svar på frågestunden – övrigt

Nu kommer sista delen på frågestunden! Tack igen för alla frågor som ramlade in. Verkligen roligt att få så många! Ni vet väl att ni närsomhelst kan ställa frågor till mig, antingen i kommentarsfältet eller på enflickasomarstark@hotmail.com ♥

 

Har du någon annan som inspiration?
SVAR: Nej, egentligen inte. Men en person som jag ser upp till mycket är Mia Skäringer. Hon har haft ett tufft liv men har det bra idag. Hon är ärlig och rolig och någon jag gärna skulle vilja träffa.

Vilken låt sätter du på när allt är så dåligt som det bara kan bli?
SVAR: Någon av Håkans låtar tror jag. ”Man måste dö några gånger innan man kan leva” är en favorit!

Vilken är din favoritfilm?
SVAR: Jag tycker sådana här frågor är så himla svåra då jag tycker om mycket. Jag älskar svensk film men en film som jag verkligen tycker är bra är den norska filmen Huvudjägarna. Måste förövrigt läsa boken snart!

Varför är du så fin?
SVAR: Men puss & tack! Antagligen kommer skönheten inifrån genom den jag har blivit på grund utav allt som har varit svårt!

Vad är det absolut värsta du har upplevt?
SVAR: Jag har upplevt så mycket hemskt de senaste åren att jag inte alls vet vad som har varit det värsta. Antagligen alla gånger jag inte har blivit tagen på allvar i samband med mina psykiska sjukdomar och problem. Men den gången jag var som mest ledsen i mitt liv var när jag blev inlagd på BUP:s slutenvård. Jag grät så mycket att jag inte kunde se något och den känslan när mamma och pappa lämnade mig bakom låsta dörrar var fruktansvärd. Sedan blev jag inlagd ungefär tolv gånger till, och jag vande mig. Men första gången var speciell och värst.

Berätta vad dina erfarenheter har gett dig med fem meningar!
SVAR: Utan mina år med psykiska sjukdomar hade jag aldrig blivit den jag är idag. Idag är jag stolt över att jag har blivit en tjej som brinner för psykisk ohälsa, stöttar många som har det svårt och inspirerar genom min blogg. Mina erfarenheter och den som jag har blivit på grund utav min psykiska ohälsa har gjort att jag har fått höra så mycket fina ord som jag kommer leva på resten av mitt liv. Det absolut finaste jag får höra då och då är att jag har räddat livet på flera personer genom min berättelse. Genom mina erfarenheter har jag blivit en tjej som jag älskar, och någon annan än den jag är skulle jag aldrig vilja vara.

Vad vill du jobba med i framtiden?
SVAR: Jag vill bli specialistsjuksköterska inom barn och ungdomar och jag vill jobba på sjukhus på en barnavdelning. I dagsläget planerar jag inte att jobba inom psykiatrin, men ju mer jag tänker på det, desto mer osäker blir jag. För kanske är det just där jag borde jobba. Jag vet dock att jag på ett eller annat sätt kommer jobba med psykisk ohälsa i framtiden. Dels gör jag det redan nu i samband med min jourmejl som bara blir större och större, men i framtiden kommer jag nog utöka detta på något sätt. Jag vill också föreläsa om psykisk ohälsa och skriva en (eller flera) böcker.

Vem är det som är producent, manusförfattare och huvudrollsinnehavare om filmen om ditt eget liv?
SVAR: Några producenter eller manusförfattare kan jag inte, men antagligen skulle det vara jag alltihopa 😉

Varför kallar du dig fortfarande flicka när du är kvinna?
SVAR: Jag kallar inte mig själv flicka i vanliga fall, utan kvinna eller tjej. Jag vet att jag är vuxen :) ”En flicka som är stark” är bara ett bloggnamn och kommer från Mimikrys låt med samma namn.

Är du heterosexuell?
SVAR: Ja, det är jag!

Vad måste du läsa in på Komvux innan du kan börja utbilda dig till sjuksköterska?
SVAR: Jag måste läsa naturkunskap B innan jag är behörig till att söka in till sjuksköterska. Jag har ansökt om att få börja läsa på Komvux nu till våren, och antagningsbeskeden kommer om en vecka, så håll tummarna vetja!

Tycker du synd om dig själv?
SVAR: Nej, oftast inte. Ibland kan jag tycka att livet går emot lite väl mycket, men just nu så tycker jag verkligen inte synd om mig själv. Jag är glad för att jag har haft det jobbigt i så många år, för just allt det som jag har gått igenom har gjort mig till den jag är idag – och någon annan skulle jag aldrig vilja vara!

Vad vill du med ditt liv?
SVAR: Framförallt så vill jag bli helt frisk och stabil i mitt mående. Sedan vill jag jobba som sjuksköterska, bo i Jönköping och träffa Marcus oftare än vad jag gör idag, jag vill jobba med psykisk ohälsa på flera sätt, skriva minst en bok, leva ett vanligt liv, vara ute och dansa till halv fem på morgonen, fika med mina vänner, dricka billigt vin, ha picknick, skratta varje dag, bli kär i en snäll kille och massa massa mer saker.

Den killen som trakasserade dig som tonåring, påverkar det dig i dagens läge?
SVAR: Nej det skulle jag inte säga. Jag tänker väldigt sällan på det, och jag känner mig inte alls rädd varken för honom eller andra. Nej, jag har gått vidare!

Har du sålt någon sexuell tjänst?
SVAR: Nej, det har jag aldrig gjort och kommer heller inte att göra.

Har du läst Zebraflickan av Sofia Åkerman?
SVAR: Ja det har jag, för många år sedan. Sofia Åkerman är ytterligare en person jag ser upp till.

Är du kristen?
SVAR: Nja. Jag skulle inte säga att jag är religiös, men kristendomen är den religionen som ligger mig närmast. Jag tror inte på Gud men jag tror däremot på himlen. Det har blivit mitt sätt att stå ut när jag förlorat vänner i drogmissbruk, självmord och sjukdomar.

Har du hört, ”Gud ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan och förstånd att inse skillnaden”?
SVAR: Ja, det har jag. Och det är bra ord tycker jag. Det är bättre att lägga tid och kraft på att förändra det vi kan, än att älta det som varit och som vi inte kan göra någonting åt.

svar på frågestunden – psykisk ohälsa i allmänhet

Hur vet man när man har rätt inställd dos av sin medicin? Tar man ett blodprov för att ”se” om det är rätt dos eller är det bara patientens upplevelse och känsla som vittnar om rätt dos och kan man som läkare tro på detta till hundra procent? Man kanske inte vet hur det ska kännas och då säger man att medicinen inte hjälper och så får man högre och högre dos tills man är helt väck?
SVAR: Det är lite svårt det här med rätt dos då man i första hand måste gå på patientens upplevelse. Sedan har ju läkaren riktlinjer för vilka doser som ska användas i samband med olika mediciner och problem. Det jag menar är, att läkaren ska inte höja och höja och höja tills patienten blir ”väck”, utan får inte patienten effekt på ungefär den dosen som läkaren har som riktlinje så får man kanske istället testa att byta medicin. Sedan finns det ju mediciner som påverkar en väldigt mycket, alltså att man till exempel kan tappa verklighetsuppfattningen, men det handlar mer om medicinen i säg och inte att läkaren har skrivit ut en på tok för hög dos.

Att följa upp medicineringar är väldigt viktigt för att kunna justera doser och eventuellt mediciner. Men helt lätt är det som sagt inte då läkaren i första hand måste utgå ifrån vad patienten tycker. Ibland kan man ju som patient ha väldigt höga förväntningar på en medicin också, och om man då inte får den effekten så kan man ju tycka att medicinen inte alls fungerade trots att den egentligen gav någon effekt. Men regelbundna läkarsamtal om medicinering är bra för att man som patient ska må så bra som möjligt på sina eventuella mediciner.

Hur upplever man sig själv och omgivningen när man är full av lugnande mediciner? Är känslorna helt avstängda, synintrycken helt fel, hörseln helt dov/förstärkt, kan man ta instruktioner, känner man vad mat smakar och känner man själv att man gör saker i slow motionen? Hänger hjärnan med när man talar?
SVAR: Detta beror mycket på vad det är för mediciner vi pratar om. En del människor går på såpass tung medicinering och kan säkert har svårt att uppleva omgivningen och sig själv ”korrekt”. Jag själv har aldrig varit så tungt medicinerad och har därför svårt att svara på frågan. Men det kan absolut vara så, även om det inte är någonting man strävar efter.

Kan man välja om man vill ha manlig eller kvinnlig personal vid till exempel dusch och toalettbesök när man har vak?
SVAR: Det kan säkert se olika ut på olika avdelningar. Men i den mån det går kan man nog på många ställen försöka göra som så att man får en personal av samma kön vid till exempel dusch och toalettbesök. Jag har bara haft vak när jag varit inlagd på BUP:s slutenvård, och där jobbade det mest kvinnor. Jag fick i alla fall ha kvinnliga hos mig när jag gick på toaletten och duschade. Hur det fungerar exakt på vuxenpsykiatrin vågar jag inte svara på då jag aldrig har haft vak där. Men jag kan tänka mig att de försöker lösa det i den mån det går!

Berätta om olika graderna av vak! Vad ingår i dessa och varför får man inte gå på toaletten i fred? Hur nära är personalen i dessa privata situationerna?
SVAR: Jag har egentligen inte har mycket erfarenheter utav vak. Jag hade det när jag var inlagd på BUP:s slutenvård med grunden att jag hade såpass starka självskadetankar och självmordstankar. Jag fick då gå på toaletten och duscha med övervakning, så jag hade inte så mycket privatliv. På nätterna hade jag inte vak utan extra tillsyn, vilket innebar att personalen tittade till mig var femte till tionde minut. Varför man får vak kan såklart bero på olika saker, men ofta handlar det om att man är en fara för sig själv på något sätt, och jag tror att det också är anledningen till varför man inte får gå på toaletten ifred. Det handlar om ens egna säkerhet och om det går rätt till – för patientens bästa.

Hur tycker du att man ska bemöta en självmordsbenägen person? Kan man säga något fel som kan trigga personen att faktiskt begå självmord?
SVAR: Om man möter någon som är självmordsbenägen tycker jag att det är viktigt att söka hjälp på psykiatrin, direkt. Jag tycker också det är viktigt att inte lämna personen ensam. Det kan vara bra att ha en positiv syn på livet, även att det kanske inte hjälper så mycket att höra ”Allt kommer bli bra”. Men att säga till exempel ”Ja, livet är verkligen skit” är ju inte bra. Att inte lägga skuld och bli arg på personen som är självmordsbenägen tycker jag också är viktigt. Att finnas där som medmänniska kan hjälpa mycket, och som sagt, att söka hjälp tillsammans.

Om man vill testa sig för en diagnos, hur går man till väga då? Pratar man med sin psykolog/kurator/läkare eller är det på kuratorns initiativ det ska vara i så fall?
SVAR: Om man vill testa sig för en diagnos så låter det jättebra att ta upp detta med sin läkare eller psykolog. Det behöver inte vara på vårdens initiativ. Om man inte har någon vårdkontakt sedan tidigare kan man kontakta sin vårdcentral eller till exempel ungdomsmottagningen. I många delar av Sverige kan man också kontakta barn- eller vuxenpsykiatrin på egen hand och be om hjälp eller utredning.

Jag mår sjukt dåligt! Jag vet inte vad jag ska göra. Har du något tips?
SVAR: Att må så dåligt är en kamp, verkligen. Men det går att må bättre igen. När man har det så svårt så rekommenderar jag att söka professionell hjälp. Beroende på ålder så kan man söka hjälp på BUP, vuxenpsykiatrin, sin vårdcentral eller till exempel ungdomsmottagningen. Att gå och prata med någon och få tips och råd för hur man kan hantera sitt mående kan hjälpa mycket. Sedan är det också bra att försöka få stöd i sin omgivning. Att prata med en vän, lärare eller till exempel förälder kan vara skönt.

En annan sak som har hjälpt mig väldigt mycket till att må bättre är att göra saker som jag finner glädje och värdighet i. Till exempel så mår jag väldigt bra utav att hålla på med välgörenhet och hjälpa andra, och att jag har börjat göra det stärker mig som person men det får mig också att må bra och inse att det är värt att kämpa för livet. Om du som skrev frågan eller du som läser behöver eller vill ha ett mer privat svar eller stöd så driver jag en jourmejl där jag stöttar människor som har det svårt. Du når mig på enflickasomarstark@hotmail.com ♥

Jag är hatad i skolan och det får mig att må dåligt. Vad ska jag göra?
SVAR: Det låter inte alls bra. Mobbning och dåligt mående är svåra saker, men det går att må bättre. Om man är mobbad eller har problem i skolan tycker jag att det är viktigt att prata med skolan om detta, med till exempel rektorn eller annan ansvarig. Mobbning ska aldrig tolereras även att jag vet att det förekommer överallt och att många skolor har svårt att få ordning på det. Men ett viktigt steg är trots allt att prata med ansvariga för skolan.

Ditt dåliga mående behöver man också ta hand om, verkligen. För ingen ska behöva må dåligt. Som jag svarade i frågan ovanför så tror jag att det är viktigt att söka professionell hjälp. Beroende på ålder så kan man söka hjälp på BUP, vuxenpsykiatrin, sin vårdcentral eller till exempel ungdomsmottagningen. Det kan också vara bra att försöka få stöd i sin omgivning. Att prata med en vän, lärare eller till exempel förälder kan vara skönt. Om du som skrev frågan eller du som läser behöver eller vill ha ett mer privat svar eller stöd så driver jag en jourmejl där jag stöttar människor som har det svårt. Du når mig på enflickasomarstark@hotmail.com ♥

Jag känner mig tom inombords och jag vill dö. Jag hatar mitt liv! Vad ska jag göra?
SVAR: Att vilja dö är en fruktansvärd känsla. Att hata sitt liv och må så dåligt är hemskt. Men det går att bli bättre. Om man har starka självmordstankar eller tror att man är en fara för sitt eget liv anser jag att man borde söka hjälp akut för att få en bedömning av en läkare. Om man är under arton år kan man söka hjälp på BUP:akuten och om man är över arton år, på psykiatrins akutmottagning. Sedan är det också viktigt att man får en mer långvarig behandling på en öppenvårdsmottagning, så att man kan jobba med sig själv och må bättre. Det går verkligen att må bra igen, även när livet känns som mörkast.

Om du som skrev frågan eller du som läser behöver eller vill ha ett mer privat svar eller stöd så driver jag en jourmejl där jag stöttar människor som har det svårt. Du når mig på enflickasomarstark@hotmail.com ♥

Har du tips på hur man vågar öppna sig mer för sina nära och kära?
SVAR: Jag tror att detta är lite av en vanesak. Det kan kännas jätteläskigt att prata om det som är svårt, men ju mer man gör det – desto lättare blir det. Förut var jag väldigt stängd kring min psykiska ohälsa, men sedan jag valde att bli öppen med det kan jag inte längre tänka mig hur det är att inte prata om det. Sedan är man värd att få stöd från sin omgivning, och det kan underlätta ens mående och då är det värt det. Ett tips, om man har svårt att börja prata om det, kan vara att skriva om det till en början. Att man skriver om hur man mår eller tänker och ger detta till någon i sin omgivning som man skulle vilja vara mer öppen till. Sedan, när personen eller personerna mer vet om hur du har det kan det vara lättare att prata om det. Men som sagt, jag tror att detta är en vanesak som man vänjer sig vid när man väl vågar ta steget och börja prata om det. Inte alltid så lätt, men det går. Ibland kan det vara lättare också om man får en fråga. Till exempel om någon frågar hur du mår så kan det vara lättare att svara än att själv börja prata om det. Om man tror att man skulle ha lättare för det så kan det vara en idé att be sina närstående att fråga. Om hur du har det, vad du tänker på eller något i den stilen. Det kan också vara bra att tänka på varför man inte vågar prata om det. Handlar det om rädsla över någonting? Om man blir medveten på varför man tänker eller gör som man gör, så kan det också vara lättare att bryta mönstret och göra annorlunda.

Hur gör man om man upplever att man inte alls får den hjälp man behöver?
SVAR: När jag var inlagd på avd 336 fick jag lära mig en sak. Det är viktigt att vara kräsen inom vården. Om man upplever att man inte får den hjälpen man behöver, eller om man till exempel inte trivs med sin psykolog så är det viktigt att man begär att någonting annat händer. Till exempel att man får en annan vårdform eller får byta psykolog. Om man till exempel går hos en psykolog men anser att man inte får den hjälpen man behöver så är det bästa att ta upp detta med vårdenheten. Antingen sin psykolog, läkare eller ansvarig. Det kan också vara bra att tänka på frågan: ”Vad skulle jag behöva för hjälp för att må bättre?”. Det är inte alltid man finner ett svar på frågan, men kanske kan man få någon idé om vad man tror skulle krävas. Kanske behöver man fler samtal i veckan, få testa på någon form av dagvårdsenhet eller någonting annat. Om man har ett förslag på vad man skulle vilja eller behöva ha för vård så är det inte fel att berätta detta för sin vårdkontakt och faktiskt begära att man får testa någonting annat. Glöm aldrig att det är dig och ditt liv det handlar om! Du är värd att få den hjälpen du behöver, men ibland måste man kriga för att det ska bli så!

Om man behöver prata mitt i natten, vad gör man då? Jag tänker på att BRIS stänger klockan 22?
SVAR: Det finns flera ställen man kan ringa till mitt i natten för att få stöd. Jag har skrivit ett inlägg om olika stödorganisationer som ni finner HÄR, men här har ni lite olika ställen som man kan ringa till på nätterna. Du kan klicka på rubriken för varje ställe för att komma till deras hemsida om du vill läsa mer.

KYRKANS JOURTJÄNST
Du behöver inte vara religiös för att ringa hit. Jourtelefonen försöker hållas öppen dygnet runt, året om, men ibland kan man komma till en telefonsvarare eller om det är många som ringer kan det tuta upptaget. Om du väljer att ringa hit utan att få svar, testa någon av nedanstående stödorganisation ↓
Telefonnumret till kyrkans jourtjänst är: 031-800 650

JOURHAVANDE MEDMÄNNISKA
Mellan klockan 21-06 året runt kan du ringa hit. Du är alltid anonym och de som svarar har genomgått en grundutbildning men är annars helt vanliga människor. Du kan prata om precis vad som helst.
Telefonnumret till jourhavande medmänniska är: 08-702 16 80

SOS ALARM
Faktiskt så erbjuder SOS fler tjänster än det man kanske vanligtvis tänker. När man ringer SOS kan man be att få bli kopplad till jourhavande präst för att prata om vad som helst. Dygnet runt, året runt.
Telefonnumret till SOS är som de flesta vet: 112

det är mitt tillfrisknande

Jag visste att kommentarerna skulle komma. Att hur kan jag ha haft svåra ätstörningar? Hur kan det bli bra så fort? Hur kan jag äta på mcdonalds? Jag visste att människor, istället för att vara glada för min skull, skulle tycka att allt var väldigt konstigt. Egentligen klandrar jag ingen för det, men jag inser att det behövs ännu mer kunskap om ätstörningar i samhället.

Det går inte att säga, att alla med ätstörningar är på ett visst sätt. Att ingen som har ätstörningar klarar av att äta godis, fika eller mcdonalds. Man kan inte säga att ett tillfrisknande ska vara på ett visst sätt. Att man ska ha ångest i ett antal månader, att man ska klara av att äta vissa saker i en viss ordning. Eller att man ska må jävligt dåligt.

Mitt tillfrisknande kanske är annorlunda. Kanske hör det inte till vanligheterna att man fikar varje dag när man väl har bestämt sig för att bli frisk. Men för mig är detta bra. För det är mitt tillfrisknande, ingen annans. Och det går inte att säga vad som är rätt och fel. För mig är detta rätt. Och faktiskt, varför skulle jag inte göra det när jag kan? Det betyder inte att allt är bra, att jag aldrig har ångest. För jag har ångest och jag tvekar. Jag har ätstörda röster. Men jag lyssnar inte på dem, inte alls. Inte en enda sekund. Vad beror det på då? Jo, jag VILL bli frisk. Trots att jag ställdes inför ett ultimatum där jag i princip var tvungen att börja äta, så äter jag inte nu genom tvång. Jag äter för att jag vill, för att jag är hungrig och för att det är så förbannat gott. Jag har längtat, efter mat och godis. Och varför skulle jag inte äta det varje dag när min högsta önskan är att få bli fri?

Jag vill inte höra att detta är onormalt eller fel. Jag skiter faktiskt i vad som är normalt eller inte. Hur det brukar gå till. Mitt tillfrisknande ser ut såhär, och det är jag lycklig för. Och jag äter godis varje dag för att jag vill bli frisk. Ångest eller inte. Jag har bestämt mig för att aldrig mer lyssna på en ätstörd röst. Och när jag har bestämt mig, då blir det så. Onormalt? Kanske. Men men fan bryr sig?

Processed with VSCOcam with t1 preset

svar på frågestunden – psykisk ohälsa hos mig

jag

Har du fått bra hjälp att hitta rätt medicin för just dig eller har du fått vara ”försökskanin” och provat ut under lång tid?
SVAR: Jag har varit lite som en försökskanin. Tillslut har jag fått förklarad för mig att jag antagligen tillhör en grupp som faktiskt inte får full effekt av mediciner. När jag var fjorton år fick jag min första antidepressiva medicin och sedan dess har jag gått igenom de flesta mediciner, utan större resultat. Det har testats och testats men vi hittade ingen som hjälpte mig, som fick mig att må lite lite bättre. Det har varit påfrestande då man gång på gång slitits mellan hopp och förtvivlan. När jag kom till behandlingshemmet satte läkaren ner foten och vi bestämde oss för att sluta testa. Att det som tagit sju år skulle vara slut. Det gav blandade känslor. En del av mig blev arg för att vi skulle ge upp, en annan del blev så otroligt glad. För jag orkade egentligen inte hålla på mer. Att sätta in och ut medicin i flera år blir påfrestande både för kroppen och mentalt och idag är jag så tacksam för att någon satte stopp för det, att jag skulle slippa utsättas för det något mer. Och dessutom bevisade jag att jag kunde må bra utan att ha en helt fungerande medicin! Visst äter jag antidepressiva mediciner idag, men jag tror inte alls att det är dem som har hjälpt mig, utan det är mitt jobb med mig själv då jag aldrig har märkt någon skillnad alls när jag testat mediciner under alla dessa år.

Har du blivit kär i personal någon gång och hur hanterar man det?
SVAR: Nej, det har jag aldrig blivit. Men jag har blivit förälskad i en annan patient en gång. Det var faktiskt fint och jag tänker på honom ibland. Han var så snygg och så snäll mot mig. Hur man hanterar om man blir kär i en personal är ganska svårt att svara på. För det är viktigt att tänka på sitt tillfrisknande och det stödet man behöver. Om kärleken gör att man inte kan få rätt vård är det ju inte bra. Men som jag brukar säga – känslor är känslor. Så kommer det alltid vara, och man kan ju inte bestämma vem man blir kär i. Men som sagt, jag tror att det är viktigt att tänka på den vården man får. För den är viktig. Och det är viktigt att det fungerar. Sedan beror det ju mycket på situationen tycker jag. Ibland får man kanske ”nöja” sig med att vara lite småförälskad :)

Har du fått ECT? Och hur upplevde du det före/efter? Biverkningar?
SVAR: Nej, det har jag inte. Det diskuterades en gång, men det blev aldrig så. Så mina upplevelser och biverkningar blir svårt att svara på.

Hur fick du veta att du har borderline? Vad var det som fick dig att börja misstänka det? Hur testades det? Hur lång tid tog det innan du fick diagnosen? Hur vet man om man har borderline?
SVAR: När jag var inlagd på avd 336 fick jag diagnosen. Jag hade aldrig misstänkt borderline själv, även om man tidigare hade uppmärksammat att jag hade en instabil personlighet. Jag låg inne på avdelningen i över tre månader och under denna tiden observerade personalen och läkaren mitt beteende och det var då de misstänkte att jag hade borderline. När de berättade för mig så fick jag göra olika tester i form utav frågor, och tillsammans med dem och observation på mitt beteende så fick jag diagnosen.

För att få reda på om man har borderline så behövs det göras en utredning av läkare och psykolog/terapeut. Om man misstänker det själv så är det inte fel att ta upp det med vården för att få en utredning. I samband med att jag var inlagd så var det ju ganska ”lätt” att se hur jag betedde mig i vardagen och då också lättare att veta om jag hade diagnosen eller inte. När jag fick diagnosen var jag ganska förvirrad över den, men det är ett par år sedan nu och jag inser ju att jag har många av de problem som är vanliga i samband med borderline. Det har personalen på mitt behandlingshem också uppmärksammat. Som jag berättade för ett par dagar sedan så blir alltid min borderline värre i samband med ätstörningar, så jag hoppas att jag ska bli lugnare och mer stabil nu när jag börjat äta igen.

Har du legat bältad någon gång? I så fall, vad var orsaken till det? Kan man be om att få bli lagd i bälte eller är det alltid förenat med en tvångsåtgärd? Finns det något bra med detta eller är det bara så hemskt som alla tidningar skriver? Hur länge får man ligga så och finns det personal i rummet hela tiden om man behöver hjälp? Vad gör man om man måste kissa?
SVAR: Jag har aldrig legat bältad och har då svårt att svara på detta då jag inte har några egna erfarenheter. Jag ser bältning som en tvångsåtgärd som dessutom är hemsk. Men absolut, kanske kan det krävas ibland. Men exakt hur det går till har jag svårt att svara på!

Hur länge har du haft din sjukdom?
SVAR: Jag har ju haft en del sjukdomar och diagnoser genom åren. Sedan jag var fjorton fram tills förra året när jag var tjugoett har jag haft olika depressionsdiagnoser. När jag var arton drabbades jag av ätstörningar och när jag var nitton fick jag diagnosen borderline. Jag har ju också hjärnsjukdomen epilepsi sedan ett par år tillbaka.

Hur började allting?
SVAR: När jag var tretton-fjorton kom jag i kontakt med en kille på internet som utsatte mig för hot och trakasserier. Då började jag få mycket ångest och blev deprimerad. I samband med detta började jag att skada mig själv och kom in i sjukvårdskarusellen via barnpsykiatrin. Om detta är anledningen till alla år med psykisk ohälsa vet jag inte. Kommer antagligen aldrig få ett svar på det heller, och faktiskt så varken vill jag eller orkar tänka på det. Det var då, nu är nu. Jag vill se framåt och fortsätta utvecklas till att bli stabil och må bra. Att drabbas av psykiska sjukdomar kan man göra vare sig man utsätts för något speciellt i livet eller inte. Det kan drabba vem som helst – närsomhelst. Och jag tror att det är viktigt att tänka på det, för väldigt ofta vill man ju hitta en förklaring på det som sker. Ibland finns det inget enkelt svar på varför man blir sjuk.

Varför ser du dig själv som ett offer?
SVAR: Det gör jag inte. Jag har bara mått väldigt dåligt, varit rädd och ledsen och arg.

Hur fick du diagnosen dystymi? Hur gick utredningen till och vad har du fått för hjälp för den?
SVAR: När jag var fjorton fick jag diagnosen depression. Den diagnosen hade jag sedan i många år, men jag kände aldrig att det stämde på mig. När jag var arton kontaktade jag vuxenpsykiatrin och fick då komma till ett utredningscenter på sjukhuset. Där gick jag några veckor, träffade en underbar mentalskötare och en jättebra läkare. Efter att ha pratat om min situation och svarat på många frågor fick jag diagnosen dystymi som brukar kallas för kronisk depression. Jag hade aldrig hört talas om diagnosen innan, men när jag fick den så kände jag att ja, det här stämmer på mig. Och det var en väldig lättnad eftersom jag hade gått med fel diagnos i många år. Då jag hade ett svårt självskadebeteende fick jag chansen att börja på dagvård med DBT vilket hjälpte mig till viss del. Som jag har berättat här ovanför så har jag ju också gått igenom många försök till att hitta en bra antidepressiv medicin då det brukar vara framgångsrikt att behandla dystymi med antidepressiv medicin.

Idag har jag inte längre diagnosen dystymi. I vintras blev jag friskförklarad från allt som heter depression och det känns otroligt bra! I många år fick jag höra att jag antagligen aldrig skulle kunna bli frisk från min depression, men allt går om man vill! En sak som hjälpte mig mycket var att börja göra saker som jag tyckte om och som jag verkligen brann för. Det gav mitt liv mening och lycka! Sedan har jag ju fortfarande depressionsproblem i perioder, men det är hanterbart.

Finns det något speciellt du gör när du märker att mörkret kommer?
SVAR: Jag brukar ta hand om mig själv. Göra det där som jag mår bra utav. Ibland tittar jag på film, lyssnar på bra musik, skriver ner saker som jag tycker om i mitt liv, går till personalen eller ringer mamma. Och också – jag tillåter mig själv att vara ledsen. Jag tror att det är viktigt, att inte alltid tvinga bort alla mörka känslor. De måste få finnas med en, men utan att skada en. Ibland om jag känner mig arg eller ledsen på någonting så sätter jag mig och skriver ner det. Det är så himla skönt att göra det, att få ur sig det. Det kan hjälpa mycket! Och så kommer jag ihåg en viktig sak – Mörkret går alltid över. Hur jävla skit och hopplöst allt än kan kännas så kommer det bli bättre igen.

Vem är du utan dina diagnoser?
SVAR: En glad tjej som pratar mycket och skrattar ännu mer. Jag älskar att hjälpa människor, äta choklad, köpa fina strumpbyxor, träffa vänner och läsa. Men den här tjejen är jag också med mina diagnoser. För jag är jag, med eller utan sjukdomar. Det finns inte ett jag utan diagnoser, och ett jag med diagnoser. Det är samma person. Jag är en känslig människa som gråter till sorgliga filmer och som kan bli arg utan anledning. Jag är väldigt mycket, men jag kommer aldrig bli mina diagnoser. Men absolut, de senaste månaderna när jag har haft svåra ätstörningar så har jag ju varit någon annan, inte hon som jag beskriver här. Så på ett sätt så förändrar vissa diagnoser mig. Men idag, nu, så har jag både borderline och ätstörning som diagnos – men jag är glad, skrattar mycket, äter choklad, köper fina strumpbyxor och allt det där. Alltså, jag är jag.

Är det du eller är det någon av dina diagnoser, psykiska som fysiska, som bestämmer i ditt liv?
SVAR: Just nu är det jag! Bara jag! Jag har ätstörda tankar nästan hela tiden, men de får inte bestämma. Jag äter det jag vill och jag slår bort allt det negativa. För en vecka sedan hade jag svarat annorlunda på frågan. För en vecka sedan var det bara ätstörningen som bestämde. Nu har jag kontroll, och jag är lycklig! Vägen tillbaka är krokig och säkert lång, men jag har bestämt mig och då klarar jag det, det är jag helt säker på!

Hur mycket av din identitet sitter i diagnoser?
SVAR: För ett år sedan, mycket. Idag, lite. Självklart är en del av min identitet mina diagnoser, alltså mitt sätt att vara, känna. Idag ser jag mig som en positiv tjej som har svårigheter. Och jag har accepterat att jag de senaste månaderna har varit väldigt sjuk. Men trots att jag har genomgått en period med ätstörningar så inser jag nu i efterhand, nu när jag har bestämt mig för att bli fri, att den vanliga och friska Jessica som jag var i vintras – hon har funnits hela tiden, jag har bara inte hittat henne. Som jag sa till min terapeut idag, det känns som att livet har varit pausat i flera månader. Nu har jag tryckt på play igen och hittat tillbaka till hon som jag var i vintras, hon som jag älskade så mycket. Nu är jag sprallig, älskar livet och njuter av att leva. Och att äta choklad!

Vad för ansvar tar du för ditt tillfrisknande när du hela tiden skyller i från dig på dina diagnoser?
SVAR: Jag erkänner att jag inte har gjort speciellt mycket för mitt tillfrisknande det sista halvåret. Fram tills i tisdags då jag började kämpa igen till tvåhundra procent. Och det är precis det jag kommer fokusera på, att jobba framåt. Kämpa vidare nu. Och skyller och skyller, det vet jag inte om jag gör. Jag har haft en jävlig ätstörning. Och en jävlig borderline. Diagnoser som beskriver hur jag reagerar och beter mig. En del av mig. Men jag är inte mina diagnoser. Självklart var det JAG som slutade att äta, men inte bara sådär, utan det finns en förklaring – en ätstörning. Men det är också viktigt att komma ihåg att det var JAG som valde att börja äta och kämpa mot att bli fri.

Hur många gånger har du blivit magpumpad?
SVAR: Ingen gång alls tack och lov!

Vad får din familj för hjälp?
SVAR: Min mamma har lite kontakt med min terapeut då och då, men annars får dem ingen hjälp.

svar på frågestunden – behandlingshemmet

Hur ser en typisk dag ut för dig på behandlingshemmet nu? Med aktiviteter, tankar och så vidare.
SVAR: Varje dag ser lite olika ut. Vi har ett aktivitetsschema här med olika saker för varje dag. Under mina fjorton månader här har min vardag sett olika ut beroende på hur jag har mått. När jag kom hit i september 2012 följde jag behandlingshemmets aktivitetsschema. Sedan började jag må bättre och kom då ut på praktik och hade många egna projekt. Sedan blev jag ju sämre igen och gick tillbaka till behandlingshemmets schema och där står jag nu. Men då mitt liv har vänt igen så hoppas jag att jag snart ska ta mig ut till ”verkligheten” igen med skola eller praktik. Jag har en liten idé på hur jag framöver ska berätta för er vad jag gör varje dag på behandlingshemmet, så det kommer. Men nu ska ni få höra lite kort hur en dag kan se ut.

Det är väckning kvart över sju och morgonsamling klockan åtta. Då tittar vi på nyheterna och sedan går vi igenom vad som ska hända under dagen. Efter morgonsamlingen är det frukost och klockan nio börjar första aktiviteten som till exempel kan vara skapande, utegrupp, sociala färdigheter, städgrupp, social träning, terapi, individuella saker, fysiskt aktivitet, livstema, egna projekt, bakgrupp med mera. Klockan tio är det fika och halv elva går man tillbaka till aktiviteten fram tills lunchen, klockan tolv. Sedan är det lite paus då personalen har rapport, men cirka halv två börjar eftermiddagsaktiviteten och håller på fram till fyra ungefär. Sedan är alla måsten för dagen över och då brukar det bli en lugn kväll med mycket kortspel och tv-tittande. Halv sex äter vi middag och halv nio äter vi kvällsmat. På kvällarna brukar jag sitta en del framför datorn, titta på film eller serier, spela kort eller se på tv.

På helgerna brukar det vara väldigt lugnt. Vi har sovmorgon fram till tolv och då äter vi frukost/brunch. Sedan gör vi lite vad vi känner för. Ofta hyr vi film och myser, och ibland åker vi iväg på olika saker.

Ibland känner jag mig lugn och harmonisk här och ibland är jag fruktansvärt uttråkad och tycker att tiden går extremt långsamt. Ibland är jag så trött på att spela kort och ibland är det roligt och mysigt. Man får försöka göra så mycket saker man kan som man tycker är roligt och de dagarna man har tråkigt får man försöka gå igenom så gott det går. Vi har ofta mysigt och roligt ihop, boende och personal, men ibland är man bara SÅ trött på att vara här. Och det är ju inte så konstigt. Ibland längtar jag så mycket efter att få en egen lägenhet och börja leva på riktigt att det gör ont i hjärtat. Men det kommer!

Hur länge kommer du bo på behandlingshem? Vad vill du göra efter din tid på behandlingshemmet?
SVAR: Jag vet inte hur länge jag blir kvar här. Från början var det sagt två år, alltså till ungefär september 2014, men jag vet inte. Man får se hur det går och sedan är det självklart en pengafråga också. Men till minst hösten 2014 tror jag!

Jag har massor med planer om vad jag ska göra när jag blir utskriven. Jag ska flytta till Jönköping och börja läsa till sjuksköterska, sedan vill jag hålla på med psykisk ohälsa av något slag. Kanske föreläsa och självklart fortsätta och utöka jourmejlen som jag driver. Sedan vill jag bara leva. Ha roligt med mina vänner, träffa nya, bli kär, dansa till halv fem på morgonen, skratta och leva ett helt vanligt liv.

Vad gör behandlingshemmet för att hjälpa dig med din ätstörning?
SVAR: Just nu är alla bara glada. Jag och personalen. För att jag med hjälp av behandlingshemmets ultimatum bestämde mig för att hjälpa mig själv. Börja äta och hitta tillbaka till den tjejen som jag egentligen är. Hon som älskar att fika, pratar mycket och skrattar ännu mer. Just nu försöker jag bara återhämta mig och leva i den lyckan jag känner. Men i terapin har vi mycket att gå igenom, dels om allt det som har hänt, men också prata om hur vi (jag) ska göra för att undvika att bli sjuk igen i framtiden. Vid måltiderna sitter jag tillsammans med personalen och jag får stöd när jag lägger upp mat.

Hur mycket pengar kostar du att ha på behandlingshem per dygn?
SVAR: Jag vet inte. Men jag vet att den här behandlingen är dyr. Och jag är tacksam, otroligt tacksam, för att jag får den här chansen och jag ska göra allt för att ta vara på det och bli så frisk jag bara kan.

Processed with VSCOcam with f2 presetEn bild från en snöig vinter på behandlingshemmet. Bilden föreställer gårdsplanen och stallet där vi har alla djur :)

svar på frågestunden – ätstörningen

Hur mycket har du gått ner i vikt ungefär sedan du fick bakslag? På hur många veckor har du gått ner dem kilona?
SVAR: Den enda frågan jag inte kommer svara på. Jag kommer inte prata vikt och BMI här då jag är hundra procent säker på att det inte komma hjälpa någon, utan bara trigga. Mitt svar blir att jag har gått ner tvåsiffrigt sedan sommaren och har ett BMI som säger undervikt.

När du började bli frisk i från dina ätstörningar, hur fick du hjälp? Hur lärde du dig att tycka om dig själv?
SVAR: Jag har varit sjuk i tre olika perioder. När jag blev sjuk första gången fick jag snabbt hjälp och blev inlagd på avd 336 – en sluten anorexi- och bulimiavdelning. Efter tretton veckor på den avdelningen blev jag inskriven på avd 339 som är en dagvårdsavdelning. På dessa två avdelningar fick jag hjälp med att börja äta igen, sluta träna, sluta kräkas, ångesthantering, sjukgymnastik och mycket mer. När jag blev helt utskriven från båda avdelningarna hade jag kommit upp i en bra vikt och kunde äta allt utan att få ångest. Men efter några månader utanför sjukhuset kom jag på den dumma idén att jag kunde äta utan matschema. Detta ledde till att jag snabbt började plocka bort mat och tillslut blev jag sjuk igen. Den här gången fick jag ingen hjälp alls från vården. Men då bestämde jag mig själv, mitt i anorexians helvete, att nu ska jag bli frisk. Jag plockade fram mitt matschema och åt utefter det. Månaderna gick, jag mådde bra, hade ingen ångest över mat, tyckte om min kropp och blev tillslut av med allt som hette ätstörningsdiagnos. Och så var jag frisk i nästan ett år, innan jag tyvärr trillade dit igen och där står jag ju nu, fast ändå inte riktigt då jag har bestämt mig för att vinna ännu en gång (: Att lära sig att tycka om sig själv är inte alltid det lättaste. Jag vet knappt hur jag gjorde, men jag tror att jag värdesatte att ha en kropp som fungerade. Den mådde bra och jag levde ett bättre liv – därför var jag också nöjd med min kropp som låg på en stabil normalvikt. Undervikt var detsamma som svält och helvete, därför ville jag inte tillbaka dit. I samma veva började jag ju också för första gången på många år göra någonting som jag verkligen brann för – välgörenhet i olika projekt. Det stärkte min självkänsla mycket och jag kände mig nöjd med vad jag åstadkom. När jag tänker på det så fattar jag inte att jag tappade bort mig själv och blev sjuk igen. Det känns så himla dumt då jag verkligen levde ett bra liv. Men det är ingen idé att gräma sig över vad som har hänt. Det är bättre att se framåt och jobba mot att få tillbaka det där som var så bra!

Vad får du för hjälp för din ätstörning i nuläget?
SVAR: På mitt behandlingshem pratar vi ju mycket om det. Om känslorna kring allt det som händer och varför jag ville skada mig själv på det sättet som jag har gjort nu. Det är nog viktigt att ta tag i grundproblemet, vad detta egentligen har handlat om. Efter kaoset i tisdags när jag var nära att bli tvångsomhändertagen har det hänt mycket med mig själv då jag äntligen har bestämt mig för att börja kämpa igen. Personalen kommer nu se till att jag äter tillräckliga portioner och mitt team finns alltid med mig och kämpar! Men just nu lever både jag och personalen och många andra i ett härligt lyckotillstånd :)

Jag undrar hur det går för dig i din kamp mot anorexin? Går det bättre? Klarar du av att äta någonting eller dricker du bara?
SVAR: Det är så JÄVLA skönt att kunna skriva: Det går bra. För det går bra. Tusen gånger bättre än hur det har varit. Jag äter mycket bättre portioner och dessutom känner jag mig lycklig. Självklart har jag ångest emellanåt och självklart är det ett inre krig inom mig då & då, men det är hanterbart. Och faktiskt så är jag lättad över att jag har bestämt mig för att äta, och för att jag äter. Och jag njuter av det för fan vad gott det är.

Varför använder du bara dina fysiska problem som en anledning till att du gick tillbaka till det som du känner till så väl – ätstörningen?
SVAR: Därför att jag tror att den största anledningen till varför jag blev sjuk igen just då, handlade om allt det som jag utsattes för i samband med leverutredningen. Jag vet såklart inte, och kommer antagligen aldrig få ett hundraprocentigt svar, men jag tror det jag tror! Att få fysiskt svårt att äta och omedvetet gå ner i vikt när man har haft anorexia tidigare tror jag är livsfarligt och nästan oundvikligt att inte påverkas psykiskt av det. Och sedan all stress, all oro inför cancerbeskedet, alla sjukhusbesök etc gjorde det ännu värre. Men nu är jag på rätt spår igen och faktiskt så känns det som det viktigaste, även om jag i terapin och tillsammans med personalen kommer behöva gå igenom allt det som har hänt, för att undvika återfall igen.

Jag undrar om du vet ”vad som hände” när du nu blev dålig igen? Var det leverproblemen som ”triggade” igång anorexin igen eller (vilket inte är helt ovanligt) var allting ”för bra” och du skrämdes av det så att du ”tog till” det som du känner till igen, det vill säga en sjukdom?
SVAR: Som jag skrev här ovanför ↑ så tror jag att mina fysiska problem triggade igång det psykiska. Jag tror att det kan vara en förklaring till varför jag blev sjuk just då i alla fall. Det jag känner mig säker på, det är att allting inte var för bra och att jag blev rädd. För jag var världens lyckligaste tjej och det sista jag ville var att få psykiska problem igen. Som sagt, det är vad jag tror och något hundraprocentigt svar får vi nog aldrig. Det kan dessutom varit många faktorer som spelade in i varför det blev som det blev. Men nu känner jag mig bara så glad och hoppfull att jag inte vill titta bakåt mer, utan se framåt och fortsätta där jag var!

svar på frågestunden – självskadebeteende

Har dina självskadetankar kommit tillbaka i samband med ätstörningen – alltså påverkar ätstörningstankarna även de andra självskadetankarna, som till exempel att skära sig?
SVAR: Ja, det har blivit jobbigare helt klart. Då jag har fått ett stort ångestpåslag i samband med ätstörningen så har jag också fler tankar på att skära mig för att få bort ångesten som jag känner i samband med mat och vikt. Som jag berättat innan så blir alltid min borderline värre också när jag inte får tillräckligt med näring, och då ökar också mina självskadeimpulser. Men det känns så himla underbart att jag trots allt kan stå emot både ångesten och impulserna för jag är nu över fjorton månader självskadefri och jag tror och hoppas att jag aldrig kommer falla tillbaka till rakbladen.

Hur många gånger har du tvingats sy i samband med ditt självskadebeteende?
SVAR: En endaste liten fjuttig gång även om det har behövts några fler gånger. Kom ihåg att självskadebeteenden inte är någon tävling och att någon som rispar sig kan må lika dåligt som någon som måste sy varje dag.

Har du något tips för att dölja märken efter självskador? Jag längtar efter att ha t-shirt, men det går inte. Kan man skrapa armen mot grus så att det blir andra märken istället?
SVAR: Tyvärr så låter det inte som en bra idé att skrapa armen mot grus. Det man kan göra är ju att laserbehandla ärren eller till exempel tatuera över dem. Men det går också att lära sig att leva med dem, att acceptera och stå ut med att de finns med en varje dag. Jag har lärt mig att leva med mina ärr och skäms inte över dem idag. Vissa dagar är det åt helskotta jobbigt, andra dagar tänker jag inte på det. Varje enskild person får dock ta ett beslut över hur man vill göra. Om man vill behandla det genom till exempel laser eller tatueringar, eller om man väljer att leva med att de syns.

När du visat tröjor eller bilder på dig så har du ofta ut ena armen, är det för att visa dina ärr på överarmen? Är du stolt över dina ärr?
SVAR: Helt ärligt, jag hade en period när jag hade svårt att skiljas från mitt självskadebeteende. Då jag fortfarande älskade det och saknade det. Medvetet håller jag nog inte ut armen för att visa mina ärr, men omedvetet kan det kanske vara så. Har aldrig tänkt på det. Men jag vet att jag ibland har älskat mina ärr och hatat världen för att jag inte gjort några nya. Så ser jag det absolut inte idag. Idag önskar jag att jag var helt fri från ärr. Mina ärr är ingenting jag är stolt över i sig, förutom att de faktiskt är ett bevis på styrka. Åtta år med rakblad och nu helt fri! Det är någonting att vara stolt över.

Jag slutade skada mig själv i januari i år. Hade ett litet återfall i april, men är annars helt ren. Nu har jag börjat må mycket sämre igen och de senaste veckorna har jag fått en intensiv längtan efter att skära mig, bränna mig, ta mer medicin än vad det står på receptet och så vidare. Hittills har jag lyckats hålla mig till att bara riva mig själv med naglarna, men det trycker på hela tiden och det är oerhört frustrerande att hela tiden längta efter något som jag egentligen vet att jag inte vill ha. Har du några tips på hur man kan hantera de här känslorna?
SVAR: Den där självskadelängtan är otroligt jobbig. Både tankemässigt och känslomässigt. När jag får självskadetankar och impulser tänker jag mycket på vad jag skulle förlora om jag började igen. Och jag vet så väl att det inte finns någonting som heter ett snitt. Det är ju så farligt lätt att fastna i det om man väl börjar. Att skriva en för- och nackdelslista på att självskada respektive inte självskada kan vara en bra idé. Då ser man svart på vitt att man inte vinner mycket på att börja. Jag har med mig alla nackdelar varje dag i mina tankar, och det hjälper mig. Sedan tror jag också att det är viktigt att inte bli rädd för längtan, känslorna och tankarna. För trots allt så är det bara tankar. Att tänka är inte farligt, det farliga är vad man kan göra med sina tankar. Ju längre tiden går, desto lättare tror jag också att det blir. Steget mellan tanke och handling blir mycket större. En annan bra sak man kan göra när längtan är som värst är att försöka distrahera sig med någonting annat. Egentligen kan det vara vad som helst, som att se på en film, läsa, ringa någon, ta en promenad, diska, dansa till hög musik etc. Och du, HEJA DIG! Du är grym.

Jag får ångest när mina ärr börjar blekna, jag vill liksom inte att de ska försvinna. Är det okej?
SVAR: Ja, det är okej! Det är jätteokej. Men jobbigt. Jag har själv haft ångest över det. Då man inte riktigt kan släppa taget om sitt självskadebeteende. Men jag vet också att det kan bli bättre, att den ångesten kan försvinna. Då man en dag bara är så nöjd med att inte självskada längre. Men allt är okej, känslor är känslor. Kom ihåg, det kommer bli bättre.

Vad sa dina föräldrar när de fick reda på att du skar dig?
SVAR: Jag minns knappt vad de sa, men jag minns att det var så fruktansvärt jobbigt. Mamma och pappa blev väldigt ledsna, oroliga och rädda. Jag minns att jag hade varit i skolan och pratat med en av mina lärare. Vi hade bestämt att jag skulle berätta för mamma. När jag kom hem från skolan sms:ade jag mamma som var på väg hem från jobbet och jag sa att jag skulle möta henne vid bussen. När hon hade kommit berättade jag. Mina föräldrar visste redan om det och de hade ju sett hur jag mådde och hur jag hade förändrats. Men det gjorde ändå så himla himla ont. Men det var också ett viktigt steg i livet, för man behöver få dela med sig av hur man har det med någon, och framförallt en vuxen tycker jag när man faktiskt bara är ett barn själv. Och om ingen vet vad man gör eller hur man mår så blir det också svårt för omvärlden att hjälpa till och stötta en.

Hur kom det sig att du började skära dig igen efter att du hade gått i DBT? Fungerar inte DBT på dig?
SVAR: Jag tror inte att man kan dela in det så mycket, att antingen så fungerar en behandling eller så gör den inte det. Inte när det handlar om psykiska problem i alla fall. Det var mycket av DBT:n som var bra och som jag kunde dra nytta av, men ja, jag började självskada igen efter ett längre uppehåll. Men sedan slutade jag igen. Och började. Och slutade. Och nu är det slut! Men jag tror inte att det är DBT:n som gjort att jag slutade en gång för alla. Utan det är jag. För att jag bestämde mig så fruktansvärt hårt. Den dagen jag blir inskriven på behandlingshemmet är det slut. Och så blev det.

svar på frågestunden – bloggen

Jag vet att ni skulle fått svar på frågestunden igår, men det har verkligen ramlat in frågor (KUL!) och då jag började svara alldeles för sent så tar det lite tid. Och eftersom det blev så himla många frågor så har jag också valt att dela upp det, för ingen kommer orka läsa annars, haha. Först ut är frågor om bloggen!

Hur kan du formulera dig så jäkla bra?
SVAR: Åh tack! Jag vet inte. Jag har alltid tyckt om att skriva och dela med mig av känslor genom ord.

Kommer du börja uppdatera mer igen? Jag saknar dina mer ”sakliga” inlägg där du skriver om ditt liv och dina tankar.
SVAR: Det känns så roligt att flera av er vill ha mer inlägg på bloggen. Att det är lite tomt här nu handlar mycket om mina tankar kring min blogg. Dels vill jag inte skriva om ångest och hur jobbigt jag har det varje dag, då jag vet att den här ångesten kan smitta av sig på andra som har det svårt. Dels har jag inte så mycket motivation till att komma med massa bra saker när jag just nu känner mig dålig på att kämpa. Och dels ser nästan varje dag likadan ut och jag vill inte att min blogg ska fyllas med en massa ”idag har jag städat-inlägg”. Men jag tror att när jag mår bättre igen och har kommit på rätt sida livet så kommer jag ha mer kloka saker att dela med mig av till er. Sedan vill jag att min blogg ska vara en blogg om psykisk ohälsa och inte som en dagbok där jag skriver om allt (ointressant) som jag gör på en dag.

Kan du börja lägga upp mer ”vanliga” bilder igen?
SVAR: Jo, det kan jag såklart göra. Men jag tar inte så mycket bilder och som jag nämnde i svaret ovanför ↑ så är mitt liv ganska ointressant just nu, och det känns väldigt tråkigt att dela det med er. Men jag ska försöka bli lite bättre på att berätta mer om min vardag till er.

Ljuger du i din blogg, om du gör det, så varför?
SVAR: Nej, det har jag nog aldrig gjort. Ärlighet är det viktigaste i min blogg, och skulle jag skriva saker som inte är sanna så skulle hela mitt liv kännas falskt. Jag berättar mycket av det som händer i mitt liv på den här bloggen, men inte allt. Jag har kvar ett privatliv som jag bara delar med mina närstående, men ljuga här skulle jag aldrig göra.

Varför skulle du inte svara på alla frågor?
SVAR: Jag förstår inte riktigt frågan då jag självklart svarar på allt (: Menar du alla frågor som dyker upp utöver frågestunden? I så fall får jag nog erkänna att jag är dålig på att svara ibland. Men många saker är personliga och om den som skriver kommentaren inte lämnar mejladress eller bloggadress så blir det att jag ibland inte svarar, men det är också bra att hålla utkik i kommentarsfältet där frågan är ställd, för jag försöker svara på kommentaren där, när det är frågor som ställs. Om det är någonting som jag känner att många kan ha nytta av så svarar jag i ett inlägg.

Jag vet ju att du har det svårt just nu, men jag saknar dina videos väldigt mycket!
SVAR: Finis! Anledningen till att det inte kommer upp några videoinlägg så ofta handlar om att jag inte vet vad jag ska prata om. Jag vill att min videofyme ska fyllas med kloka tankar om psykisk ohälsa och inte några ”vardagliga” saker. Och det känns som att jag redan har fått med så många filmer om psykisk ohälsa på olika sätt att jag helt enkelt inte vet vad jag ska prata om. Vad skulle ni vilja att jag pratade om? Lämna gärna era åsikter!

Varför har du en offentlig blogg?
SVAR: När jag skapade den här bloggen så kände jag att jag hade någonting viktigt att dela med mig av. Därför skapade jag en offentlig blogg. Att den skulle växa så mycket hade jag såklart ingen aning om, men jag är otroligt glad för att så många människor följer med i mitt liv och min kamp! Ofta får jag höra att jag har påverkat människors liv till det positiva, och den känslan är helt oslagbar och utan bloggen och er skulle jag vara halv.

Om man skriver mycket om sin sjukdom, tror du att man kan bli ”beroende” av den uppmärksamhet man får och att det på så vis försvårar tillfrisknandet?
SVAR: Ja, det tror jag verkligen, tyvärr. Ofta blir ens problem och sjukdomar en del av en själv och en del av ens identitet, och får man mycket uppmärksamhet kring det genom till exempel en blogg, så kan det vara svårt att klara sig utan den uppmärksamheten sedan när man börjar må bättre. Jag har ju suttit i den situationen lite. Då jag var sjuk och sedan blev frisk. Men, jag saknade aldrig det sjuka och jag saknade inte alla kommenterar som löd ”kämpa” eller ”styrkekramar”. För jag fick någonting annat, en mycket mycket bättre uppmärksamhet. Jag blev tjejen som hade haft det så överjävligt men som hade kämpat sig fri. Människor såg upp till mig och det var tusen gånger häftigare än uppmärksamheten kring det sjuka.

Läser du några bloggar?
SVAR: Nja, knappt. Jag följer inga bloggar dagligen, men ibland kan jag surfa runt och läsa lite överallt.

”du verkar ju inte vilja ha någon hjälp”

Jag har fått lite kommentarer och påståenden kring inlägget jag skrev igår, och därför tänkte jag förklara lite mer. Jag erkänner. Jag tvekar hela tiden på vad jag egentligen vill med mitt liv. Jag längtar efter friheten men viktfobin, ångesten och tvångstankarna gör att jag tar fel beslut för ofta. Men kommentarerna har handlat om att jag borde ta emot den utökade hjälpen som mitt behandlingshem erbjuder. Och faktiskt är det fel, för den utökade hjälpen innebär att jag ska bli inlagd på en sluten psykiatrisk avdelning. Och för mig är inte det hjälp – det är förvaring. I sju år har jag åkt in och ut på dessa avdelningar och aldrig, inte ens en enda gång, har jag fått hjälp där. Jag vet att jag får bättre stöd, bättre trygghet, bättre vård på behandlingshemmet. Därför vägrar jag att bli inlagd på sjukhus.

Däremot har jag pratat med mitt behandlingshem om att en ätstörningsenhet borde kontaktas. För ja, jag inser och tror att jag behöver mer specialiserad ätstörningsvård än vad mitt behandlingshem erbjuder. Men, det är också mitt behandlingshem som säger nej till detta. De anser att de själva jobbar så pass mycket med ätstörningar att det inte behövs. Hade jag blivit erbjuden en mer specialiserad ätstörningsvård så hade tagit emot den hjälpen, men trots att jag själv tar upp frågan så kommer vi ingen vart då mitt behandlingshem tycker att jag kan få vården här.

Det är lätt med facit på hand

Jag fick en kommentar från en tjej som hade lite frågor angående de psykiska övergreppen jag utsattes för som jag har pratat om här.

Hur kunde killen som dagligen hotade mig förstöra så mycket? Varför bytte jag inte bara nummer när han ringde och trakasserade mig? Varför pratade jag inte med mina föräldrar? Varför påverkades jag så mycket av vad han sa och varför struntade jag inte bara i det? Varför gjorde jag inte en polisanmälan?

Först och främst, jag tycker inte om att gräva ner mig i dåtiden. Jag tycker inte att det är bra att fokusera så mycket på vad man har eller inte har gjort. Och dessutom, med facit på hand är allt så jävla enkelt.

Jag var ett barn när jag kom i kontakt med killen som hotade och trakasserade mig. Han kränkte mig dagligen vilket ledde till att jag blev en ledsen och orolig tonåring med dålig självkänsla, självhat och mycket ångest. Jag tyckte att allt var mitt fel. Därför började jag skada mig själv, för att få bort ångest och alla jobbiga psykiska smärtor. Att utstå dagliga hot och kränkningar är jobbigt, och att man börjar må dåligt för det tycker jag inte är så konstigt. Jag var trots allt bara ett barn, som var väldigt rädd. Mitt sätt att stå ut var att skada mig själv, vilket jag såklart mådde ännu sämre utav. Som jag nämnde i videon pratade jag inte med mina föräldrar eller polisen för att jag var rädd och för att jag ansåg att allt var mitt fel. Det var jag som gav ut mitt nummer och jag hatade mig själv för det. Ett självhat som ledde till ännu fler självskador.

Med facit på hand är det lätt. Självklart borde jag ha polisanmält och pratat med mina föräldrar. Självklart. Allt är så lätt när man ser tillbaka på det, när man är vuxen och mår bättre. Men jag såg det inte så då. Visst kan man önska att man borde gjort annorlunda, men ärligt, vad vinner man på det? Vi kan inte förändra dåtiden, men vi kan påverka framtiden. Därför tänker jag inte hata mig själv för att jag inte sa något. Jag var rädd, med all rätt, och jag förstår mitt beslut då. Men jag tänker däremot kämpa för en bra framtid.

Jag berättade i videon att jag hade bestämt mig för att polisanmäla. Jag är inte längre säker på att jag kommer göra det. Jag har gått vidare i alla fall, tänker väldigt sällan på honom. Att dra upp allt igen känns inte bra för mig. Jag har vunnit i alla fall, för jag lever. Om jag hade blivit sjuk om jag inte hade utstått detta är helt omöjligt att säga. Därför tänker jag heller inte lägga mer energi på att fundera på det. Kanske hade jag det, kanske inte? Egentligen spelar det ingen roll, för som sagt, dåtiden kan vi ändå inte förändra. Jag började må dåligt när jag var tretton, sen upplevde jag flera kaosår. Men nu mår jag bättre och det är faktiskt det enda som är viktigt.

Men varför sa jag inget och hur kunde detta få mig att må dåligt? Vill ni diskutera och analysera detta så fine. Men jag kommer inte vara med i diskussionen. Jag har gått vidare och jag mår inte dåligt över detta längre. Jag är inte rädd och jag hatar inte mig själv för att jag gjorde som jag gjorde. Det är lätt att komma med synpunkter utifrån, att Jessica var ju rätt dum som inte polisanmälde. Men nej, det var jag faktiskt inte. Jag var tretton år och livrädd. Jag hatade mig själv. Det är lätt att ha åsikter med facit på hand.

”Fan vad du är tjock!”

Hur gör man när man har eller har haft ätstörningsproblem, kämpat som en idiot för att gå upp i vikt och bli frisk i tankarna – för att sedan får höra att man är tjock? När man vet så jävla väl att vägen tillbaka till svält inte gör en lycklig, men när det samtidigt känns som att man aldrig kommer orka kämpa emot rösterna i ens huvud?

Det finns inget enkelt svar på denna fråga. Jag tror faktiskt inte det. Men det finns tankar och tips. Först och främst, att bli kallad tjock är jobbigt. Vare sig man har haft en ätstörning eller inte. Det finns så många elaka ord som är hemska att få höra. Och jag hatar när människor är elaka mot varandra. Det gör mänskligheten mindre mänsklig. Människor som säger till någon med anorexia att han eller hon är tjock, ja, ordet mänsklighet passar knappt in där. Det gör mig faktiskt riktigt jävla förbannad. Anorexia är en dödlig sjukdom, och om någon slänger ur sig idiotiska kommentarer som kan leda till någons död – då undrar jag vart världen är på väg. Men, jag vet att det händer. Varje dag och överallt. Det har hänt mig också som jag nämnt tidigare.

Människor har varit elaka mot mig enorm åren. Både då & nu. Jävla tönt Jessica som skär sig och låtsas vara sjuk. Och fy fan vad tjock hon har blivit. Dessa ord lever jag med då och då. Och hur gör jag för att inte lyssna på mina ätstörda tankar som dyker upp emellanåt? Jag är en envis tjej som aldrig låter någon trycka ner mig. Jag tar ingen skit helt enkelt. Men har man en blogg med ganska många läsare – då får man skit. Men det är skillnad att läsa/höra elakheter och att beröras. Jag läser, men jag tar inte åt mig. Hade jag gjort det så hade jag antagligen inte kunnat fortsätta skriva här. Det har blivit en försvarsmekanism som gör att jag klarar mig. De allra bästa orden som jag kan ge er som råkar ut för detta, ord som jag får leva efter varje dag är: Det som någon säger eller skriver till dig – det handlar mer om den personen än vad det handlar om dig. Genom Spotlifes statistik kan man se vad människor har googlat för att hitta min blogg, och då och då dyker den här meningen upp. ”jessi91 – inte sjuk på riktigt”. Om någon tror att han eller hon vet bättre om min hälsa än vad jag och mina läkare gör – då är det bara tragiskt. Men det är viktigt att komma ihåg varför människor är duktiga på att döma eller vara elaka mot andra. Såklart kan det bero på mycket, men en vanligt orsak tror jag handlar om avundsjuka.

Men tillbaka till frågan, hur står man emot ätstörningstankarna när man får höra dessa ord? För mig har det varit viktigt att tänka på vad anorexian gav mig. Visst, den gav mig en undervikt, men jag har aldrig varit så olycklig som jag var under mina år med ätstörningar. Jag skulle aldrig vilja gå tillbaka till det, aldrig någonsin. Undervikt relaterar jag till olycka, därför saknar jag aldrig min kropp som jag hade då. Normalvikt är lycka för mig, och därför skulle jag aldrig frivilligt lämna den. När man har ätstörningstankar gäller det att försöka gå emot precis hela tiden. Att lära sig förstå tankarna. Vad vill du? Och vad vill din ätstörning? Om man är helt ärlig mot sig själv och inser att man gör en sak för att ätstörningen tycker det – försök att göra annorlunda. På så sätt går du emot den, och tillslut dör den. Ibland när jag får ätstörda tankar så väljer jag att äta. För att döda tankarna direkt. Innan tankarna dödar mig.

Det tar ofta tid att lära sig att tycka om sig själv, men det går. Att få hjälp med sin självkänsla och kroppsuppfattning tror jag är viktiga bitar för att bli fri från en ätstörning. Och att lära sig att inte vara rädd för ätstörda tankar. För de kommer finnas med dig under en period, hur länge varierar ju för alla. Det viktiga är inte vad man tänker, utan vad man gör med tankarna.

Kom ihåg att mobbning och elaka ord egentligen inte handlar om dig, utan om den eller dem som säger det. Och mat är medicin, och anorexia är inte lycka.

Hur jag märkte att jag hade dåliga levervärden

Fick en fråga om hur man märker att ens levervärden är dåliga, så därför tänkte jag berätta om hur det gick till för mig.

När jag blev inskriven på behandlingshemmet gjorde jag en ordentlig allmän undersökning. Tog prover, puls, blodtryck och kontroll av hjärta och lungor. Då upptäckte läkaren att mina levervärden var höga, men då jag inte hade några speciella symptom så gjorde man inte så stor grej av det, utan jag fick fortsätta ta regelbundna prover. Men allt eftersom tiden gick började jag sakteliga må sämre och värdena blev också sämre i perioder. Redan för många många år sedan hade jag liknande symptom som nu, jag var trött, matt och yr väldigt ofta. Men vad det berodde på är svårt att säga. Då tog man för givet att det handlade om min psykiska ohälsa, men kanske har mina levervärden varit höga under lång period?

Förutom mina levervärden började ju även magen krångla i vintras, vilket också gjorde att läkarna fick upp ögonen för mig och vill utreda mig ordentligt. Om mina mag- och leverproblem hänger ihop är fortfarande oklart. Men det var genom en rutinundersökning som levervärdena upptäcktes, men det var först när jag började få symptom som läkarna valde att börja en utredning. Vilket man kan förstå, för lite förhöjda levervärden är egentligen inte så konstigt. Men om man mår väldigt dåligt och när värdena blir farligt höga, då inser man ju att någonting är fel.

Svar om alkohol

Det har dykt upp lite frågor angående att dricka alkohol. Får jag verkligen det när jag är inskriven på behandlingshem? Och hur går det med mina dåliga levervärden?

Egentligen får man inte dricka alkohol när man är inskriven på behandlingshem. Inte på mitt behandlingshem i alla fall. Men, personalen vet att jag gör det. Och i just mitt fall så är det faktiskt okej. För att jag lever ett relativt friskt liv och har kontroll. Personalen litar på mig och vet att jag kan kontrollera det och att jag inte använder alkohol som ett destruktivt beteende.

Angående alkohol och levervärden, så känner jag mig rejält dum och korkad. Alla vet nog att alkohol inte är bra för levern, och har man då problem med den så är man rätt dum som dricker. Det erkänner jag verkligen. Men, min läkare på sjukhuset sa aldrig att jag inte fick när vi pratade om det, därför tänkte jag att det var lugnt. Men läkaren jag träffade på akuten inatt sa att det var absolut förbjudet och självklart kommer jag rätta mig efter det. Så nu går jag tillbaka till att vara nykterist igen. Jag var det i flera år på grund av min epilepsi, och vad gör man inte för sin hälsa? Jag är beredd att göra vad som helst för att min kropp ska klara sig så gott det går.

Hur jag gjorde ätstörningen till ett avslutat kapitel

Hur blev du frisk från din ätstörning? Den frågan dök upp nyligen och trots att jag har pratat om min tid med anorexia mycket så tycker jag att det är bra att ta upp igen. För hur gjorde jag egentligen? Mer om min tid med ätstörningar och livet efter finner ni i kategorierna anorexi, avd 336 & avd 339 →

Jag har ju varit sjuk i två olika perioder, därför tar vi det från början.

Period ett:
Jag blev inlagd ganska tidigt i min ätstörning. Läkarna fick upp ögonen för mig och då jag rasade i vikt väldigt fort beslutades det att jag skulle spendera ett par månader på sjukhus. Där fick jag hjälp med att börja äta igen, dricka näringsdrycker och sitta still. Jag fick hjälp med mina känslor, gick på sjukgymnastik, jobbade med min kroppsuppfattning, började promenera på ett normalt sätt.  Efter fem månader på olika slutna avdelningar fick jag åka hem. Jag hade kommit upp bra i vikt, kunde äta ganska normalt utan att gå under av ångest. Men det fanns ett problem. Jag var inte nöjd med min kropp.

Period två:
Några få månader gick ute i det fria. Och då kom jag på den där idiotiska idén. Jag plockar bort ett mellanmål från mitt matschema. Antagligen är det det absolut sämsta beslut jag har tagit i mitt liv. Att börja plocka bort mat från ett matschema när man precis blivit utskriven är korkat. Hur jag tänkte vet jag inte, antagligen hade ätstörningen fortfarande ett grepp om mig trots att jag inte ville erkänna det. Den här gången gick det ännu fortare nedåt. Det blev inte ett mellanmål som försvann – det blev nästan all mat. Jag la varje sekund av mitt liv på att träna, svälta och ljuga. På grund utav mina andra diagnoser ville inte anorexi- och bulimimottagningen (öppenvården) ta emot mig igen. Här blev det problem. Egentligen, när man blir utskriven från deras slutenvård och dagvård ska man få chans att fortsätta jobba med sig själv i öppenvården. Jag fick aldrig den möjligheten på grund utav mina andra diagnoser. Anorexi- och bulimimottagningen tyckte att allmänpsykiatrin kunde ta hand om det, men när jag kom dit visade det sig att de inte kunde någonting om ätstörningar. Så jag hamnade i kläm och det blev sommar. Trots att mamma ringde till ätstörningsmottagningen fick jag inte komma dit, och allmänpsykiatrin stängde i två månader. Så jag var själv och hela mitt liv höll på att rasa. Sedan blev det augusti och jag vaknade en morgon och grät. För jag orkade inte längre. Jag hatade anorexian, jag hatade mitt liv. Jag var trött på svälten, svimningsattackerna, lögnerna, träningen. Jag var så förbannat trött på sjukdomen att jag tog ett beslut som förändrade mitt liv. Jag bestämde mig att bli frisk på egen hand. Jag behövde inte vården. Vill man så kan man klara precis vad som helst. Jag ringde mamma och berättade, att nu ska jag bli frisk. Den dagen glömmer jag aldrig. Jag träffade min fantastiska vän Sara som jag mötte på avd 336 – den slutna anorexi- och bulimiavdelningen. Vi åt glass och fikade. Solen sken och jag var så lycklig. Att jag hade varit inlagd första perioden hjälpte mig såklart mycket. Jag kunde plocka fram mitt matschema och jag kom ju ihåg allt det jag hade lärt mig där.

Sedan den där dagen i augusti 2012 har jag i det stora hela ätit bra. Under min tid på behandlingshemmet har jag fått jobba med att träna rätt och lagom och jag har lärt mig att acceptera min vikt och kropp. Jag vet att allt går om man vill. Om man bestämmer sig en gång för alla, då kan man verkligen klara det. Egentligen är det samma med mitt tidigare självskadebeteende. Jag bestämde mig för att den dagen jag blir inskriven på behandlingshemmet – den dagen är det slut med självskador. Och det har ju gått bra trots att kampen är så tuff ibland. Ibland handlar det faktiskt om just det där – Att bestämma sig. Den första november 2012 blev jag friskförklarad från anorexian och trots att jag då och då slåss mot ätstörda tankar så ser jag mig inte som sjuk, verkligen inte. Jag är fri och har kontroll över mitt liv!

dsbusHär inne spenderade jag några månader.

Irriterat svar på tal!

Jag fick en kommentar från en tjej som gjorde mig rätt så förbannad men full av skratt samtidigt.

”Jag undrar hur du kan ha haft anorexi då du nu är tjock!? Jag och fler andra med anorexi blir aldrig riktigt friska även om vi är det på pappret. Att du skulle ha haft anorexi känns konstigt…”

Först och främst. Jag är inte tjock. Jag är en helt normalbygd kvinna och att säga till en före detta anorektiker att han eller hon är tjock är jävligt korkat och säger mer om dig än mig. Tack och lov är jag just frisk och tar inte åt mig då jag älskar min kropp. Jag har fått diagnosen av utbildade läkare på en ätstörningsmottagning, och då var jag rejält underviktig. Hade jag inte haft en allvarlig ätstörning hade jag aldrig blivit inlagd på sjukhus i fem månader. Trots att du och många andra kanske aldrig blir friska så har jag blivit det. Det GÅR att bli frisk från anorexia, och det är viktigt att komma ihåg. Ibland får även jag slåss mot tankar, men jag ser mig inte som sjuk för det. Som sagt, att slänga ur sig såna här ord säger verkligen mer om dig än om mig. Om du tittar tillbaka i arkivet så ser du att jag inte alltid har vara ”tjock” som du vill uttrycka det.

tjockellernåtSpana in min tjocka kropp eller nåt 😉

Blandade frågor & svar

Då och då ramlar det in frågor och ibland är jag världens sämsta på att svara på alla dessa. Men här kommer i alla fall en del svar till er, och det är många intressanta frågor och tankar som är viktiga att ta upp här! Vad säger ni, skulle det behövas en frågestund igen?

ÄRR & SÅR

Hur tänker du kring att visa plåstrade sår som inte hunnit läka helt ännu? Jag vill inte gå runt och visa en massa förband hela sommaren, men jag vill inte heller behöva klä mig som om det vore vinter och inte kunna bada. Vill ju helst inte skära mig något mer alls, men det är fortfarande en bit kvar innan jag kommer klara det.
Den här frågan har dykt upp flera gånger på både min blogg & jourmejl så kände verkligen att det var dags att prata om detta. Jag har gått runt med plåster på armarna när det varit 30 grader och sol. Det är inte kul, men, det är bättre än att visa sår. Jag tycker aldrig att man ska gå med öppna sår, av den anledningen att man aldrig vet vem som lider av ett självskadebeteende. Det kan vara någon på skolan eller någon man går förbi på stan. Man får vara försiktig med vem man kan trigga. Dock ska jag erkänna att jag har gått med öppna sår, ytliga sår, men det är någonting jag ångrar. Alla gör vi misstag, även jag, och nu i efterhand förstår jag att det inte var så bra. Att gå med något plåster här och var är egentligen inte fel enligt mig. Alltid när jag tänker på psykisk ohälsa relaterar jag till fysisk. Vi säger att man blir riven av en katt på flera ställen på handleden – skulle man behöva dölja dessa då under sommaren? Nej, såklart inte. Då ska man faktiskt få gå med plåster på sina sår även att man orsakat skadorna själv. Sedan beror det ju helt på situationen också. Jag minns förra sommaren så jag satt djupt inne i mitt självskadebeteende. Då det var så himla varmt och jag skulle åka till stranden trots alla mina sår. Då satte jag mig ensam, längre bort, på en klippa och där kunde jag ta av mig min tröja för att ingen såg. Skulle jag till ett ställe med massa barn så hade jag ju aldrig gjort så. Jag har ofta gått med färgade transparenta långärmade tröjor på somrarna. Det blir inte lika varmt men det döljer också skadorna. Sedan tror jag också att detta kan ge en mycket motivation till att faktiskt sluta självskada. För det är så himla skönt att kunna gå i t-shirt och inte behöva tänka på väder och allt det där. Jag ser verkligen fram emot denna sommaren då jag slipper dölja mig själv.

Vad tänkte/sa personalen på fritidset om dina ärr? 
Vad de tänkte har jag ju ingen aning om, men de sa ingenting i alla fall. Vissa tittade lite på mig, men ingen sa något. Vad som händer med detta i framtiden vet jag inte, men om det blir problem ska jag försöka stå upp för min rätt. För jag är fortfarande samma Jessica som fungerar väldigt bra med barnen trots att jag har en ärrad kropp!

Vet du hur det är med ärr och solljus? Kan man ha ärren i solen utan några problem eller är det någonting man bör tänka på? Bör man täcka dem helt under långa perioder i solen? Givetvis beror de på ärrens storlek, men om de är ganska stora och fortfarande röda?
Den här frågan dyker upp hela tiden, och egentligen vet jag inget bra svar. Jag har läst på lite nu och som jag förstår det så är det största ”problemet” att ärr inte har några pigment, vilket kan leda till att de bränns lättare i solen. Men att ärren skulle bli fulare om man solen med dem är en missuppfattning (enligt Specialistkliniken). Jag har egentligen aldrig tänkt så mycket på detta, utan jag solar som vanligt och för mig har det gått bra. Nu denna sommaren så är ju mina ärr cirka åtta månader gamla, vilket såklart är bättre än om de är väldigt nya, men vissa av mina ärr är fortfarande röda, och jag solar ju med dem också. Kanske kan det vara bra att tänka lite på hur nya ärren är, storlek och färg och hur långa perioder man är i solen. Men detta är aldrig något jag har tänkt på innan, utan först när frågorna började dyka upp här. Och jag har ändå självskadat i åtta år och solat med mina ärr under alla dessa år utan att jag har märkt någon skillnad. Men, jag vågar inte svara på om det är bra eller dåligt, men nu vet ni hur jag har gjort i alla fall!

Hur vågar du gå i kortärmat på sommaren med alla ärr? Har du något tips på hur kan man dölja dem?
Jag tror att jag vågar för att jag har bestämt mig för att vägra skämmas. Jag tänker inte låta mitt tidigare självskadebeteende påverka mitt liv idag. Sedan så vänjer man sig också. Man vänjer sig vid både blickarna och frågorna. Idag vet jag att jag är en bra tjej, med eller utan ärr. Mitt värde sitter inte i ärren och dessutom har jag all rätt att gå klädd som jag vill! I så många år har jag tvingats dölja min kropp på grund utav alla sår och jag tänker inte göra det för resten av mitt liv på grund utav ärren. Ärren är en del av mig och jag tänker varken skämmas eller ta bort dem! Det ena tips jag kommer på är ju tyvärr att dölja ärren med kläder, och det är inget bra tips tycker jag. Alla gör som man vill, men jag tycker att det är viktigt att aktivt jobba mot att våga visa sin kropp, hur den än ser ut. I början är det skitjobbigt, men det blir bättre med tiden. Och det är så himla skönt att våga vara sig själv och att våga stå för den man är. Vi har ingenting att skämmas för, och våra tidigare självskadebeteenden ska verkligen inte påverka hur vi lever idag.

21årJag saknar inte mig själv när jag fyllde 21 år och gick med bandage runt handlederna.

BORDERLINE & BEHANDLING

Har du gått DBT någon gång? Den behandlingen ska vara bra mot borderline har jag hört.
Japp, det har jag. Jag gick en intensiv DBT-behandling på sjukhus för ett par år sedan. Då var det dagvård i tio veckor och sedan hade jag en annan terapeut på öppenvården som jag fortsatte att gå hos när dagvården var slut. DBT tycker jag är en jättebra behandling och jag lärde mig väldigt mycket och många saker har jag med mig än idag.

Hur fick du diagnosen borderline? Tog det lång tid att få diagnosen?
Jag har ju haft mitt självskadebeteende i många år, men bara för att man har det så betyder det ju inte att man har borderline. Trots att jag pendlade mellan öppenvård och slutenvård väldigt mycket så var det aldrig någon som antydde att jag hade den problematiken, inte vad jag fick veta i alla fall. Sedan kom jag till avd 336 där jag var inlagd i tretton veckor. Då fick all personal på sjukhuset och min psykolog se hur jag var i livet – på riktigt. De iakttog mig under alla dessa veckor, la märket till mitt humör, mina känslor, mina relationer och allt det där. Det var då de upptäckte, eller misstänkte – att jag hade borderline. En dag kom avdelningsläkaren till mig och berättade vad de misstänkte. Jag blev chockad och visste knappt vad borderline var. Då berättade de att de ville göra en kompletterande utredning (Den största utredningen var trots allt att få se mitt beteende under tre månader). Efter den kompletterande utredningen var de säkra – Jag uppfyllde de flesta kriterier för borderline. Så, om det tog lång tid eller inte att få diagnosen vet jag inte. Jag hade aldrig tänkt att jag hade den problematiken innan jag fick min diagnos, och därför har jag heller inte funderat så mycket på om det tog lång tid innan jag fick diagnosen.’

Får man ha dator och mobil på slutna psykiatriska avdelningar?
Jag har upptäckt att detta varierar mycket får olika avdelningar och olika städer. Jag har varit inlagd på olika sjukhus i olika städer och reglerna har sett annorlunda ut. Ibland har både dator och mobil varit förbjudet, på andra ställen har man fått ha mobil men inte dator, och på vissa ställen har man fått ha båda två. Så, det varierar nog både mellan olika avdelningar men också i vilket skick man är i som patient.

86Från en av alla gånger på sluten avdelning.

MAGUTREDNING

Har du fått ta prover för Celiaki? (Glutenintolerans)
Yes, det har jag. Läkarna har nu uteslutit alla allergier!

Har de utrett dig för Ulcerös kolit eller Crohns sjukdom?
Som det ser ut just nu så är de dessa två sjukdomar som jag utreds för. Jag är livrädd för att det ska vara någon av dessa då båda är kroniska. LIVRÄDD för att behöva vara sjuk i all framtid.

EPILEPSI & ALKOHOL

Får man dricka alkohol med epilepsimedicin?
Det varierar från medicin till medicin. Den medicinen jag äter ska man egentligen inte dricka alkohol med då man kan bli fysiskt sjuk. Dock gör jag ju det nu ibland och blir inte sjuk, så just av den anledningen så är det nog lugnt. Men har man epilepsi så ökar riskerna för anfall väldigt mycket när man dricker alkohol, så visst, lite ansvarslöst av mig kanske. Men jag dricker ju alkohol väldigt sällan och försöker också dricka med måtta och se till att jag aldrig är ensam.

heart

Att vara inlåst

Jag fick ett önskemål att berätta om hur det är att vara inlagd på en sluten psykiatrisk avdelning, hur personalen är, hur jag har blivit behandlad och vad man gör på dagarna? Ni kan läsa mer om detta under alla avd-kategorier till höger, men här kommer en liten sammanfattning.

Första gången jag blev inlagd på vuxenpsyk var det hemskt och läskigt. Att dörrarna är låsta, att det sitter hänglås på fönsterna. Sedan gick åren och jag åkte in och ut mellan frihet och lås många gånger. Tillslut var det inte läskigt längre. Sorgligt nog blev jag van. Jag kan enbart berätta utefter vad jag har upplevt under alla dessa månader innanför låsta dörrar. Jag anser att sluten-psykiatrin verkligen inte fungerar. Jag har aldrig fått någon behandling, utan bara förvarats. Med undantag för avd 336, den slutna anorexi- och bulimiavdelning. Där träffade jag en jättebra behandlare, många bra sjuksköterskor och bra läkare. Men trots att det var både slutenvård och sjukhus så var det inte på samma sätt som en ”vanligt” psykiatrisk avdelning.

Det är väldigt få sjuksköterskor och läkare som jag har träffat på sjukhusen som har brytt sig om mig. Knappt någon faktiskt. Personalen har varit mer intresserade av att se på teve än att finnas till som stöd när jag har mått dåligt. Läkarna har bytt medicin lite hastigt och sedan skickat hem mig. Eller så har de inte gjort någonting men tänkt att jag bara kan förvaras i all evighet. Den sista gången som jag låg inne på vuxenpsykiatrin var nog ändå den värsta. Det var efter mitt sista självmordsförsök, men några dagar senare skickades jag hem trots att läkaren så väl visste att jag skulle försöka igen om han lät mig gå. Då fick jag höra ord som ”Det spelar ingen roll för mig om du lever eller är död” och ”Du är bara en patient i mängden”. När jag berättade för honom att han skulle anmälas sa han bara ”En anmälan är lätt att prata bort”. Ja, det där var antagligen den sämsta läkare jag någonsin träffat. Ja, jag har nog aldrig träffat någon som har brytt sig om mig eller min behandling. Så sorgligt och sjukt, men sant. Och jag vet att jag inte är ensam om detta. Psykiatrin debatteras ofta, men tyvärr verkar den inte förändras.

avd86

 avd 86.

Som sagt så är det mycket förvaring när man är inlagd. Egentligen är det som att ligga på vilken sjukhusavdelning som helst, förutom att man är inlåst. Dagarna går åt till att läsa, gråta, sova, röka, se på teve.

Idag är jag så lycklig för att jag är borta från det där, slutna avdelningar. Innan jag flyttade till behandlingshemmet såg jag det som att jag skulle bli inlagd igen. Trots att jag idag är patient inom psykiatrin så ser jag det inte som att jag är inlagd. För jag är inte på ett sjukhus, och jag är inte inlåst. Jag har ett alternativt boende med personal dygnet runt, för att det behövs just nu. Men inlagd på en sluten psykiatrisk avdelning, det ska jag aldrig bli igen. Personalen på behandlingshemmet och den personal som jag har träffat på olika sjukhus är väldigt olik. Här bryr sig personalen så himla mycket. De är bäst och fantastiska! De har blivit som en stor drös med extra föräldrar.

Jag har varit inlagd på många olika psykiatriska avdelningar på flera olika sjukhus och att så många oengagerade människor kan hamna inom psykiatrin förstår jag inte. Inte alls faktiskt. Att psykiatrin har brister har många fått uppleva, både inom sluten- och öppenvård, och det är sorgligt, hemskt och jävligt. Men en bra sak med alla de gånger som jag har träffat sjuksköterskor som inte bryr sig är att jag vet exakt vilken sjuksköterska jag ska bli!

Vill ni höra mer är det bara att fråga, annars går det ju också som sagt att läsa under avd-kategorierna →

sjukanavd 82.

Ett förtydligande om borderline och självskadebeteende

Jag fick en kommentar som löd ungefär såhär: ”Ett självskadebeteende är inte en sjukdom, utan ett sätt att hantera livet. Väldigt få människor med självskadebeteende lider av en psykisk störning i egentlig mening. Jag är positiv till mycket av det du skriver på din blogg, men ibland kan jag inte låta bli att irriteras över ”faktafel” och förklaringar.”

Först och främst, nej, ett självskadebeteende i säg är ingen sjukdom och det har jag nog aldrig påstått heller. Men jag vill också förklara, för er som missat, att jag har diagnosen borderline som innebär väldigt mycket mer för mig än ett tidigare självskadebeteende. Borderline är en psykisk sjukdom, eller personlighetsstörning, som ofta handlar om mycket mer än att man skadar sig själv. Vad borderline innebär för mig kan ni se i två videoinlägg här under. Jag har visat dessa innan, men kanske är det dags att lägga upp det igen? Om jag ”bara” hade haft självskadebeteende som problematik skulle jag ju knappast behöva bo på behandlingshem ett år till då jag nu är självskadefri sedan många månader tillbaka. Hoppas ni får lite mer klarhet i vad min problematik innebär!

[videofyme id=”794434″ class=”aligncenter”]

 

[videofyme id=”925243″ class=”aligncenter”]

Kärlek och skärsår

Jag fick en fråga som handlade om vad man kunde göra om man har träffat en ny kille/tjej som man håller på att skapa en relation med men samtidigt sitter man fast i ett självskadebeteende. Hur gör man när man tar av sig den där tjocktröjan och visa sina skärsår för den som man vill ha ett förhållande med?

Detta är en jättesvår fråga som jag egentligen inte har så mycket erfarenhet av. Under en lång tid av de år som jag skadade mig själv levde jag i ett fast förhållande och jag och mitt ex var sambos. Att samtidigt vara sjuk och skada sig själv var verkligen inte lätt. Jag glömmer aldrig den hemska känslan som jag hade när jag hade skurit mig själv och då jag visste att mitt ex skulle se detta. Jag mådde så dåligt, kände sån panik och hade fruktansvärd ångest. Och ännu värre var det nog för mitt ex. Han älskade mig djupt, det vet jag, och att se den man älskar skada sig själv måste vara helt fruktansvärt. Men det var också mitt ex som många gånger fick mig att inte skada mig själv. För jag orkade inte ta konsekvenserna. Jag orkade inte bråken och besvikelsen. Att vara sjuk och ha ett förhållande har jag pratat mer om i ett videoinlägg som ni hittar HÄR.

Men tillbaka till frågan. Jag har aldrig träffat någon ny och samtidigt varit fast i ett självskadebeteende, men rent spontant tänker jag att det nästan är bättre att prata med personen i fråga INNAN man hamnar i situationen att killen/tjejen ser skärsåren på kroppen. För hur man än gör, så kommer ju ens eventuella partner att se detta. Man kan inte gömma sig i långärmat för resten av livet, inte i ett kärleksförhållande, så förr eller senare måste man prata om det. Hur man vill göra det är nog olika, men jag hade valt att ta upp det med personen innan. Det känns som att veckans diskussion på den här bloggen har handlat om självskador och trots att det på ett sätt är skillnad mellan nya sår och ärr, så vill jag ändå poängtera att ett självskadebeteende inte är någonting man väljer. Det handlar ofta om ångest och sjukdomar, det får vi inte glömma. Jag tror att det är väldigt viktigt att ens eventuella partner får reda på detta. Om vi drar parallellen med en fysisk sjukdom, som jag ofta brukar göra i sådana här sammanhang. Vi säger att en person har cancer och går på cellgiftsbehandlingar och tappar håret och har peruk. Och så träffar man en ny kille/tjej som allt känns bra med. Förr eller senare måste ens partner få reda på sjukdomen. Om man ska ha en bra relation är ärlighet viktigt enligt mig. Precis som med cancern är det viktigt att berätta om sina psykiska problem. Tyvärr finns det många som dömer, många som är rädda. Det finns också dem som inte  orkar ha en relation med någon som är sjuk. Det är viktigt att ta upp dem bitarna också, att vara beredd på hur situationen kan sluta. Men samtidigt, om man mår dåligt och sitter fast i ett självskadebeteende, då måste man nog ha en partner som på något sätt i alla fall kan acceptera och stötta dig. Killen eller tjejen ska bli kär i dig, älska dig för den du är. Det betyder inte att din partner älskar dina beteenden, men personen ska kunna stötta dig mot att bli fri.

Jag hade valt att prata om sjukdomarna och problemen mellan fyra ögon. Om man dejtar hade jag nog inte sagt det på första dejten, men lite senare i relationen hade jag berättat sanningen. För som sagt, förr eller senare kommer det upptäckas i alla fall. Jag tror att man i alla situationer kommer längst med ärlighet, men det är också viktigt att vara beredd på att ens partner kan reagera på alla möjliga sätt. Det kan förstöra relationen, det måste man vara medveten om, men egentligen så är det faktiskt ett tecken på att just ni två inte skulle kunna ha ett förhållande. För om du mår dåligt och skadar dig själv, då måste du kunna få stöd i ditt förhållande.

Jag tänker ju ibland på framtiden, när jag kommer träffa den där killen som det känns så rätt med. Ibland känns det som att jag aldrig kommer träffa någon på grund utav mina ärr. Men det är viktigt att komma ihåg att kärlek inte handlar om hur man ser ut på armarna. Jag vet att jag är en härlig tjej och trots att jag tvivlar ibland så känner jag mig säker på att jag träffar en kille som älskar mig för just den jag är, för just det jag har gått igenom.

♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ 

Svar på tal om mina ärr

fråga2

 

Jag fick en kommentar som jag vill ge ett svar på. Jag tycker absolut inte att jag ska behöva skämmas över min kropp. Jag önskar att jag inte hade ärr över hela kroppen, men nu har jag det och planerar att jobba med barn för resten av mitt liv. Jag tänker inte ge upp mina drömmar eller min värdighet för att jag har varit sjuk. Jag vägrar skämmas eller låta min historia påverka min framtid. SJÄLVKLART kommer jag inte säga sanningen till barnen om vad som har hänt mig, för det är för svårt att förstå och för hemskt för barn att höra. Däremot finns det bra saker man kan säga, mer om detta i ett annat inlägg.

Om vi säger att jag hade ärr på armarna efter en operation/bilolycka etc, skulle jag då behöva gå med långärmat inför barn på grund utav det? Nej, självklart inte. Detta är precis samma sak. Psykisk ohälsa är ”samma sak” som fysisk, den som inte förstår det borde läsa på lite mer tycker jag. Tack och hej från en tjej som vägrar skämmas.

Två outfits och ett svar

outfit8

outfit7

outfit6Såhär såg jag ut i torsdags. Blus från Monki, jeansshorts från H&M och prickiga strumpisar från nånstans som jag inte vet.

outfit4

outfit5

outfit3Det här var fredagens. Transparent, prickig blus från Bik Bok och nitshorts från Gina Tricot. Körsbärsörhängena kommer från Glitter.

 

 

Jag fick även en rolig fråga i förra veckan som jag ville svara på nu. ”Klär du och sminkar du dig likadant hos barnen på praktiken som på fritiden?”

SVAR: Haha, nej, jag gör nog inte det. Eller, första dagen på fritidset hade jag till exempel en tröja fullt med nitar. Det tyckte ju barnen var spännande, men nej, jag kör inte min hårdaste svarta sminkning när jag är där. När jag skulle på möte med skolchefen hade jag så himla svårt att välja outfit. Jag vill inte ändra min stil efter vem jag träffar, men när jag ska till praktiken tar jag hellre på mig ett par jeansshorts och en trevlig blus med en lite mildare sminkning, än nitshorts och många lager kajal runt ögonen. Inte för att jag inte står för den jag är, men jag är heller inte en tjej som bara kan ha på mig döskalletröjor. Jag är en tjej som gärna klär mig i svart, gillar döskallar, använder kajal, älskar nitar. En del säger att jag ser ut som en hårdrockare, och ändå hatar jag den musiken. Men precis som jag kan vara tjejen med alla dessa saker, så är jag gärna hon som går i en färgglad prickig tröja och ett par hängsleshorts. Det jag menar med detta, det är att jag går i perioder med klädval. Ingenting behöver utesluta det andra. Nu har det varit mycket svart och nitar sista tiden, men nu börjar det bli sommar och då känns det gött att gå i blommiga shorts. Men, första outfiten här uppe ↑ var när jag skulle till praktiken, och den andra var på fritiden när jag skulle till stan. Lite mer färger när jag ska till praktiken och lite mer läppstift när jag ska till stan :)

Livet på behandlingshem

För ett tag sedan fick jag en fråga om jag kunde berätta om hur livet på behandlingshem är. Vad jag erbjuds för hjälp och hur reglerna ser ut. Jag har ju berättat om det tidigare som ni kan läsa i kategorin ”Behandlingshem” men det kan ju vara roligt att få läsa hur jag tänker och känner nu när jag har varit här i sju månader.

Att bo på behandlingshem kan vara skit och åt helvete, men också väldigt bra. Behandlingshem räddade faktiskt mitt liv. Det var här jag blev av med två diagnoser, här jag lyckades trappa ner på en medicin, det var här jag började skratta igen och det var just här som jag blev lycklig. Om jag hade varit i livet idag om jag inte hade fått komma hit, det vet jag inte. Men jag är nästan säker på att jag skulle vara väldigt sjuk.

Förutom att det är en kamp med sig själv på behandlingshem är det också en kamp med andra. Att bo med människor som är sjuka är inte alltid lätt. Man träffar människor som ljuger, drogar, blir tagna av polisen, bråkar, slår sönder saker, skriker, rymmer. Man kan känna sig så fruktansvärt ensam. Vissa dagar längtar jag hem så mycket att hjärtat håller på att gå sönder.

Mina första tre månader var som jobbigast på behandlingshemmet, av den anledningen att jag inte fick göra någonting själv. Att hela tiden, överallt, ha personal med sig är väldigt jobbigt. Man känner sig så sjuk då, antagligen var jag det också. Idag när jag är så himla mycket friskare och mår bättre får jag göra det mesta som jag vill, därför känner jag mig mycket friare nu. Jag får åka till stan själv, åka på permission ibland, gå en promenad. Ja, det mesta får jag lov att göra bara allt planeras med personalen.

Det finns en hel del regler här, men nu har nästan alla blivit som en vardaglig rutin och det mesta känns också självklart. Man ska följa sitt schema, respektera andra, vara fri från droger och alkohol. Man ska inte prata om sina problem med de andra boende, man ska inte ha affärer sinsemellan, det är förbjudet att hota eller bruka våld, man får inte röka inomhus etc.

Den vård vi erbjuds här är framförallt KBT. Man har terapi två timmar i veckan med sin psykolog. Sedan finns det ju personal dygnet runt så man kan få stöd när som helst.

I det stora hela har behandlingshem varit något jättebra för mig, som ni säkert förstår då jag har blivit väldigt frisk och lycklig. Men ibland är det jobbigt när det är för stökigt här och polisen kommer då och då. Att bo med andra som är sjuka är inte varken så roligt eller lätt alltid, men man får försöka att fokusera på sig själv så mycket det bara går. Jag har valt att inte bli för nära vän med övriga patienter. Jag kommer inte ha kontakt med någon här efter att jag blivit utskriven. När jag lämnar behandlingshemmet är det dags för mig att knyta nya, friska kontakter.

Utan mitt team här på behandlingshem hade det varit svårare än vad det är. Jag har världens bästa kontaktpersoner, min favoritpersonal och min terapeut. Jag känner mig aldrig helt ensam. Vad som än händer under min tid här så kommer de finnas för mig, kämpa för min skull.

Har ni fler frågor så är det bara att ställa dem! Kram ♥

Mediciner jag har ätit

Jag fick en fråga om jag kunde berätta vilka mediciner jag har ätit och hur de har påverkat mig.

Jag började äta antidepressiva mediciner när jag var fjorton, och jag har provat en hel del, och eftersom det är många år kommer jag inte ihåg alla, men jag ska försöka göra detta inlägg så bra som möjligt.

Under mina år som sjuk har jag testat en del antidepressiva mediciner och dem jag kommer ihåg att jag har ätit är; Cipralex, Procaz, Zoloft, Mirtazapin och Cymbalta (som jag äter idag). Jag har berättat lite om detta tidigare, men jag har aldrig känt någon effekt av antidepressiv medicin. Flera gånger har jag fått höra att jag inte svarar på denna typ av medicin, men jag är tveksam. Om ni minns så försökte jag för ett par månader sedan att plocka bort min Cymbalta men när jag gick ner i en väldigt låg dos blev jag genast sämre, vilket jag tycker är ett bevis på att jag trots allt får någon effekt även om den inte är speciellt god. Läkaren höjde då min Cymbalta igen och jag började må bättre.

Förutom antidepressiv medicin har jag ätit tre olika sömnmediciner, Propavan, Zopiklon och Theralen (som jag tar idag). Alla dessa tre mediciner har fungerat bra mot min sömn, men jag blev lite beroende av Zopiklon (som är narkotikaklassad i Sverige), vilket gjorde det lite små jobbigt att ta bort den, men det gick ju också över.

Jag har även ätit ångestdämpande medicin och de jag tagit är Atarax, Theralen, Seroquel och Zyprexa. Alla utom Atarax äter jag nu dagligen. Jag tycker dock att jag är felmedicinerad med Seroquel då den medicinen framför allt används vid psykoser och bipolär sjukdom, men att ta bort några mediciner är inte just nu aktuellt för mig då det inte gick så bra sist jag försökte. Och läkaren på avd 86 som skrev ut den tänkte att medicinen skulle vara bra mot min ångest, så jag får väl lita på det.

Alla mediciner kan ju medföra biverkningar, men för mig har det gått bra. Jag har aldrig fått så allvarliga biverkningar att jag har besvärats av det. Jag har drabbats av muntorrhet, darrningar, yrsel och trötthet, men jag ser inte det som något allvarligt problem och dessutom har det blivit bättre med tiden. Jag har däremot gått upp mycket i vikt av Zyprexa, men eftersom jag är normalviktig så är inte det heller ett problem för mig.

Jag tycker det är bra att testa medicin om en läkare gör den bedömningen att det skulle vara bra. Trots att jag inte har fått så bra effekt av antidepressiv medicin så vet jag många som har blivit hjälpta, och man förlorar aldrig något på ge det ett försök. Ta hand om er. ♥

Att studera och ha psykiska problem

Hur lyckades du så bra med dina studier trots psykiska problem? Har du några tips som fungerade för dig?

När jag gick på högstadiet blev skolan väldigt lidande. Dels för att jag hatade skolan jag gick på, och dels för att jag mådde väldigt dåligt. Sedan började jag på världens bästa gymnasieskola och då gick det bättre, antagligen för att jag trivdes så bra. Skolan blev liksom den platsen som jag levde för, och jag mådde som bäst under tiden jag var där. När jag gick på gymnasiet var det som att jag var en frisk tjej mellan åtta till fem, sedan var jag sjuk varje kväll när jag kom hem till min ensamhet. Det första halvåret på gymnasiet var det ingen som visste om mina sjukdomar, inte förens Marcus dök upp. Sedan fick lärarna och mina kompisar reda på det, och trots att jag var så himla arg för det då så var det bra. Lärarna kunde stötta mig och göra upp en plan som fungerade, så att jag kunde studera och vara sjuk samtidigt. Mina lärare på gymnasiet var bäst, de såg alltid till att jag skulle orka. Det var först sista terminen som jag blev sjukskriven på heltid, då fungerade inte skolan längre. Trots att det var det värsta scenariot jag kunde tänka mig så blev det bra. Även då fick jag en individuell plan som gjorde att jag lyckades gå ut gymnasiet med endast 200 poäng IG. (en kurs jag inte kunde läsa pga sjukskrivningen).

Mitt bästa tips för att orka är faktiskt att prata med sina lärare. I många fall så går det att göra individuella planer utefter sina möjligheter. Sista terminen när jag var sjukskriven till exempel så behövde inte jag göra exakt alla uppgifter som de andra gjorde, utan jag fick studera hemma och göra det som absolut var nödvändigt för att kunna få ett betyg. Det mesta går att lösa, men ibland behöver man en bra plan för att det ska bli möjligt. Försök att inte vara rädda för att prata med era lärare, att förklara sin situation och försöka hitta möjligheter till att sina studier ska fungera visar bara att du är motiverad.

Sedan är det såklart viktigt att man lyssnar på sig själv och sina problem. Hälsan kommer ALLTID i första hand, livet är det viktigaste vi har. Att studera och samtidigt vara sjuk är absolut ingen omöjlighet, men det är viktigt att lyssna på sig själv och vad man egentligen orkar med. Det viktigaste i livet är att man är rädd om sig själv.

Från barn- till vuxenpsykiatrin

Nu är jag tillbaka på Skånsk mark och kommer därför ta tag i bloggen igen. Jag kommer återgå till inlägg som handlar om psykisk ohälsa och jag tänkte börja med att svara på en fråga som dök upp för ett tag sedan.

Tjejen som skrev undrade hur min remittering från BUP till vuxenpsykiatrin gick till?

Som jag har berättat tidigare så gick någonting väldigt snett med den sista psykologen jag hade på BUP. Mitt videoinlägg om detta kan ni se HÄR. Jag tvingades alltså sluta på BUP helt utan varken förvarning eller planering för vidare vård. Så som det gick till för mig, ska det såklart inte vara. Det var ett allvarligt fel från BUP och ingen ska behöva behandlas så. När man inte kan gå kvar på BUP men behöver vidare hjälp ska detta ske planerat, en vårdplan eller liknande ska alltid finnas.

När min kontakt med BUP sas upp gick jag i cirka ett år utan hjälp från psykiatrin. Sedan en dag, ett halvår efter att jag fyllt 18 år, så ringde jag själv till vuxenpsykiatrin och fick en remiss till sjukhuset för att göra en utredning och sedan bli remitterad till rätt mottagning. Sedan dess har jag varit inkopplad i psykiatrin och blivit runt skickad väldigt mycket mellan både olika slutenvårdsavdelninar men också inom öppenvården.

Såhär gick det alltså till för mig. Det blev inget bra svar på frågan egentligen, men ni kan ju se min historia som ett exempel på hur det inte borde gå till 😉

Om en anhörig lider av en ätstörning

Jag fick en fråga om jag kunde ge tips på vad man kan göra om ens kompis lider av en ätstörning. HÄR & HÄR har jag gett tips på vad man kan göra som anhörig till någon som mår dåligt, men i detta fallet handlar det om en ätstörning och då har jag ytterligare några tips.

Först kommer några allmänna tips till dig som är anhörig till någon som lider av psykisk ohälsa. Man kan aldrig prata om detta för få gånger.

Om någon i ens närhet mår dåligt är det viktigt att visa att man finns. Det viktigaste man kan göra som medmänniska är att visa att man bryr sig. Det är bra att fråga personen hur han eller hon mår, då visar du att du bryr dig och har tid. Att lyssna är också viktigt. Det är alltid bra att ge beröm och berätta om de positiva sakerna du ser hos personen. Försök att hålla hoppet uppe, för sanningen är att de allra flesta med psykisk ohälsa återhämtar sig. Jag tycker också att det är viktigt att uppmuntra personen till att ta professionell hjälp. Är man under 18 år kan man ta kontakt med BUP och är man över 18 år kan man ta kontakt med en vuxenpsykiatrisk mottagning eller på sin vårdcentral.

Om personen som inte mår bra är ett barn eller en tonåring, tycker jag det är viktigt att prata med en vuxen. Det kan vara en förälder, en skolsköterska, en lärare. Någon du helt enkelt litar på. Du sviker inte din vän, du kan till och med rädda livet på honom eller henne.

Om en anhörig lider av en ätstörning är det såklart viktigt att tänka på det som jag skrivit ovanför och i tidigare inlägg, men jag har som sagt lite andra tips och tankar också. Det kan vara bra att försöka äta tillsammans med personen så ofta det går. Om man äter ihop och ser att personen äter väldigt lite kan det vara bra att uppmuntra till att ta mer. Jag tycker också att det är viktigt att berätta att man ser att personen äter för lite, tränar för mycket etc. Det kan vara bra att vara förberedd på att personen med en ätstörning kan få ångest vid måltiden och då försöka finnas där om detta sker. Ibland kan det räcka med en kram.

Jag anser ju att personer med ätstörningar behöver adekvat hjälp, precis som många med annan psykisk ohälsa. Att hjälpa personen att söka hjälp är därför viktigt.

En annan sak som jag vill ta upp är hur personer med ätstörningar kan tänka och göra. När jag var sjuk i anorexi så ljög jag mycket. För alla jag älskade, jämt. Jag gjorde vad som helst för att slippa äta. Jag ljög om vad jag hade ätit, hur mycket jag hade tränat etc. Jag gjorde också allt jag kunde för att slippa umgås med någon. Jag svarade inte i telefon, ville inte träffa någon. Jag minns så väl en gång i somras när jag var väldigt sjuk. Min kära syster och svåger försökte hjälpa mig att äta. De ville att jag skulle vara med dem så mycket som möjligt, de uppmuntrade mig alltid till att ta mer mat. Men jag ljög hela tiden, blev arg, ville inte träffa dem längre för att de försökte få mig tjock. (Så tänkte jag då). När de ringde och ville äta middag med mig så svarade jag inte. Men sen en dag, så kom dem bara till min lägenhet helt oförberett. Jag fick panik. Blev arg. Idag, flera månader senare, och frisk som jag är, är jag tacksam. Otroligt tacksam. De kämpade verkligen för min skull, mer än någon annan jag känner. De hade kunnat offra allt för att jag skulle äta, bara lite grann. De ville inte att jag skulle tappa fler kilo, de ville inte att min puls skulle bli lägre. De ville bara att mitt hjärta skulle slå.

Så trots att jag var arg och panikslagen då, så gjorde dem rätt. Man kan aldrig tvinga någon att äta, men man kan försöka. Man kan finnas där, kämpa och vägra ge upp. Det gjorde min syster och min svåger. Och jag också såklart. Jag vägrade ge upp.

anorexiaAtt bestämma mig för att lämna den här tjejen är det bästa jag har gjort. Fyra månader sedan friskförklarningen och känner jag inte igen henne på bilderna.

Min epilepsi då & idag

Jag fick en fråga om min epilepsi, en sjukdom som det var längesedan jag pratade om. Frågan var hur epilepsin påverkar mig idag och om den har påverkat mitt psykiska mående tidigare.

Idag påverkar inte min epilepsi mig alls, vilket är så skönt. Jag är verkligen tacksam för det. När jag fick diagnosen kändes allt skit. Jag visste inte om mitt liv skulle bli helt annorlunda. Läkarna visste inte om jag någonsin skulle kunna leva det livet jag drömde om. Trots att det såg ganska mörkt ut då så blev det ljust tillslut. Jag fick en fungerande medicin och har nu varit anfallsfri sedan april 2011.

När jag fick diagnosen epilepsi påverkade det mitt psykiska mående mycket. Dels blev jag bitter, för jag var inte värd att drabbas av en sjukdom till. (Ingen är såklart värd att bli sjuk). Jag begränsade mitt liv istället för epilepsin. Jag vågade inte träffa vänner, jag vågade knappt någonting för jag var så rädd för att få anfall. Däremot vågade jag vara på gymmet så jag började träna flera gånger om dagen vilket gjorde mig sjuk i anorexi.

Den sommaren som fick diagnosen epilepsi var jag på sjukhuset hela tiden. Det var så många undersökningar som skulle göras, så mycket prover som skulle tas. Det jag kommer ihåg från den sommaren är en sjukhuskorridor. Detta gjorde mig också arg, för jag hade redan spenderat så många timmar på sjukhus. Jag orkar inte vara där mer, ville inte, hatade allt. Det var en jobbig tid, och epilepsin började hemskt. Efter mitt första anfall blev jag inlagd på sjukhus då läkarna trodde att jag hade en hjärntumör. Den paniken jag kände då har satt spår i mig. Att få höra det var nog det värsta jag någonsin upplevt. Att ligga skräckslagen och vänta på det slutliga beskedet. En hel natt låg jag och väntade på svaret från läkaren, ni kan ju gissa hur mycket jag hann tänka där.

Tack och lov var det ingen hjärntumör. Det var en sjukdom som jag kunde hantera. En sjukdom som trots allt gav mig ett bra liv. Visst får jag ibland anpassa mig efter epilepsin, men det är inget som jag lider av. Jag håller mina tummar varje dag för att jag ska förbli anfallsfri, även om jag vet att det inte finns några garantier. Men jag tar en dag i taget och det viktigaste är att jag idag begränsar epilepsin och inte mig själv. Mer om epilepsin kan ni läsa i kategorin ”epilepsi” som ni hittar till höger →

epFyra bilder från mitt första epilepsianfall, tiden på sjukhuset då hjärntumör misstänktes.

Att våga berätta

Hur fick dina föräldrar veta om ditt mörker? När förstod de att du skar dig och var deprimerad?

Detta är så himla många år sedan att jag knappt minns. Det var i alla fall när jag gick på högstadiet. Allt var ganska kaotiskt, jag förändrades. Den duktiga tjejen började skolka, bråka med lärarna. Mina lärare fick reda på hur jag mådde och tillsammans med dem bestämde vi att jag skulle prata med mamma. Den dagen kommer jag ihåg mycket väl. Jag var fruktansvärt nervös men när hon kom hem från jobbet berättade jag. Att jag mådde dåligt. Att jag skar mig såg mamma på mina armar då och då trots att jag försökte dölja det. Med hjälp utav skolan kom jag i kontakt med BUP men där fick jag tyvärr ingen hjälp, men det är en annan historia som jag säkert har berättat någon gång.

På den tiden var jag en annan tjej. Dels för att jag var fjorton år, men också för att jag mådde fruktansvärt. Jag bråkade mycket med mina föräldrar och kunde inte resonera eller tänka klokt. Idag har jag och mamma en jättebra relation och jag kan verkligen berätta för henne hur jag tänker och mår. Hon förstår och stöttar mig till hundra procent.

Men trots att det var jobbigt att mina föräldrar fick reda på mitt mående så var det ändå bra. Om ingen hade vetat, varken mamma och pappa eller lärarna, så hade jag inte kunnat få något stöd alls, och det behöver man verkligen. Jag tycker att det är viktigt att prata med en vuxen om man är i tonåren och mår dåligt. En vuxen kan ge stöd och hjälpa dig att få rätt hjälp. Att inte stå ensam i sitt mående är viktigt.

Min sömn

Jag fick en fråga som handlar om sömn. Hur jag har det med min, om jag äter sömnmedicin samt om jag har några tips på hur man får en bättre sömn.

Under mina år som jag har lidit av psykisk ohälsa har jag haft ganska mycket problem med sömnen. Jag har ätit både starka beroendeframkallande och svagare sömnmediciner som har hjälpt mig. Efter flera år med sömnmediciner valde jag att testa utan, så läkaren plockade bort Propavan som jag åt då och jag lyckades sova bra utan någon sömnmedicin. Dock har jag alltid ätit lugnade tabletter på kvällen då jag haft mest problem med ångest på kvällarna, och till exempel zyprexa som jag äter blir jag också trött av, men jag klarade mig i alla fall under en längre period utan sömntabletter. Sedan jag flyttade till behandlingshemmet har jag haft lite svårare att sova igen och därför tar jag minst 40 mg theralen varje kväll som fungerar bra för mig. Dock är jag alltid trött varje morgon, även när jag sover cirka 14 timmar på helgerna, men då jag alltid kommer upp i alla fall så ser jag inte det som ett stort problem.

När jag blev utskriven från BUPs slutenvård för många många år sedan hade jag jätteproblem med sömnen. Då köpte mamma en cd-skiva till mig som jag tyckte om jättemycket. Jag minns inte exakt vad den hette men det finns många varianter av dessa idag. På cd-skivan är det en lugn person som ger en några avslappningsövningar och detta fungerade jättebra för mig. Nu på senare tid har jag istället laddat ner en app som heter Somna. Den kostar 15 kronor i appstore men det har det verkligen varit värt för mig. Det finns säkert andra varianter för andra smartphones. Precis som med cd-skivan så är det en form av en avslappningsövning på allt mellan 5-20 minuter. Några fler sömntips har jag nog inte men HÄR kan ni läsa tre till från psykologen Charlotte Ulfsparre.

Kan man bli frisk från borderline?

Jag fick en fråga som handlar om borderline. Då känslosvängningar är en stor problematik hos personer med borderline undrar tjejen som frågade om man kan bli frisk från dessa, eller om man får lära sig att hantera känslorna och leva med det?

En del anser att borderline är en kronisk sjukdom, men jag och såklart många andra håller inte med om det. Som jag har förstått det så finns det tydliga bevis på att personer som har levt med borderline inte uppfyller kraven efter en viss tid och en behandling. Jag tror absolut att man kan bli frisk, så frisk att man inte uppfyller kriterierna för diagnosen, men jag tror att många lever kvar med starka känsloreaktioner. Men med rätt behandling lär man sig att hantera det och mycket annat som borderline innebär, och på så sätt blir nog många friskförklarade tillslut. Jag anser inte att man är sjuk för att man upplever starka känslor, utan mycket handlar ju om hur man hanterar dem. Så på ett sätt kanske det är så att man får lära sig att hantera problematiken, men borderline innebär ju också i många fall mer än känslosvängningar. De flesta som får en adekvat behandling har stor chans att bli såpass bra att de inte längre uppfyller kriterierna för diagnosen borderline.

Två frågor om anorexi

Finns det någon viktsiffra då mensen kommer tillbaka efter svält?
Det finns ingen siffra och inget BMI som säger när mensen kommer tillbaka. Detta är väldigt individuellt. En del behöver gå upp helt till normalvikt och stanna där under en lång tid innan mensen kommer tillbaka, medan andra kan få tillbaka den strax innan normalvikt. (Äter man p-piller är oftast mensen kvar. Tjejen som frågar skrev att hon slutat med p-piller men ville ändå tillägga detta).

Jag har inte vägt mig sen i somras när jag var väldigt sjuk, så jag har svårt att säga när min mens kom tillbaka, men jag tror att det var när jag hade blivit normalviktig igen. Man får försöka ha tålamod med sin kropp. Har man varit i svält tar det oftast lång tid för kroppen att återhämta sig. Tillslut när kroppen är i balans igen kommer mensen komma tillbaka och kroppen kommer fungera bättre och bättre. Man säger ju att mens är ett bevis på att kroppen är frisk, och det stämmer faktiskt ganska bra. När man får tillbaka sin mens efter en ätstörning kan man känna sig trygg med att kroppen är på rätt väg tillbaka till det friska.

Hur många kilo gick du ner och väger du mer nu än innan du fick anorexi? Kan du lägga ut en för- och efter bild på dig och din kropp så man får se?
Jag vill inte prata om exakt hur många kilo jag gick ner då det kan vara triggande för andra. Och egentligen spelar det ingen roll heller. När jag blev sjuk gång två så gick jag från normalvikt till svår undervikt, det räcker. Jag väger absolut mer nu än vad jag gjorde innan jag blev sjuk i anorexi. Innan jag blev sjuk första gången, då var jag underviktig. Jag var helt enkelt byggd så. Nu är jag stabilt normalviktig. Som sagt så har jag inte vägt mig på ett halvår men jag gissar på att jag väger cirka 5-10 kilo mer än vad jag gjorde INNAN jag blev sjuk. Detta har varit svårt för mig, men inte längre. Idag älskar jag min kropp. Ni ska få se en bild för att visa hur mycket min kropp har förändrats och hur underbart jag tycker att det är!!

Lite träningstips efter en ätstörning

Jag fick en fråga på mitt förra inlägg om jag kunde ge lite tips hur man ska göra om man vill börja träna igen efter att ha varit sjuk i en ätstörning så jag tänkte berätta lite hur jag har gjort.

Att träna är bra i lagom mängd, men har man varit sjuk i en ätstörning så är det lätt att man trillar dit igen, men samtidigt ska man verkligen inte begränsa sig resten av sitt liv på grund utav att man tidigare har varit sjuk.

Jag tror att det är viktigt att man är ganska så frisk när man börjar träna igen. Jag vet att många börja träna igen trots att de fortfarande är sjuka, och det kan säkert funka i en del fall, men jag tror också att det är väldigt viktigt att man tänker efter om det verkligen är en bra idé. Det är viktigt att tänka vem det är som vill träna, om det faktiskt är du för att du mår bra utav det, eller om det är ätstörningen. Känner man sig osäker på detta tycker jag att man ska avstå träning tillsvidare.

Jag har valt att börja träna på ett lugnt sätt. Jag har till exempel spelat aktiv badminton. Jag tror att det är bättre att börja med ett pass som till exempel yoga, aerobic eller dans. Om man tränar på den där himla crosstrainern i en och en halv timme så blir det ofta väldigt fokuserad på att man förbränner. Det är då också lätt att man kämpar där i en evighet. Om man går på ett pass i en timme så tränar man med andra människor, vilket jag tror är bättre än ensam. Personalen på avd 336 & 339 sa även detta till mig.

Jag tycker också att det är bra att börja försiktigt. En gång i veckan är en utmärkt start. När man inser att man faktiskt kan träna för att det är skönt och utan ätstörda tankar så kan man såklart utöka både mängd och träningssätt, men i lugn takt. Det är viktigt att man hela tiden stämmer av med sig själv vad man mår bra av och inte.

När jag började träna så kom ju mina ätstörda tankar tillbaka direkt, och jag blev rädd. Jag förstår att jag blev det, men jag är ändå glad för att jag inte gav upp direkt och slutade med träningen på en gång. För det är viktigt att klara av en fysisk aktivitet utan att man blir sjuk igen. Man måste såklart inte träna om man inte vill, men nån gång kanske man har en fotbollsturnering med skolan etc, och då vill man ju kunna vara med utan att behöva kriga med tusen ätstörningstankar. Så jag tror det är viktigt att man klarar av sånt och vågar jobba med det även om det känns jobbigt i början. För mig vände det ju väldigt snabbt. Dem två första gångerna var svåra men den tredje gick det ju bra, både innan, under och efter träningen.

När jag har kommit hem från träningen och varit ledsen för att anorektiska tankar har kommit över mig, då har jag medvetet valt att äta något direkt. Även om jag haft tankar som sagt att jag ska hoppa över middagen etc så har jag valt att gå emot tankarna på en gång, inte väntat i några timmar. Så fort rösterna i mitt huvud kommer så väljer jag att kriga emot direkt för att inte ge tankarna utrymme. På så sätt vinner man direkt och det handlar ju mycket om att inte ge sjuka tankar plats.

Så, har du varit sjuk i en ätstörning och vill börja träna igen, av rätt anledning, tycker jag att du ska det. Men i ett väldigt lugnt tempo och se till att du har koll på vem det faktiskt är som vill träna. Är det du eller ätstörningen? Är du underviktig och kämpar mot en högre vikt, skulle jag avråda från träning. En del håller nog inte med mig, men jag anser att det är bättre att komma upp till en normalvikt innan man börjar med för hård fysisk aktivitet. Och ni, glöm inte att äta efter träningen. Kom ihåg att du har förbränt och om du ligger på en undervikt så ska du helst kompensera upp det som du har förbränt. När jag var inskriven på avd 336 & 339 hade jag såklart ett matschema som jag åt efter. Det schemat gällde när man INTE tränade, om man däremot gjorde det (vilket dem inte rekommenderade då) så skulle man äta en extra macka etc för att kompensera upp det. Det är väldigt klokt så tänk på det. Till sist, VAR RÄDDA OM ER.

Mitt självskadebeteende

Hur började du med ditt självskadebeteende? Hur såg du på det då?

När jag började skada mig så började jag skära mig. Jag hade hört eller läst (minns inte riktigt) att det kunde hjälpa vid ångest och då jag hade mycket ångest i 13-14 års åldern så testade jag. Jag önskar att jag hade förstått då hur allvarligt det kunde bli, så fruktansvärt hemskt och fel allt skulle bli. Om jag visste hur allt skulle sluta hade jag såklart aldrig börjat, för även om rakblad kan minska ens ångest så är det aldrig värt det.

Jag fastnade väldigt fort i mitt självskadebeteende. Direkt efter första gången så började jag skada mig mer och mer. Jag använde rakbladen parallellt med överdoser med starka receptbelagda mediciner som jag stal. Jag blev beroende av tabletterna, manipulerade och ljög för att få tag i dem.

Jag visste att det jag gjorde inte var bra, men jag kunde inte sluta. Jag älskade att förstöra min kropp, för jag hatade livet så mycket. Jag mådde väldigt dåligt och ville inget annat än att få dö. Trots att jag var medveten om vad jag gjorde så förstod jag nog inte vilka konsekvenser det skulle få. Om jag som fjortonåring skulle veta att jag fortfarande skadade mig när jag var tjugoett skulle jag antagligen inte tro på det. Jag trodde att det skulle gå att sluta när som helst. Jag trodde aldrig att man skulle kunna bli så beroende av att skada sig själv.

Jag önskar såklart att jag aldrig hade börjat. Men nu är jag fyra månader skadefri och det känns skönt. Ibland är det så jobbigt att jag bara vill gråta och skrika, men jag klarar mig. Jag står ut och kämpar. Min terapeut säger att vi snart ska ta tag i mina självskadeproblem. Jag försöker bara prata bort det så fort hon nämner det, för jag vet hur jobbigt det kommer bli. Just nu lever jag i en skyddad värld utan vassa saker, men en dag kommer jag få tillbaka mina rakhyvlar etc på mitt rum, och DÅ kommer allt bli så fruktansvärt svårt. Jag vill inte ha ett enda återfall, jag vill så gärna vara starkare. Jag hoppas att jag kommer klara det, men jag vet att det kommer bli jobbigt.

Men jag inser att om jag inte förblir skadefri så kommer livet inte bli som jag vill. Jag har så mycket framtidsplaner och drömmar, men om mitt självskadebeteende får vara kvar i mitt liv så kommer det förstöra allt. Och det är det inte värt. Jag vill leva mitt liv, jag vill ha kontroll. Jag vill inte vara en slav kring tvångstankar och rakblad. Om jag bara är lika bestämd som jag var när jag bestämde mig för att bli frisk från min anorexi, då kommer jag klara detta utmärkt.

Jag är väldigt glad att jag är fyra månader skadefri och att jag bara har ärr och inga sår på mina armar. Detta är alltså INGA sår utan bara ärr.

Min skolgång

För ett par veckor sedan skrev en läsare att hon ville höra hur min skolgång har sett ut. Jag har sedan dess tänkt att jag ska skriva ett inlägg om det men insåg sedan att jag redan gjort det. HÄR kan ni läsa om min tid på högstadiet och HÄR har jag skrivit om gymnasiet.

Två frågor – Självmord

Har du överdoserat i ett självmordsförsök någon gång? Vad hände?
Ja, det har jag, ett par gånger. Första gången blev jag mest rädd då jag blev hemskt sjuk. Men jag valde att inte ringa 112 då jag hoppades på att jag skulle dö. Jag blev bättre med tiden, men jag var i dåligt skick under ganska lång tid, men uppsökte aldrig sjukhus. Sedan gick det några år emellan, men under 2012 försökte jag ta livet av mig tre gånger samma vecka med överdoser. Den tredje gången ringde jag sjukvårdsupplysningen som direkt skickade en ambulans. Jag hamnade på medicinakuten med dropp, EKG och så fick jag dricka kol. Läkaren berättade att jag hade tur, att mitt hjärta hade klarat sig men att det lika gärna hade kunnat förstöras. Jag hade kunnat få hjärtstillestånd. Efter ett tag när jag var stabil fysiskt ville läkaren på medicin skicka mig till psyket, men jag vägrade först. Då fick jag välja på att bli inlagd där frivilligt eller så skulle jag få ett LPT så jag gick med på att flytta min sjukhussäng till bakom låsta dörrar. Dessutom behövde jag också vård för mina svåra självskador så att vara på sjukhus var nog det bästa just då.

Från medicinavdelningen.

Om man försöker ta sitt liv och åker in till akuten, blir man självklart inlagd på psyket då?
Om läkarna kan sitt jobb, så ja. Men tyvärr händer det att man skickas hem igen, vilket man inte borde anser jag. Om allt går rätt till så ska man bli inlagd, men jag vet också att det inte alltid fungerar så då det finns stora brister inom vården och psykiatrin.

Frågor och svar om ätstörningar

Hur gör du de gångerna du är stressad/upprörd/ledsen över något och det är dags att äta? Påverkar det fortfarande din aptit som det kan göra när man är sjuk i en ätstörning? Har du några tips på vad man kan göra för att undvika att såna känslor går ut över maten?
När jag låg inne på sjukhuset för min anorexi hade jag jättesvårt med detta. Så fort jag något var jobbigt så blev det ännu svårare att äta. Idag låter jag inte känslorna påverka vad jag äter, i alla fall inte på ett sätt som är ätstört. Om jag mår väldigt dåligt så tappar jag aptiten och är inte lika noga med att äta, men jag har inga anorektiska tankar kvar. Idag gör det inget om jag hoppar över ett mellanmål för jag är frisk och normalviktig, och då är det normalt att man äter lite olika beroende på vad man gör.

Men när jag till exempel låg på sjukhus eller gick på dagvården, då var detta viktigare. Då fick man ju aldrig hoppa över ett mål på grund av sina känslor. Personalen på dagvården lärde mig att man får försöka bestämma sig för att hålla stenhårt vid matschemat eller sina rutiner och inte låta någonting påverka det, men det är svårt. När jag gick på dagvården gjorde jag motivationskort som jag alltid bar med mig, och på ett av dem korten stod det ungefär såhär. ”Jag ska äta hur jag än mår. Även om jag är ledsen eller arg. Mina känslor ska inte avgöra om jag ska äta eller inte”. Som sagt är detta svårt, men man får försöka. När jag låg på avd 336 var det ganska mycket tjafs med personalen. Jag minns så väl en dag då jag hade ett jättejättejobbigt möte med chefen för avdelningen, jag var så himla ledsen och arg. Strax efter mötet skulle jag äta lunch, och det var fruktansvärt jobbigt, jag bara grät och grät, men jag åt ändå. Jag tror att det är det enda rätta, att bestämma sig för att hur man än mår så måste man äta alla dagens mål. Ibland får man nästan vara som en robot när det gäller maten.

De gånger du handlar mat eller äter ute, känner du att du helt har släppt tankarna om vad mat innehåller etc? Väljer du vad som är gott eller tänker du på kaloriinnehållet? Hur ska man tänka för att inte låta ätstörningen påverka sina val och hur ska man veta när det är den som spökar?
Idag påverkar inte kaloriinnehållet mig alls. När jag äter ute så äter jag precis det jag vill, även om såklart tanken om att det är onyttigt kan dyka upp. Men så länge det är tankar som man inte handlar efter, så är det okej. Och det gör jag inte, tankarna om det får aldrig styra mig längre. När jag äter ute så väljer jag gärna det som är mest onyttigt om det är det som jag tycker är godast.

Jag tror att man får öva sig på att sluta välja det nyttigaste alternativet. Så fick jag göra i alla fall. Det är hemskt jobbigt i början, men det blir bättre ju mer man har tränat. Och man kan ta det försiktigt, små små steg. Från att bara ha ätit sallad till exempel, kan man börja med att ta bröd och dressing till. Nästa gång kan man bestämma sig för att INTE ta sallad, men kanske det som känns enklast bland ”riktig” mat och så kan man sakta men säkert fortsätta på den linjen. Tillslut kan man faktiskt försöka våga ta det alternativet som känns MINST nyttigast. Ju mer man tränar på sånt här, desto lättare är det. Och målet med detta är ju inte att alltid äta det som är minst nyttigast, utan att kunna äta det som man vill. Ibland kanske man faktiskt vill ha en sallad, och det är helt okej, bara man är säker på att man själv vill det och att det inte är ätstörningen som vill.

Att lära sig vad som är vad, alltså, om du vill något eller om ätstörningen vill något, är ganska svårt. Man får försöka vara så ärlig mot sig själv som möjligt. Det kan vara bra att fråga sig själv både en och två gånger vem det faktiskt är som vill äta den där salladen. Jag tror att man i många fall har svaret själv, man måste bara lära sig att lyssna på rätt röst. Det kan också vara bra att tänka på vad man tyckte om INNAN man blev sjuk. Om man vet att man älskade hamburgare med pommes innan det, men känner plötsligt att man inte alls vill ha det, då kanske man ska fundera på VEM det faktiskt är som inte vill ha det.

Har du några tips på hur man blir lite mer motiverad att bli frisk från sin anorexi?
När jag bestämde mig för att bli frisk från anorexin så var det för att jag var så förbannat trött på den sjukdomen. Jag tänkte nu skriva upp lite positiva saker med att bli frisk från anorexi, kanske kan det skapa lite motivation?

Du har mer kraft och ork. Du svimmar inte, du är inte trött dygnet runt, du orkar göra saker. Du orkar skratta och må bra.
Du blir mindre ensam. Du vill träffa dina vänner igen och det blir mindre bråk med dina föräldrar. Du slipper ljuga om allt.
Det är underbart att kunna äta vad man vill, när man vill. Det är så gott att kunna fika och äta världens bästa lördagsgodis.
Du slipper massa sjukhus och vägningar.
Du får en fungerande kropp. Håret och naglarna mår bättre, mensen kommer tillbaka, magen fungerar.
Du får tillbaka ett liv. Du kan börja skolan/jobba igen.

Det finns egentligen många fler bra saker med att bli frisk från anorexi. ALLT är bättre med att vara frisk än sjuk. Det viktigaste är nog trots allt att man får tillbaka sitt liv. För det får man verkligen, och kom ihåg att det är värt det. Det är en jobbig kamp när man lämnar sin ätstörning bakom sig och börjar jobba mot ett friskt liv, men det är verkligen värt det. Jag ångrar inte en enda sekund av mitt kämpande. Nu står jag på andra sidan och är lycklig. Det finns ett liv efter sjukdomen.

Tre frågor om behandlingshemmet

Det dyker upp lite frågor då och då så här kommer det svar på tre stycken!

Hur ser din dag ut på behandlingshemmet?
Som jag har berättat innan så har vi ett dagligt schema vi går efter. Just nu har vi jullov, vilket innebär ganska slappa dagar och lite fler utflykter än annars. Men på måndag blir allt som vanligt igen och då ser dagarna ut ungefär såhär:
Runt sju är det väckning, klockan åtta har vi morgonsamling. Då tittar vi på nyheterna samt går igenom dagen. Halv nio äter vi frukost och sen klockan nio börjar förmiddagens aktivitet. Vad vi gör då varierar lite från dag till dag, men exempel på aktiviteter är utegrupp hos djuren, städning, fysisk aktivitet, köksgrupp och skapande verkstad. Klockan tolv är det lunch och klockan ett startar nästa aktivitet som håller på till klockan fyra, sedan får vi ”fritid”. Utöver det jag har nämnt så har vi en gång i veckan DBT och en gång ART. Sedan har man samtal med sin terapeut två gånger i veckan. Schemat kan se olika ut för olika patienter och utefter våra behov.

På kvällarna varierar det lite vad man gör. Jag hänger oftast framför min dator medan andra patienter tittar mycket på TV. Några gemensamma aktiviteter har vi inte på kvällarna.

På helgerna är det mer fritt. Vi får sovmorgon till tolv och sedan hittar vi på grejer beroende på vad vi vill göra. Ibland åker vi till stan, går på bio eller bowlar, men många helger blir lugna framför massa filmer. 

Tvättar ni era kläder själva?
Ja, det gör vi. Vi har en egen tvättstuga som man bokar. Vid behov så får man såklart hjälp av personalen med att tvätta. 

Hur fungerar ekonomin på behandlingshemmet?
Jag har aktivitetsersättning från Försäkringskassan vilket innebär att jag inte får några pengar från behandlingshemmet, utan jag sköter min ekonomi själv. Dem som inte har aktivitetsersättning får 1500 kronor i månaden av behandlingshemmet, eller soc är det nog egentligen. Det är i alla fall soc som har bestämt summan 1500 kronor. När gör olika aktiviteter, till exempel när vi går på bio, fikar eller bowlar så står behandlingshemmet för alla utgifter. Jag tycker i alla fall att det är jätteskönt att jag har aktivitetsersättning och kan sköta min ekonomi själv och bestämma själv vad jag vill köpa eller inte. Behandlingshemmet har dock lite koll på vad jag shoppar och att min ekonomi går ihop, men i det stora hela så sköter jag den själv.

tre frågor och svar om ätstörningar

Det har dykt upp lite nya frågor och idag tänkte jag svara på tre som handlar om ätstörningar.

När du blev sjuk i anorexi, slutade du bara att äta en dag och bara åt typ grönsaker, trappade du ner maxkalorigränsen för varje dag och tillslut blev det nästan ingen mat kvar eller åt du som vanligt typ fast bara lågkalori mat som varma koppen etc?
När jag blev sjuk började jag dra ner på maten mycket. Portionerna blev mindre och mindre, sedan började jag hoppa över många måltider och tillslut åt jag knappt någonting. När jag åt så åt jag nästan bara lågkalorimat. Utöver detta så var det mycket träning, flera timmar om dagen. Jag ville inte träffa min familj eller kompisar längre, jag ville bara träna och sitta hemma och svälta i min ensamhet. Jag älskade hungerkänslorna, jag älskade yrseln. Idag när jag är frisk HATAR jag att vara hungrig, då äter jag. Det är ännu värre om jag någon gång är yr, som igår. Att vara yr och trött är så tråkigt och jobbigt, och igår när jag var yr för att jag hade hoppat över alla mina mediciner dagen innan, förstod jag inte hur jag orkade att ALLTID känna så innan. Man missar liksom hela livet när man inte kan resa sig upp utan att det svartnar för ögonen och man faller ihop. Man orkar inte skratta, man orkar inte göra någonting. Det livet jag levde när jag var som sjukast i anorexin var det tråkigaste livet man kan leva. Att bli frisk från en ätstörning är det bästa som kan hända tror jag, man får livet tillbaka och man har ingenting att förlora på det. Det är bara underbart! Jag har inget mellanrum mellan låren längre, inga tunna armar, men jag är miljoner gånger lyckligare och det är viktigare än allt annat.

Tänkte du på det här med att kroppen går i svältläge om man äter för lite?
Ja, det gjorde jag. Jag hatade detta fenomen när jag var sjuk. Jag tänkte att jag skulle variera mitt kaloriintag för varje dag för att hindra detta, men jag hade så svårt att äta att jag inte lyckades. Jag såg dock detta som en tröst när jag tvingades äta med min familj någon dag, då tänkte jag att det var helt okej trots allt för då kanske kroppen skulle komma ur svältläget. Men det är såklart bara sjukt att tänka så och dessutom behöver kroppen mer för att man ska komma ifrån svältläget. När man är i svält tar kroppen upp all näring den får, och det krävs att man äter en längre period för att kroppen ska bli trygg med att det faktiskt kommer föda regelbundet. Jag är inte expert på detta, men jag tror inte att det räcker att man äter en normal portion då och då.

Har du haft problem med hetsätning? Hur ska jag sluta?
Ja, det har jag haft problem med. Första perioden som jag blev sjuk i anorexi hade jag dem problemen. Jag hade svårt för att äta, men jag kunde ibland inte sluta när jag väl hade börjat. Detta var någonting jag skämdes väldigt mycket över då. Jag kände mig så fruktansvärt äcklig som kräktes hela dagarna. Jag kräktes så fort jag hade fått i mig någonting, om det så bara var en frukt. Så jag kräktes inte bara när jag hade hetsätit. När jag blev inlagd på avd 336 lyckades jag sluta kräkas och hetsäta för att på avdelningen åt man ju normalprotioner regelbundet. Man åt inget annat än det som serverades på sjukhuset, därför gick det inte att hetsäta längre. Sedan var toaletterna låsta en timme efter varje måltid så att fortsätta kräkas där var det ingen mening med då kroppen redan hade hunnit ta upp näringen när toaletterna låstes upp. När jag blev sjuk i anorexin för andra gången, då började jag aldrig kräkas igen. Även om jag ville då och då så var jag stark nog och kunde stå emot. Att kräkas hela dagarna var fruktansvärt plågsamt och jag ville verkligen inte dit igen. Därför kunde jag stå emot, men jag anser att svälten blev värre andra gången som jag blev sjuk och kanske var det för att jag inte hetsåt och kräktes. Jag ”fokuserade” mer på att svälta och träna.

Sedan kan man ju hetsäta utan att kräkas eller motionera överdrivet. Detta har jag egentligen inte så stora erfarenheter av men jag tänker att det är viktigt att försöka äta regelbundet. Att man äter normala portioner vid fasta tidpunkter samt mellanmål, alltså som ett matschema, för ju mer regelbunden man blir kring maten, desto mer van blir kroppen och jag tror att det då är lättare att inte hetsäta, utan istället blir då kroppen nöjd vid de normala intagen. Sedan får man ju också komma ihåg att det faktiskt är normalt att man någon gång ibland äter mer än vad man ”borde”. Vissa kvällen till exempel kan jag äta både godis, chips och popcorn trots att man enligt ett matschema inte skulle göra det. Det är inte farligt att äta mer ibland, men att hetsäta varje dag är såklart inte så bra. Men det enda svaret jag kan ge när man hetsäter utan att kräkas, är att försöka äta regelbundet och ungefär lika mängd varje dag. När man har varit sjuk i en ätstörning så kan det ta väldigt lång tid innan kroppen stabiliserar sig. Som jag har nämnt tidigare så är jag till exempel fortfarande ALLTID hungrig och ändå är det nu cirka ett halvår sedan jag började bli frisk från anorexin. Man får helt enkelt försöka stå ut och ge det tid, för det tar tid, men i slutändan så kommer kroppen må bra igen.

En fråga om depression

Kan man bli fri från djup ångest och depression på egen hand eller krävs det oftast hjälp?

Det kan man säkert, men jag tror att i de flesta fall så krävs det någon form av hjälp för att bli frisk från sin ångest och depression. Vi får även komma ihåg att en depression faktiskt kan leda till döden om den blir obehandlad. Om man inte får hjälp med sin ångest och sin depression är det lätt att man tillslut får självmordstankar och planer. Därför tycker jag att man alltid ska ta psykisk ohälsa på allvar och söka hjälp även om det kan kännas jobbigt. Förutom att depression kan vara en allvarlig sjukdom så innebär den också mycket lidande, vilket också är en viktig orsak till varför man bör söka hjälp.

Enligt vårdguiden ska man kontakta sin vårdcentral om man har symptom på en depression. Om du som skrev detta är under 18 år så tycker jag att du ska kontakta BUP. Om du är över 18 år rekommenderar jag dig att antingen kontakta din vårdcentral eller en öppen psykiatrisk mottagning. Det finns hjälp att få och det är värt att ta emot den!! Ett liv med ångest och depression är inget roligt liv, men det finns goda förutsättningar för att bli helt frisk, men då tror jag att man måste få hjälp.

Om du som skrev detta har några mer frågor så får du gärna kontakta mig på enflickasomarstark@hotmail.com

Kram, och var rädda om er alla därute. Vi har bara ett liv. ♥

Antidepressiv medicin

Fick en fråga från en tjej om jag äter antidepressiva tabletter, vilken sort i så fall samt hur min syn är på denna typen av medicin är?

Jag har ätit antidepressiva mediciner sedan jag var 14 år. I sju långa år har läkarna testat och testat men aldrig har jag fått någon effekt. Utan överdrift så har jag antagligen provat alla antidepressiva mediciner som finns. När jag träffade en läkare för cirkus sex månader sedan så berättade hon att det inte fanns fler att testa. Så jag är van vid denna typen av medicin, men då jag aldrig har känt minsta effekt så är jag på ett sätt väldigt ovan. Den sista antidepressiva medicinen, den som jag äter nu, är Cymbalta. Jag har äntligen fått läkaren att gå med på att plocka bort nästan alla mina mediciner, och Cymbaltan är den som vi har börjat med. På torsdag kommer den förhoppningsvis att tas bort helt.

Min syn på antidepressiva mediciner är god. Trots att jag aldrig har fått effekt. Men som läkaren på behandlingshemmet sa: ”Mediciner är bra då de allra flesta får goda resultat. Men det finns en få procentsats i Sverige som inte kan få effekt av läkemedel”. Tyvärr tillhör ju jag dem där procentren. Och det har känts så tungt och jobbigt under lång tid, men idag när jag mår bra så inser jag att det gick ändå. Men jag tycker att man absolut ska testa en medicinering om en läkare anser att det är bra. Många blir hjälpta och då är det värt det, även om de allra flesta inte tycker om att äta tabletter. Sedan tror jag inte att det hjälper med ENBART medicin, utan att man behöver samtalsterapi också, men mediciner kan göra det svåra livet lite lite lättare, och det tycker jag är jättebra. Man har i alla fall ingenting att förlora på att testa. Men kom ihåg att det tar ett par veckor innan man får effekt av antidepressiva läkemedel, i början av behandlingen kan man till och med må sämre.

 
Mikaela, du som skrev till mig, undrar du över något mer eller vill prata om detta är du välkommen att mejla mig på enflickasomarstark@hotmail.com 

Svar på frågestunden!

BEHANDLINGSHEMMET

Vad har du för planer när du lämnar behandlingshemmet?
När jag blir utskriven så har jag massor planerat. Först och främst så ska jag nog flytta till en ny stad. Som jag känner just nu så ska jag inte tillbaka till Göteborg, dels för bostadsbristen men också för att jag vill starta något nytt. Kanske stannar jag i Skåne, kanske hamnar jag någon annanstans. Det känns härligt och roligt att inte riktigt veta än. Sedan ska jag resa till ett varmt land en vecka eller två. Är så himla sugen på att åka utomlands.

När jag kommer härifrån så ska jag börja skolan igen och jag längtar så mycket efter det. Jag ska börja läsa till sjuksköterska då jag verkligen vill jobba på sjukhus i framtiden. Sedan vill jag hjälpa människor med psykisk ohälsa på ett eller annat sätt, men hur det ska gå till vet jag inte riktigt. Kanske ska jag försöka börja föreläsa på skolor etc. för att skapa bättre kunskap om psykiska sjukdomar och kämpa för att tabun kring psykisk ohälsa ska minska.

Vad gör ni på behandlingshemmet? Blir du inte uttråkad till slut och gör något dumt pga det?
Vi har ett schema här på behandlingshemmet som vi går efter varje dag. Vi har olika aktiviteter både på förmiddagen och eftermiddagen, dels för att vi inte ska bli allt för uttråkade och sedan för att det är viktigt att ha rutiner. Vad vi gör på dagarna ser lite olika ut, men till exempel är det aktiviteter som utegrupp hos djuren, matlagning, promenad, städning, skapande verkstad mm. Sedan har vi en timme i veckan DBT (dialektisk beteendeterapi) och en timme ART (aggression replacement training). Sedan är schemat lite individuellt också. Man har samtal med sin terapeut två dagar i veckan och sedan har alla lite olika aktiviteter. Just nu är en av mina aktiviteter att åka till stan ensam varje torsdagseftermiddag. Igår fick jag också reda på att jag i början på nästa år ska börja praktisera och det ska bli så himla himla roligt.

Ibland är man fruktansvärt uttråkad men jag känner inte att det är ett problem då vi faktiskt har ganska fullt upp här. Men sen har jag ju rymt ett par gånger, dels för att jag har varit uttråkad eller så har jag varit arg på personalen. Men såna dumheter har jag slutat med nu :)

Känner du att du kan vara dig själv och vara öppen gentemot personalen eller känner du dig osäker på dem?
Jag trivs jättejättebra med personalen här. Jag kommer överens med alla och tycker att alla är bra på olika sätt. Jag litar på dem och kan verkligen vara mig själv tillsammans med dem.

Har du någon favorit i personalen?
Jaa det har jag. Jag har två favoriter. Den enda är min terapeut, hon är jättebra. Sedan en kille som jobbar här som jag tycker väldigt mycket om. Han och jag kom nära varandra väldigt snabbt och han får mig ofta att må bra. Han är snäll, hjälpsam, rolig, stöttande och väldigt bra helt enkelt. Saknar alltid honom och min terapeut på helgerna när dem är lediga.

Läser personalen din blogg?
Nej det gör dem inte. Men min terapeut vet att jag bloggar och hon vet att jag mår väldigt bra av det. Men hon sa att hon inte ville läsa den, haha. Hon ville inte att våran relation skulle bli genom bloggen, ungefär. Men även om hon hade sagt att hon ville läsa så hade hon inte fått 😉

Jag undrar vad behandlingshemmet som du är på heter? Jag vet att du har sagt innan att du inte vill säga det men jag förstår inte varför?
Jag vill som sagt inte svara på detta då jag inte vill att hela cybervärlden ska veta exakt vart jag befinner mig. Jag hoppas ni respekterar det.

Hur många kommer fira jul på behandlingshemmet?
Jag vet inte riktigt, pratar inte så mycket med dem andra patienterna, men jag vet att en ska det i alla fall. De andra åker nog hem som jag har förstått det.

Vilka är det som bor på behandlingshemmet? Bara tjejer? Har de samma slags problem som dig?
Ja det är bara tjejer som bor här. Just nu är vi sex stycken inklusive mig men två håller på att slussas ut. Tyvärr kommer jag inte överens med dem andra och det är tråkigt men jag är här för min egen skull och inte för att träffa vänner. Vad de andra har för problem vet jag inte så mycket om. Jag försöker hålla mig utanför deras problem så mycket som möjligt. Men det är en del missbruksproblematik och sedan är det vanligt med självskadebeteenden. Så mycket mer än det vet jag inte.

Kan du berättare om behandlingshemmet. Hur går det att bo med flera andra? För/nackdelar?
Jag tycker behandlingshemmet är bra. Personalen är som sagt hur bra som helst. Men det är också jobbigt att bo här, framför allt för att jag inte kommer överens med dem andra tjejerna. Och sedan är det alltid jobbigt att bo med sjuka människor. Det har varit en hel del bråk här som ni kanske har förstått, och av någon anledning har jag varit inblandad mycket trots att jag egentligen inte alls är en bråkig tjej. Men behandlingshemmet är också det bästa som har hänt mig då jag nu mår bättre än vad jag gjort under alla mina år som sjuk.

Hur känns det att bo på behandlingshem och ständigt ha personal som bevakar?
Ibland åt helvete, man känner sig så instängd trots att det inte är låsta dörrar. Men det är också en trygghet att ha personal dygnet runt. Eftersom jag nu äntligen får röra mig lite mer fritt så känns det bättre och bättre. Men det var tufft att i tre månader inte få lämna behandlingshemmet utan personalen. Men nu är den tiden förbi och jag blickar framåt. Nu ser jag det inte som att personalen bevakar mig utan mer som att dem finns där som ett stöd när man behöver dem.

RELATIONER

Har du några syskon? Hur ser din relation ut till din familj? Hur har de påverkats av dina sjukdomar?
Jag har två äldre syskon. Min syster Jenny och min bror Jimmy. Jag har en jättebra relation till min familj, men det har inte alltid varit så. Det har varit en hel del bråk mellan mig och mina föräldrar i min tonår när jag även då var sjuk. Sedan flyttade jag hemifrån och då blev relationen till mina föräldrar bättre. Idag har jag en jättebra relation både med mamma och pappa och mina syskon. Såklart har mina sjukdomar påverkat hela familjen. Förutom alla bråk så har min familj mått dåligt på grund utav min svåra problematik. Jag vet ju inte hur dem har upplevt det men såklart så har det varit fruktansvärt för dem att ha ett barn och en syster som mår så dåligt, skadar sig själv så mycket och som år in och år ut åkt in på sjukhus fram och tillbaka. Det finns nog ingenting som gör min familj lika glada som att jag äntligen mår lite bättre.

Hur länge var du och Petter tillsammans?
Vi träffades när jag var 15 men det tog ganska lång tid innan vi blev ihop. Under tiden träffades vi mycket fram och tillbaka och jag var väldigt kär i Petter men han ville inte ha ett förhållande med mig då. Men sedan blev allt så himla bra och i april 2009 blev vi tillsammans, så i tre år var vi ett par, och i 1,5 år bodde vi ihop. 

På vilket sätt kan du påverka dina möjligheter till att få fira jul hos familjen i år?
Allt har handlat om hur jag har mått. Men nu har jag bokat biljetter hem och jag kommer fira jul med min familj. Jag längtar så himla mycket efter dem och ser verkligen fram emot att få åka hem. Eftersom jag nu mår bättre och känner mig stabil så tror jag att det kommer gå jättebra. Så den 22 december åker jag hem och kommer sedan tillbaka till behandlingshemmet på annandagen.

SJUKDOMAR OCH SJUKHUS

Fanns det nån anledning till att du mådde dåligt? Hände det nåt eller mådde du dåligt bara?
HÄR har jag har berättat om de psykiska övergrepp som jag utsattes för, och det var då jag började må dåligt. Sedan vet jag inte om det bara berodde på det, man kan ju bli psykiskt sjuk utan någon anledning, men jag tror i alla fall att detta var den utlösande faktorn.

Har du behövt sy någon gång när du skurit dig?
Ja det har jag.

Har sjukhuspersonalen alltid bemött dig bra?
Verkligen inte. Jag har träffat många många idioter på sjukhus, men även en del bra.

Hur känner du för det här med ärr (som dina ärr efter att du har skadat dig)? Känner du att de är en del av dig eller skulle du vilja göra något åt dem (göra de mindre synliga med operation el. liknande)?
Jag skäms inte alls över mina ärr. Jag tycker inte det är vidare kul att ha dem såklart, men det är en del av mig och min historia. Jag kommer inte bleka dem eller operera mig på grund utav dem. Jag står för vad jag har gjort även om det inte är vackert. Ibland kan jag få panik på tanken att jag alltid kommer ha så många ärr, men de bleknar med åren och jag tänker som sagt inte göra något för att bli av med dem. Det jobbigaste i framtiden som jag kan tänka med mina ärr, det är om jag får barn och dem börjar fråga. Men det problemet får jag ta då.

Varför skar du dig och hur många år höll du på?
Jag började skada mig för att minska min ångest. Detta har alltid varit ett syfte med att skada mig själv, men många gånger har jag skadat mig trots att jag inte haft ångest. Jag vet knappt själv varför, och mina tankar kring det kan jag faktiskt skämmas för. Men det har blivit som ett beroende och jag har tyckt och tycker ibland fortfarande att det är vackert. Men mitt huvudsyfte med att skada mig har varit för att kontrollera känslor som jag inte har vetat hur jag ska handskas med, någonting som är vanligt med borderlineproblematik. Jag började skada mig när jag var 13-14 och har hållit på fram tills innan jag kom till behandlingshemmet, alltså höll jag på i cirka sju-åtta år. Just nu har jag inte tillgång till rakblad eller andra vassa saker och jag hoppas att jag aldrig mer kommer skära mig.

Äter du medicin?
Ja det gör jag, men ÄNTLIGEN har läkaren gått med på att plocka bort mina mediciner då jag ändå inte får någon effekt utav dem. Jag har testat nästan alla antidepressiva mediciner som finns, men ingen har fungerat. Dem mediciner jag äter nu är cymbalta, seriquel, zyprexa, theralen och hermolepsin (mot epilepsin). Men som sagt så håller jag nu på att plocka bort mina mediciner som om en vecka är jag förhoppningsvis av med cymbaltan helt. Sedan ska vi plocka bort både zyprexa och seriquel så tanken är att jag bara ska ha theralen och hermolepsin kvar.

BLOGGEN

Du har nämnt att du mejlar med en del läsare. Mejlar ni fram och tillbaks (som brevväxling fast på mejlen), eller är det mer engångsmejl?
Det varierar lite grann. En del läsare mejlar jag med flera gånger, en del bara en gång. Jag svarar på alla mejl och sedan varierar det om läsaren skickar tillbaka igen. Ibland är det bara korta frågor som någon vill ha svar på, medan andra vill ha mer stöd.

Hur tänkte du när du startade din blogg? Varför gjorde du det? Tänkte du att du skulle bli så ”stor” (eller i alla fall ha läsare som du har nu), eller var det bara något som blev allt eftersom? Vad är roligast med att blogga?
Jag startade den här bloggen för att jag kände att jag hade något viktigt att prata om. Sedan tycker jag om att skriva och kände väl också att det kunde vara ett bra sätt att få ut sina känslor. Men när jag startade bloggen hade jag ingen aning om att den skulle bli ”stor”. Det har bara blivit så allt eftersom och det är så himla himla roligt. Det roligaste med att blogga är NI. Mina läsare är världens bästa läsare och alla fina kommentarer och mejl gör mig så himla glad. Att det också är många därute som tackar mig för att jag hjälper till betyder också väldigt mycket för mig då jag drömmer om att kunna hjälpa människor med psykisk ohälsa. Detta är en bra början tycker jag. Att jag kan inspirera människor och vara en förebild för många är en fantastisk känsla.

SJÄLVFÖRTROENDE

Har du några tips på hur man bygger upp sin självskänsla/känner sig mer bekväm med sig själv?
Detta är jag så himla dålig på trots att jag själv har ganska bra självkänsla, nu. Jag tror att det är viktigt att man peppar sig själv och försöker träna på att våga stå för sina åsikter. För varje gång man vågar det så blir man starkare i sig själv. Någonting som jag tror är bra, även om jag själv aldrig har gjort det, det är att prata med sig själv framför spegeln. Jag vet att det låter töntigt, det har jag också tyckt, men jag VET flera människor som faktiskt har blivit hjälpta av det här. Man behöver uppmuntra sig själv för att vända de negativa tankarna som man kan ha. Sedan har jag två boktips som är väldigt bra. Jag har läst båda böckerna och tycker verkligen om dem. Den ena är Egoboost av Isabella Löwengrip och den andra är Du Äger av Mia Törnblom.

Har du några tips för hur man kan lära sig att tycka om sin kropp?
Jag önskar verkligen att jag hade tusen jättebra tips på detta då det är så himla viktigt, men jag har inte det. Jag vet knappt själv hur jag har lärt mig att tycka om min kropp. Men som jag pratat lite om tidigare så handlar det nog mycket om att jag har hittat min stil, något som känns jag och som jag trivs med. För faktiskt handlar det ju om det, att trivas. Jag trivs i mina kläder och jag trivs med mitt hår, och ju mer man trivs desto lättare tror jag också att det är att trivas med sin kropp. Och mycket att jag INTE längtar tillbaka till en undervikt handlar ju om att livet med anorexi är det värsta jag har upplevt. Jag längtar inte tillbaka till all ångest, all tvång, all träning, all svält. Jag saknar det inte ett dugg, och då jag nu förknippar undervikt med helvetet så har jag bestämt mig för att jag är fin som jag är. För man är precis det, fin som man är. Och sedan spelar det ingen roll hur lite man väger när man är sjuk i en ätstörning, man blir ju aldrig nöjd ändå.

MODE

Har du någon idol eller någon stilikon som du får inspiration av?
Nej, faktiskt inte. Jag känner att jag har hittat min stil på egen hand och jag älskar den.

FRAMTID, NUTID OCH DÅTID

Vad är absolut bäst med ditt liv idag?
Att jag mår bra, oftast. Det är så underbart och fantastiskt att jag knappt vågar tro att det är sant. 

Vad har blivit bättre nu mot för ett år sedan?
Väldigt väldigt mycket. För ett år sedan var jag inlagd på avd 336 och var sjuk i anorexi. Idag är jag helt frisk ifrån den sjukdomen. För ett år sedan hade jag precis börjat skära mig igen. Idag har jag inte skadat mig på tre månader. För ett år sedan satt jag apatisk på mitt rum på avdelningen och sa orden ”jag vill dö” om och om igen. Idag vill jag inget hellre än att leva. För ett år sedan hade jag ingen framtidstro överhuvudtaget. Idag drömmer jag om massa saker jag vill göra i mitt liv. För ett år sedan trodde jag att det var kört. Idag vet jag att allt kommer bli bra tillslut. 

Om du kunde ändra på något i ditt liv (någon händelse, något du gjort etc), skulle du göra det och vad skulle det vara?
Egentligen tycker jag inte om att tänka på vad man hade kunnat göra annorlunda, men visst finns det mycket saker som jag önskar att jag inte hade gjort. Men om jag hade kunnat spola tillbaka tiden så hade jag framför allt berättat för mina föräldrar och för BUP om de psykiska övergrepp jag utsattes för. Då hade jag kunnat få hjälp från början och kanske hade allt blivit annorlunda då. Men som sagt, jag försöker att inte tänka så, utan jag ser framåt istället. Man gör val i livet som inte alltid är dem bästa, men man får gå vidare och acceptera situationen som den är och istället göra vad man kan för att framtiden ska bli bra. 

Hur mår du idag?
Jag mår bra. Känner mig lycklig för att jag har fått tillbaka mitt liv. Jag bara hoppas att detta ska hålla i sig, men jag tror det. Jag har förändrats mycket på kort tid och även om jag har en hel del kvar att jobba med så är jag säker på en sak: Allt kommer bli bra tillslut. 

En fråga om anorexi

Jag fick en kommentar för ett tag sedan från en tjej på 18 år som har varit sjuk i anorexi i fyra. Hon känner nu när hon har fyllt 18 att det helt är hennes ansvar att överleva, någonting som känns väldigt jobbigt. Hon undrar nu hur jag hanterade detta och om jag har några tips.

Först och främst så känner jag att det inte alls ska vara så att du måste överleva på egen hand bara för att du har blivit myndig. Man kan vara sjuk i anorexi eller en annan ätstörning i vilken ålder man än är i, och därför ska hjälpen finnas hur gammal man än är. Jag har lite svårt att svara på denna fråga då jag aldrig har haft den känslan. Jag var 19 år när jag blev sjuk i anorexi och trots att jag har varit myndig hela tiden så har hjälpen funnits där. Man ska som sagt alltid få hjälp i vilken ålder man än är i, även om jag vet att det inte alltid fungerar så. Om det är så att du har blivit hjälpt på BUP och nu inte får gå kvar där, så är det deras ansvar att remittera dig till en annan klinik för fortsatt hjälp. Såklart så har man alltid ett eget ansvar för sig själv, men när man är sjuk så klarar man inte alltid det, och då måste någon annan hjälpa till, även när man är myndig. Snälla du som skrev detta till mig, kan du skicka ett mejl till mig på enflickasomarstark@hotmail.com så att jag kan få en bättre inblick i vilken situation du är i och efter det försöka hjälpa dig vidare.

Boende och boendestöd

Fick en fråga för ett tag sen som handlade om hur jag fick tag i min lägenhet och hur jag gjorde för att få boendestöd så jag tänkte berätta lite om det!

När jag låg inne på avd 336 så var det min behandlare där som började prata om att hon tyckte att boendestöd skulle vara något för mig. Då visste jag knappt vad det var och tyckte mest att det kändes rätt jobbigt. Det kändes jobbigt att främmande människor skulle komma hem till mig, och sedan kändes det som att jag var sjukare då. Men när det väl kom igång så tyckte jag att det var hur bra som helst. Mina boendestödjare är världens bästa och nu när jag har flyttat till behandlingshemmet så träffas vi ju inte längre, men då och då kommer det ett fint sms från dem. De hejar på mig så himla mycket.

Men hur det går till att söka boendestöd vet jag knappt då min behandlare tog hand om det. Men du som har frågat, om du har någon vårdkontakt så skulle jag rekommendera att du tar upp det med dem. Men det är i alla fall socialtjänsten som jobbar med detta, så kanske kan man gå direkt till dem också? Vad boendestöd är kan ni läsa om här.

Sedan tänkte jag också berätta om hur det gick till när jag fick min lägenhet. Personen som frågade undrade om jag fick någon hjälp med att hitta den eller om jag lyckades med det själv. När jag och Petter separerade så hamnade jag där med min väska utan någonstans att bo. Det var så himla fruktansvärt jobbigt, men då fanns min syster och Mattias där och öppnade sitt hem för mig, så jag bodde där ett tag. Men jag hade ändå en väldig tur då jag fick tag i min lägenhet otroligt snabbt. Att få lägenhet i Göteborg är väldigt svårt, så jag hade verkligen tur. När jag separerade så stod jag inte med i en enda bostadskö, men det första jag gjorde då var att anmäla mig till varje bostadskö som fanns, men i Göteborg så är det många många års väntan innan man får något. Så jag insåg att en andrahandslägenhet var mitt enda alternativ. Jag började leta på Blocket och många andra sidor där andrahandslägenheter finns ute på annons. Men jag hittade ingenting som verkade bra. Då fick jag tipset av min syster att lägga ut en egen annons på Blocket där jag skrev att jag sökte lägenhet, så jag gjorde det och då fick jag direkt napp. Det var många som hörde av sig och hade lägenheter och rum som stod tomma. Jag kom i kontakt med en kille som hade en etta som han ville hyra ut i sju månader. Jag ringde honom direkt och fick komma och kolla väldigt snabbt. Jag tyckte jättemycket om lägenheten redan från början så jag bestämde mig direkt för att ta den. Sedan gick allt väldigt snabbt, och bara någon vecka senare hade jag skrivit kontrakt och kunde flytta in. Tyvärr har mina sju månader redan gått och vid årsskiftet blir jag av med lägenheten. Men det är väl lika bra då jag ändå är inlagd på behandlingshemmet nu. Men det gör lite ont i hjärtat, för den lägenheten ser jag som mitt hem och snart har jag inget hem kvar. Men det finns fler lägenheter, och när jag blir utskriven härifrån kommer jag få ett nytt.hem. Men mitt tips är att skriva upp sig i alla bostadsköer som finns (speciellt dem som är gratis), och om ni bor i en stad där det är svårt att få tag i lägenhet så rekommenderar jag att leta efter andrahandskontrakt. Och lägg gärna ut en egen annons på Blocket! För mig gav det ju bra resultat.

Lycka till alla därute som letar lägenhet. Det är ett väldigt jobbigt projekt som tar mycket energi, men på ett eller annat sätt brukar det lösa sig ändå. När jag stod där med min väska den 13 april och inte visste åt vilket håll jag skulle åka, då trodde jag aldrig att det skulle lösa sig så fort. Men kriga på, och det gäller i allt. Förr eller senare så löser sig allt vare sig man tror det eller inte.

tre frågor och lika många svar

Det har dykt upp tre frågor från personer som inte lämnat mejl- eller bloggadress så det får bli svar såhär! Jag får in en hel del tips på vad ni vill läsa om i min blogg, och det är jättekul, så om ni vet med er att ni gett ett förslag på vad ni vill att jag ska berätta om så kommer det ett inlägg om det inom kort.

Först undrar en person om min sjukgymnast på avd 336 & 339 hette Jennie eller Karin?
Jag hade Jennie i individuell sjukgymnastik och i grupp hade vi både Jennie och Karin. Jennie åkte dock på semester när jag gick på dagvården så då hade jag Karin en del individuellt också.

Sedan undrar en annan vem Marcus är?
Jag har berättat om det här. Men kort och gott är han min stöttepelare. Han var lärare på min gymnasieskola och det var då jag träffade honom. Han fick reda på hur jag mådde och stöttade mig väldigt mycket, och gör än idag. Det finns ingen jag litar på lika mycket, och så länge han finns kvar så klarar jag allt, så vet jag att det är. Förutom att man alltid kan ringa till honom så har har kommit och hälsat på mig flera gånger när jag legat på sjukhus. Han är bäst helt enkelt!

Sista frågan är om jag fick betala någonting när jag fick hjälp på vuxenpsykiatrin (öppenvård)?
Nej, eller, det kostar som vilket besök inom vården som helst. I Västra Götaland är det 100 kronor per gång och 300 kronor för ett läkarbesök. (Vet inte om det är exakt samma priser i alla län, men runt där omkring). När man kommit upp i ett visst belopp (Tror det är runt 1000 kronor) så får man frikort i ett år.

Frågor och svar om anorexin

Fick några frågor kring anorexin som jag tänkte ge svar på.

1. Tänker du inte alls på vad mat innehåller och hur många kalorier det är i sakerna du äter?
Svar: Jag tänker nästan aldrig på vad mat innehåller, längre. På behandlingshemmet är de emot lightprodukter så här är det allt med normal fetthalt. Ibland tänker jag på det, men är så frisk att jag inte bryr mig. Eftersom jag, precis som många andra med anorexi, vet hur många kalorier det är i ALLT, så finns ju det med i vardagen då och då. Men jag blir inte rädd för att jag vet hur många kalorier jag fick i mig av den där godispåsen. Jag räknar verkligen inte kalorier längre, det är bara jobbigt och jävligt tråkigt. Men jag VET att jag ibland får i mig mer än 2000 kcal, och ibland mindre, av olika anledningar. (inga ätstörda sådana). Men jag bryr mig inte alls hur mycket jag får i mig. Jag äter som jag gjorde innan jag blev sjuk. Antagligen mer dessutom. Innan jag blev sjuk åt jag nästan aldrig mellanmål, det gör jag nu. Inte för att jag måste utan för att jag är hungrig. Men nästan ingenting skrämmer mig längre. Ibland kan jag vara lite smått rädd för att jag ska bli överviktig för att jag äter godis varje dag, men jag tror att jag kommer hitta en bra balans på allt faktiskt. Men jag måste ge det lite tid.

2. Tycker du att det är jobbigt att äta alla måltider?
Svar: Nej, verkligen inte. Jag är hungrig nästan hela tiden, men jag vet att det kommer jämna ut sig när kroppen har vant sig fullt vid att få näring. En vanlig dag äter jag frukost, mellanmål, lunch, fika, middag, kvällsmat och godis. (haha ja, jag äter godis typ varje dag). Vissa dagar är jag mer hungrig och andra mindre så jag anpassar mina portionsstorlekar efter det, precis som en frisk person gör. Är man hungrig tar man mat flera gånger, är man inte så hungrig tar man bara en. Jag äter ju helt på ”fri hand” nu, följer inget matschema alls. Och nej, jag äter inte tre kokta potatisar som man ska enligt ett matschema, men det är för att jag inte gillar kokt potatis. Då tar jag hellre extra kött etc, knäckebröd eller frukt till. Och sen massa godis på det, såklart. 😉 Och det är så förbannat skönt att inte äta efter schemat. Nu när jag lämnat det bakom mig är jag frisk på riktigt. Jag är väl medveten om att det är ett måste att ha matschema vid behandling för ätstörningar, men jag har alltid känt att det är sjukt att äta efter ett papper. Jag har enda sedan jag blev sjuk längtat efter att äta som jag gjorde innan jag blev sjuk, att inte ens tänka, bara äta som man vill, och det gör jag nu. Och vet ni? Jag trodde ALDRIG att jag skulle kunna göra det igen. Förra året när jag satt på avd 336 och grät så trodde jag mig veta att jag aldrig skulle kunna bli så frisk, men det går. Jag lovar er.

3. Hur gjorde du för att inte bara gå emot sjukdomen utan också trivas?
Svar: Jag önskar av hela mitt hjärta att det fanns ett enkelt svar på detta, att jag hade världens bästa tips att ge er, men jag har tyvärr inte det. Jag tänker så det knakar på vad det är som gjort mig nöjd, och jag ska ge er mina tankar, men det finns som sagt inget självklart svar.

Den största anledningen är nog att jag just nu förknippar undervikt med ett helvete. Svält, ångest, tvångstankar, hot om LPT, dagar som bara handlar om att räkna kalorier, ljuga, träna. Och dit vill jag inte alls, verkligen inte, därför vill jag heller inte gå ner i vikt och lämna normalvikten jag har nu. Jag vill ha en frisk vikt, en kropp som fungerar, jag vill kunna äta allt utan ångest, jag vill kunna njuta av mat, äta godis, fika. Jag vill inte slösa bort mitt liv på fler timmar av träning (då jag hatar att träna). Jag vill vara vacker, och det är jag inte när jag är underviktig. När jag gick ner så mycket i somras var det aldrig någon som längre sa att jag var fin. Jag fick nästan damp när jag la ut en bild på mig själv på instagram och ALLA bara påpekade min vikt. Jag fattar verkligen att alla, och ni, bara brydde er, men hur kul är det att alla bara ”tjatar” om min vikt och mina spagettiben? Nu får jag SÅ många kommentarer att jag är vacker, har fin klädstil etc, och det gör mig så glad. Jag är nöjd med mitt utseende, jag har hittat min stil, nåt som är jag, och jag är inte en anorektiker. Jag är Jessica som älskar rosetter, peter-pan kragar och prickar 😉 Så att jag har hittat min stil har nog också en stor påverkan på att jag är nöjd som jag är.

Sedan vill jag inte tillbaka för att jag vet att jag har blivit en stor förebild för många av er. Det finns ingenting som jag blir lika glad för som era fina ord, kan inte ens förstå att många därute ser upp till MIG!!! Jag har nu bevisat för er att man kan bli frisk från anorexia, och jag ska också bevisa att jag aldrig ska insjukna i den sjukdomen igen.

Puss, ni är bäst! Och bara så ni vet så dricker jag nu VANLIG läsk och det går hur bra som helst! 

Svar på tal

Fick en kommentar på mitt inlägg om varför jag blev sjuk som jag kände att jag måste svara på.

Först och främst, varför jämföra vad man gått igenom och vem som har haft det jobbigast? Sedan, självklart är jag inte sjuk ENBART för de psykiska övergrepp jag utsattes för, men det var den utlösande faktorn. Alla som lider av psykiska sjukdomar har inte värsta anledningen, man kan insjukna ändå. Precis som man kan bli sjuk i cancer.

Jag tror inte alls att du är starkare än mig på grund utav att jag blev sjuk och inte du. Var tacksam istället för att du slipper ligga på sjukhus eller behandlingshem. Du har nog klarat dig väldigt bra med din bakgrund, och det glädjer mig, på riktigt, för jag tvivlar inte en sekund på att du inte har haft det jobbigt. Men säg inte att jag är svag som blev sjuk. 

Vad man kan göra när ens kompis mår dåligt

Fick en kommentar nu i veckan från en tjej vars kompis som mår dåligt. Tjejen frågade mig om jag hade några tips på vad man kan göra som kompis i en sån här situation. Då detta är ett så himla viktigt ämne tänkte jag att ni skulle få höra mina åsikter och tankar kring detta.

När jag i högstadiet blev sjuk var jag väldigt ensam i mitt mående . Jag hade flera vänner men jag pratade inte så mycket om hur jag mådde. Mina närmsta visste att jag mådde dåligt och skar mig, men inte mer än så. Jag hade en blogg även på den tiden, fast i den var jag mer anonym och skrev inte så öppet om psykisk ohälsa som jag gör idag. Jag var dock inte ”tillräckligt” anonym för en dag hade min klassföreståendare fått reda på bloggen. Det var någon på skolan (jag vet fortfarande inte vem) som hade berättat för min mentor att jag fanns, en väldigt sjuk tjej. Jag var i fruktansvärt dåligt skick då. Förutom att jag skar mig cirka tio gånger om dagen, så stal jag receptbelagd, stark medicin som jag varje dag tog överdoser av och blev riktigt dålig, både fysiskt och psykiskt. Jag blev så drogad att jag inte klarade av att gå i skolan längre.

När min klassförestådare fick reda på mitt mående höll jag på att gå under, det kändes så då. Jag ville inte att någon skulle veta om mitt mörker, jag ville vara ensam. Hela jag höll på att gå i bitar, men nu flera år senare så inser jag att det var början på min räddning. Jag är så tacksam till den personen som slog larm, som inte ville se mig dö. Jag är glad för att min klassförestådare tog tag i mina föräldrar, ville tvinga in mig på barnpsyk, tog dit läkare. Högstadietiden var den värsta jag upplevt, men om ingen hade insett allvaret hade jag kanske inte levt idag då alla mina överdoser långsamt bröt ner min kropp.

Det jag vill säga med det här, det är att först och främst: Prata med någon vuxen som du litar på. Jag vet att man känner sig hemsk, som att man sviker sin kompis, men mår man dåligt MÅSTE man få hjälp av en vuxen, det anser jag i alla fall. Man kan inte själv avgöra om man behöver professionell hjälp eller inte, utan det måste en vuxen/kurator/skolsköterska etc ta ställning till. Psykisk ohälsa ska man ALLTID ta på största allvar. Ju fortare man får hjälp med detta, desto bättre är det.

I kommentaren stod det att kompisen som mådde dåligt inte ville prata om det, utan ofta låtsades att allt var bra. Detta är en svår situation när man inte riktigt når fram till den som inte mår bra, men jag tror att det är viktigt att man som kompis fortsätter att fråga hur personen mår, att man om och om igen talar om att man finns där, att man gärna lyssnar och stöttar. För även om den som mår dåligt säger att han/hon inte vill prata om det, behöver man känna att det faktiskt finns någon som bryr sig. Så, fortsätt stötta din kompis så mycket det går, och se till att någon vuxen får reda på att personen i fråga inte mår bra. Du sviker inte din vän genom att berätta, du kanske till och med räddar livet på han eller hon.

hej sommar jag älskar dig!


jessi91 @ instagram

Efter en lunch på stan med boendestöd stack jag till havet, för tredje dagen i rad. Idag var vädret på topp så det blev flera timmar av sol och bad. Dagens mellanmål blev en magnum, hela sommaren har jag längtat efter en riktig glass och ingen jävla Solero shot på 25 kalorier. En himla fin eftermiddag har jag haft i alla fall men jag glömde solkrämen hemma så sent ikväll ser jag väl ut som en kräfta 😉

avslutar inlägget med två frågor som dök upp under dagen!

Emma undrar om linnet i dagens outfit kommer från H&M, och ja, det stämmer.

Eva undrar vad boendestöd är för något, så jag tänkte berätta det lite kortfattat. ”Personer med psykisk funktionsnedsättning kan erhålla boendestöd i form av omvårdnad och aktiva insatser i boendet, enligt socialtjänstlagen. Syftet med biståndet är att hjälpa den som har en psykisk funktionsnedsättning att klara av att bo i en egen lägenhet eller i ett eget hus. Stöd i vardagen både i hemmet och utåt i samhället kan ingå.” (hehehe är så lat att jag kopierar fakta från Wikipedia)

elva frågor gånger två

Ni vet den där 11-frågor som sprids kring bloggarna har jag nu blivit utmanad i två gånger från Celine, så nu är det nog dags för lite svar. men tråkmåns som jag är orkar jag inte utmana vidare. hehehe. Nu kör vi!

Om du fick ändra bara en enda sak i ditt liv (som varit) vad skulle det vara och varför?
Svar: Jag skulle valt att berätta för barnpsyk och mina föräldrar om det psykiska övergrepp som jag utsattes för när jag var 13 år. Om jag hade gjort det kanske jag hade kunnat få hjälp då och varit frisk idag… 

Om du plötsligt ärvde 1 miljon, men kravet var att du skänkte bort 800.000:- till 3 olika ställen, vilka ställen väljer du?
Svar: Jag hade skänkt till Drottning Silvias barn- och ungdomssjukhus, föreningen Psykisk hälsa samt BRIS. 

Om du i ditt nästa liv skulle bli en möbel, viken vill du då bli? Motivera!
Svar: En säng. Den älskar ju alla!

Nämn 3 tv-serier jag bara måste se.
Svar: Sex and the city, desperate housewives & Scrubs.

Nämn 4 bloggar som står högt upp på din favoritlista.
Svar: niotillfem, Karolines Vintage, Retrolover och Bonjour Vintage.

Vilken färg föredrar du på dina kläder?
Svar: Mååånga! Svårt att säga. Men vilket mönster jag föredrar behöver jag nog inte svara på 😉 

Vilken bilmodell och färg vill du helst ha. Kravet är att alla i din familj (ej dina egna bröder, systrar föräldrar utan din partner och barn) får plats i bilen.
Svar: Helt ärligt, bilar är inte min grej. Men någon tuff sportbil hade ju varit najs. Jag vill i alla fall ha en silverfärgad, svart eller vit bil.

Om du vill åka på billig semester i Sverige med din familj, vart åker du då och varför?
Svar: SKÅNE! Jag älskar Skåne. Har varit där mycket under min uppväxt och det är nog mina bästa semestrar. Ett favoritställe är Åhus eller Ystad.

Mjölk eller Cola?
Svar: Cola, lätt! Mjölk är det äckligaste jag vet i hela världen. 

Vad för tävlingar vill du helst se i min blogg? Vad vil du kunna vinna?
Svar: Jag är inte så mycket för att tävla, men en enkel med 3 miljoner i vinst hade inte vart fel 😉

Loppisar eller Ikea?
Svar: Jag älskar loppisar men är väldigt dålig på att handla där. Men jag gillar mest att köpa kläder second hand, möbler blir det nog mer på IKEA.

Vad har du haft för djur, har du några nu, vad?
Svar: Nepp, har aldrig haft djur då mina föräldrar är pälsallergiska. Men jag tog hand om en häst för ett par år sedan och det var det bästa jag visste. Nu drömmer jag om en liten kissekatt!

Varför började just du att blogga?
Svar: Jag insåg att jag hade ett viktigt ämne att prata om, och sen gjorde jag det nog mycket för att skriva av mig. Jag får så himla mycket fin respons från er läsare och att kunna hjälpa andra med liknande problem är så himla underbart.

Har du syskon?
Svar: Ja, två stycken som är världens bästa. En bror och en syster och båda är äldre än mig. 

Vad gör du om dagarna, jobbar?
Svar: Jag är sjukskriven och kommer vara under lång tid framöver. Vissa dagar är jag på ett aktivitetshus för psykiskt sjuka, sen träffar jag mina boendestödjare mycket. Jag försöker träffa vänner så mycket jag orkar och sen vilar jag mig en hel del också.

Har du åkt ambulans någon gång?
Svar: Ja, en gång. När jag fick mitt andra epilepsianfall åkte jag in akut med ambulans. 


trött tjej på sjukan en gång i tiden.

Har du legat inlagd på sjukhus, varför? Har du exempelvis opererats? Berätta.
Svar: Alldeles för många gånger. Jag har tyvärr tappat räkningen men mest har det varit för mina psykiska sjukdomar. Sen har jag blivit inlagd i samband med epilepsin och när jag var liten opererades jag för ett bråck.

Har du gått på dagis, lekis eller hos dagmamma?
Svar: Inget av det faktiskt. Mina föräldrar jobbade i skift när jag var liten så mamma eller pappa var alltid hemma med mig och mina syskon innan jag började förskolan.

Hur hanterar du värmen som är sommartid?
Svar: Jag njuter! Jag gillar värmen, att sitta på uteserveringar, bada, sola och hänga i parker. Jag gick dock inte att sova när det är varmt.

Bor du så som du vill bo, om inte, hur vill du bo?
Svar: Så som jag bor nu, vill jag bo just nu. Trivs super i min lägenhet. I framtiden vill jag dock ha ett hus vid havet. 

Vad har du för planer för det kommande året?
Svar: Inga roliga planer alls. Som det ser ut nu blir det sjukhus & behandlingshem. 

Vem har bestämt/påverkat vad du har för porslin hemma i ditt skåp?
Svar: Jag!! 😀 

Frågor & svar

Jag har fått lite frågor det senaste som jag tänkte att ni skulle få svar på.

Har du skurit dig länge?
Svar: Ja, i nästan åtta år. Sen har det varit lite från och till… under förra våren och sommaren hade jag ett långt uppehåll men sen när jag blev inlagd i oktober föll jag tillbaka. Idag skär jag mig dock väldigt mycket mer sällan än vad det har varit. När jag gick på högstadiet skadade jag mig upp till tio gånger OM DAGEN.

Har du någonsin sytt?
Svar: Nej, det har jag inte! Två gånger har det behövts men jag har vägrat att åka till sjukhuset. En av gångerna var jag dock där dagen efter men då man måste sy inom 4 timmar så fick dem nöja sig med att tejpa ihop såret.

Hur gammal är du?
Svar: Jag är 20 och fyller 21 om en månad ungefär.

Vilken är din favoritaffär?
Svar: Svår fråga… Det varierar ganska mycket, men jag handlar mest på H&M, Monki, Cubus och typ Lindex. Sen köper jag en hel del second hand och på Tradera. Dyra kläder köper jag i alla fall inte!

Skäms du inte när du går ute med t-shirt eller linne och folk ser dina armar, eller när din familj eller vänner ser dina armar? brukar folk kommentera det eller brukar dom kolla mycket?
Svar: Nej, jag skäms oftast inte. Jag tycker inte att jag har någonting att skämmas för då psykisk ohälsa inte är mer ”pinsamt” än fysisk. Det ska inte vara mer pinsamt att gå med bandage kring handleden för att man skurit sig än vad det ska vara att gå med bandage kring foten om man stukat den. Det är dock jobbigt när mina vänner eller familj ser mina nya ärr/sår för jag vet att det gör så himla ont i dem.

Det finns en hel del med människor därute som tittar på mina armar/ben/fotleder när jag går tunnklädd. Många av mina ärr har dock bleknat och även om jag har många djupa på benen så syns de knappt idag. Jag låter i alla fall folk få stirra hur mycket dem vill. Jag skäms inte över mina sjukdomar.

Frågor & svar

Jag har fått lite fler frågor som jag ska svara på nu. Först och främst, självklart är det okej att ni frågar! Alla dessa ämnen är så viktiga att ta upp, så jag tycker bara det är bra. Fråga på, hur mycket ni vill :)

EPILEPSI
Epilepsi är ett handikapp som innebär att man då och då får epileptiska anfall. Anfallen kan se olika ut och kommer olika ofta hos människor med epilepsi. En del får enstaka anfall under hela sin livstid, medan andra har flera anfall om dagen. Alltså kan man ha olika svår epilepsi. Det finns också flera typer av anfall, en del drabbas av frånvaroattacker medan andra får de stora anfallen, så kallade toniskt-kloniska anfall eller gand mal, och då blir man medvetslös, faller ihop och får kramper. Det finns även andra typer av epileptiska anfall. Epileptiska anfall orsakas av övergående störningar i hjärnans nervceller.

Jag har fått två epileptiska anfall och båda dessa var stora krampanfall, alltså en svår epilepsi men då jag hittat en fungerande medicin har jag nu varit anfallsfri i nästan ett år.

BORDERLINE
Vad borderline är för något har jag förklarat
HÄR.

Jag har ganska länge varit väldigt öppen med mina sjukdomar och har egentligen inte speciellt svårt att prata om det, men det som var jobbigt med kompisarna var att förklara hur man med en ätstörning tänker. Det kändes många gånger som att man inte blev förstådd. I friska människors liv är det så himla naturligt att äta, därför tror jag att det är väldigt svårt att förstå hur det känns när man känner att man inte KAN äta. Ibland försökte jag förklara det med känslan att det låg betong i magen, det går liksom inte. Det var ganska jobbigt att träffa kompisar när man inte åt eftersom man i många situationer just skulle göra det. Käka lunch på stan, tjejmiddag eller fika. Allt detta var jobbigt, och varje gång man satt där med en slät kopp kaffe kom diskussionerna. Vännerna vill ju så himla gärna att man ska äta, men det spelar liksom ingen roll hur mycket alla tjatar.

Så nej, jag hade egentligen inte svårt att prata om det, bara svårt att förklara hur det kändes för mig. 

Varför jag blev sjuk i en ätstörning

Igår fick jag en fråga om vad det var som fick mig att bli sjuk i ätstörningen. Egentligen vet jag inte till 100 procent, men jag har några teorier om varför som jag tänkte berätta om.

Strax innan jag började att konstra med maten, så mådde jag ganska bra. Hade inte skurit mig på flera månader och hade inte heller behövt vara inlagd på sjukhus på ett tag. Sen en dag så fick jag epilepsi och utsattes för hemska anfall som alltid slutade med ambulans och sjukhus. När jag fick diagnosen epilepsi behövde jag plötsligt ställa om mitt liv. Läs mer om det här. Hur som helst så blev jag deprimerad och började må sämre igen, men istället för att hantera det genom att skära mig (som jag alltid hanterat allt jobbigt innan), så började jag svälta mig själv istället. Sedan hittade jag träningen, men väldigt snabbt började jag träna hysteriskt mycket och tappade kontrollen fast att jag egentligen trodde att det var då jag hade kontroll. När jag fick min epilepsi så isolerade jag mig själv mycket, slutade träffa vänner och ville mest vara ifred för jag var så rädd att jag skulle få ett anfall. Men på gymmet vågade jag vara, det blev min frizon. Och när jag blev sjuk i ätstörningen tappade jag snabbt i vikt, någonting som triggade mig ännu mer, för såklart ville jag bli smal som många andra.

Anledningen till att jag slutade äta/tränade/kräktes istället för att skära mig som jag alltid gjort tidigare tror jag beror på att jag i denna period hade mycket kontakt med tjejer med ätstörningar. Jag tror faktiskt att det smittade av sig på mig, jag ville också bli smal. (menar såklart inte att det var dessa tjejers fel, verkligen inte. Alla har ett eget ansvar för sina handlingar)

En annan sak som påverkade detta mycket var att jag och Petter bestämde oss för att bli nyttiga. Vi skulle sluta äta godis, bli hälsosamma och gå ner nåt kilo sådär. Jag hade redan en del ätstörningstankar när vi skulle börja med detta, men det visste inte Petter om, så han såg det som en kul grej. (varken han eller jag behövde gå ner i vikt). Petter upptäckte sen att denna ”diet” hade gått alldeles för långt, men jag hade redan blivit väldigt sjuk på kort tid. Petter slutade ju såklart med ”dieten” så fort han upptäckte hur jag hade blivit, men det var för sent. jag var fast.

Sen får man inte glömma av att jag var emotionellt instabil redan under denna period, och ett självdestruktivt liv stod jag hand i hand med, så att jag bytte ut rakbladen till svält är väl den enkla förklaringen. Nu när jag börjat äta igen har jag ju gått tillbaka till rakbladen så ätstörningen har väl aldrig varit mitt ”huvudproblem” utan mer ett symptom på min Borderline.

kroppslig reaktion vid svält

Jag fick en fråga om min mens försvann när jag hade min ätstörning och ja, det gjorde den. I början blev den väldigt oregelbunden, men sen fick jag höra på anorexi- och bulimimottagningen att den inte skulle försvinna helt eftersom jag åt p-piller. När jag blev inlagd på psykiatrin slutade jag äta mina p-piller (åkte till akuten i kaos och glömde att ta med dem). När jag slutade med dem så försvann mensen helt. När jag sen låg inne på 336 började jag med p-piller igen och strax efter det kom mensen tillbaka, men antagligen på grund av mina p-piller eftersom jag då var underviktig. Trots att jag nu varit normalviktig i flera månader så är mensen fortfarande oregelbunden. Man märker såhär i efterhand hur mycket kroppen påverkas av svält.

Jag tycker det är bra att ni frågar om saker ni undrar. Fortsätt med det så ska jag försöka svara så gott jag kan!

Ärrad hud


Eftersom jag lider av ett självskadebeteende i form av att skära mig så har jag tyvärr en del ärr på min kropp.

ps. över 2 veckor utan rakblad nu. Heja heja! 

Borderline


Fick en fråga häromdan som jag tänkte försöka svara på.

 

Borderline, eller emotionell instabilitet som det också kallas, är en personlighetsstörning. Det främsta problemet som personer med borderline har, är att reglera sina känslor. De känslomässiga problemen resulterar vanligtvis i svårigheter att bete sig på ett fungerande sätt, vilket i sin tur leder till relationsproblem och svårigheter att behålla en stabil självkänsla. När man lider av borderline har man ofta ett väldigt svängigt humör. Man kan gå från ett normalt stämningsläge till nedstämdhet och ångest, ibland stegrad till gränspsykotiska upplevelser. Vredesutbrott, dramatiska utspel, provocerande självdestruktivitet och impulshandlingar är vanliga.

En ständigt närvarande tomhetskänsla beskrivs av många, liksom svårigheter att behålla en känsla av en stabil identitet. Relationer till andra präglas också av detta. Självskadebeteende är något som är mycket vanligt. Många skadar sig själva just för att reglera dessa starka känslor, känslor som friska människor klarar av att reglera utan att göra sig själv illa.

Många med Borderline lider också av andra psykiska sjukdomar. I mitt fall är det då dystymin och ätstörningen.

Vill ni läsa om kriterierna man måste uppfylla för att få diagnosen borderline, tryck här

Svar på frågestunden

Hur ofta har du boendestöd?
Svar: Jag har boendestöd 3 gånger i veckan. Måndag, onsdag och fredag.

När kräktes du första gången?
Svar: Sommaren 2011 började jag med det, ganska tidigt i min ätstörning.

Kan du tycka du är smal ibland?
Svar: Nej, inte längre. Jag kunde tycka det när jag vägde som minst, men nu känner jag mig i princip aldrig smal.

Hur länge har du och Petter varit tillsammans?
Svar: Sen april 2009, så snart tre år. Men vi har känt varandra i fem.

Favorit godis?
Svar: Såna där peace-märken. Röda & svarta ni vet?

Var bor du?
Svar: I centrala Göteborg. 

Syskon?
Svar: Ja jag har en äldre bror och en äldre syster.

Vill du ha barn någon gång?
Svar: Ja, jag tror det. Ett tag var jag ganska säker på att jag inte ville det, men jag har ändrat mig nu.

Favorit serie?
Svar: Sex and the city!

Skriver du privat dagbok?
Svar: Nej. Jag gjorde det nu när jag var inlagd, fast inte varje dag. Jag har en privat blogg som bara en person har lösenordet till och där skriver jag om allt jag känner.

Favorit ämne i skolan?
Svar: När jag gick på gymnasiet läste jag media och nåt av dem ämnena (journalistik/mediekunskap/film etc) var nog dem roligast.

Gillar du att rita?
Svar: Nej usch nej!

Har du bra kontakt med dina föräldrar?
Svar: Ja, nu anser jag att vi har bra kontakt. Men vi har haft det väldigt jobbigt i min uppväxt eftersom jag varit så sjuk. Jag och pappa bråkade mycket och i perioder kunde vi inte ens prata med varandra. Sen när jag flyttade hemifrån blev det bättre.

Gillar du att baka?
Svar: Sådär mycket… Ibland kan det vara roligt men inget jag gör ofta.

Vad är din favorit mat?
Svar: Skaldjur! 

Hur skulle en perfekt dag se ut?
Svar: Först och främst skulle jag må bra! Sen skulle jag ligga på stranden vid havet en sommardag antingen med kompisar eller med Petter. På eftermiddagen skulle vi gå på stan och shoppa och sen på kvällen skulle vi äta middag på restaurang på nån härlig uteservering.

Vad älskar du att göra?
Svar: En väldigt svår fråga. Jag vet knappt vad jag tycker om. Det jag vet är att jag gillar att vara med vänner och med Petter.

Har du några husdjur?
Svar: Nej tyvärr. Vill så gärna ha en katt!

Vad tycker du om din kropp?
Svar: Det går i perioder. Just nu tycker jag att den är okej. Visst trivdes jag bättre med min kropp när jag var underviktig, men samtidigt trivs jag bättre med hur jag mår nu och den energin jag har nu när jag äter.

Hur länge här du haft ätstörning?
Svar: Jag blev sjuk i den förra våren, så typ ett år nu. Jag har tidigare år haft problem med maten i perioder, men då gick det aldrig som långt som det gick nu förra sommaren.

Vilken linje gick du på gymnasiet?
Svar: Jag läste media på LBS, Ljud- och Bildsskolan i Borås. Världens bästa skola! 

Jag som inte har en ätstörning har såklart lite svårt att sätta mig in i hur det känns. Tänker man främst på sig själv och hur man ser ut eller kan man även tänka på andra som ”tjocka” etc?
Svar: För min del handlar det om synen på mig själv och min kropp.

Jag har själv några meningar som personal sagt under mina vårdtidar, ord som fastnat och blivit en aha upplevelse. Har du några sånna menningar?
Svar: Hm, inte riktigt vad jag kan komma på..

Hur är du som person?
Svar: Glad och snäll! Jag är trevlig mot andra och har en stark känsla för service och att hjälpa andra människor. Jag är också väldigt känslig av mig. Gråter mycket och kan ofta bli väldigt nedstämd.

Hur länge har du bloggat?
Svar: Jag har bloggat på olika sidor från och till från ca 2008. Den här bloggen har varit den mest seriösa och här har jag väl bloggat ett år ungefär.

Har du pojkvän?
Svar: Ja jag är tillsammans med min Petter.

Vad för sorts bloggar tycker du om?
Svar: Helt ärligt läser jag inte så många bloggar. När jag var sjukare läste jag många ätstörningsbloggar men har nu insett att det inte är bra för mig, därför försöker jag fokusera på att läsa positiva bloggar, det mår jag bäst av. Jag gillar både personliga men också modebloggar, gärna med second hand och vintage inslag! Fina bilder gör också läsningen roligare.

Hur gammal du är?
Svar: Jag är 20 år, fyller 21 i juni.

Hur började det hela och vad det berodde på?
Svar: Allting började med att jag kom i kontakt med en kille på Internet som gjorde mig väldigt illa. Han hotade mig, kränkte mig och misshandlade mig psykiskt. Det var då jag började må dåligt och skära mig, sen gick allting bara utför och jag blev sjukare. Började stjäla stark receptbelagd medicin och började överdosera. Slutade gå i skolan, skar mig mer. Blev tillslut inlagd på barnpsyk när jag var nära att inte överleva längre. Sen har åren sett ut sådär. Rakblad och in och ut på psyket och olika behandlingar. Sen ett år tillbaka fick även ätstörningen en plats i mitt liv. Men som tur är så mår jag ju just nu lite bättre!

Hur gammal var du när du fick din Borderline diagnos?
Svar: Jag fick den nu detta året, i slutet på januari, så jag var 20 år.

Vad tar du till för knep som kan funka för dig när du mår dåligt som inte är destruktiva?
Svar: Först och främst tar jag mina lugnande tabletter för att öka mina chanser att inte skada mig. Sen försöker jag att inte vara ensam hemma. Om Petter är hemma så är jag med honom, berättar hur jag känner och så får jag inte gå och låsa in mig på toaletten. Det är också viktigt att distrahera sig, jag brukar sätta mig framför datorn eller se en film. Ni får gärna läsa mitt inlägg ”Tips på att minska självskador”. LÄNK.

Jag undrar om du är rädd för att bli frisk? Om inte, var hittade du modet att kunna ta det steget?
Svar: Ohja. Jag har varit jätterädd. Men sen jag levt 5 månader på olika psykiatriska avdelningar insåg jag att det inte var det friska jag behövde vara rädd för. Jag orkar inte spendera fler dagar inlåst på sjukhus och därför har jag bestämt mig för att inte vara rädd att vandra framåt på rätt väg. Men visst tvivlar jag ibland. Men om det nu är så att det friska livet är jätteläskigt, då kan man ju alltid gå tillbaka till det sjuka igen. Så försöker jag tänka.

Min fråga är om du och Petter bor ihop?
Svar: Ja det gör vi, sen 1,5 år tillbaka.


Vem är du närmast ?
Svar: Svår fråga för jag är nog nära olika personer på olika sätt. Petter står jag så nära eftersom vi lever tillsammans. Sen tycker jag att Marcus (min lärare på gymnasiet som har stöttat mig och funnits där så länge) står mig nära eftersom han får reda på allt på riktigt. Han är väl den enda som jag aldrig ljuger för och eftersom han vet all sanning står han mig nära. Sen står mamma, pappa, min syster och min bror mig nära och en del vänner.

Har du bra självförtroende ?
Svar: Både och. Jag vågar stå för saker och tycka vad jag vill. Jag kan vara mig stolt över mig själv och jag vet att jag är omtyckt av många. Men ibland hatar jag mig själv så mycket och ser så nedvärderade på mig själv och då sjunker ju även självförtroendet.


Vad fick dej att börja blogga ?
Svar: Jag insåg att jag kunde hjälpa andra i liknande situationer.

Då undrar jag om du följer några serier?
Svar: 30 grader i februari och Kontoret följer jag. Och Solsidan när den går.

Vem ser du mest upp till i din närhet?
Svar: Marcus. För att han är så himla bra och alltid finns där.

Vad är du mest rädd för?
Svar: Just nu är jag mest rädd för att jag ska bli sjukare igen. Sen är jag också ofta rädd att någon i min närhet ska dö.

Vilken är din favorit maträtt?
Svar: Skaldjurspasta! 

Hur hanterar du nederlag?
Svar: Inte så bra. Inte alltid i alla fall. Under många år har jag alltid hanterat allt jobbigt genom att skära mig/svälta mig. Det gör jag väl fortfarande, i alla fall när det är allvarliga saker. När det är mindre allvarliga saker hanterar jag mycket genom att gråta och sova ordentligt.

Vad drömmer du om inför din framtid?
Svar: Att jag ska må helt bra och vara frisk! Sen vill jag jobba med att hjälpa människor på något sätt. Jag drömmer också om att bo vid havet och ha en häst.

Har du någon förebild?
Svar: Mia Skäringer är en förebild för mig. Hon har haft det väldigt kämpigt med bland annat både ätstörningar och självskadebeteende, men idag har hon kommit så otroligt långt.


Är du en blyg eller utåtriktad person. Ex säger du vad du tycker när du träffar en läkare och så?
Svar: Jag är väldigt utåtriktad och pratar gärna. Men om jag blir upprörd vid tex ett läkarbesök kan jag skrika och vara elak samt rusa ut ur rummet.

Hur kom det fram att du hade en ätstörning, hur upptäckte du det?
Svar: Petter fattade att allt hade gått för långt när jag varje dagen pratade om hur mycket kalorier jag hade förbränt, hur lite kalorier jag hade fått i mig. Jag kommer ihåg att jag sa det till honom av glädje. Jag ville att han skulle bli glad för min skull, men han insåg ju bara att allt var sjukt. Sen såg han ju att jag inte åt så fort jag var ensam och sen var jag på gymmet varje dag + var ute och sprang på kvällen. Ibland sa jag att jag bara skulle ta en promenad men så fort jag kom runt hörnet började jag springa. Tillslut fattade jag också att jag hade gått för långt, men det var nog först när Petter sa till mig på allvar att jag var sjuk.

Har du något tips på hur man ska göra för att gilla sin kropp?
Något tips på hur man ska få i sig mat och näring även om man inte är så jätte hungrig?
Svar: Jag har själv svårt för att gilla min kropp men jag försöker tänka att det är såhär jag ser ut. Visst, min mage är kanske inte platt, och visst känns låren stora. MEN, jag vet att jag har en frisk kropp. Jag är normalviktig. Inte överviktig. Är man normalviktig så är det bra. Jag tror att man får försöka acceptera sig själv och försöka fokusera på dem delarna som man trivs med, för jag vet att alla har någon sån del.

Tips på hur man ska få i sig mat utan att vara hungrig är jag nog expert på efter så många månader inlagd, hehe. När man blir sjuk i en ätstörning tappar man ofta hungerkänslorna, och det var då jag var tvungen att börja äta mekaniskt. Detta fick jag ju hjälp med eftersom jag var inlagd men även nu får jag gå efter min matklocka. Jag VET att det är lunch kl 12, och då äter jag vare sig jag är hungrig eller inte. Så det är väl mitt enda tips, att ha en matklocka att gå efter. Såhär såg den ut när jag låg på slutenvården:
Frukost 7:30
Mellanmål 10:00
Lunch 12:00
Mellanmål 14:45
Middag 17:00
Kvällsmat 20:00 

Hur mkt vägde du som minst?
Svar: 42 kg. 

Veckans frågestund

Nu kör jag igång med något nytt! På måndagar börjar en ny frågestund och i slutet på veckan kommer svaren. Ett kul sätt för er att lära känna mig bättre! Vad tror ni? Kan det här vara nåt att ha? Tror inte att det ramlar in så många frågor så att detta funkar att ha varje vecka, men vi får väl se hur ofta det blir.

Så, nu har ni veckan på er att fråga vad ni vill. Skriv helst frågorna i detta inlägg så jag inte missar nån :)

utmanad

Jag blev utmanad av Johanna

 

Varför började du blogga?
Har bloggat en del innan, men just den här bloggen startade jag nog eftersom jag ville hjälpa andra med liknande problem. Jag har alltid (eller länge) velat försöka ändra människors syn på psykiska sjukdomar. Att skapa denna blogg har varit hur bra som helst! Dels vet jag att jag hjälpt en del, jag har träffat massor med nya vänner och dessutom får jag ut så mycket glädje och motivation av mina läsares peppningar! Såklart har man ju också möjlighet att skriva av sig när livet sviker en.


Vilka bloggar följer du?
Tänkte svara ”många” på denna fråga, men för att göra allt lite roligare så ska jag ta mig tid att länka alla! Så nu hoppas jag att ni tar er tid att läsa dessa bloggar, hehe.

De jag har på bloglovin och följer är: Patricia, Alexandra, Lotta, Amanda, Amanda 2, bästis, Magda, Jenny, Diana, Madeleine, Borta vid molnen, Emelie, Julia, Ingrid, Josefine, Kunden har (inte alltid) rätt, Lisa, Linnea, Louii, Malin, Micha, Mikaela, Miss Decibel, Karoline, Niotillfem, Linneas andra blogg, När ingen ser, Charlotta, Camilla, SHEDO, thefifties, Emma och Tur-i-oturen.

Detta är ju som sagt de som finns på min bloglovinlista. Sen läser jag ju massvis med andra bloggar, men om jag ska länka alla så lär det ta hela natten! 


Favoritfärg?
Just nu, senapsgult. Annars, rött. tror jag. helt ärligt vet jag inte riktigt.


Favoritfilm?
Det är inte riktigt min grej det här. Har ingen favoritfilm, favoritmat, favoritartist eller sånt. Mycket är bra på olika sätt. (och mycket är skit på många sätt)


Vilket land/länder drömmer du om att få besöka och varför?

Åh Dominikanska Republiken för att det verkar vara jordens paradis!

Och nu de fem bloggare som får en utmaning av mig är:

Shit ska jag behöva länka MER?! Då väljer jag fem bloggar jag läser ibland men som inte varit med i detta inlägg!
Evelina, Lajna, Annika, Erizza och Jennie