kaoskaoskaos

Min senaste vecka har varit helt störd, antagligen den jobbigaste jag har upplevt. Idag är det en vecka sen jag tog överdosen och fick åka ambulans till medicinakuten för att sedan hamna på psykakuten och slutligen avd 81. Hur jag hade det på sjukhuset vet ni ju redan. Det ni inte vet är att jag blev utslängd i måndags. Ja, ni läste rätt. Fick höra av överläkaren att om jag ville ta livet av mig fick jag väl göra det, det var mitt val. Jag hade tydligen blivit sämre under mina dagar på sjukhuset men istället för att ta hand om mig skickade han hem mig. Så runt lunch packade jag ihop mina saker och lämnade sjukhuset med tårar i ögonen och en enda sak i huvudet: nu ska jag dö. Den här gången ska jag lyckas.

Allt slutade i alla fall med att mamma lämnade jobbet och kom och hämtade mig. Sedan dess har jag bott här hos henne & pappa. Mamma har fått sjukskriva sig och passar mig, ser till att jag överlever. Hon vaktar mig till och med när jag sover. Hela veckan har varit kaos. Mamma har ringt runt som en galning till landstinget, chefer, överläkare, psykologer, verksamhetschefen på sjukhuset – ja allt ni kan tänka er. Hon krigar som en tok för att jag snart ska få komma till behandlingshemmet. Jag slits mellan hopp & förtvivlan precis hela tiden. Det är som att vi kämpar i motvind jag & mamma, ingenting går enkelt nu. Men, nu är vi snart i mål. Vi tror det i alla fall. Det verkar som att jag blir inlagd redan nästa vecka, men efter de senaste dagarna orkar jag inte hoppas längre. Det är så mycket känslor i mig nu att jag knappt står ut.

Du tömde mig på allt, både styrkan & modet

20120902-193025.jpg

En ganska tung dag. Mycket ångest, hopplöshet och oro. Jag har i alla fall haft tre fina besök!!

Imorgon ska jag ta kontakt med landstinget igen. Samtal som jag alltid är så himla nervös inför. Jag önskar så av hela mitt hjärta att jag snart får komma till behandlingshemmet. Jag har blivit så dåligt behandlad av hur landstinget fungerar, så illa att jag höll på att dö. Därför vågar jag inte hoppas på att få ett bra besked imorgon, även om jag önskar så mycket att jag håller på att spricka.

Idag har jag längtat hem till min lägenhet och dessutom insett att risken är stor att jag aldrig kommer flytta hem igen. Det gör ont & gör mig så himla ledsen. Det suger så att jag aldrig har en trygg plats att knyta mig till. Min framtid är så oviss och ligger i andras händer. Det känns hemskt att mitt liv alltid bestäms av någon annan. Socialen, överläkare eller landstinget. Men som mamma sa, jag är för sjuk för att bestämma över mitt eget liv.

Jag hoppas bara att tiden kan få sjukdomar att stanna

20120831-195252.jpg

Idag känns det något lättare än igår. Dagen har flutit på ganska bra. Började med en promenad med personal, och det var SÅ skönt att komma ut. Kan inte med ord beskriva den känslan man känner när man får gå ut när man är inlåst. När personalen drar sitt kort och den tunga låsta dörren går upp.

Sen fick jag ett utbrott men min kontaktperson löste allt så att det kändes bättre igen. Vi hade efter det ett bra samtal. Han förstår mig så himla bra och tar mig på största allvar. Sen har jag träffat en läkare som har kollat på mina infekterade sår, som trots allt läker bra. Efter det kom min kära syster hit och nu på kvällen har jag haft besök av min fina vän Julia.

Nu väntar kvällsmat och sen ska jag försöka sova. Tack så himla mycket till er som kommenterar, peppar, tror på mig – både här på bloggen och på instagram. Jag läser varje ord med glädje. Jag hoppas så att jag snart ska vara tillbaka på banan igen. Fram tills dess är det bara överlevnad som gäller.

Det mesta är fel

20120830-195045.jpg
Snart är första dagen på psyket över. Den började med ett katastrofdåligt mående, sen blev det bättre, sen rann tårarna igen. Jag hatar att vara här, men min verklighet hemma med rakblad och överdoser är helvetet på jorden. Vart jag än är känns det så hopplöst & meningslöst. Nu på kvällen har mamma varit här. Stackars stackars mamma som trodde att hon skulle förlora sin dotter igår. Stackars mamma som tvingas se mig nu. Stackars alla i min närhet som måste uppleva detta hemska. Hur berättar man på ett bra sätt att man försökt ta livet av sig? Det går liksom inte.

Mamma fick mig att inse att jag kanske inte alls kommer hem nästa vecka. Om jag fortfarande är så suicidbenägen då kommer jag kanske bli kvar inlåst tills jag blir inlagd på behandlingshemmet, när det nu blir. Hur jag än gör och vart jag än befinner mig gör livet så ont att jag får ångestattack på ångestattack över att det är en ny dag imorgon. Det lättaste hade varit om mitt hjärta hade slutat slå igår. Säg vad ni vill, men jag hade gjort vad som helst för att slippa andas i detta sjuka jävla liv.

Läkarsamtal

20120830-120615.jpg
Nu har jag precis haft läkarsamtal. Det var en jättebra läkare och även om tårarna rann under hela samtalet kändes det bra. Då jag egentligen vägrar att vara här kom jag och läkaren överens om att jag ska stanna ett par dagar och vila upp mig, men om ingenting annat händer kommer jag med största sannolikhet bli utskriven någon gång under nästa vecka. Jag längtar redan så jävla mycket!! Det finns verkligen ingenting som är lika tråkigt som att ligga i en sjukhussäng och livet känns ju inte precis mer meningsfullt här. Så, nu ska kroppen och psyket få återhämta sig från överdosen och mina sår och brännskador på armarna ska få läka. Sen ska jag hem!!!

Fyra bilder från mina senaste timmar

20120830-092026.jpg
Insett att jag måste vara här. Jag måste vara här för att överleva. Fick höra på medicinakuten igår att mitt hjärta hade kunnat sluta slå. Men även om jag inser att jag måste vara inlåst så känns ingenting bättre för det. Sanningen är att jag inte vet om jag någonsin har hatat min verklighet lika mycket som nu.

Hej avd 81

20120830-025614.jpg

Klockan är snart tre och det är mitt i natten. Kanske har jag upplevt min konstigaste dag någonsin. Nu är jag nedbäddad i min sjukhussäng och trots att jag är så fruktansvärt trött så kan jag inte sova. Jag trodde aldrig att jag skulle bli inlåst igen, jag hade lovat mig själv att det inte skulle sluta såhär en gång till. Men nu ligger jag här på sjukhuset i en mörk sovsal med landstingets filt över mig, är ledsen men kan inte gråta. Åter igen en ny avdelningen, den här gången 81:an. Snart har jag provat sjukhusets alla psykiatriavdelningar. Men hur jävla skit allt än känns så kan det bara bli bättre. Det måste det helt enkelt bli om inte mina sjukdomar ska kosta mig livet.

Sjukhus igen

20120829-222727.jpg
Vilken hemsk kväll det blev. Jag tog en kraftig överdos och det slutade med att en ambulans kom och hämtade mig. Jag blev inskriven på medicinakuten med dropp och EKG. Jag fick dricka kol (det äckligaste i hela världen) och efter några timmar på medicin konstaterade läkaren att kroppen inte hade tagit någon skada då hjärtat slog bra osv.

Tyvärr skickades jag till psyk och sitter nu på akuten där och väntar på att få komma till en avdelning med ett LPT hängandes över mig. Varför ska livet göra så himla himla ont?

det finns stunder då jag inte orkar mer

Jag försöker andas, försöker stå ut, men mörkret äter upp hela mig. befinner mig i gränslandet, känns som att jag inte orkar en enda dag till. Allt med behandlingshem tar sån tid. landstinget går på semester, pappersarbetet och byråkratin håller på att ta mitt liv. psykiatrin skiter i mig, soc håller på att göra en anmälan, men på vilket sätt hjälper det mig? Självmordstankarna håller på att förstöra mig, överdoserna gör att jag tappar verklighetsuppfattningen. ändå försöker jag hålla huvudet över ytan, samtidigt som jag är drogad och sover bort flera dagar. Det finns ingenting som tar bort min ångest och hopplöshet längre. Rakbladen funkar inte men jag skär mig ändå. jag vet att hjälpen finns där framme, att den är på väg, men vägen dit är så lång och det känns som att jag inte står ut tills jag blir inlagd. Tar alldeles för många zyprexa och seriquel, är drogad, släcker cigarretterna på armen, skär mig, gråter, är deppig, kämpar mot självmordstankar, krigar och slåss. jag måste överleva ett tag till, jag måste. tack och lov så äter jag fortfarande bra i alla fall.

Studiebesök på behandlingshem

Igår var det verkligen en lång dag. Åkte hemifrån 05:50 och satte återigen nyckeln i låset 22:45. Av alla dessa timmar åkte jag tåg i tio, grät, skrattade, hade flera ångestattacker, fick massor med intryck, träffade nytt folk, pratade med mamma, drack kaffe i solen, var nervös tusen gånger om, släpade på en tung väska, var i många städer, åkte förbi ännu fler. Jag och mamma var alltså i Skåne och tittade på två behandlingshem. Det gick bra och antagligen väljer jag ett av ställena :)

Idag är jag typ tröttast i världen och ena sekunden känns detta jättebra och i nästa så tvivlar jag och vill inte alls bli inlagd igen och får för mig att jag kommer bli frisk på egen hand. Men, det vet jag innerst inne att jag inte kommer bli så nu KÖR vi! Jag har väl antagligen det jobbigaste året/åren framför mig men om detta blir min väg till ett friskare liv är jag säker på att det kommer vara värt varje sekund av kamp.

u p d a t e


Bild från we ♥ it & google.

Hej hej hej! Tänkte börja detta inlägg precis som så många andra bloggare gör, typ förlåt att jag inte bloggat osv. Jag känner inte längre för att blogga varje dag för skulle jag göra det skulle detta bli världens mest deprimerande blogg, och hur kul är det? Nej, jag mår inte så bra. I två dagar har jag varit riktigt dålig, men vad det beror på vet jag inte. Antingen har jag haft feber eller så har min kropp sagt ifrån efter för många dagar svält, för mycket laxerande tabletter och för mycket träning. I förgår sov jag i alla fall i 16 timmar och så fort jag lämnade sängen höll jag på att falla ihop i en rad svimningsattacker. Igår var det varit likadant och först nu idag börjar jag må lite bättre, fysiskt.

Min vardag består mest utav att träffa boendestöd, bråka om en potatis hit eller dit, en himla massa tvång, möten och hot om sjukhus. Sjukvården har släppt taget om mig i sju veckor (hej vad bra sveriges psykvård är!) så just nu är det soc som tänker dra med mig till akuten om jag inte blir bättre. Säger dem i alla fall, men det har dem ju sagt ett tag nu så jag är knappt rädd för ett LPT längre.

Hoppas ni mår bra finisar! Jag ska försöka kämpa på så gott det går och hoppas på att det inte är allt för lång tid kvar tills jag får komma in på ett behandlingshem. PUSS!

Läkarbesök och regn inom mig


jessi91 @ instagram

Idag har jag varit på läkarbesök med mamma. Kanske det jobbigaste men mest givande besöket på länge. Det var en ny läkare, en bra sådan, hon kunde verkligen sig grej. Hon provocerade mig för att få en reaktion. Och reaktion fick hon, jag både grät och var arg på henne. Men vi slöt fred och nu i efterhand förstår jag varför hon gjorde som hon gjorde.

Nu är det i princip bestämt att jag ska bli inlagd igen. Läkaren skulle göra sin bedömning angående behandlingshem och hon tyckte precis som alla andra inom vården och soc: Det finns inget annat alternativ. Jag vet inte om jag ska vara glad eller ledsen men jag är nog båda delarna. Jag är glad att jag ska få hjälp men så ledsen för att behöva lämna mitt liv här och flytta. Jag är så ledsen över att jag aldrig blir frisk och att jag åker in och ut på sjukhus år efter år.

Jag har också fått höra idag att jag måste vara i skick för att få komma in på ett vårdhem. Alltså, om jag fortsätter gå ner i vikt som jag gör nu finns det risk att jag hamnar på akuten innan jag är redo för ett behandlingshem. Läkaren vägde mig och det var ner ner ner. Ganska mycket ner. 10,2 kilo minus på bara några få veckor. Och akuten är det sista stället jag vill hamna på så jag önskar så innerligt att jag lyckas hålla mig på fötterna tills det är dags att läggas in.

Jag har också fått information om min medicin. Jag har under sju år provat de flesta antidepressiva mediciner utan resultat, och nu är det inte bara jag och min familj som är förbryllade utan också vården. De misstänker nu att jag tillhör en grupp (10%) som helt enkelt inte får effekt av mediciner. Antagligen stöter levern bort den antidepressiva medicinen i kombination med att min epilepsimedicin bryter ner den. Min Cymbalta ökades i alla fall till 120 mg men hoppet att det ska hjälpa mig är inte så stort.

Läkaren trodde också att jag lider av PTSD, Posttraumatiskt stressyndrom, en diagnos man kan få om man utsätts för ett trauma, något jag råkade ut för vid 13 års ålder, och det var i samband med det jag blev sjuk.

Sen ville läkaren kolla på mina nya skärsår och då hon tyckte att dem glipade för mycket blev jag ihop plåstrad och har nu åter igen bandage runt armen.

Jahapp, det var det läkarsamtalet. Jobbigt, bra och långt. 

Mitt svåraste beslut


Jag tvekar och tvivlar. Ringer till olika behandlingshem runt om i Sverige. Får information, möts att trevlig personal. Möten med soc och sjukvården. Kontakter från landstinget. Jag blir sämre för varje dag som går. Rädd för LPT, rädd för en sommar på sjukhus. Försöker leva varje dag så bra jag kan, njuter av sekunder av frihet då jag inom den närmsta tiden kommer bli inlagd. Hur, när och var vet jag inte än.

Jag har i alla fall hittat ett par behandlingshem som verkar bra och som det ser ut nu kommer jag flytta till Skåne eller Västervik. Känns så himla hemskt att behöva lämna mitt kära Göteborg, mina vänner, min familj, min lägenhet. Jag kommer tvingas lämna allting, men jag vet att det kommer finnas kvar om något/några år då jag blir utskriven och får komma hem igen. Men att fatta ett sånt här beslut är nog det svåraste och jobbigaste jag har gjort, och även om jag tänker på det dygnet runt har jag inte riktigt förstått att jag ska bli inlagd igen. Framför allt inte att jag ska bli inlagd så många mil ifrån mitt hem, och inte heller så länge. Den närmsta tiden kommer gå åt till att ta tåget fram och tillbaka genom Sverige för att göra studiebesök på de olika hemmen. Och förutom alla möten med myndigheter som väntar mig så ska jag försöka ha roligt. Njuta varje dag av att vara fri. Så fri man nu kan bli med alla tvång som hör sjukdomarna till.

afraid

Mina vänner är så rädda. Många tycker att jag borde lämna min lägenhet och hamna på sjukhus igen. Inte för att bli frisk, utan för att överleva. En mamma som är så himla rädd att jag ska skära för djupt igen, på fel ställe och bli liggandes. Kanske tar mitt liv slut där och då. Hon är så rädd om min kropp som inte får näring, så rädd för min epilepsi. Jag själv plågas av självskadetankar, men jag vågar inte just nu, orkar inte hamna på akuten igen. Jag är så rädd för mitt LPT som hänger över mig, så rädd för att socialens hot ska bli verklighet.

Förutom att jag och alla i min närhet är så rädda försöker jag fortsätta leva. Göra saker jag tycker om, andas och njuta av att vara hemma då jag är så himla rädd för att jag snart är inlåst igen.

ps. tack för alla jättefina ord ni gett mig. ♥

Möte hos soc


Började dagen med möte hos soc. Jag träffade mina boendestödjare tillsammans med en ny kvinna. Hon har jobbat på behandlingshem och olika sjukhusavdelningar under lång tid och har väldigt bra erfarenhet av både ätstörningar, borderline och självskadebeteenden. Just nu jobbar hon med missbruk så egentligen ingår inte jag i hennes arbete men tanken är att vi ska höras och ses någon gång ibland. Hon var väldigt bra, och förstod mig på ett helt nytt sätt. Åter igen pratades det om tvångsvård men då jag nu gått med på att bli inlagd på behandlingshem så slipper jag förhoppningsvis detta… Men det beror väl lite på min viktnedgång, hur fort det går och hur illa det blir. Och sen beror det ju på hur snabbt socialen/sjukvården hittar ett behandlingshem för mig. Det känns ändå bra att jag gått med på det, för ett par dagar sedan var jag så tvärsäker på att jag aldrig skulle acceptera det, men samtidigt, vad har jag för val? Soc pratade med mig om det idag igen. Vägrar jag vård så kommer jag få ett LPT på mig och det vill jag verkligen inte. Så okej, inlagd frivilligt kommer jag väl bli igen, men ALDRIG på ett ”vanligt” sjukhus.

Nu ska jag baka kladdkaka och laga mat för ikväll kommer Petter hit och det ska bli så himla skönt. 

det finns hopp om en förändring, men det tar den tid det tar

we ♥ it

Jag började morgonen med att gå emot ätstörningen. Lovade socialen att jag skulle äta den där mackan till frukost, men det gick inte. Sen när vi sågs på stan så insåg jag att det är dags att börja kämpa nu, så jag gick emot, åt en macka och vann frukostkampen.

Hela veckan har det varit struligt med samtal fram och tillbaka till anorexi- och bulimimottagningen. Tack gode gud har min bästa mamma tagit hand om allt och det enda jag har behövt göra är att lyssna på alla smärtsamma ord varje eftermiddag och gråtit tills ögonen svider. Jag ska antagligen inte tillbaka dit då jag har för många psykiska sjukdomar som måste tas tag i, även om maten dock är ganska akut. Istället pratas det nu om behandlingshem, en plats där jag får möjlighet att ta tag i alla mina sjukdomar på samma gång. Egentligen så känns det som att jag vägrar inläggning, men samtidigt vet jag inte vad jag har för val. Jag orkar inte ha det såhär längre, att år in och år ut plågas av all denna smärta och åka in och ut på sjukhus. För tillslut kommer det bli så illa att jag akut hamnar på psyk igen och det vägrar jag mer än allting annat. Därför ska jag och mamma träffa min psykolog på måndag och se om hon vet några bra behandlingshem. Och om inte hon kan hjälpa oss ska vi till socialen och be dem om hjälp. Om vi inte hittar något bra behandlinghem för flera psykiska sjukdomar så ska jag antagligen söka till Capios behandlingshem i Varberg för att i alla fall få hjälp med ätstörningen. Allt känns bara som en enda stor röra, men jag måste bli frisk snart, för varken jag eller någon annan vet hur länge till jag kommer orka ha det såhär, må såhär. Jag måste göra allt för att bli bra, även om det innebär sjukhus och att jag måste lämna min lägenhet och flytta. Jag måste satsa allt, annars vet jag inte hur länge till jag kommer leva.

Fler frågor & svar

Hur ser du på din kropp just nu? Är du nöjd med hur den ser ut eller skulle du vilja gå ner/upp i vikt?
Svar: Jag önskar så att jag kunde svara att jag var nöjd, men det är jag inte. Tyvärr har jag fallit tillbaka i ätstörningsträsket där allt handlar om att gå ner i vikt igen. Enda sedan jag gick upp tretton kilo (när jag var inlagd och sen på dagvården) har jag känt mig för tjock, men jag har ändå kunnat acceptera att min kropp vill se ut så. Jag hade accepterat att jag ibland behövt medium på vissa kläder, men nu känns det som att jag inte alls accepterar det längre. Så fort jag började slarva med maten kom alla ätstörningsmonster tillbaka, alla röster i huvudet. Och ju mer jag började svälta desto värre blev det. Så nej, just nu är jag inte alls nöjd och tyvärr strävar jag efter en lägre vikt igen.

Vad får du för behandling just nu?
Svar: Jag går hos en psykolog varannan vecka i 40 minuter. Detta är verkligen inte tillräcklig hjälp för mig, men tyvärr är inte vården så intresserade av att ge mig mer eller annan behandling.

Har du testat DBT någon gång?
Svar: Ja det har jag! Under vintern 2010 gick jag på en intensiv DBT-behandling i form utav dagvård och då var jag på psyk måndag-fredag i 10 veckor. Detta hjälpte mig jättebra då jag faktiskt efter den perioden lyckades sluta skära mig. Precis när jag hade slutat dagvården blev jag akut sämre och blev inlagd på psykiatrin men när jag kom ut därifrån lyckades jag hålla upp från självskadorna i flera månader. Efter dagvården gick jag kvar hos en DBT-terapeut i cirka ett år för att hålla kvar vid alla färdigheter som jag lärt mig. Även om jag tyvärr börjat skada mig igen så är det ändå stor skillnad än vad det var innan jag började behandlingen. Jag har fortfarande kvar mina redskap och kan ofta använda mig utav dem.

Beviljat socialbidrag


I måndags var jag ju på ett möte som jag var så himla nervös över. Det var ett möte hos socialen då en utredning startades i frågan om jag hade rätt till socialbidrag. Idag fick jag hem ett positivt beslut och jag är så glad för det. Enda sedan jag blev sjukskriven första gången (2010) har jag levt med en inkomst på 4500 kronor, pengar som knappt täcker hyran. Därför har jag tvingats leva på mina föräldrar, vilket varken jag eller dem har tyckt om. Nu har jag alltså fått beskedet att jag har rätt till socialbidrag och kommer nu kunna betala både hyran och allting annat HELT själv. Vilken bra start på helgen alltså!

All ångest som hör sommaren till

Idag kan man väl säga att sommaren officiellt är här? Maj börjar lida mot sitt slut och hela kommande vecka ska bli jättevarm. Jag tycker om sommaren egentligen, men idag känner jag mest ångest kring den. Det är inte så roligt att inte kunna gå i kortärmat för att armarna är täckta av sår. Mina ärr skiter jag i, men såren har jag svårt att visa. Att gå i långärmat i 25-30 grader är hemskt. (idag var det hemskt). Det är inte roligt att inte vilja gå i shorts för att man saknar den där decimetern som borde finnas mellan låren. Eller, min ätstörning säger att den borde finnas där. Det är heller inte roligt att mest av allt vilja slippa linnet då komplexen för mina överarmar har fångat mig. Och tanken på att behöva visa sig i bikini de kommande månaderna får mig att vilja gå under jorden. På somrarna blir såklart folk mer lättklädda och det enda jag gör då är att jämföra mig med alla som är smalare. Jag orkar inte, jag vill inte, men det går inte att låta bli. Det som hör sommaren till också är att vården tar semesterstängt och av någon anledning blir man alltid som sjukast då.

Nu måste jag sova. Imorgon blir det en jobbig dag. Först ska jag till vårdcentralen tidigt och på eftermiddagen har ett hemskt möte hos soc. Jag är så nervös att jag har ont i magen. Önska mig lycka till!

Livet gör så ont men det blir bättre med vänner


I förmiddags mötte jag upp min Sara på centralstationen. Vi började med en tur på stan, sen åt vi lunch och efter det bestämde vi oss för att åka till Sara M och överraska henne! Som jag nämnt tidigare här i bloggen så var vi tre inlagda på avd 336 samtidigt. Sara M blev så glad och vi satt ute en bra stund på hennes balkong i det fina vädret & tog igen oss då det var flera månader sedan vi tre sågs sist.

Efter att jag & Sara sagt hej då till Sara M tog vi oss tillbaka till stan för att fika. Där bröt jag ihop. Jag har inte pratat så mycket om det i bloggen på sista tiden, men det går inte bra för mig. Maten har inte bara blivit ett problem längre utan den funkar inte alls. Svälter mig värre än vad jag gjorde i höstas när jag blev inlagd. Dock tränar jag inte nu och jag kräks inte heller. Socialen vet inte längre vad de ska göra… de bönar och ber att jag ska börja äta igen. Mina närstående är förtvivlade. Jag önskar så att det fanns en enkel väg men det gör det inte. Jag står i ett vägskäl där jag bara vill sätta mig ner i korsningen och inte gå någon väg. Den ena vägen leder till slutenvården och den andra till ångest dygnet runt. Jag vet att jag gör fel hela tiden, kämpar inte så bra som jag borde. Anledningen till det är att jag inte orkar mer. Jag orkar inte gå igenom samma sak igen, jag orkar inte en gång till. När jag blev utskriven från dagvården sa personalen att jag var så nära att bli friskförklarad från ätstörningen. Hur kan man bli så sjuk igen, så fort? Det enda jag vet är att ätstörningen nu håller mig i ett järngrepp där ingen måltid som jag ska äta ensam fungerar.

Soc ringde ju till min gamla behandlare på anorexi- och bulimimottagningen i förra veckan men de ansåg att jag inte var deras ansvar längre utan att jag skulle prata med min psykolog på allmänpsykiatrin men när jag gjorde det frågade hon mest hur min barndom var. Soc har ringt till henne också men det händer inte så mycket mer. Att gå till en psykolog 40 minuter varannan vecka räcker inte alls för mig. Så där står jag, med plåster på armarna och en vikt som sjunker. Jag tror både jag & Sara har känt en hemsk hopplöshet idag. Varken hon eller jag vet hur vi ska ta oss ur det här. Men vi måste, vi kan inte ge upp. Vi får inte trots att livet är elakt mot oss, trots att det är så svårt att vara sjuk. Det finns ingen enkel lösning, men det måste lösa sig. Jag har gått igenom så mycket… flera hundra dagar på sjukhus, hopplöshet, hemska nätter i en sjukhussäng, så mycket ångest, självmordsförsök och väldigt mycket mer. Men vet ni vad det allra jobbigaste har varit? Vardagen med tre svåra sjukdomar. I sju-åtta år har det varit såhär, och lika länge har jag hoppats på att den en dag ska vända. Att hela tiden gå och hoppas och längta efter något som inte sker tär på hela mig. Men, jag ska inte ge upp. Jag vägrar sluta hoppas.

Kan du nånsin hitta rätt?

20120507-230355.jpg
Det blev en tung morgon. Boendestöd kom till mig tidigt och dagen började med ett enda stort kaos. Socialtjänsten ska nu ringa till min gamla behandlare på Drottning Silvias barn- och ungdomssjukhus. Maten har blivit ett problem igen. Jag slavar massor och mitt boendestöd tyckte att jag hade gått ner i vikt igen. Jag vet att soc gör rätt beslut som slår larm till anorexi- och bulimimottagningen, men vet ni? Jag orkar inte!!!! För bara några få veckor sen sa jag ju hej då till det sjukhuset, lämnade blommor till min behandlare och läkare, avslutade ett kapitel. Jag orkar inte komma tillbaka igen. Och om det slutar med att jag ska tillbaka dit så måste jag säga upp kontakten med allmänpsykiatrin som jag precis startat, eftersom man inte får ha flera psykiatriska vårdkontakter samtidigt. Då står jag på ruta ett igen och kan inte jobba med varken min borderline, mitt självskadebeteende eller min dystymi. Kan det aldrig bara bli bra nån jävla gång?

Ny psykiatrisk mottagning

20120427-102730.jpg
Nu har jag precis varit på den nya psykiatriska öppenvården. Jag träffade en ny psykolog som verkade jättebra! Det är dock alltid så himla jobbigt att börja på ett nytt ställe då man måste dra hela historien från början. Men ett par tårar och en timmes prat senare känns det ganska bra. Det är dock inte säkert att jag blir kvar där då jag eventuellt ska skickas till ett speciellt borderline-team här i Göteborg. När jag var inlagd fick jag ju avslag på remissen dit men nu ska dem eventuellt göra ett nytt försök. Vart jag än hamnar hoppas jag så på att få bra hjälp så att mina sju år av sjukdom, psyk och sjukhus snart ska ta slut. Jag kan inte fatta att jag varit sjuk i sju långa år…

Aktivitetshus

Just nu sitter jag vid en dator på det aktivitetshuset jag har börjat på. Vad ett aktivitetshus är kan ni läsa om här. Första dagen var igår och det känns så bra att vara här! Personalen är jättebra och när jag är här lyckas jag äta lunch vilket jag inte klarar av hemma. Idag är jag här för att jag inte vet riktigt vart jag ska ta vägen annars. På tisdagar och på fredagar går jag på kurser här. Just nu läser jag en photoshopkurs, en sykurs och en skrivarkurs. Idag blir det bara att vara här, prata med personalen, läsa nån tidning och röka för mycket. Om ett par timmar slutar min syster jobba och då ska jag åka hem till henne. Jag ska bo där ett tag nu tills jag får tillträde till min egna lägenhet. hihi längtar tills jag flyttar in så jag kan visa den för er :) Hoppas ni mår bra! ♥

det gör så ont så ont så ont

we ♥ it

Hela dagen i soffan. Under täcket med neddragna persienner. Känts som att livet aldrig kommer bli bra igen. Kvällen har bestått av allvarligt prat med Petter. Ska vi ge upp nu eller ska vi fortsätta kämpa? Han orkar inte leva med mig när jag skär mig, och jag förstår honom, samtidigt som jag känner mig helt förstörd då jag inte kan hjälpa att jag gör det. Vi har i alla fall bestämt oss nu att försöka ett tag till. Fortsätta kämpa trots att ingen av oss orkar egentligen. Jag har gråtit så mycket att ögonen svider, vi har övervägt att åka till sjukhuset igen. Vi får se hur det blir, en sekund i taget är allt jag orkar med. Varför ska livet göra så himla himla ont.

När det inte blir som man har tänkt sig

Påsken skulle bli så himla bra men det blev inte riktigt så. Jag & Petter åkte hem till mamma och pappa och det var trevligt till en början. Sedan kom ångesten och jag blev sådär sjuk igen. Matschemat gick inte att hålla och jag fick panik. Var ledsen och förstörde väl allas kväll. Vi åkte hem till Göteborg tidigare än planerat och jag & Petter började bråka… Kvällen slutar med att jag skär mig efter flera veckors uppehåll. jävla jävla jävla borderline.

När vi vaknade imorse bestämde vi oss för att inte åka till Norrköping. Varken jag eller Petter orkade det just nu när vi fortfarande är osams och jag har blivit sjuk igen. Så ja, nu är det som det var förut. En deprimerad Jessica med ett stort plåster på hela armen, en tjej som ligger under täcket hela dagen. Jag är rädd att den där glada tjejen är borta igen och jag är tillbaka i en svacka. Livrädd för vad som kommer hända nu om det fortsätter såhär. Blir det sjukhus igen då? Nä, jag måste sluta med mitt katastoftänkande. Jag orkar bara inte falla igen.

Hoppas ni har en bättre påsk. ♥

Varför jag blev sjuk i en ätstörning

Igår fick jag en fråga om vad det var som fick mig att bli sjuk i ätstörningen. Egentligen vet jag inte till 100 procent, men jag har några teorier om varför som jag tänkte berätta om.

Strax innan jag började att konstra med maten, så mådde jag ganska bra. Hade inte skurit mig på flera månader och hade inte heller behövt vara inlagd på sjukhus på ett tag. Sen en dag så fick jag epilepsi och utsattes för hemska anfall som alltid slutade med ambulans och sjukhus. När jag fick diagnosen epilepsi behövde jag plötsligt ställa om mitt liv. Läs mer om det här. Hur som helst så blev jag deprimerad och började må sämre igen, men istället för att hantera det genom att skära mig (som jag alltid hanterat allt jobbigt innan), så började jag svälta mig själv istället. Sedan hittade jag träningen, men väldigt snabbt började jag träna hysteriskt mycket och tappade kontrollen fast att jag egentligen trodde att det var då jag hade kontroll. När jag fick min epilepsi så isolerade jag mig själv mycket, slutade träffa vänner och ville mest vara ifred för jag var så rädd att jag skulle få ett anfall. Men på gymmet vågade jag vara, det blev min frizon. Och när jag blev sjuk i ätstörningen tappade jag snabbt i vikt, någonting som triggade mig ännu mer, för såklart ville jag bli smal som många andra.

Anledningen till att jag slutade äta/tränade/kräktes istället för att skära mig som jag alltid gjort tidigare tror jag beror på att jag i denna period hade mycket kontakt med tjejer med ätstörningar. Jag tror faktiskt att det smittade av sig på mig, jag ville också bli smal. (menar såklart inte att det var dessa tjejers fel, verkligen inte. Alla har ett eget ansvar för sina handlingar)

En annan sak som påverkade detta mycket var att jag och Petter bestämde oss för att bli nyttiga. Vi skulle sluta äta godis, bli hälsosamma och gå ner nåt kilo sådär. Jag hade redan en del ätstörningstankar när vi skulle börja med detta, men det visste inte Petter om, så han såg det som en kul grej. (varken han eller jag behövde gå ner i vikt). Petter upptäckte sen att denna ”diet” hade gått alldeles för långt, men jag hade redan blivit väldigt sjuk på kort tid. Petter slutade ju såklart med ”dieten” så fort han upptäckte hur jag hade blivit, men det var för sent. jag var fast.

Sen får man inte glömma av att jag var emotionellt instabil redan under denna period, och ett självdestruktivt liv stod jag hand i hand med, så att jag bytte ut rakbladen till svält är väl den enkla förklaringen. Nu när jag börjat äta igen har jag ju gått tillbaka till rakbladen så ätstörningen har väl aldrig varit mitt ”huvudproblem” utan mer ett symptom på min Borderline.

Boendestöd, epilepsi & livet.


på sjukhuset efter mitt första epilepsianfall.

I morse kom boendestöd hem till mig för första gången. Det kändes så himla bra. Vi planerade lite och sen satt vi och pratade om min epilepsi. Boendestöd tyckte att jag skulle bli medlem i Epilepsiföreningen här i Göteborg för att få möjlighet att träffa andra med epilepsi. Antagligen har jag väldigt mycket känslor med mig kring diagnosen som begränsade mig. Mycket känslor kring mina svåra anfall och dagar på akuten. ambulansmännen, blåljusen och dödsångesten. allas blickar i Slottsskogen när ambulansen hämtade mig. När jag vaknade på sjukhuset med nålar i armarna. allt det där som var så längesedan men som jag fortfarande drömmer mardrömmar om. Nu har jag i alla fall mejlat epilepsiföreningen och väntar på svar.

Sedan pratade vi om vad vi ska fokusera på och vi var överrens. Att hitta en meningsfull sysselsättning för mig. När jag tänker på det blir jag alldeles gråtfärdig. Eftersom de senaste halvåret bara har bestått utav sjukhus sjukhus sjukhus kan jag knappt tro att det är sant, att JAG ska få göra något som JAG tycker om! Så roligt det ska bli att få börja leva igen!

Boendestöd

Morgonen började med frukost på dagvården och sedan möte med min socialsekreterare, socionom, dagvårdsbehandlare och mina kommande kontaktpersoner inom boendestöd. Under min tid på slutenvården har jag med hjälp av min socionom ansökt om att få boendestöd. Boendestöd är omvårdnad av personer med psykisk funktionsnedsättning. Syftet är att de ska kunna hjälpa mig att bo hemma och slippa vara inlagd på sjukhus. Jag har nu fått min ansökan godkänd av socialtjänsten och i dag fick jag träffa de två kvinnor som fram över kommer vara hemma hos mig och hjälpa mig i vardagen. Jag känner mig mer sjuk än någonsin, samtidigt som det känns skönt att jag faktiskt accepterat att jag inte klarar mig ensam. Förutom att de ska vara hemma hos mig tre dagar i veckan och hjälpa mig med maten, det sociala livet, min impulsivitet, samt försöka minska självskadorna så har jag också fått telefonstöd så varje dag kommer jag ha kontakt med socialtjänsten. Jag hoppas nu att detta ska fungera och räcka så att jag slipper bli inlagd snart igen.

Har nån av er där ute erfarenhet av boendestöd? 

UTSKRIVEN!

Jag har lämnat avdelningen och min sjukhussäng. Id-bandet är avklippt och jag sitter HEMMA i soffan. 5 månader av mitt liv spenderade jag inlåst. Jag vet knappt vad jag ska känna. Jag är både lycklig och rädd, glad och sorgsen. De kommande dagarna ska jag bara vila, landa i det faktum att jag faktiskt är hemma på riktigt. Jag ska packa upp ett halvår i plastpåsar, tvätta, fixa. Sen ska jag ta nya tag och hoppas på att jag aldrig mer behöver vara inlagd. Det har verkligen varit kämpiga månader, så grattis till mig själv som överlevde. Och tack till er som stöttat mig på vägen. ♥

Det finns tid att göra fel och göra om

20120221-210133.jpg

Ikväll har jag fått höra från avdelningen själv att de inte kan hjälpa mig. Att min problematik är för svår. Det kändes konstigt att få höra det, även om det är precis detta jag märkt under snart en månads tid.

Jag har bestämt mig för att åka hem. Jag fick tjata så mycket att läkaren tillslut inte orkade säga ifrån. Det gjorde inget, det var bara ordet okej jag behövde höra. Jag fick även höra lite dåliga nyheter. Jag fick avslag på min remiss som var skickad till ett speciellt borderline-team. Anledning: jag är inskriven på slutenvården. Istället ska nu en remiss till en allmänpsykiatrisk öppenvård skickas. Där jag suttit år in och år ut och inte fått nån hjälp. Känns ju sådär helt ärligt.

Hur som helst, efter ett bråkigt och jobbigt läkarsamtal bestämdes det att jag på torsdag åker hem efter nästan FEM månader inlagd på sjukhus. Känns både jätteskönt och jättekonstigt. Jag önskar att jag kunde åka härifrån med ett leende på läpparna och ärligt säga att jag mår bättre…

Förresten verkar det som att en del av er anser att jag borde sluta gnälla på vården, för det är ju jag som måste göra jobbet. Vill bara poängtera att jag är mer än väl medveten om att det är jag som måste göra mig frisk, men, när man är inlagd på en sluten psykiatrisk avdelning mår man inget vidare och orkar inte ta tag i sig själv. Det är då vården ska finnas där och i mitt fall hjälpa mig med maten och undvika självskador. Men självklart vet jag att det är jag själv som måste kämpa för att bli frisk, men vet ni? Man orkar inte alltid kämpa och då måste någon annan orka. På avdelningen jag är nu bryr sig igen om jag varken äter eller skär mig. Och så får det INTE vara på ett sjukhus!!! Jag tror alla som varit inlagda på vuxenpsyk fattar vad jag menar…

Imorgon har jag nattpermis så nu ska jag sova min SISTA natt på avd 86. Godnatt finisar!

Jag hoppas vi kan få det bättre än såhär

20120219-194614.jpg

På sjukhus är man för att bli frisk. Man är där under en period och sedan blir man bättre och åker hem. Eller så dör man där i den sterila miljön.
Jag gör inget av det. Jag kan inte sitta här dag in och dag ut och bara vänta, för jag kommer inte bli frisk. Jag kommer inte ens bli lite bättre. Inte nu. Inte här. Det enda jag kan förlora på att åka hem, det är mitt liv. Men jag vill chansa. Jag måste chansa. Jag kan inte vänta på att det ska bli bättre. Det blir inte bättre.

Vägen framför mig har regnat bort

20120215-201447.jpg

dagen har varit så hemsk. jag trodde att det var omöjligt, men jag föll ännu djupare. När jag kom till avd 86 för snart tre veckor sedan hade jag mycket självmordstankar och planer. Sedan har dessa planer successivt försvunnit under min tid här, men idag kom allt tillbaka som ett slag i magen. Det slutade med att jag inte kunde åka till dagvården eftersom självmordsrisken var för stor. Har legat under täcket och gråtit större delen av dagen. Läkaren fick komma och planen att åka hem nästa vecka förändrades. Jag är för farlig för mitt eget liv, och jag erkänner, jag vill inte leva. Det är så fruktansvärt hemskt att känna såhär.

Så, med nya sår på armen fick jag ringa till Petter och tala om att jag inte kommer hem på någon permission på eftermiddagen. En besviken pojkvän kom sen till sjukhuset och höll om mig. Jag önskar så att jag kunde ge honom något mer än det här.

Nu vet jag inte vad jag ska känna. Mest av allt är jag ledsen, varför ska livet göra så fruktansvärt ont? Jag tvivlar så på att det finns ett friskt och fint liv där framme bakom all smärta…

nya tag imorgon

Snart utskrivning

20120214-165948.jpg

Idag fick jag ett fint besked. Nästa vecka blir jag utskriven och får åka hem efter 4,5 månad inlagd på sjukhus!!! Det känns underbart, även om jag precis som alltid förvånas över Sveriges psykvård… På måndag ska jag få nattpermission och om jag inte skadar mig då blir jag utskriven på tisdagen. Vad spelar det för roll om jag skadar mig hemma när jag ändå gör det på avdelningen? En sluten psykiatrisk avdelning borde vara en skyddad plats, men det är precis lika lätt att skada sig själv här inne som det är hemma. Personalen och läkarna vet att jag skadar mig, men ingen reagerar. Avdelningen kan varken hantera självskadebeteenden eller ätstörningar.

Sen är det väl ändå lite konstigt att läkaren väljer att ändra medicinering men sedan skickas man hem utan någon uppföljning? Läkaren borde ju vara intresserad av att se om jag får någon effekt av medicinen, om dosen måste ändras etc? Nej för vet ni, detta är en akutavdelning där ingen bryr sig på riktigt. Därför ska jag om en vecka packa mina saker och åka hem, trots att jag skär mig och mår dåligt. Jag skiter snart i om det blir bra eller inte. Om de inte kan hjälpa mig på en sluten psykiatrisk avdelning vet jag inte vart de skulle kunna hjälpa mig.

Tunn som luft

20120212-170059.jpg

Det är svårt att vara tapper. Svårt att tro på att det ska bli bra igen. Även om jag skulle må bättre, kommer jag någonsin kunna återhämta mig ifrån allt det hemska som har hänt? Kommer jag kunna gå vidare från alla hemska dagar inlåst på psyket?

Jag blir så slut på energi när jag tänker framåt på min resa som står där och väntar på mig. Just nu står livet still. På sjukhuset är det som att någon har tryckt på paus. Men tids nog kommer jag tvingas jobba med mig själv. Fortsätta jobba mot ätstörningen, och framför allt, sluta skära mig. Igen. Jag orkar inte gå igenom det en gång till, samtidigt som jag inte har något val. Sen måste jag kämpa mot min borderline, göra livet så bra som möjligt. Jag behöver acceptera dystymin och min epilepsi. Det är så mycket som måste göras och jag tvivlar på att jag är stark nog.

Du klarar mer än vad du tror

20120208-153237.jpg

Jag har träffat en jättebra överläkare nu och jag är så glad och tacksam över det!!! Jag behöver lite ljus i mitt mörka liv.

Han hade inte gett upp. Han lät heller inte övertygad om att jag skulle bli bra igen. Men han ville försöka få mig att bli bättre och ska nu ge mig en medicin som verkar lite annorlunda än de jag tidigare har ätit. Jag fylls av hopp. Snälla snälla, säg att denna medicin kan funka på mig!! Det tråkiga med läkarsamtalet var att jag fick veta att jag blir kvar på sjukhuset ännu längre. Jag hade hoppats på att bli utskriven denna vecka men blir kvar på obestämd tid. Suck och pust vad trött jag är på att ligga i en sjukhussäng.

Första dagen

20120206-151806.jpg

Idag var det min första dag på dagvården. Det har varit rätt så jobbigt. Alla anorektiska tankar har varit som en djävul i huvudet. På slutenvården där jag är nu kollar ingen att jag äter och jag har gett mer plats till äs. Nu ska Jessica slåss för att ta tillbaka den och börja äta normalt igen.

Nu är jag tillbaka på 86:an. Ligger utslagen i min sjukhussäng. Egentligen fattar jag inte riktigt vad jag har gett mig in på. Orkar jag vara inlagd på vuxenpsyk och jobba med dystymin, självskadebeteendet och min borderline samtidigt som jag går på dagvård för ätstörningen?

Nu ska jag vila resten av kvällen. Imorgon ska jag tidigt till dagvården för då är det vägning, usch och fy och blä.
Tack för alla fina kommentarer, ni är bäst!

Varje hopp får mig att överleva

20120204-090211.jpg

ÄNTLIGEN händer det nåt här! Veckan har varit hemsk. Har enbart förvarats inlåst utan att nån egentligen har gjort någonting. Igår kom min kontaktperson med bra besked, och en liten gnista hopp tändes i min mörka själ.

På måndag blir jag inskriven på avd 339 som är dagvård på anorexiavdelningen så tre dagar i veckan kommer jag få dagpermission från psyk och Sahlgrenska och få gå på dagvård på Drottning Silvias barn- och ungdomssjukhus. Skönt att få byta sjukhus lite i alla fall.

Sen fick jag också höra att det kommer en ny läkare till avd 86 nästa vecka och han håller på att fundera på vad de ska göra med mig, hur de ska kunna hjälpa mig. Det hugger fortfarande i hjärtat, för det känns så jävla kört. Men nu ska dem i alla fall försöka.

Om ett par timmar kommer mamma & pappa hit och jag ska få gå ett varv runt sjukhuset och få lite luft. Längtar som en tok, att vara inlåst är världens mardröm. Dock är det 17 minusgrader ute så sådär jätteskönt blir det väl inte, haha.

Nu ska jag spendera ytterligare några timmar under landstingets filtar i min sjukhussäng. Började på en ljudbok igår = världens bästa tidsfördriv. Egentligen hade jag tänkt att jag skulle få lite permission i helgen men blir kvar på avdelningen…

Ta hand om er, love.

Livet är svart

20120201-181023.jpg

Står i en återvändsgränd. Jag vet inte vad jag ska ta mig till. Står i mitten och skriker på hjälp men läkarna vill inte. Jag kan inte sluta fundera på varför. Har de gett upp? De kämpar inte trots att mitt liv står på spel.

Jag har nog aldrig känt mig lika frustrerad som nu… Läkarna borde göra allt dem kan för att jag ska må bättre, istället väljer de att inte göra något alls. De väljer att förvara mig inlåst på psyket. Där jag inte dör men heller inte lever.

Jag vet att det är jag som måste göra jobbet, men jag behöver läkarnas hjälp med medicinering. För jag klarar inte detta utan en fungerande medicin…

Livet på psyket

20120129-130658.jpg

Ligger i min sjukhussäng. Gråter över att livet är såhär. Har ångest, får lugnade tabletter. Är inlåst. Inte ens med personal får jag gå ut och andas lite luft.

Träffat min favoritsjuksköterska som jag träffade på avd 82 i höstas. Nu möts vi igen, flera månader senare, och inlagd är jag fortfarande. Kan inte förstå att fyra månader har gått. Fyra månader på sjukhus. Har tappat allt det där som kallas liv. Det känns som att sjukhuset är allt som jag har kvar.

Jag orkar knappt slåss längre. Det är ett krig att ens överleva. Nu vill jag bara att denna helg ska ta slut så att jag kan träffa en läkare. Jag drömmer om att läkaren ska ha en lösning. Jag måste hoppas på det. Jag måste leva på någon form av hopp. Annars dör jag.

Inlagd, igen.

20120128-074224.jpg

Idag blev jag utskriven från avd 336 men har sedan dess suttit på psykakuten och väntar nu på att en ambulanssjukvårdare ska komma och köra mig till avd 86, en sluten psykiatrisk avdelning. Allt gör så himla ont just nu

ska jag leva eller dö, har jag ens något val?

Jag är vid liv, men utan att leva. Livet blev tokigt och nu är det kaos av varje andetag. Egentligen skulle jag lämna avd 336 imorgon. Egentligen skulle det vara dags för mig att åka hem och få tillbaka ett liv. Egentligen skulle jag vara glad nu. Egentligen hade livet kunnat vara ganska bra. istället balanserar jag på en smal tråd, faller hela tiden.

Läkarna börjar bli säkra. Jag har Borderline, också. En till diagnos. Ett till fack man placeras i. Strax innan jag blev sjuk i ätstörningen tänkte jag att jag aldrig skulle klara av en sjukdom till. Nu blev det två och med mina fyra diagnoser vill jag säga tack och hej då till det här som kallas liv.

Som sagt kommer jag inte lämna avd 336 imorgon. I förra veckan beslutades det att jag skulle vara kvar här en extra vecka. Igår på läkarsamtalet fick jag höra att jag antagligen inte får åka hem nästa fredag heller utan flyttas till en annan avdelning, en sluten vuxenpsykiatrisk avdelning, igen.

Det där med att åka hem kan jag bara drömma om. Jag har inga tårar kvar, men jag behöver gråta. Jag har så jävla ont. Det gör så ont att sitta med en sönderskuren arm, det gör så jävla ont att få höra att man inte får åka hem. Det är så jävla hemskt att vara inlåst. i 14 veckor har jag varit inlagd på sjukhus nu. 14 jävla veckor.

livet i en mardröm

Hej. Det är ganska hemskt här. Gick från att vara i grön zon och ha mycket frihet till att få övervakning. Förut hade jag fri utgång, nu får jag inte ens ta luft själv. Det känns hemskt och som att jag vandrat tusen miljoner steg åt fel håll. 

Har träffat läkaren idag. På grund av epilepsin kan vi inte göra så mycket just nu med medicineringen. Mina mediciner är väldigt noga bestämda och planerade både från psyk och neurologen så att vi minimerar risken för fler epileptiska anfall. Det är inte bara att byta mediciner på mig, och eftersom vi nyligen gjort det får det vara såhär.

Igår kväll fick Petter komma hit med alla mina mediciner som fanns hemma efter ett beslut från överläkaren. Risken för överdos är för stor. Egentligen skulle jag åkt hem idag men nu måste jag vara kvar på avdelningen tillsvidare.

Som att detta inte räckte så har jag blivit överfallen av hemska tvångstankar och nu fått ett återfall i mitt självskadebeteende. Helvetet tar aldrig slut.

Nu måste jag ut till dagrummet igen. Efter middagen kommer mina oroliga föräldrar hit. Vi hörs ♥

om sanningen ska fram är jag död inombords.


Jag vill inte vara med längre. Det gör så ont varje gång jag faller. Ramlar pladask mot marken. Nu är jag där nere igen. med självmordstankar värre än på länge. Orolig personal över mig. På onsdag ska jag få träffa läkaren, något måste göras, det är bara det att ingen riktigt vet vad. Äter hög dos av mina antidepressiva, provar mediciner fram och tillbaka – ingenting hjälper. Mitt i allt så känner jag mig mest ensam i hela världen. Vänner försvinner hela tiden, ingen orkar väl med mig längre. Jag orkar inte heller.

Luften svider när vi andas in


we ♥ it

Ätstörningen blir mindre och mindre och jag är så glad för det. Kvar står jag med den hemska dystymin. Fått höra flera gånger idag att det är ett svårt sjukdomstillstånd. Har haft familjesamtal nu på eftermiddagen. Det gör så ont att höra mamma säga ”Jag är rädd att Jessica ska ta livet av sig”. När jag då bekräftar hennes rädsla blir bara allt ännu mer hemskt. För visst känns det hopplöst när jag har ÅR av kämpade framför mig, för att kunna hantera vardagen med sjukdomen. Kanske kan jag inte ens bli frisk.

när vägen känns lång

we ♥ it

Hej vänner. Jag har inte gått upp i rök, men jag har tappat blogglusten efter lite saker som skedde här i förra veckan. Jag hade tagit mig upp från det mörkaste mörker men föll igen. Nu har jag huvudet ovanför ytan men lever lite halvt på gränsen. Jag går med stormsteg åt rätt håll i min behandling, idag har jag till och med kämpat mig fram till grön zon, någonting som plötsligt ger mig mycket mer ansvar och frihet på avdelningen. Jag är såklart glad för att min ätstörning börjar försvinna mer och mer, men det faktum att jag har en till diagnos är kämpigt. En diagnos som inte försvinner. en sjukdom som får mig att vilja dö.

Det kommer nog fortsätta eka tomt här, men jag kommer tillbaka förr eller senare.

God jul och ta hand om er! ♥ 

Mina sjukhusvistelser

Idag tänkte jag berätta om mina olika sjukhusvistelser.


Första gången jag blev inlagd var november 2008. Då låg jag två veckor på BUP akuten i Borås. Mitt liv var ett hemskt kaos under den perioden så inläggning var den enda lösningen. Jag behövde en paus, en paus från självmordstankarna och en paus från rakbladen. Jag tyckte det var en bra avdelning även om jag antagligen mådde som sämst under den här perioden. Vad gör man om dagarna på BUP?  Mina dagar bestod utav samtal, vila, pyssel, besök och en himla massa ångest. Efter två veckor var jag såpass stabil och utvilad att jag fick komma hem igen.

 


Andra gången jag blev inlagd var på en vuxenpsykiatrisk slutenvårdsavdelning. Jag stannade bara där en kort tid innan jag skrev ut mig själv. jag var 18 år, ledsen och självmordsbenägen. Istället för en trygg plats hamnade jag på den värsta avdelningen. ALLA var drogmissbrukare och kriminella. Detta var april 2010.

 



I februari 2011 hamnade jag på en bra vuxenpsykiatrisk avdelning. Jag hade hamnat i en rejäl svacka när jag kom in där, skadade mig alldeles för mycket och det var min dåvarande behandlare som ville lägga in mig. Avdelningen var bra, men överläkaren var en idiot. Minns inte hur länge jag var här, men sen en dag skrev läkaren ut halva avdelningen, trots att de flesta av oss fortfarande var självmordbenägna. Den här händelsen skulle anmälas till socialstyrelsen, men tyvärr fick jag aldrig krafter nog till att göra det.

När jag kom ut härifrån hade jag i alla fall fått en enorm kämparglöd och det var då jag lyckades sluta skära mig. Ville inte leva på sjukhus längre.

 


I oktober 2011 gick jag sönder igen och hamnade på avd 82.

 
Efter två veckor på 82:an hade jag ju möjlighet att få bli inlagd på avd 336, där jag bor nu. Så 1 november 2011 flyttade jag in hit. femte gången som inlagd. NU SKA DET VARA DEN SISTA!

dåtid

Jag har fått lite frågor och förslag om vad jag ska skriva om i bloggen. Framför allt är ni intresserade av hur min tonår med sjukdomen har sett ut. Därför tänker jag nu börja med en serie av inlägg med lite bakgrund. Idag tänkte jag gå in djupare på hur, när och varför jag blev sjuk samt hur min högstadietid såg ut. Jag har skrivit lite om det här & här, men nu tar vi det från början.

Jessica 13 år gammal.
Positiv, pigg, glad och omtänksam. Så skulle nog de allra flesta beskriva mig. Hade haft en bra uppväxt med föräldrar och syskon. Trivdes i skolan, och det gick bra för mig. Höga betyg, omtyckt. Tyckte dessutom att det var roligt. Började på högstadiet, en spännande tid. Blev högstadiekär. Skrattade mig igenom varje dag tillsammans med mina vänner. Ett stort härligt tjejgäng som jag älskade med hela mitt hjärta. De finaste vänner jag någonsin haft.

I denna period kom jag i kontakt med en kille på Internet. Han gjorde mig väldigt illa, hotade mig. Jag blev utsatt för ett allvarligt psykiskt övergrepp, och den glada Jessica försvann in i ett mörker.

Jessica 14 år gammal.
Började må sämre och sämre. hade ångest dagligen, hela tiden. Bråkade med mina föräldrar, isolerade mig, levde hand i hand med rakbladen. Började vantrivas i skolan, var sjuk alldeles för mycket. Överdoserade alla tabletter som fanns i medicinskåpet. Levde i misär och ville bara dö. Hamnade hos BUP, ljög mig igenom varje samtal. Jag blev utskriven därifrån, friskförklarad, trots att jag skar mig samma kväll. Fick höra att de inte kunde hjälpa mig mer. I min hjärna så hörde jag bara orden ”du är ett hopplöst fall”.

Jessica 15 år gammal.
Sista året på högstadiet. Förutom att jag var sjuk hade jag blivit en tjuv. Jag stal tabletter av min bästa väns pappa. Starka antidepressiva tabletter, var hög och lekte med döden hela tiden. Hela nätterna låg jag och skakade och jag hade svårt att vara i skolan. Jag kämpade mig dit, bråkade med lärare, hatade allt och alla. Det enda jag ville var att dö. Skar mig upp till tio gånger om dagen, i skolan, hemma, överallt. Kämpade för att få godkänt i alla ämnen, ville så gärna börja gymnasiet. Hade hittat en skola som verkade underbar så jag kämpade för att ta mig dit.

En dag i skolan kom min mentor och hämtade mig från lektionen, drog med mig igenom hela skolkorridoren. Hon höll hårt i min sönderskurna handled, en smärta jag aldrig kommer glömma. Hon drog mig till skolläkaren där mamma & pappa satt. De hade fixat en plats för mig på BUPs slutna avdelning, men jag vägrade. Om jag hade blivit inlagd då skulle jag inte kunna göra klart högstadiet eller kunna börja på gymnasieskolan som jag kämpade för.

En månad senare lämnade jag den skolan. Godkänd i alla ämnen. Aldrig har jag varit så stolt över mig själv. Aldrig har mamma varit så stolt över mig. Mina blodröda sår syntes när jag stod i min vita klänning och grät av lycka. Mamma grät också, hennes sönderskurna dotter hade lyckats. Där började en helt ny del av mitt liv, den ska ni få höra om i ett annat inlägg.

nåt avgörande hände när jag var ouppmärksam

det är jobbigt nu. känt hela dagen att mörkret var på väg tillbaka. nu omfamnar det mig och håller hårt i mig. Efter middagen brast hela jag av olika anledningar. gick sönder i små små bitar. tack för att jag fick andas några få dagar. ska livet se ut såhär? ska livet behöva göra såhär ont? ätstörningen och dystymin är starkare än jag, de är två mot en. två elaka sjukdomar mot en flicka som är trött på att vara stark.

som att det inte var jobbigt nog är det imorgon dags att vägas igen. jag orkar inte se hur vågen bara visar mer och mer och mer. miljoner ätstörningstankar, miljoner känslor som är för svåra att sätta ord på. Petter var här ikväll och tröstade mig. viskade fina ord… ”bli frisk nu älskling, jag vill ha hem dig”. jag längtar hem. 2 månader kvar. ska jag stå ut på denna avdelning så länge? Tveksamt. det hade varit lättare att få komma hem till svälten och det destruktiva helvetet. demonerna skadar mig, jag skadar mig. allt handlar om smärta. ett mörker jag inte kan ta mig ur. sjukdomar som verkar omöjliga.

Mitt i den här skiten så vet jag exakt vad jag måste göra. VÄNDA MÖRKRET. det hade varit lätt om jag var någon magisk spåkvinna. Jag är bara Jessica, kan ingenting om magi. Men jag är stark. därför ska jag klättra mig upp från botten innan den ens är nådd. vet ni hur man gör? Jag vet inte riktigt, men jag chansar och testar. Istället för att älta hopplösheten ska jag fokusera på allt det där fina jag har i mitt liv och tänka framåt. Imorgon är det ny dag. Om en vecka är det ett steg närmare hemgång. Om ett år håller jag på att ta mig tillbaka till livet. Om tio år kanske jag är frisk. Tänk vad underbart. JAG KAN BLI FRISK!

framtidsplaner som psykiskt sjuk

Måndag igen. kan inte ens hålla reda på hur många veckor jag varit inlagd nu. sex tror jag det är. En blandad start på veckan. nya tightsen är på & rätt så fullt upp har jag haft idag. sjukgymnastik, temagrupp, månadsuppföljning, ringt viktiga samtal och sen har jag haft finaste Petter här ikväll. 

Månadsuppföljningen var intressant, och himlans jobbig. Ett möte med min behandlare från öppenvården, vårdare på avd 336, överläkare och behandlare på avd 336. Vi pratade framtid. En remiss är nu skickad till dagvården… Så, efter månader här på slutenvården väntas antagligen månader på dagvården. Sen pratade vi ännu längre framtid. Vad händer sen, efter slutenvård och dagvård? Som det ser ut nu blir det praktikplats… Jag kommer alltså INTE komma tillbaka till mitt nuvarande arbete. Inte på väldigt lång tid i alla fall. Vi diskuterade även massa annat som måste lösa sig. det finns nu planer på att jag ska få boendestöd och få möjlighet att vara på något aktivitetshus på någon psykiatrisk klinik… Vi får väl se.

Jag inser hur lång väg jag har framför mig. År av kämpande. men jag ska bli frisk tillslut. så det så.

en hemsk vecka som börjar ta slut

Hej alla underbara läsare. ♥ Först och främst, TACK för alla ord som ramlat in i min blogg. Ni är helt fantastiska och jag har blivit så berörd av allt peppande och all stöttning.

Veckan har mestadels varit hemsk. En riktig mardröm som jag trodde jag skulle dö av. Jag har gråtit tills tårarna tog slut. suttit apatisk och inte hört personalens ord. jag har bara sagt samma mening om och om och om igen. ”jag vill dö”. Aldrig har den känslan varit lika stark som nu. Jag har haft flera läkarsamtal, ändrat mediciner både akut och långsiktigt. Ordet vak har kommit på tal flera gånger. övervakning dygnet runt. Jag har protesterat och sluppit. MEN, nu känner jag mig lite lite bättre. Medicinen har nåt blodet och jag är mer stabil. Försöker fokusera på alla fina människor jag har i mitt liv. De har funnits hos mig här på sjukhuset nu när allt har varit som värst. Petter, min familj, vänner och Marcus. jag är så glad för det. Så himla tacksam. jag vill inte dö så länge ni finns kvar.

Efter lunchen idag kommer min bror hit. Sen ska jag åka hem och äta mellanmål. Egentligen skulle jag gjort det ensam eftersom Petter har lämnat västkusten under helgen, men jag vågar inte riktigt så när mamma föreslog att hon och pappa skulle följa med mig hem och äta mellis och dricka kaffe lät det som ett bra förslag.

jag står maktlös inför framtiden


we ♥ it

Alltid gör det för ont inombords. Blivit så extremt känslig det senaste. Bryter ihop hela tiden. för mycket. faller varje dag. för djupt. Är trött på att gråta. Är trött på att sitta i telefonen med mamma dagligen och upprepa orden om och om och om igen. ”jag vill dö”. Samma ord som både personalen och min behandlare får höra. undra hur det känns att få höra sin dotter säga orden hela tiden. undra hur det känns för Petter när han får höra att jag inte orkar mer. Undrar om någon innerst inne skulle bli förvånad om jag gav upp? En flicka som är stark som plötsligt blir för svag.

Jag vill att allting ska bli bra men min ängslan är för stor. Jag längtar efter sinnesro, men tänkandet djävul håller mig fast i sina klor.

och där faller ännu ett år, sönder till små minnen

Dagen var i kategorin okej fram tills en timme sen. jag fick ett nervsammanbrott. skrek åt mamma i telefonen att jag ville dö. när jag avslutat det samtalet slog jag handen i väggen här på avdelningen och grät och skaka tills jag trodde jag skulle svimma. livet känns så kört. ni vill inte acceptera det, men jag har tappat hoppet.

I sju år har jag nu varit sjuk. de senaste tre åren har varit för mycket in & ut på sjukhus. HUR ska jag kunna tro på att livet ska bli bra, när jag år in och år ut tvingas sitta på nya sjukhusavdelningar? Kvällspersonalen här på avd 336 försökte desperat tala om för mig att man inte får tappa hoppet. Säger vem? Hon som lever ett friskt liv?


Jag vet att allt bara egentligen är anorexin som spökar. trodde aldrig att en ätstörning skulle kunna bli så stark. jag lider av två fruktansvärt starka sjukdomar. så kraftfulla att det ibland inte spelar någon roll hur stark jag, Jessica, är.

 

utskriven, igen.

Idag har jag hängt på sjukan igen. Ni vet, min gamla avdelning som jag blev utskriven från i juni och sen inskriven igen för tre veckor sedan. Nu är jag utskriven, igen. wiiiiho! Mest för att jag väldigt snart kommer vara på äs-avdelningen varje dag och har inte längre tid att åka 7 mil till detta sjukhus. Men, jag skiter i anledningen, nu är det ett sjukhus mindre och det kan man ju inte vara annat än glad för!

för abstrakt för mig att klara av

Jag överlevde. Det var så kul att träffa flera av mina fina gamla kollegor. (och lärt känna en del nya!)
Det var underbart att träffa gamla kunder, man dör ju av lycka när man hör att kunder frågar efter en när man inte är där.

Utan dessa glädjeämnen hade jag nog inte klarat dagen. Det var jobbigt. Stressigt, stundtals panik. När jag hade lämnat jobbet och satt på resecentrum och väntade på bussen så grät jag hysteriskt. Vet inte om jag kommer klara mig, om jag kommer orka. Jag har så mycket tankar och känslor kring allt, förvirrad och trött. Imorgon är det ny vecka, ny vecka och heltidsjobb. Det går inte, men det måste gå. Det måste bli bättre och en dag måste allt sluta göra så himla ont.

Stämplat in till det riktiga livet

Vid den här tiden har jag precis stämplat in och börjat mitt första riktiga arbetspass på länge. Efter månader av sjukskrivning är det nu dags för mig att börja jobba igen. På riktigt. Ingen arbetsträning.

Vintern och våren blev inte som planerad. 10 veckor av sjukskrivning blev till 9 långa månader. Nu hoppas jag att det funkar, att jag kan jobba igen. Sist jag skulle börja jobba, den 12 februari, gick något väldigt fel och i den perioden slutade jag inlåst på psyket. Nu känns det som att både jag och jobbet är bättre förberedda på min återvändo. Jag är livrädd och nervös men när ni läser detta har jag tagit ett stort steg fram. Ett bevis på att jag mår bättre än för 9 månader sedan och under den långa resan och alla dagar på sjukhus har jag lärt mig hur mycket som helst.

Den här gången ska jag klara detta.

snurra min jord igen

Yr och trött. Lögner. Hunger. Ångest. Jag vet inte vad huvudorsaken till mitt beteende är. Visst har jag komplex över en del kroppsdelar, inbillar mig att allt skulle bli bättre om jag bara var lite lite smalare. Men jag tror inte att det är orsaken. Jag är för destruktiv mot mig själv. Har hittat en nytt sätt att skada mig, måste skada mig. Självhat i många år som aldrig går över. Nu mår jag dåligt över maten, men jag har nästan glömt bort min andra psykiska sjukdom. Den som plågat mig i alla år. Det känns som att jag är fri från den nu när jag fick ätstörningsproblem istället. som att jag vann tillslut men egentligen har jag förlorat.

en vardag med lögner

Trött och nere. Tvingades ställa klockan imorse då jag hade telefontid med en AT-läkare på psykiatrin. Ett kort samtal då jag låtsades att allt var jättebra. Som att livet flöt på utan större problem. Hon nöjde sig med det svaret och erbjöd mig att komma tillbaka i slutet av året för att försöka ta bort min antidepressiva medicin som vi redan minskat radikalt eftersom den inte fungerar något vidare med min epilepsi.

Petter har precis åkt till jobbet igen. Jag klarar mig inte ensam. Eller, jag klarar inte dagens måltider ensam. Men, jag vet också att det blir bättre. Att det går att vända sitt liv trots att det är svårt. Det går att bryta tankemönster och ändra beteenden. Jag har ju lyckats sluta skära mig. Jag kan jag kan jag kan. Men inte just nu.

och där trampade jag på mållinjen.

Förstår ni att jag blir utskriven imorgon? Jag fattar ingenting. Att jag inte ska vara på avdelningen någonting mer. Känns helt knäppt. Skönt och bra såklart, men också läskigt och konstigt.

Jag köpte en blomma på vägen hem till min fina behandlare. Hon har varit så himla bra. Jag kommer nog gråta när jag kramar henne hej då imorgon.


Usch, jag känner mig ledsen och förstörd. allt är så upp & ner.

jag är glad för ett liv utan rakblad

Tårarna vill bara komma fram, och det är helt okej. Just nu är det av glädje. Jag inser att allting har gått väldigt fort egentligen, hur livet och min syn på verkligheten har förändrats på några år.

Det är först nu, först idag, just den här kvällen, som jag inser att jag faktiskt är FRI från mina rakblad. På riktigt och förhoppningsvis för alltid. Självklart finns det risk för att få bakslag, eftersom mitt skadebegär fortfarande är så stort. Men mitt största framsteg är nog egentligen inte att jag aldrig självskadar – utan min bild av alltihopa.

Jag har en favoritperson, han heter Marcus och är min gamla gymnasielärare. Han är den som fått mig att överleva genom allt. Jag minns alla gånger jag har frågat honom hur man står ut med svårigheter utan att skära sig? Jag kunde inte för allt i världen förstå hur människor gick igenom hemska saker i livet utan ett rakblad mot handleden. Hur hanterar man livets motgångar? Alla de gånger jag och Marcus har pratat om detta, så har jag varit så säker på att jag aldrig skulle bli frisk nog att förstå.

 

Idag förstår jag. För idag är jag en av alla som hanterar livet utan att självskada. Och det känns så jävla bra rent ut sagt.

Men ingenting i denna världen var väl någonsin lätt att förstå?

just nu vill jag bara krypa ner i en sjukhussäng och sluta tänka för en stund. kunna ligga där hela dagarna. njuta av ”friheten” när det varje timme är rökpaus. dock i en bur… med galler och taggtråd runt. som ett jävla fängelse. hur kan jag vilja dit? Jag vet knappt själv, bara att jag är så himla rädd för att vara med mig själv. inne på psyk kan jag inte skada mig. här hemma, ensam, är det så jävla lätt. det finns både knivar, rakblad och saxar. jag hoppas på att jag är starkare än så. Egentligen VET jag att när sjukdomen och jag krigar, så är det nu för tiden jag som vinner. om och om igen. Men trots det ger den aldrig upp. Jag ger heller aldrig upp.


Känslomässigt vrak


Jag önskar jag kunde trycka på paus nu. Det är för mycket känslor kring allt. Gråter helt okontrollerat. På bussen, i telefon med mamma eller var som helst. Jag var på avdelningen idag. Om två veckor ska jag tillbaka… För att bli UTSKRIVEN!! Så många dagar jag varit där det senaste året. Nu trampar jag snart på mållinjen men hoppades att jag skulle göra det som frisk. Blir det inte bättre än såhär? Jag mår ju fortfarande väldigt dåligt alldeles för ofta.

Jag är ändå jättestolt över mig själv. Tänk att jag har lyckats sluta självskada! Det är fantastiskt. Kvar återstår massa känslor. Lycka, sorg, ångest, hopplöshet, glädje, stolthet. Det ska bli skönt att bli utskriven, ett stort steg fram. Samtidigt ska det bli hemskt läskigt. Dock ska min behandlare har kvar jouren på mig, det är skönt. Då kan jag alltid ringa henne. Jag är inte redo att bryta allt.

Ja, jag är lite upp & ner nu. Mycket på en gång. Om en månad ska jag börja jobba på riktigt igen och fram tills dess har jag en ny stor utmaning. Min pojkvän började på sitt nya jobb idag, vilket innebär att han ska jobba mycket kvällar och nätter. Jag har väldigt svårt för att vara ensam kvällstid och under det senaste halvåret har han kunnat anpassa sina tider efter mitt mående. Nu ska jag klara mig själv. Men det går, om man vill. Jag kommer bara få kämpa lite extra. Eftersom man blir dödstrött av att ha så mycket känslor blir det en lugn kväll. Imorgon blir det sjukhus, igen.