vad som egentligen hände den tjugonionde augusti tjugohundratolv

Efter att jag skrivit det här inlägget dök det upp lite frågor om jag kunde berätta mer detaljrikt om den där hemska dagen.

Jag mådde väldigt dåligt under den här perioden. Jag kämpade utan vårdkontakt mot anorexian. Jag hade bestämt mig för att bli frisk, och bra gick det. Men det var förbannat jobbigt. Jag hade väldiga problem med mitt självskadebeteende och var mitt uppe i ansökan om behandlingshem. Som tog tid, var smärtsam och extremt orolig. Jag hade tappat allt hopp. Skadade mig själv flera gånger om dagen, hade ångest konstant, tog en överdos varje dag. Allt kändes helt jävla nattsvart. I åtta långa år hade jag kämpat och överlevt, men då ville jag inte längre. Jag stod inte ut med smärtan. Då bestämde jag mig – att nu får det fan räcka. Jag ville inte leva längre.

Nu i efterhand så inser jag att en del av mig ville visst leva. Annars hade jag aldrig ringt till sjukvårdsrådgivningen som jag gjorde. Efter att jag hade tagit åttio tabletter (kommer inte säga vilka, men det var receptbelagd medicin) så ångrade jag mig. Jag fick panik och ringde sjukvårdsrådgivningen som trodde att jag sa åtta tabletter. När jag upprepade att jag menade åttio fick den stackars sjuksköterskan panik. Insåg att det var allvar och kopplade in SOS direkt. Hon berättade att SOS skulle ringa upp mig alldeles strax så vi la på och strax efter det ringde SOS och berättade att de var på väg med blåljus och sirener. När jag väntade på ambulansen så satt jag bara på golvet i hallen. Orkade inte känna, orkade inte tänka. Men jag var fortfarande medvetande.

Så kommer två ambulansmän. Jag minns inte så mycket härifrån. De kollade puls och blodtryck på mig och sedan åkte vi mot sjukhuset. Jag kommer inte ihåg ambulansturen så värst mycket, men jag minns att jag om och om igen sa ”Kör mig inte till psykiatrin, jag vägrar att bli inlagd där”. Om och om igen berättade ambulansmännen att jag skulle till medicinakuten och inte psykiatrin.

Framme på sjukhuset blev det dropp, många prover, EKG och så fick jag dricka kol. Jag fick snabbt ett rum och låg under övervakning ett par timmar. Som jag minns det så träffade jag ganska bra sjukhuspersonal där. Fast jag minns långt ifrån allt. Sedan kom läkaren. Som berättade att mitt hjärta hade kunnat sluta slå. Men nu levde jag som tur var, och att jag hade kommit till sjukhus såpass fort kan ha räddat mitt liv. Men när jag låg där i sjukhussängen så kändes det inte som någon tur att jag levde, bara en jävla otur. Jag hade väldigt mycket tankar och känslor. Jag ångrade att jag hade tagit alla tabletter, men jag ångrade också att jag hade ringt sjukvårdsrådgivningen. Än idag kan jag fundera på vad som skulle kunna ha hänt. Idag är jag såklart väldigt glad för att det slutade såpass bra ändå. Läkaren berättade i alla fall att han skulle skicka mig till psykiatrin, men jag totalvägrade. Aldrig i livet att jag skulle bli inlagd där igen. Men då fick jag två alternativ. Antingen så går jag med på det frivilligt, eller så får jag ett LPT på mig. Jag insåg att det bästa jag kunde göra då för min egen skull var att samarbeta och gå med på det. Därför gjorde jag det.

IMG_45801

Ett par timmar senare kom jag till psykiatrin. En ny avdelning som jag aldrig varit på men jag hade ändå inga goda förhoppningar. Jag har testat de flesta psykiatriska avdelningar på det sjukhuset och helt ärligt så har det aldrig fungerat bra. Men nu kom jag till en avdelning där det kändes okej. Jag mådde fruktansvärt dåligt men träffade en väldigt bra kontaktperson som jag pratade en del med. Efter någon dag fick jag träffa läkaren som ville skriva ut mig snart. Glad blev jag för jag ville bara komma hem igen. Men de flesta ville att jag skulle stanna på avdelningen. Mina anhöriga och vårdpersonalen. Så jag insåg att det nog fick bli så. Helt ärligt så var jag rädd för att jag skulle ta en överdos igen om jag blev utskriven just då. Några dagar gick och då var det dags för läkarsamtal igen. Jag mådde väldigt väldigt dåligt, hade självskadat på avdelningen, hade starka självmordsplaner. Då berättade läkaren att det var dags för mig att bli utskriven – idag. För jag hade tydligen blivit ännu sjukare enligt honom och istället för att hjälpa mig valde han att skicka hem mig. Jag protesterade, för att jag var rädd. Att jag skulle försöka ta livet av mig igen. För att jag mådde så dåligt, hade sådan ångest och var väldigt impulsiv. Läkaren brydde sig dock inte om det. Det var mitt liv och mitt ansvar och egentligen var det inte viktigt för honom. Att jag kunde ha dött cirka fyra dagar innan var han inte speciellt intresserad av.

Jag fick packa och åka därifrån. Jag var så upp och ner att jag trodde att jag skulle dö av smärtan. Jag bara grät och tänkte att nu ska jag klara av att dö den här gången. Men jag ringde mamma och berättade vad som hade hänt. Hon lämnade jobbet direkt och hämtade mig. Sedan fick jag på tvång åka hem till henne och pappa och bo där. I samma veva höll fortfarande ansökan om behandlingshem på och mamma och pappa släppte mig knappt med blicken fram tills jag fick flytta till behandlingshemmet. Cirka två veckor bodde jag hos mamma och pappa innan jag flyttade ner till Skåne. En relativt kort period som kändes som en evighet.

Idag har det ju gått ett år men det känns som att det var i ett helt annat liv. Mitt liv har verkligen förbättrats det senaste året även om jag har det jobbigt just nu. Då för ett år sedan trodde jag att livet aldrig skulle gå att reparera igen. Att allt var så kaotiskt och svart att jag aldrig skulle kunna ta mig ur det levande. Få andas, skratta och må bra. Men det gick. Och nu är jag så tacksam för att jag ringde, för att jag överlevde. Då såg jag det som en svaghet och ett misslyckande – idag vet jag att det var precis tvärt om.

för 31 536 000 sekunder sedan

hospitalIdag är det exakt ett år sedan jag upplevde en av mina värsta dagar någonsin. Mitt sista självmordsförsök. Då jag hatade hela livet och trodde att det inte fanns någon lösning. Då jag trodde att jag skulle må dåligt varje dag för resten av mitt liv. Men jag kom till sjukhuset, fick hjälp med att få ut gifterna ur min stackars kropp. Hjärtat klarade sig. Jag klarade mig. Kanske inte levern, kanske var det just den där överdosen som skadade min lever. Eller så var det någon av alla andra gånger under många år. Kanske har det inte alls påverkat. Frågor jag kanske aldrig kommer få svar på.

Den där dagen för ett år sedan kommer jag i alla fall aldrig glömma. När jag stod där med landstingets filt visste jag inte att jag aldrig skulle komma hem igen. Ett år har gått, och efter den där överdosen fick jag aldrig komma tillbaka till mitt hem. Idag har jag skapat mig ett nytt hem tack och lov. Idag är behandlingshemmet mitt hem. Min trygghet. Min fasta punkt i livet.

Trots att jag har det jobbigt nu. Trots att jag kämpar med levern, depressiva tankar, ätstörda röster och självskadetankar så är det inte som då. Absolut inte. För idag hade jag aldrig valt att avsluta mitt liv. Idag vet jag att det går att bli fri från mörkret trots att jag just nu är tillbaka där. Det viktiga är inte vart jag är just nu, det viktiga är att se hur det var då och hur det kan bli. För det kan bli bra igen. Det kommer bli bra igen. Jag bevisade att det gick. Jag lyckades bli fri från både en och två diagnoser. Jag lyckades sluta självskada och bli lycklig. Just nu är jag inte lycklig. Just nu är inte mitt liv speciellt bra. Men jag vet, att det går att ta sig tillbaka. Till ett värdigt liv. Att jag vet att jag kan må bra hjälper mig varje dag. Varje tår känns inte lika sorglig nu som då. För ett år sedan hade jag mått dåligt varje dag i åtta år. Hur skulle jag kunna tro på något annat än mörkret? Jag hade testat de flesta behandlingar, de flesta sorters medicin. Jag hade provat så jävla mycket men det blev aldrig bättre. Aldrig. Hur skulle jag orka kämpa varje dag? Tillslut orkade jag inte. Tillslut trodde jag mig veta att döden var den enda utvägen.

Idag vet jag bättre. Och tack och lov för det, annars hade jag nog inte orkat kämpa vidare. Men nu vet jag.

Hur jag gjorde ätstörningen till ett avslutat kapitel

Hur blev du frisk från din ätstörning? Den frågan dök upp nyligen och trots att jag har pratat om min tid med anorexia mycket så tycker jag att det är bra att ta upp igen. För hur gjorde jag egentligen? Mer om min tid med ätstörningar och livet efter finner ni i kategorierna anorexi, avd 336 & avd 339 →

Jag har ju varit sjuk i två olika perioder, därför tar vi det från början.

Period ett:
Jag blev inlagd ganska tidigt i min ätstörning. Läkarna fick upp ögonen för mig och då jag rasade i vikt väldigt fort beslutades det att jag skulle spendera ett par månader på sjukhus. Där fick jag hjälp med att börja äta igen, dricka näringsdrycker och sitta still. Jag fick hjälp med mina känslor, gick på sjukgymnastik, jobbade med min kroppsuppfattning, började promenera på ett normalt sätt.  Efter fem månader på olika slutna avdelningar fick jag åka hem. Jag hade kommit upp bra i vikt, kunde äta ganska normalt utan att gå under av ångest. Men det fanns ett problem. Jag var inte nöjd med min kropp.

Period två:
Några få månader gick ute i det fria. Och då kom jag på den där idiotiska idén. Jag plockar bort ett mellanmål från mitt matschema. Antagligen är det det absolut sämsta beslut jag har tagit i mitt liv. Att börja plocka bort mat från ett matschema när man precis blivit utskriven är korkat. Hur jag tänkte vet jag inte, antagligen hade ätstörningen fortfarande ett grepp om mig trots att jag inte ville erkänna det. Den här gången gick det ännu fortare nedåt. Det blev inte ett mellanmål som försvann – det blev nästan all mat. Jag la varje sekund av mitt liv på att träna, svälta och ljuga. På grund utav mina andra diagnoser ville inte anorexi- och bulimimottagningen (öppenvården) ta emot mig igen. Här blev det problem. Egentligen, när man blir utskriven från deras slutenvård och dagvård ska man få chans att fortsätta jobba med sig själv i öppenvården. Jag fick aldrig den möjligheten på grund utav mina andra diagnoser. Anorexi- och bulimimottagningen tyckte att allmänpsykiatrin kunde ta hand om det, men när jag kom dit visade det sig att de inte kunde någonting om ätstörningar. Så jag hamnade i kläm och det blev sommar. Trots att mamma ringde till ätstörningsmottagningen fick jag inte komma dit, och allmänpsykiatrin stängde i två månader. Så jag var själv och hela mitt liv höll på att rasa. Sedan blev det augusti och jag vaknade en morgon och grät. För jag orkade inte längre. Jag hatade anorexian, jag hatade mitt liv. Jag var trött på svälten, svimningsattackerna, lögnerna, träningen. Jag var så förbannat trött på sjukdomen att jag tog ett beslut som förändrade mitt liv. Jag bestämde mig att bli frisk på egen hand. Jag behövde inte vården. Vill man så kan man klara precis vad som helst. Jag ringde mamma och berättade, att nu ska jag bli frisk. Den dagen glömmer jag aldrig. Jag träffade min fantastiska vän Sara som jag mötte på avd 336 – den slutna anorexi- och bulimiavdelningen. Vi åt glass och fikade. Solen sken och jag var så lycklig. Att jag hade varit inlagd första perioden hjälpte mig såklart mycket. Jag kunde plocka fram mitt matschema och jag kom ju ihåg allt det jag hade lärt mig där.

Sedan den där dagen i augusti 2012 har jag i det stora hela ätit bra. Under min tid på behandlingshemmet har jag fått jobba med att träna rätt och lagom och jag har lärt mig att acceptera min vikt och kropp. Jag vet att allt går om man vill. Om man bestämmer sig en gång för alla, då kan man verkligen klara det. Egentligen är det samma med mitt tidigare självskadebeteende. Jag bestämde mig för att den dagen jag blir inskriven på behandlingshemmet – den dagen är det slut med självskador. Och det har ju gått bra trots att kampen är så tuff ibland. Ibland handlar det faktiskt om just det där – Att bestämma sig. Den första november 2012 blev jag friskförklarad från anorexian och trots att jag då och då slåss mot ätstörda tankar så ser jag mig inte som sjuk, verkligen inte. Jag är fri och har kontroll över mitt liv!

dsbusHär inne spenderade jag några månader.

Mediciner jag har ätit

Jag fick en fråga om jag kunde berätta vilka mediciner jag har ätit och hur de har påverkat mig.

Jag började äta antidepressiva mediciner när jag var fjorton, och jag har provat en hel del, och eftersom det är många år kommer jag inte ihåg alla, men jag ska försöka göra detta inlägg så bra som möjligt.

Under mina år som sjuk har jag testat en del antidepressiva mediciner och dem jag kommer ihåg att jag har ätit är; Cipralex, Procaz, Zoloft, Mirtazapin och Cymbalta (som jag äter idag). Jag har berättat lite om detta tidigare, men jag har aldrig känt någon effekt av antidepressiv medicin. Flera gånger har jag fått höra att jag inte svarar på denna typ av medicin, men jag är tveksam. Om ni minns så försökte jag för ett par månader sedan att plocka bort min Cymbalta men när jag gick ner i en väldigt låg dos blev jag genast sämre, vilket jag tycker är ett bevis på att jag trots allt får någon effekt även om den inte är speciellt god. Läkaren höjde då min Cymbalta igen och jag började må bättre.

Förutom antidepressiv medicin har jag ätit tre olika sömnmediciner, Propavan, Zopiklon och Theralen (som jag tar idag). Alla dessa tre mediciner har fungerat bra mot min sömn, men jag blev lite beroende av Zopiklon (som är narkotikaklassad i Sverige), vilket gjorde det lite små jobbigt att ta bort den, men det gick ju också över.

Jag har även ätit ångestdämpande medicin och de jag tagit är Atarax, Theralen, Seroquel och Zyprexa. Alla utom Atarax äter jag nu dagligen. Jag tycker dock att jag är felmedicinerad med Seroquel då den medicinen framför allt används vid psykoser och bipolär sjukdom, men att ta bort några mediciner är inte just nu aktuellt för mig då det inte gick så bra sist jag försökte. Och läkaren på avd 86 som skrev ut den tänkte att medicinen skulle vara bra mot min ångest, så jag får väl lita på det.

Alla mediciner kan ju medföra biverkningar, men för mig har det gått bra. Jag har aldrig fått så allvarliga biverkningar att jag har besvärats av det. Jag har drabbats av muntorrhet, darrningar, yrsel och trötthet, men jag ser inte det som något allvarligt problem och dessutom har det blivit bättre med tiden. Jag har däremot gått upp mycket i vikt av Zyprexa, men eftersom jag är normalviktig så är inte det heller ett problem för mig.

Jag tycker det är bra att testa medicin om en läkare gör den bedömningen att det skulle vara bra. Trots att jag inte har fått så bra effekt av antidepressiv medicin så vet jag många som har blivit hjälpta, och man förlorar aldrig något på ge det ett försök. Ta hand om er. ♥

Att studera och ha psykiska problem

Hur lyckades du så bra med dina studier trots psykiska problem? Har du några tips som fungerade för dig?

När jag gick på högstadiet blev skolan väldigt lidande. Dels för att jag hatade skolan jag gick på, och dels för att jag mådde väldigt dåligt. Sedan började jag på världens bästa gymnasieskola och då gick det bättre, antagligen för att jag trivdes så bra. Skolan blev liksom den platsen som jag levde för, och jag mådde som bäst under tiden jag var där. När jag gick på gymnasiet var det som att jag var en frisk tjej mellan åtta till fem, sedan var jag sjuk varje kväll när jag kom hem till min ensamhet. Det första halvåret på gymnasiet var det ingen som visste om mina sjukdomar, inte förens Marcus dök upp. Sedan fick lärarna och mina kompisar reda på det, och trots att jag var så himla arg för det då så var det bra. Lärarna kunde stötta mig och göra upp en plan som fungerade, så att jag kunde studera och vara sjuk samtidigt. Mina lärare på gymnasiet var bäst, de såg alltid till att jag skulle orka. Det var först sista terminen som jag blev sjukskriven på heltid, då fungerade inte skolan längre. Trots att det var det värsta scenariot jag kunde tänka mig så blev det bra. Även då fick jag en individuell plan som gjorde att jag lyckades gå ut gymnasiet med endast 200 poäng IG. (en kurs jag inte kunde läsa pga sjukskrivningen).

Mitt bästa tips för att orka är faktiskt att prata med sina lärare. I många fall så går det att göra individuella planer utefter sina möjligheter. Sista terminen när jag var sjukskriven till exempel så behövde inte jag göra exakt alla uppgifter som de andra gjorde, utan jag fick studera hemma och göra det som absolut var nödvändigt för att kunna få ett betyg. Det mesta går att lösa, men ibland behöver man en bra plan för att det ska bli möjligt. Försök att inte vara rädda för att prata med era lärare, att förklara sin situation och försöka hitta möjligheter till att sina studier ska fungera visar bara att du är motiverad.

Sedan är det såklart viktigt att man lyssnar på sig själv och sina problem. Hälsan kommer ALLTID i första hand, livet är det viktigaste vi har. Att studera och samtidigt vara sjuk är absolut ingen omöjlighet, men det är viktigt att lyssna på sig själv och vad man egentligen orkar med. Det viktigaste i livet är att man är rädd om sig själv.

Från barn- till vuxenpsykiatrin

Nu är jag tillbaka på Skånsk mark och kommer därför ta tag i bloggen igen. Jag kommer återgå till inlägg som handlar om psykisk ohälsa och jag tänkte börja med att svara på en fråga som dök upp för ett tag sedan.

Tjejen som skrev undrade hur min remittering från BUP till vuxenpsykiatrin gick till?

Som jag har berättat tidigare så gick någonting väldigt snett med den sista psykologen jag hade på BUP. Mitt videoinlägg om detta kan ni se HÄR. Jag tvingades alltså sluta på BUP helt utan varken förvarning eller planering för vidare vård. Så som det gick till för mig, ska det såklart inte vara. Det var ett allvarligt fel från BUP och ingen ska behöva behandlas så. När man inte kan gå kvar på BUP men behöver vidare hjälp ska detta ske planerat, en vårdplan eller liknande ska alltid finnas.

När min kontakt med BUP sas upp gick jag i cirka ett år utan hjälp från psykiatrin. Sedan en dag, ett halvår efter att jag fyllt 18 år, så ringde jag själv till vuxenpsykiatrin och fick en remiss till sjukhuset för att göra en utredning och sedan bli remitterad till rätt mottagning. Sedan dess har jag varit inkopplad i psykiatrin och blivit runt skickad väldigt mycket mellan både olika slutenvårdsavdelninar men också inom öppenvården.

Såhär gick det alltså till för mig. Det blev inget bra svar på frågan egentligen, men ni kan ju se min historia som ett exempel på hur det inte borde gå till 😉

Att våga berätta

Hur fick dina föräldrar veta om ditt mörker? När förstod de att du skar dig och var deprimerad?

Detta är så himla många år sedan att jag knappt minns. Det var i alla fall när jag gick på högstadiet. Allt var ganska kaotiskt, jag förändrades. Den duktiga tjejen började skolka, bråka med lärarna. Mina lärare fick reda på hur jag mådde och tillsammans med dem bestämde vi att jag skulle prata med mamma. Den dagen kommer jag ihåg mycket väl. Jag var fruktansvärt nervös men när hon kom hem från jobbet berättade jag. Att jag mådde dåligt. Att jag skar mig såg mamma på mina armar då och då trots att jag försökte dölja det. Med hjälp utav skolan kom jag i kontakt med BUP men där fick jag tyvärr ingen hjälp, men det är en annan historia som jag säkert har berättat någon gång.

På den tiden var jag en annan tjej. Dels för att jag var fjorton år, men också för att jag mådde fruktansvärt. Jag bråkade mycket med mina föräldrar och kunde inte resonera eller tänka klokt. Idag har jag och mamma en jättebra relation och jag kan verkligen berätta för henne hur jag tänker och mår. Hon förstår och stöttar mig till hundra procent.

Men trots att det var jobbigt att mina föräldrar fick reda på mitt mående så var det ändå bra. Om ingen hade vetat, varken mamma och pappa eller lärarna, så hade jag inte kunnat få något stöd alls, och det behöver man verkligen. Jag tycker att det är viktigt att prata med en vuxen om man är i tonåren och mår dåligt. En vuxen kan ge stöd och hjälpa dig att få rätt hjälp. Att inte stå ensam i sitt mående är viktigt.

Mitt självskadebeteende

Hur började du med ditt självskadebeteende? Hur såg du på det då?

När jag började skada mig så började jag skära mig. Jag hade hört eller läst (minns inte riktigt) att det kunde hjälpa vid ångest och då jag hade mycket ångest i 13-14 års åldern så testade jag. Jag önskar att jag hade förstått då hur allvarligt det kunde bli, så fruktansvärt hemskt och fel allt skulle bli. Om jag visste hur allt skulle sluta hade jag såklart aldrig börjat, för även om rakblad kan minska ens ångest så är det aldrig värt det.

Jag fastnade väldigt fort i mitt självskadebeteende. Direkt efter första gången så började jag skada mig mer och mer. Jag använde rakbladen parallellt med överdoser med starka receptbelagda mediciner som jag stal. Jag blev beroende av tabletterna, manipulerade och ljög för att få tag i dem.

Jag visste att det jag gjorde inte var bra, men jag kunde inte sluta. Jag älskade att förstöra min kropp, för jag hatade livet så mycket. Jag mådde väldigt dåligt och ville inget annat än att få dö. Trots att jag var medveten om vad jag gjorde så förstod jag nog inte vilka konsekvenser det skulle få. Om jag som fjortonåring skulle veta att jag fortfarande skadade mig när jag var tjugoett skulle jag antagligen inte tro på det. Jag trodde att det skulle gå att sluta när som helst. Jag trodde aldrig att man skulle kunna bli så beroende av att skada sig själv.

Jag önskar såklart att jag aldrig hade börjat. Men nu är jag fyra månader skadefri och det känns skönt. Ibland är det så jobbigt att jag bara vill gråta och skrika, men jag klarar mig. Jag står ut och kämpar. Min terapeut säger att vi snart ska ta tag i mina självskadeproblem. Jag försöker bara prata bort det så fort hon nämner det, för jag vet hur jobbigt det kommer bli. Just nu lever jag i en skyddad värld utan vassa saker, men en dag kommer jag få tillbaka mina rakhyvlar etc på mitt rum, och DÅ kommer allt bli så fruktansvärt svårt. Jag vill inte ha ett enda återfall, jag vill så gärna vara starkare. Jag hoppas att jag kommer klara det, men jag vet att det kommer bli jobbigt.

Men jag inser att om jag inte förblir skadefri så kommer livet inte bli som jag vill. Jag har så mycket framtidsplaner och drömmar, men om mitt självskadebeteende får vara kvar i mitt liv så kommer det förstöra allt. Och det är det inte värt. Jag vill leva mitt liv, jag vill ha kontroll. Jag vill inte vara en slav kring tvångstankar och rakblad. Om jag bara är lika bestämd som jag var när jag bestämde mig för att bli frisk från min anorexi, då kommer jag klara detta utmärkt.

Jag är väldigt glad att jag är fyra månader skadefri och att jag bara har ärr och inga sår på mina armar. Detta är alltså INGA sår utan bara ärr.

Året 2012

Snart är 2012 slut så jag tänkte först att ni skulle få en långt inlägg med massor med bilder på allt jag gjort 2012, men av någon anledning kände jag mig så ledsen när jag började med det, så det blir ett kortare inlägg istället.

2012 har verkligen varit en sorgligt år. I sju av tolv månader har jag varit inlagd på sjukhus/behandlingshem. Året började på avd 336 som sedan blev avd 86 alldeles för länge. När våren kom fick jag äntligen åka hem efter fem månader inlagd på olika sjukhus. Strax efter att jag kom hem gjorde jag och Petter slut och jag flyttade till en ny lägenhet i Göteborg. Det blev sommar och livet var hemskt på alla sätt. Jag blev jättesjuk i anorexi igen och hela sommaren bestod utav svält, ångest, träning och ett LPT hängande över mig. Jag skar mig varje dag och mådde väldigt dåligt. Under 2012 har jag försökt ta livet av mig flera gånger. Sista gången slutade med ambulans, medicinakuten, dropp, EKG och slutligen psyket igen. Strax efter det blev jag inlagd på behandlingshemmet och då vände äntligen livet för mig. Jag började må bättre, såg en framtid, kunde skratta och vara glad igen. Jag blev äntligen friskförklarad från min anorexi. För första gången på många år ser jag nu fram emot ett nytt år och allt vad det innebär. Jag hoppas att jag bara kommer bli friskare och friskare och må ännu bättre. Livet gör fortfarande ont ibland, men jag har hittat tillbaka till den positiva och glada Jessica. Jag trodde aldrig att jag skulle kunna må bättre igen, men det gick och nu är jag så glad för att jag överlevde alla självmordsförsök. Jag är glad att jag fortsatte kämpa mig igenom hela 2012 trots att jag större delen av året faktiskt inte har velat något annat än att dö. 2013 ska bli ett bättre år. Jag kommer med största sannolikhet vara inlagd hela året, men detta kommer förhoppningsvis innebära att jag bara blir friskare och friskare. Nu tänker jag inte se tillbaka på 2012 mer, för som sagt så har det varit ett hemskt kämpigt år. 2012 blev antagligen det jobbigaste året, men också det bästa. Jag kommer att minnas alla fruktansvärda dagar, men jag kommer också komma ihåg att det var året som det äntligen vände för mig.

När jag var som sjukast i anorexin och från avd 336.

Från medicinakuten.

Från psyket.

Tillslut kom den friska och riktiga Jessica fram och jag ser fram emot ett nytt år med henne.

När jag blev inlagd på BUPs slutenvård

[videofyme id=”667702″ class=”aligncenter”]
Idag berättar jag lite om när jag blev inlagd på BUPs slutna avdelning. Varför jag blev inlagd, lite hur det gick till, vad man gör på avdelningen och sådär. En läsare ville gärna höra om detta! Insåg nu att en video på videofy me bara kan vara 10 minuter så lite av slutet på filmen försvann, men jag säger inget viktigt 😉 Kram ♥

Att bli utsatt för ett övergrepp

[videofyme id=”666294″ class=”aligncenter”]
Jag har fått lite frågor om varför jag blev sjuk, och idag berättar jag lite kort hur allting började. Jag blev utsatt för ett brott, jag blev utsatt för psykiska övergrepp vilket ledde till att jag började må dåligt.

DÅTID – gymnasiet

Läste lite i min egna blogg och insåg då att jag i vintras fick massor med frågor om jag kunde berätta mer om hur mina år som sjuk har sett ut. Gjorde bara två inlägg då, om min högstadietid och mina sjukhusvistelser. Sen blev det inga fler inlägg så jag tänkte att jag skulle fortsätta att berätta för er då jag fortfarande får frågor om min historia. Jag har därför skapat en ny kategori ”Min sjukdomshistoria” där ni framöver kommer hitta alla inlägg som handlar om hur mitt liv har sett ut genom alla år med sjukdomarna samt inlägg som handlar om varför jag blev sjuk. Idag tänkte jag berätta om min tid på gymnasiet.

Efter min struliga tid på högstadiet var jag både nervös och lycklig över att få börja ny skola. Jag var mest glad över att ingen på den nya skolan visste att jag var sjuk, och jag hade lovat mig själv att aldrig säga något till någon.

Gymnasiet jag började på var en helt fantastisk skola. Jag trivdes så himla bra att jag knappt vet hur jag ska beskriva det. Jag hade kunnat döda någon för att få tillbaka dem åren, men trots att mina tre skolår där var underbara så mådde jag väldigt dåligt. Jag hade en ”anonym” blogg på den tiden, och den var allt annat än munter. Jag levde i ett hemskt mörker, men utåt var jag den glada tjejen. Jag pluggade, fick bra betyg, jobbade på helgerna, levde som vem som helst. I alla fall mellan 8-17, sen blev det kväll och jag grät mig igenom alla ångestattacker och skar sönder mig. Jag var som två olika personer. I ett helt år gick utan att någon på skolan fick reda på min mörkaste hemlighet.

Plötsligt blev det december 2008 och en lärare, Marcus, ville prata med mig. Han berättade det som jag verkligen inte ville höra, han hade hittat min blogg och visste nu hur jag mådde på riktigt, hur sjuk jag var, så trasig och förstörd. Jag förnekade det mesta och blev arg, men idag är jag så otroligt tacksam för att han hjälpte mig. Om ni bara visste vad han har hjälp mig, han hjälper mig än idag. Fyra år har gått och han kämpar fortfarande vid min sida, han finns där jämt. Det spelar ingen roll vilken tid på dygnet jag ringer, han svarar alltid, står alltid på min sida. Han har hälsat på mig flera gånger när jag legat på sjukhus. Han är den bästa personen jag känner, och så länge han finns kvar så kommer jag klara allt, jag bara vet att det är så.

Jag och Marcus på studenten.


I alla fall så började jag och Marcus och prata en del, och trots att jag fortsatte må dåligt så väcktes något i mig, en trygghet som jag inte känt innan. Den tryggheten finns fortfarande kvar.

Samma höst blev jag inlagd på BUP:s slutna avdelning, och trots att det var det enda rätta då så hjälpte det inte långsiktigt. På den tiden hade jag en bra psykolog hos BUP, men efter ett tag släppte han mig. Han började avboka alla våra samtal och tillslut ringde en sjuksköterska från BUP och berättade att jag inte skulle få fortsätta träffa honom, tyvärr ingen annan heller. BUP släppte åter igen taget om mig trots att jag mådde fruktansvärt dåligt och skar mig varje dag. Jag gick då i nästan ett år utan hjälp från sjukvården.

Ett halvår efter att jag fyllt 18 orkade jag inte mer, och ringde själv till vuxenpsykiatrin och bad om hjälp. Tre månader senare fick jag en kallelse om bedömning. Fick där träffa en jättebra mentalskötare och efter några bedömningssamtal bestämde dem sig för att jag skulle börja i DBT.

Efter att Marcus fick reda på hur jag mådde började jag berätta för mina vänner hur jag egentligen mådde, någonting som var väldigt skönt. Idag när jag är så öppen med min psykiska ohälsa kan jag inte förstå hur jag orkade leva i lögn. Jag kämpade både första och andra året med skolan, men i trean gick det inte längre så jag blev sjukskriven sista terminen. Jag var så himla ledsen för detta då jag älskade skolan, mina vänner och lärarna. Jag ville inte missa en sekund med dem, men det var inte så mycket att göra åt. Jag lyckades i alla fall få betyg i nästan alla ämnen och kunde i juni 2010 ta studenten med mina klasskompisar.

Hehehehe glad Jessica!

Varför jag blev sjuk i en ätstörning

Igår fick jag en fråga om vad det var som fick mig att bli sjuk i ätstörningen. Egentligen vet jag inte till 100 procent, men jag har några teorier om varför som jag tänkte berätta om.

Strax innan jag började att konstra med maten, så mådde jag ganska bra. Hade inte skurit mig på flera månader och hade inte heller behövt vara inlagd på sjukhus på ett tag. Sen en dag så fick jag epilepsi och utsattes för hemska anfall som alltid slutade med ambulans och sjukhus. När jag fick diagnosen epilepsi behövde jag plötsligt ställa om mitt liv. Läs mer om det här. Hur som helst så blev jag deprimerad och började må sämre igen, men istället för att hantera det genom att skära mig (som jag alltid hanterat allt jobbigt innan), så började jag svälta mig själv istället. Sedan hittade jag träningen, men väldigt snabbt började jag träna hysteriskt mycket och tappade kontrollen fast att jag egentligen trodde att det var då jag hade kontroll. När jag fick min epilepsi så isolerade jag mig själv mycket, slutade träffa vänner och ville mest vara ifred för jag var så rädd att jag skulle få ett anfall. Men på gymmet vågade jag vara, det blev min frizon. Och när jag blev sjuk i ätstörningen tappade jag snabbt i vikt, någonting som triggade mig ännu mer, för såklart ville jag bli smal som många andra.

Anledningen till att jag slutade äta/tränade/kräktes istället för att skära mig som jag alltid gjort tidigare tror jag beror på att jag i denna period hade mycket kontakt med tjejer med ätstörningar. Jag tror faktiskt att det smittade av sig på mig, jag ville också bli smal. (menar såklart inte att det var dessa tjejers fel, verkligen inte. Alla har ett eget ansvar för sina handlingar)

En annan sak som påverkade detta mycket var att jag och Petter bestämde oss för att bli nyttiga. Vi skulle sluta äta godis, bli hälsosamma och gå ner nåt kilo sådär. Jag hade redan en del ätstörningstankar när vi skulle börja med detta, men det visste inte Petter om, så han såg det som en kul grej. (varken han eller jag behövde gå ner i vikt). Petter upptäckte sen att denna ”diet” hade gått alldeles för långt, men jag hade redan blivit väldigt sjuk på kort tid. Petter slutade ju såklart med ”dieten” så fort han upptäckte hur jag hade blivit, men det var för sent. jag var fast.

Sen får man inte glömma av att jag var emotionellt instabil redan under denna period, och ett självdestruktivt liv stod jag hand i hand med, så att jag bytte ut rakbladen till svält är väl den enkla förklaringen. Nu när jag börjat äta igen har jag ju gått tillbaka till rakbladen så ätstörningen har väl aldrig varit mitt ”huvudproblem” utan mer ett symptom på min Borderline.

Mina sjukhusvistelser

Idag tänkte jag berätta om mina olika sjukhusvistelser.


Första gången jag blev inlagd var november 2008. Då låg jag två veckor på BUP akuten i Borås. Mitt liv var ett hemskt kaos under den perioden så inläggning var den enda lösningen. Jag behövde en paus, en paus från självmordstankarna och en paus från rakbladen. Jag tyckte det var en bra avdelning även om jag antagligen mådde som sämst under den här perioden. Vad gör man om dagarna på BUP?  Mina dagar bestod utav samtal, vila, pyssel, besök och en himla massa ångest. Efter två veckor var jag såpass stabil och utvilad att jag fick komma hem igen.

 


Andra gången jag blev inlagd var på en vuxenpsykiatrisk slutenvårdsavdelning. Jag stannade bara där en kort tid innan jag skrev ut mig själv. jag var 18 år, ledsen och självmordsbenägen. Istället för en trygg plats hamnade jag på den värsta avdelningen. ALLA var drogmissbrukare och kriminella. Detta var april 2010.

 



I februari 2011 hamnade jag på en bra vuxenpsykiatrisk avdelning. Jag hade hamnat i en rejäl svacka när jag kom in där, skadade mig alldeles för mycket och det var min dåvarande behandlare som ville lägga in mig. Avdelningen var bra, men överläkaren var en idiot. Minns inte hur länge jag var här, men sen en dag skrev läkaren ut halva avdelningen, trots att de flesta av oss fortfarande var självmordbenägna. Den här händelsen skulle anmälas till socialstyrelsen, men tyvärr fick jag aldrig krafter nog till att göra det.

När jag kom ut härifrån hade jag i alla fall fått en enorm kämparglöd och det var då jag lyckades sluta skära mig. Ville inte leva på sjukhus längre.

 


I oktober 2011 gick jag sönder igen och hamnade på avd 82.

 
Efter två veckor på 82:an hade jag ju möjlighet att få bli inlagd på avd 336, där jag bor nu. Så 1 november 2011 flyttade jag in hit. femte gången som inlagd. NU SKA DET VARA DEN SISTA!

dåtid

Jag har fått lite frågor och förslag om vad jag ska skriva om i bloggen. Framför allt är ni intresserade av hur min tonår med sjukdomen har sett ut. Därför tänker jag nu börja med en serie av inlägg med lite bakgrund. Idag tänkte jag gå in djupare på hur, när och varför jag blev sjuk samt hur min högstadietid såg ut. Jag har skrivit lite om det här & här, men nu tar vi det från början.

Jessica 13 år gammal.
Positiv, pigg, glad och omtänksam. Så skulle nog de allra flesta beskriva mig. Hade haft en bra uppväxt med föräldrar och syskon. Trivdes i skolan, och det gick bra för mig. Höga betyg, omtyckt. Tyckte dessutom att det var roligt. Började på högstadiet, en spännande tid. Blev högstadiekär. Skrattade mig igenom varje dag tillsammans med mina vänner. Ett stort härligt tjejgäng som jag älskade med hela mitt hjärta. De finaste vänner jag någonsin haft.

I denna period kom jag i kontakt med en kille på Internet. Han gjorde mig väldigt illa, hotade mig. Jag blev utsatt för ett allvarligt psykiskt övergrepp, och den glada Jessica försvann in i ett mörker.

Jessica 14 år gammal.
Började må sämre och sämre. hade ångest dagligen, hela tiden. Bråkade med mina föräldrar, isolerade mig, levde hand i hand med rakbladen. Började vantrivas i skolan, var sjuk alldeles för mycket. Överdoserade alla tabletter som fanns i medicinskåpet. Levde i misär och ville bara dö. Hamnade hos BUP, ljög mig igenom varje samtal. Jag blev utskriven därifrån, friskförklarad, trots att jag skar mig samma kväll. Fick höra att de inte kunde hjälpa mig mer. I min hjärna så hörde jag bara orden ”du är ett hopplöst fall”.

Jessica 15 år gammal.
Sista året på högstadiet. Förutom att jag var sjuk hade jag blivit en tjuv. Jag stal tabletter av min bästa väns pappa. Starka antidepressiva tabletter, var hög och lekte med döden hela tiden. Hela nätterna låg jag och skakade och jag hade svårt att vara i skolan. Jag kämpade mig dit, bråkade med lärare, hatade allt och alla. Det enda jag ville var att dö. Skar mig upp till tio gånger om dagen, i skolan, hemma, överallt. Kämpade för att få godkänt i alla ämnen, ville så gärna börja gymnasiet. Hade hittat en skola som verkade underbar så jag kämpade för att ta mig dit.

En dag i skolan kom min mentor och hämtade mig från lektionen, drog med mig igenom hela skolkorridoren. Hon höll hårt i min sönderskurna handled, en smärta jag aldrig kommer glömma. Hon drog mig till skolläkaren där mamma & pappa satt. De hade fixat en plats för mig på BUPs slutna avdelning, men jag vägrade. Om jag hade blivit inlagd då skulle jag inte kunna göra klart högstadiet eller kunna börja på gymnasieskolan som jag kämpade för.

En månad senare lämnade jag den skolan. Godkänd i alla ämnen. Aldrig har jag varit så stolt över mig själv. Aldrig har mamma varit så stolt över mig. Mina blodröda sår syntes när jag stod i min vita klänning och grät av lycka. Mamma grät också, hennes sönderskurna dotter hade lyckats. Där började en helt ny del av mitt liv, den ska ni få höra om i ett annat inlägg.

BRIS och minnen från den tiden

Tradera har nu en superbra kampanj. Syftet med auktionen är att samla in pengar till BRIS så fler jourare kan utbildas och på så sätt kan hjälpa fler barn och ungdomar i Sverige som far illa. Schenker skänker också fraktavgiften till BRIS. Tryck på bilden för att komma till auktionerna!

Jag vet inte vad jag ska känna när jag tänker på BRIS, jag har egna erfarenheten av den organisationen. Jag minns när jag var 14, hade ingen som visste hur jag mådde. Det enda jag hade var en psykopat som skrämde livet ur mig, och sedan hade jag mina rakblad. Jag klarade mig bra på utsidan, men inom mig var det mörkare än någonsin. Jag kan nästan bli ledsen när jag tänker på den tiden, för allt var så hemskt och tragiskt. Jag blev sämre och sämre, sjukare och sjukare. försökte dö flera gånger, misslyckades. Och ingen såg, ingen ville se. Mitt i allt tog jag också på mig skulden, det var mitt egna fel. Idag vet jag bättre, det var inte mitt fel att jag blev utsatt för en fruktansvärd psykisk misshandel och det var inte mitt fel att jag blev sjuk.

Idag är du min drömpappa

Jag har varit och ätit lunch med pappaMerci nu på förmiddagen. Vi har fått det som tradition, jag och min pappa. En dag i veckan åker jag till hans jobb och så blir det lunch ute på stan.

Idag är han den pappan som jag alltid har velat ha. Inte att han gjort fel innan, bara det att jag har varit för sjuk för att vi skulle kunna ha en relation. Det var en tuff uppväxt för mig. Jag låste in mig, vägrade prata, skar mig, tog överdoser – och bråkade med mina föräldrar. Det började med att de ignorerade min sjukdom, sedan skällde de på mig. Inte för att de var arga, men för att rädslan tog överhand. Idag kan jag förstå det, men inte då. Jag trodde att mina föräldrar hatade mig, vilken gjorde mig ännu mer destruktiv, utvecklade ett självhat som var för stort för att få plats inom mig. Ett självhat som var nära att döda mig.

Idag ser min och pappas relation helt annorlunda ut. Även om jag är sjuk, så är jag mer mogen idag. Har lärt mig mycket under alla dagar på psyket. Idag är jag bättre på att hantera relationer och bättre på att hantera min sjukdom. Mycket för att jag försöker acceptera den, vara öppen och ärlig.

”Jag och mamma sitter hemma och håller tummarna för dig varje dag”

Tack, jag älskar er.

Jag och pappa i Spanien 08.

ruta ett

Jag har fått en del förfrågningar på bloggen.
Varför blev jag sjuk?

Svaret är inte enkelt, men för privat. Kanske för att jag fortfarande, längst inom mig, skäms. Anser någonstans att det är mitt fel, även om jag vet att det inte är sant.

Men, en kort förklaring ska ni få. Jag kom i kontakt med fel person. Han gjorde mig väldigt väldigt illa. Så mycket smärta att den finns kvar även idag, många år senare.

Jag utvecklades till en väldigt destruktiv person. Älskade (och tyvärr, älskar) allt som gjorde ont, fysiskt eller psykiskt. Rakbladen fanns med mig varje dag, kunde inte klara mig många timmar utan metallen. Dels skar jag mig i armarna för att Han, han som gjorde mig sjuk, ansåg att jag inte var värd annat. Dels skar jag sönder min kropp för att jag var livrädd, och sedan som ofta nämns i självskadebeteenden, för att hantera ångest och all smärta som Han fick mig att känna.

Jag är inte rädd för honom idag,

men blir äcklad av tanken på honom.
Hat är ett starkt ord, men jag HATAR honom av hela mitt hjärta.
Tänk om han skulle veta att han förstörde mitt liv.

jag har alltid haft fel

Tänker tillbaka på tiden som har varit, inser att jag inte minns en dag innan jag fyllde 14. Tiden innan mitt liv vände, jag gick åt fel håll, valde fel väg – och blev sjuk. Inte var det mitt fel, men det var jag som drabbades. Många fler, men hårdast jag. psykisk, men också fysiskt. min kropp fick ta emot starka tabletter i ständiga överdoser, min hud fick känna på rakbladen flera gånger om dagen. Det farligaste var nog att det var precis då, när man utvecklas som mest i sitt psyke. När man försöker hitta sig själv, leta upp den där man vill vara, bli den personen och trivas med det. man behöver bekräftelse och stöd i dem beslut man tar. Jag fick alltid höra att jag gjorde fel. Ingen kunde bekräfta mina val eftersom alla var dåliga. Istället för att utvecklas till den man vill vara, utvecklades jag till den jag absolut inte ville bli. jag åkte fram och tillbaka till barnpsyk, blev till och med inlåst under veckor. Jag skar mig själv i armarna, eller nej, på hela kroppen, och ingen kunde någonsin bekräfta det hemska jag gjorde. Det som jag hade behövt, det är bekräftelse för mina känslor. För det fick jag heller aldrig. Allt jag kände var fel, allt jag gjorde var fel, vilket egentligen bara gjorde allt sämre.

 


Detta har försvårat allt för mig i den situation jag sitter i idag. jag vågar inte bli frisk. jag vet att många av er ser det som att jag inte vill, och att jag då får skylla mig själv. men jag vill, jag vill det mer än någonting annat i hela universum. Men jag ska vara ärlig, jag vågar inte. Efter fem långa besvärliga år, så vet jag inte alls vem jag är. Förutom tjejen som är sjuk. Jag är vilsen med många alternativa vägar, men jag vet att bara en är rätt. vägen som leder till ett friskt liv. Jag är för rädd för att börja vandra där. Jag undrar om jag någonsin kommer förstå vad som är rätt och fel här i livet, vad som är acceptabelt att känna, hur man får reagera i olika situationer.

 

För jag fick lära mig, att allt jag kände och gjorde var fel. jag har alltid varit fel.