alla fall en bra medicinering. Och så svarar inte min kropp på medicin, förstår ni hur nattsvart det känns för mig? Ska i alla fall försöka få en remiss till en medicinavdelning för att få en utredning om varför min kropp inte svarar på medicineringen. Och ja, jag har testat nästan alla mediciner som finns. Det gör så ont att läkarna aldrig vill kämpa för min skull. Det har alltid varit såhär, enda sedan jag var ett barn. Läkarna har gett upp gång på gång, ingen har någonsin velat hjälpa mig och jag kan inte sluta fundera på varför. Det är då jävligt tufft att hålla modet uppe och hoppas och kämpa hela tiden, när inte ens läkarna kan behandla min sjukdom, vem kan det då?

Som att det jobbiga beskedet igår inte räckte så har jag hamnat i bråk med en annan patient och det är så himla jobbigt och tar på hela mig. Just nu vantrivs jag på behandlingshemmet och grät hela kvällen igår för att jag bara ville åka hem. Idag har jag ont i magen av all ångest, står knappt ut att vara här.

Nu ska jag försöka överleva helgen. Om jag mår lite bättre imorgon ska ni få se vad jag shoppat i veckan. Vi hörs, kram ♥ 

en vecka skadefri!

Stämningen på behandlingshemmet är något bättre idag än i helgen. En vecka har jag varit här, men det känns som att jag aldrig har bott någon annanstans. Jag har kommit in i rutinerna bra, men mitt mående är ganska dåligt. Jag trivs inte här, känner mig inte trygg. Idag har jag inte skurit mig på en vecka, hurra på det. Men det är jobbigt, varje vaken sekund är en kamp. Att skära sig, bränna sig, överdosera, svälta – allt är som ett missbruk och nu är jag på drogavvänjning. Så känns det,  abstinensen kryper i hela kroppen.

Personalen är fortfarande bra här, men jag tvekar på att detta kommer göra mig frisk. Kanske är det just det tvivlet som sätter sig i vägen för mig, jag vet det. Men jag är så rädd för att det precis som alla andra behandlingar inte ska ge resultat. Har även fått höra att personer som lider av dystymi oftast får bäst hjälp genom läkemedel, och samtidigt säger läkarna att risken är stor att min kropp inte svarar på medicin. Men jag ska försöka dela upp mina mål, och just nu handlar det om att sluta självskada. Nästa mål blir att jobba med min dystymi som ställer till det väldigt mycket för mig. Men, en sak i taget.

Tyvärr är det inte lika mycket behandling här som jag hade hoppats på. Just nu känns det mest som förvaring. Dagarna går åt till att spela spel, pyssla, baka, städa, se på teve, röka alldeles för mycket osv. Jag hade velat att jobba mer aktivt med mina problem, nu är det bara 40 minuters samtal med sin terapeut en till två gånger i veckan.

Annars har det hänt en del tråkiga saker i mitt privatliv som gör att jag känner mig extra ledsen nu, och att inte kunna hantera det genom att skära mig är väldigt jobbigt. För att stå ut försöker jag aktivera mig så mycket som möjligt, men gråta också för det behövs. Egentligen handlar allt om tre saker. Att vara stark, kämpa och inte tappa hoppet.

tre frågor om behandlingshemmet

Det har dykt upp tre frågor som ni ska få svar på!

Varför ska du vara där i 2 år?
Svar: För att en sån här behandling tar väldigt lång tid. Det är läkaren som ansett att det kommer ta cirka två år men det kan såklart både gå snabbare och ta längre tid, men ungefär så länge kommer jag att vara inlagd här.

Är det behandling för anorexi eller självskada?
Svar: Det är behandling både för anorexin, mitt självskadebeteende, min borderline och dystymin.

Hur ser dina dagar ut?
Svar: Det är lite olika… Men det är samling klockan åtta med nyheter och genomgång av dagen. Sedan äter vi frukost och cirka klockan nio börjar man med en aktivitet. Det kan till exempel vara utedag hos djuren, städning av rummet, matlagning etc. Klockan tio är det fika och sedan fortsätter man med förmiddagens aktivitet. Klockan tolv är det lunch och efter det börjar man med nästa aktivitet som till exempel är promenad, samtal, stadstur eller någon annan utflykt. Vad man gör på dagarna är väldigt individuellt beroende på hur man mår eller vart man är i sin behandling.

Efter dagens aktiviteter är det fritid, och då brukar jag ofta gå och lägga mig en stund då mitt sömnbehov är väldigt stort just nu. Halv sex är det middag och sen brukar jag se på tv, spela spel, röka halva kvällen, gosa med katten, sitta vid datorn etc. Strax innan nio är det kvällsfika och efter det brukar jag gå och lägga mig.

På helgerna har man inget schema utan då brukar man hitta på saker lite mer spontant. Man får också sovmorgon till typ lunch (om man vill). Nu blir ju detta min första helg här så jag vet inte exakt hur det brukar gå till. Ikväll är jag ensam patient här då den ena tjejen är på permis och den andra har rymt. Jag och personalen ska se på film och äta popcorn. (om jag vågar då anorexin har haft mig i ett järngrepp hela dagen) :(

Hoppas ni får en fin helg. ♥ 

tredje dagen

Min tredje dag här på behandlingshemmet. Dagarna går trots att jag knappt vet hur. Allt är så nytt fortfarande, trots att personalen är gullig så känner jag ingen, vet bara lite namn hit och dit. Tvivlar precis hela tiden, för varför varför varför skulle jag bli frisk av det här när jag under åtta år har genomgått de flesta behandlingar utan större resultat? Jag vet att jag inte får tänka så, men det känns trots allt ganska naturligt att jag gör det. Jag har i alla fall fått en ny vän, en katt. Jag älskar katter, drömmer om att få ha en egen. Här finns en kisse som jag gosat med större delen av dagen, som somnat i mitt knä tusen gånger om. Han får mig att stå ut just nu.

Förutom att allt är nytt så är det ett ständigt krig mot sjukdomarna. Är deppig och håller på att gå under av självskadetankar. Igår fick jag tillbaka massa anorektiska tankar, idag har det varit lite lättare. Personalen försöker hålla igång mig, vilket är bra men jobbigt. Både igår och idag har jag varit i köket och hjälpt till med maten och bakat kakor. Nu på eftermiddagen har jag varit på promenad med personal och sen haft samtal med min terapeut. Imorse fick jag träffa läkaren för första gången. vet inte vad jag ska säga om det samtalet, som vanligt vill dem inte göra något med mina mediciner. så jävla helvetes trött på att min kropp inte svarar på en enda jävla skit tablett. Aja, ska ha läkarsamtal om två veckor igen och då får vi se vad som händer.

Nu ska jag sova bort några timmar, så tröttsamt att vara vaken ibland.
ps. kan inte fatta att jag ska vara här i cirka TVÅ år. 

Imorgon blir jag inlagd igen

Imorgon vid den här tiden har jag redan varit på behandlingshemmet i över sju timmar. Om elva timmar ringer klockan, om tolv sitter jag i bilen. Ena sekunden har jag insett att det är dags nu, i nästa så fattar jag ingenting. Jag vill inte flytta trettio mil,  lämna alla jag kämpar för, men jag är så väl medveten om att jag måste. Jag behöver vård dygnet runt, först för att överleva, sen för att kunna leva igen. För tre veckor sedan kunde jag ha mist mitt liv, hamnade på sjukhus igen. Om jag inte åker nu kommer jag att dö, därför måste jag. Imorgon kommer det bli en jobbig dag, den närmsta tiden kommer bli tuff. Men sen vänder det nog, det måste det göra. Jag måste få må bättre än såhär, jag måste vara värd det. Låt det bli bättre nu, låt det bli bra. ibland känns det bara som att jag aldrig kommer bli glad igen.

och där kom vi i mål

hej hej hej. Ville mest in och berätta att idag blev allt klart. Nu är allt bråk med Sveriges myndigheter över, och på tisdag så lämnar jag Göteborg och flyttar ner till Skåne och behandlingshemmet. Det känns så konstigt, bra, sorgligt, läskigt. Ikväll ska jag, mamma och pappa fira med revbenspjäll och filmmys. Nästa gång ni hör ifrån mig på bloggen är jag nog redan inlagd igen, men vill ni hänga med i mitt liv tills dess så finns jag på jessi91 @ instagram. Puss! Ps. som ni ser på bilden har jag färgat håret!

Snart flyttar jag!

avd 81.

Vägen har varit så himla lång, både i tid och känsla. Jag (mamma) har fortsatt att bråka med Sveriges alla myndigheter, och trots att vi gång på gång har fått dåliga besked så har det gett resultat. I tisdags godkändes min ansökan om behandlingshem hos landstinget, och igår fick jag veta att jag på tisdag (antagligen då, om inget oväntat händer) kommer flytta till Skåne och bli inlagd på vårdhemmet. Under hela denna resa så har man bara gått och väntat på att få dessa två besked, och hela tiden har jag varit så säker på att så snart ansökan blev godkänd och jag fått ett datum då jag kan flytta, då skulle jag vara så himla glad. Men jag blev knappt glad, jag känner mig bara så tom. Det känns som att det enda jag vill är att komma iväg nu, samtidigt som det sista jag vill är att bli inlagd.

Ibland tvekar jag på om jag är redo, om jag är redo att lämna rakbladen för alltid, om jag är redo att kämpa så jävla hårt som jag kommer behöva göra. Jag vill, men jag vet inte om jag är stark nog.

Jag bor fortfarande hos mamma & pappa, kommer inte flytta hem igen. Jag och mamma har varit i lägenheten tre gånger och storstädat, tvättat och packat. Nu har jag några få dagar kvar i frihet men jag vet inte hur jag ska spendera dem. Antagligen vara mest med mamma och pappa det sista, kanske träffa mina syskon en sista gång. Det finns några få vänner som jag skulle vilja säga hej då till, men helt ärligt så vet jag inte om jag orkar. jag är så himla upp & ner.

Jag fattar inte att jag efter helgen ska flytta 30 mil, bli inlagd på ett vårdhem i en evighet. Trots att jag har gått igenom mycket så är nog detta det mest skrämmande som jag har upplevt. Jag har en klump i magen som inte vill försvinna och egentligen har jag inte ens förstått vad som håller på att hända.