update: leverutredning

Processed with VSCOcam with t1 preset

utredningen är snart klar och det känns så så så skönt.

sist jag skrev om sjukhusutredningen nämnde jag att jag skulle göra ett prov på mina gener i levern för att se om jag låg i riskzonen för att drabbas av en leversjukdom. jag har nu fått svar på detta gentest som visade att jag har en bra gen, och en dålig. men detta behöver absolut inte betyda att jag kommer bli sjuk i framtiden. man kan leva helt normalt med en dålig gen. så nej, jag ligger inte uppenbart i någon riskzon vilket såklart känns skönt. men att jag har en dålig gen är förklaringen till varför det ena levervärdet är för lågt.

i förra veckan tog jag nya leverprover som visade att det ena levervärdet hade stigit igen, men annars såg värdena hyfsade ut. nu har jag ett test kvar. om jag fattade det hela rätt så skulle vi titta på mina kopparvärden i levern. om det provet är normalt så är utredningen slut. läkaren berättade också att jag nu kunde leva som vanligt igen. alltså så får jag ta värktabletter då och då och jag får dricka måttliga mängder alkohol.

idag har jag också varit på sjukhuset och gjort ett nytt ultraljud. för sex månader sedan hittades ju en polyp i gallväggen och idag var det dags för återbesök. ultraljudet visade att polypen var kvar, men antagligen kommer detta inte att åtgärdas då jag faktiskt nästan aldrig har ont i magen längre.

slutsatsen är att jag inte har en leversjukdom och att jag antagligen aldrig kommer få svar på varför mina värden har varit dåliga. den enda förklaringen vi kan komma på är att det kan handla om är att jag har en något försämrad leverfunktion efter många år av överdoser och mediciner.

hur mår jag då, fysiskt? bättre, tycker jag. men det är svårt att säga när jag nu har ätstörningar igen. för trött blir man ju när man inte äter tillräckligt. så trött är jag, men jag kan omöjligt svara på vad det beror på. men jag är piggare nu än vad jag var under en period i alla fall. illamåendet är också bättre. det kommer över mig då och då, men inte som förr. magen mår också bättre, har inte alls lika mycket diarréer nu som jag haft förut. så fysiskt mår jag ganska bra. och det är såklart så himla skönt!

så, snart är detta över, förhoppningsvis för alltid. nu håller vi tummarna för att det sista provet ser bra ut så att jag kan slippa sjukhus och utredningar snart. tack till er som har peppat mig och hållit tummarna under den här långdragna och jobbiga utredningen med mycket väntan, undersökningar, akuten, väntan på cancerbesked och tusen miljoner rör blod. nu står jag snart på andra sidan och kan se tillbaka på den här tiden som förbannat jobbig, men nu är det snart över.

ingen tumör och ätstört kaos

Jag har längtat efter den här dagen. Då jag kan säga till er, jag har inte cancer. Vi kommer heller inte så mycket längre med utredningen. Läkaren misstänker nu att jag kan ligga i riskzonen för att få en leversjukdom (läkaren har hittat detta genom leverprov). Det innebär alltså att jag i framtiden har en risk att få en leversjukdom och att jag eventuellt kommer behöva anpassa mig på vissa plan i livet för att minimera risken att bli sjuk. Men jag vet inte om det är så än då jag har ett sista blodprov att ta för att få svar på om det är så eller inte.

Förklaringen till mitt mående och mina levervärden kan också vara enkel. Levern kan ha påverkats av alla överdoser under åtta år. Den är inte förstörd, och den klarar sig, men den kan ha påverkats av det. Och det kan ta tid innan den är återställd. Mina symptom kan också handla om psykiska faktorer.

Nu börjar i alla fall utredningen gå mot sitt slut vilket känns skönt. Jag hade nog inte orkat med så många fler sjukhusbesök. Det tar för mycket på mitt psyke. Det som jag vet att jag har kvar är blodprover, ultraljud och så ska jag få träffa en hudläkare som ska göra en bedömning kring min (lever?)klåda. Om det visar sig att jag ligger i en riskzon att drabbas av en leversjukdom så får jag ta det då. Jobba med känslorna kring det och lära mig att anpassa mig för att minimera risken att bli sjuk.

Annars har den här dagen verkligen varit kämpig. Jag har haft allvarliga samtal med behandlingshemmets föreståndare och min kontaktperson. Jag har skrikit och gråtit, hatat, varit arg, haft ångest och känt mig så fruktansvärt uppgiven. Jag varken vill eller vågar se det, men enligt personalen har jag stora beteendeförändringar och svåra ätstörda problem. I min hjärna är det kaos. För ena sekunden förstår jag personalen och håller med om det, att jag äter för dåligt. I nästa så blir jag arg och försvarar mig. Jag har inga problem. Jag mår bra. Jag behöver inte eran hjälp.

Jag har det tufft nu. Fruktansvärt jobbigt. Är varken motiverad eller känner mig stark nog att gå emot och kämpa varje sekund. Därför fuskar jag och hoppas på att det löser sig av sig själv. Vilket det inte gör. Det vet jag. Men jag kommer tillbaka igen. Jag vet det. Jag har varit här så många gånger. Frisk sjuk frisk sjuk frisk sjuk. Nästa gång jag blir frisk måste jag hitta nåt sätt att stanna där. Förra gången jag blev frisk så var jag säker på att jag aldrig skulle bli sjuk igen. Nu är jag tillbaka i ätstörda vanor i alla fall. Jag hoppas verkligen att jag får tillbaka motivationen snart så att vägen tillbaka till det fria inte blir för lång. Men hur jävla lång den än blir så kommer jag att gå den. Jag ska vinna. Men just nu känner jag att nej fan jag orkar inte en gång till. Men. Vi klarar mer än vad vi tror.

Tack till er som hejar på mig. Som orkar stanna och som inte tappar hoppet även när En flicka som är stark är rätt så dålig på att kämpa. Förlåt för det. Jag tror att många av er känner till hur svårt det är att göra framsteg när man inte har så mycket motivation. Men en dag kommer det kännas bättre, bli lättare. Och att alltid vara motiverad i en behandling är knappast mänskligt. Ibland behöver även jag säga att jag inte orkar, att jag är rädd, att jag inte vågar, att jag inte vill.

bild (70)

typ sjuk på sjuk

bild (69)Dagarna går och egentligen är det inte så mycket med mig just nu. Sedan jag kom hem från Halmstad har jag haft tandvärk, mensvärk och huvudvärk och det är verkligen inte kul när man inte får äta värktabletter på grund utav levern. Idag har jag känt att jag har fått någon infektion i kroppen så imorgon ska kroppstemperaturen börja kontrolleras. Läkarna har sagt till mig tidigare att det inte är bra för mig att ha feber med mina dåliga levervärden så jag hoppas att jag slipper undan så att jag kan få en sjukhusfri vecka. Att bli ”vanligt” sjuk är aldrig kul men nu märker jag hur mycket mer en infektion tar på mig när kroppen är svag redan innan.

Nu ska jag försöka sova och vila upp mig så mycket jag kan. På fredag ska jag förhoppningsvis få svar på datortomografin och om jag inte blir sämre så får jag fint besök till helgen. Annars rullar dagarna på. Jag försöker slappna av efter bröllopet och vila mig ordentligt, jag sitter vid jourmejlen, är med på behandlingshemmets planering, dricker mer kaffe än vad dietisten vill, spelar skipbo, ser på tv, kämpar med maten och har terapi. bye ♥

leverklåda och akuten

20130905-002520.jpg

Ikväll drabbades jag av fruktansvärd leverklåda. Jag kan inte ens beskriva hur det känns. Jag bara skrek och grät och hade fullständig panik. Det var som att ha svår klåda inne i själva kroppen. Herregud vad jag aldrig mer ska klaga på ett myggbett.

I alla fall så ringde vi Sjukvårdsupplysningen som ville att jag skulle åka in akut. Så där har jag suttit hela kvällen men nu är jag hemma och mår lite bättre. Har fått medicin också.

Nu blir det tyst här ett par dagar. Imorgon åker jag till Halmstad för på fredag ska min kära syster och Mattias gifta sig! Så himla fint. Och jag ska vara brudtärna! Jag kommer säkert uppdatera nåt på enflickasomarstark @ instagram om ni vill hänga med, annars hörs vi i slutet på helgen. ♥

hos dietisten

dietist2Idag har jag varit på sjukhuset och träffat en dietist. Sextio minuter som var bra, konstiga och jobbiga på samma gång. Jag vet inte om jag var där på grund utav leverproblemen eller ätstörningstankarna. Antagligen en kombination. Vi pratade ätstörningar, vikt, matintag. Jag fick berätta hur en vanlig dag såg ut, vad jag åt på ett ungefär. Hon såg ganska bekymrad ut. Hennes rekommendation var att jag skulle gå tillbaka till matschema och näringsdrycker. Nej sa jag. Verkligen nej. Behandlingshemmet ska inte bli avd 336. Jag vill inte att personalen ska be mig ta en potatis till. Jag vill inte att de ska stoppa mig om jag inte har ätit upp. Varför jag inte vill det beror nog på mycket. Framför allt så vill jag inte backa så många steg, jag är färdig med den typen av behandling. En anledning till att jag inte vill är för att ätstörda tankar inte vill. Och sedan blir det faktiskt nästintill omöjligt att genomföra det då jag fysiskt mår illa och har dålig aptit. Då är det för svårt att någon ska tvinga mig att äta. Dietisten förstod detta, verkligen. Som hon sa, vi sitter i ett enormt svår situation.

Tillslut valde jag att acceptera näringsdrycker i alla fall. En tänkte jag, tre tänkte sjukhuset. Men jag ska framförallt ta dessa istället för mellanmål. Att byta ut näringsdrycker mot lunch och middag är absolut förbjudet. Direkt efter att jag hade godkänt näringsdrycker ångrade jag mig. Fan ta vården som ska ta ifrån mig den lilla (falska) trygghet jag precis har hittat mitt i allt kaos. Men jag insåg vissa saker när jag pratade med dietisten. Att jag måste kämpa. Gå emot. Välja friska val. Att acceptera näringsdrycker var ett stort steg mot att bli fri igen. Dietisten frågade om jag var motiverad till att kämpa. Helt ärligt – nej. Men jag kommer försöka göra det i alla fall. Och tre gånger om dagen kommer i alla fall ätstörningshelvetet få sig en käftsmäll. Resten får jag ta i terapin. Trots att det känns tufft och overkligt att dra upp allt med ätstörningar igen så är jag glad för att jag får hjälp. Att vården den här gången inte bara tänker titta på som de varit så duktiga på andra gånger. Man måste inte alltid orka, vara motiverad till att kämpa emot varje sekund av sitt liv. Ibland behöver man vara ledsen och få lov att ha det jobbigt. Styrka är inte att aldrig falla, det är att alltid resa sig upp igen. Och jag kommer tillbaka. På riktigt. Jag kommer bli fri igen. Jag vet det, för jag har klarat det innan. Det hoppet kommer jag aldrig att tappa, inte ens när det gör riktigt ont inom mig.

allt för många gånger har du fallit in i gråt, skrikit och sagt att ingen annan kan förstå

bild (67)

Jag ville aldrig bli tjejen som tänker på mat och vikt. Aldrig och speciellt inte igen. Men vad fan skulle jag gjort? Min värld rasade. Jag sitter och väntar på ett cancerbesked. Sjukhus för ofta, oro, utredning, undersökningar, provtagningar, viktnedgång, illamående, trötthet. Hela min trygghet rubbades. Självklart kändes det lite tryggt, lite bra, att gå tillbaka till tankar som jag känner till. Känslor som jag känner igen. En falsk jävlig trygghet – ja. Men en trygghet. Jag ville bara få bort allt leverkaos för en stund. När jag istället kan tänka på mat och vikt så slipper jag tänka på cancer och sjukhus dygnet runt. Jag ville bara ha en ynka minut till att ha något tryggt. Något konkret att hålla fast vid, andas vid.

tankekrig

Igår hände det. Det där som inte varit på evigheter, det där jag nästan hade glömt bort. Då jag fick ett ångestpåslag utav mat, av att äta, av att njuta. Det som var förr men som blev nu. Hur ska jag beskriva alla känslor, alla tankar, allt kaos jag går igenom? Ska jag ens berätta, erkänna smärtan? Då jag får höra att det blir pizza till middag. Då jag glatt säger ja och kämpar med att få bort tankarna som skriker nej. Igår kväll frågade personalen, ”vet du hur du ska hantera detta?”. Ja, jag vet. Jag är tusen procent säker på vad som måste göras. Jag måste gå emot, kriga, slåss och kämpa hela tiden, varje måltid och tiden däremellan. För annars. Annars blir jag sjuk. Jag måste äta, jag måste sluta studera min kropp, jag måste säga till rösterna att nej, jag orkar inte, vill inte lyssna på er. Men visst är det svårt när jag sitter där vid matbordet. För mår jag illa fysiskt, eller är allt psykiskt? Har jag minskat aptit på grund utav levern, eller är det ätstörda tankar som försöker få plats?

Allt med cancerprat, sjukhus och dåliga levervärden får mig att tvivla och vändas upp och ner. Jag har hamnat i en fruktansvärd otrygghet. Och när det fysiskt blev problem med mat och vikt insåg väl fuckätstörningen att den kunde ta sig tillbaka. Men jag tänker inte låta den komma in. Jag tänker äta vad jag vill – när jag vill. Men det är en kamp. Ett inre tankekrig hela tiden. Det hade varit så skönt att slippa det där kriget, mellan tankar och förstånd. Jag vet att jag kan vinna tillbaka. Att jag en dag kommer leva utan att kriga. Och egentligen finns det bara en sak att göra: Gå emot. Stå ut. Kämpa. Just det där jag helst av allt skulle vilja slippa. Men som jag sagt tusen gånger, vi kan ju inte gärna sätta oss ner och skita i hela livet. För ärligt, vad fan blir bättre av det? För att vinna kampen måste man ge sig in i kriget.

datortomografi

sjukhusNu är datortomografin över! Det gick bra, var inga konstigheter, men svar dröjer två veckor vilket känns som en enorm evighet. Att jag nu i två veckor ska gå och vänta på besked om jag har en tumör eller inte känns nästan omöjligt. Men, jag har inget val. Vissa saker kan man inte förändra här i livet, och då får man istället försöka acceptera och ta hand om sig själv så bra som möjligt. En dag tar veckorna slut, en dag är det dags. Då har jag mitt besked. Sedan blir inte allt bra för det, då jag fortfarande har dåliga levervärden och flera symptom som ställer till det för mig i vardagen. Men, när cancer är uteslutet kommer det kännas bättre psykiskt, såklart. Men som jag sagt innan, jag tror inte att jag har cancer, verkligen inte. Och tungt är det faktiskt i alla fall, för om datortomografin inte visar någonting så väntar fler jobbiga undersökningar, mer sjukhus och en himla väntan. Som läkarna har sagt – resan kommer vara lång. Och mina dåliga levervärden har ställt till det mycket för mig, psykiskt. Den senaste tiden med alla sjukhusbesök, oro, viktnedgång, trötthet och ingen skola har gjort mig väldigt ledsen. Jag skrattar inte alls på samma sätt som jag gjorde innan. Och jag saknar den glada Jessica, jag längtar efter henne varje dag. Men hon kommer tillbaka, jag vet det. För jag bevisade att man kunde ta sig ur en depression och må bra igen efter många år med olika sjukdomar. Trots att jag börjat falla tillbaka till den mörka sinnesstämningen så betyder det inte att jag kommer stanna här, att det är kört för all framtid. För det är det inte, och kommer heller aldrig att bli. Jag vet att det kommer bli bra tillslut, men vägen kan vara lång. Men jag traskar på i alla fall, det är faktiskt det bästa jag kan göra!

känslor utan uppehåll

Namnlös2Idag har jag känt saker som det var evigheter sedan jag kände. Att nej nej nej, det här går inte. Stopp, jag orkar inte, vill inte. Att jag dör snart av smärtan. Såklart så gjorde jag inte det, kommer heller inte att göra. Idag skulle mitt liv ha börjat, mitt friska liv som jag inte har levt på nio år. Jag skulle börjat skolan idag. Istället har jag terapi och förbereder mig inför sjukhuset imorgon. Så mycket sjukt. Så mycket dumt. Så mycket som jag inte vill, önskar att jag slapp. Istället för att gå i skolan imorgon ska läkarna se om jag har en tumör i levern. Så overkligt, så smärtsamt. Så oroligt och fel.

Elva månader

Idag är jag elva månader självskadefri! Det bästa är inte just dessa elva månader – det bästa är att jag är fri för alltid. Jag vet att det är slut, för all framtid. Trots att jag är stolt över mig själv så gråter jag idag. När det är elva månader. För att det gör ont och för att jag har ångest. För att jag inbillar mig att självskadan skulle göra det lite lättare att stå ut. Men det är inte så, det vet jag. Det gör bara allt ännu värre, ännu svårare. Så ni behöver inte oroa er, jag kommer aldrig hamna där igen. Men man får känna, får längta. Så länge det bara är tankar och känslor är det inte farligt. Anledningen till mina tårar och min ångest handlar som vanligt om det fysiska. För att jag är förbannat trött på det här. För att jag skulle börjat skolan imorgon och för att allt känns svårt ibland. Så just idag, när jag är elva månader fri skrattar jag inte av lycka. Jag gråter och har det jobbigt. För att jag har en svår tid framför mig, för alla sjukhusbesök. Men jag lever på hoppet, vet att det blir bra tillslut. För det måste finnas något mer än det här. Livet kan inte vara över nu, då har all kamp varit förgäves. Och så ska det inte få sluta.

bild (41)

Med en slang i halsen och nål i armen

Hela morgonen har jag varit på sjukhuset. Idag hade jag fått en akuttid för gastroskopi. USCH och fy så nervös jag var inför detta. Brukar inte vara speciellt orolig inför undersökningar, men den här kändes verkligen obehaglig. Men, det gick bra. Med lugnande i kroppen och bedövning i halsen gick det bättre än planerat. Men som min läkare sa, ”du hade klarat detta utan både bedövning och lugnande, för du är så cool”. Tack för det, du är inte så dum du heller bästa läkare.

Som vi misstänkte visade inte gastroskopin något konstigt, men den behövde göras för att kunna utesluta att mina problem inte har något med magen och allt det där att göra. Så nu vet vi, det handlar inte om något sånt. Nu kan vi gå vidare, och nästa sjukhusbesök är på tisdag. Då ska jag göra en datortomografi, och efter den kommer jag då få besked om jag har en tumör i levern. Om datortomografin inte visar något (som jag såklart hoppas) ska vi förhoppningsvis fortsätta utredningen. Men då väntar kanske en väldigt omfattande undersökning som tyvärr inte är riskfri, men jag orkar inte ens tänka på det nu och vill heller inte berätta om den här innan det beslutas om jag måste gå igenom den eller inte.

Nu är jag mest trött men glad för att detta är över i alla fall! Ett steg i taget.

bild (30)bild (29)

När vi ser vår samtid brinna ner

Den tjugofjärde och tjugofemte juni skrev jag två statusuppdateringar på facebook. Att jag skulle börja skolan. Att jag älskade mitt liv. Att jag var så lycklig. Sjuttiotre likes och fyra kommentarer.

Idag hade det varit en vecka kvar. Sju dagar och 604800 sekunder. Istället fick jag göra ett svart streck i min kalender. I lördags fick jag ett utbrott och slängde ut alla mina skolsaker genom fönstret. De kunde gott ligga där och regna bort, blåsa bort, försvinna. Rev sönder mitt antagningsbesked. Precis som mitt liv har gått sönder. Sedan låg jag på mitt golv och grät.

Istället för att vara lycklig över skolan ska jag dricka kontrastvätska, få en slang i halsen, leta efter tumörer, lämna tusen rör blod, vara orolig, gå igenom sjukhuskorridorer och dricka näringsdrycker. Inte världens bästa byte precis. Självklart är jag ledsen. Självklart är jag så förbannat besviken. Jag hade verkligen sett fram emot att få en klass, träffa friska människor, köpa kurslitteratur och plugga. Jag hade sett fram emot att få flytta till behandlingshemmets träningslägenhet och försöka börja leva ett riktigt liv. Men det kommer fler chanser. Det kan inte sluta såhär, det måste finnas något mer. En dag kommer jag bli sjuksköterska, en dag kommer jag vara frisk från allt. En dag kommer livet bli bra igen. Men man måste inte alltid vara så förbannat positiv så därför säger jag idag – fan också.

bild (22)bild (23)

Vänta på mitt paradis så vi kan fara dit sen

Personalen frågar om och om igen. Jessica, hur orkar du? Du är stark, och hur står du ut?

Idag kom min bästa terapeut tillbaka från semestern. Jag berättade för henne, att jag orkar. Att jag står upp. Att allt känns fan åt helvete ibland. Men jag har inget val. Jag tvingas in i kampen igen, vare sig jag vill eller inte. Jag har bara ett val. Och det är skönt, faktiskt. Att jag inte längre har två. När jag var sådär sjuk och allt var mörkt, så tyckte jag att jag hade två val. Jag kunde kämpa, eller så kunde jag ta den där överdosen en gång till och hoppas på döden. Jag kunde alltid välja att skära i min kropp och svälta. Jag kunde välja att ligga kvar i sängen hela dagen och skita i hela livet. Idag väljer jag inte, idag går jag bara framåt. Visst står jag i det där vägskälet igen. Då vänster betyder kamp, och höger betyder att jag ger upp. Men valet är inte svårt. Jag behöver inte ens fundera. Jag skulle aldrig ge upp idag, trots att det ibland gör så himla ont i mig.

Jag slutade välja, och det hjälpte mig upp från mörkret. Jag slutade se självmord som ett alternativ och jag bestämde mig för att välja kampen vad som än händer i mitt liv. Därför kämpar jag, för att livet är värt det. Enkelt är det inte, kanske kommer det heller aldrig att bli det. Men jag tvekar aldrig på att jag går på rätt väg. Man måste kämpa för sin egen skull. Vi har bara ett liv. Människor söker tröst genom att lämna planeten, tror att det blir bättre, utan att man vet det. Ibland hade det varit skönt om livet var lätt. Om det för en gång skull hade blivit som man ville, som man hade tänkt sig. Men trots att det dyker upp hinder på min väg precis hela tiden, så tänker jag hoppa över. Det är faktiskt bara att hoppa. Med tårar i ögonen klättrar jag förbi och tänker, det blir bra tillslut.

En liten uppdatering

Hej vänner. Först och främst, tack så himla mycket för alla fantastiska ord ni ger mig. För alla kämparkramar och allt stöd. Ni är bäst och jag har saknat er och bloggen nu under mina bloggfria dagar. Jag kämpar på så gott det går. Ibland går det lättare, ibland är det svårt. Idag har i alla fall min läkare ringt efter sin semester. Att få prata med en läkare man tycker om är guld värt i dessa situationer. Jag tänkte ge er en liten uppdatering om hur utredningen går då jag idag har fått reda på lite nya saker.

I nästa vecka ska jag få en akuttid för att göra en gastroskopi. Då ska jag också få träffa min läkare en liten stund, vilket känns bra. Sedan får jag fortsätta vänta på datortomografin, men nu är det bara en och en halv vecka kvar tills det är dags. Sedan ska jag in och ta massor med nya prover i olika omgångar. Tyvärr hade nu läkaren hittat att ytterligare ett levervärde är avvikande. Tydligen stämmer ingenting. Vissa värden är förhöjda och ett värde är för lågt, vilket enligt läkaren var väldigt ovanligt och förbryllar sjukvården ännu mer. Mig också såklart.

Vi pratade även om näringsdrycker. Jag började ju dricka dessa på eget initiativ, men nu ska jag få träffa en dietist som ska skriva ut på recept (så dyrt att köpa själv). Min läkare ordinerade även två om dagen istället för en.

Det känns bra att semestern är slut. Att det börjar rulla på igen inom vården då det känns som att det har stått still hela sommaren. Vi pratade också såklart om eventuell cancer. Sanningen är att jag har många symptom, och läkaren förstår min oro. Men hon påminde mig också om att jag gjorde ett ultraljud för några månader sedan och då kunde de inte se någon tumör, även om hon också berättade att man inte alltid ser allt på ultraljud. Men, hon ville att jag mitt i den här oron skulle ha med mig det, att det finns goda chanser för att det inte är något allvarligt. Som jag sagt innan, jag tror inte att jag har cancer, men såklart är jag orolig både för det eller för att det ska vara något annat allvarligt. Den här ovissheten och väntan är näst intill olidlig. Men jag kommer klara det här, trots att livet känns motigt då och då. Nästa vecka blir en sjukhusvecka och därför ska jag vila mig ordentligt i helgen för att orka med det.

Återigen. TACK för att ni är bäst och följer med mig på min resa ♥

bild (16)

Hur kan nåt så vackert som livet gå så fel?

Jag minns tiden då jag var så lycklig att jag inte kunde sova på nätterna. Då jag skrattade från tidigt på morgonen vid frukosten tills sista kvällsciggen vid elva då dörrarna skulle låsas. Det var den bästa tiden i mitt liv, men det känns verkligen som att det var längesedan. Jag har hamnat någon annanstans nu, har varit för länge. Jag ser inte fram emot något, har svår ångest, gråter varje dag. För att det gör ont överallt. Jag erkänner, jag var inte stark nog för att gå igenom en kris. Inte just nu. Mitt psyke var för skört för att jag skulle kunna ta mig igenom mina leverproblem utan större problem. Jag börjar falla tillbaka till ångesten, självskadetankarna och depressionen. Då jag tappar bort mig själv och hon som jag blev efter kampen mot psykiska sjukdomar. Jag vet att när allt det här med sjukhusutredningen är över så kommer jag behöva tid för att ta mig tillbaka där jag var. Jag har ett stort jobb framför mig, både fysiskt och psykiskt. Livet gör ont och trots att jag verkligen har försökt att hålla mig kvar ovanför vattenytan så sjunker jag sakta i alla fall. Jag funderar på att sluta skriva här. För ett tag. Mitt liv håller på att gå sönder och jag måste kämpa, kanske hårdare nu än någonsin för att inte hamna tillbaka på ruta ett. Det sägs att det finns en mening med allt, men har jag cancer eller får allvarliga psykiska problem igen på grund av det här, då tror jag inte en sekund på det.

Kämpa nu kära ni, och kämpa säger jag också till mig själv. Det måste bli bra tillslut. Det bara måste.

Jag skulle aldrig få säga att det var enklare förr

Ibland tänker jag tankar jag inte får tänka. Igår uttalade jag orden för första gången. Smärtsamt men nödvändigt. Jag har dödsångest då och då. Det kommer över mig när jag minst anar det. Jag är rädd. Det var först när läkarna började prata om cancer som jag insåg att jag inte vill dö. Att det är min värsta mardröm. Vad jag går igenom just nu är svårt för omvärlden att förstå. Och jag begär inte att någon ska göra det heller. Men jag är glad för att ni är med mig på min resa. Jag tacksam för att ni, familjen, mina vänner och behandlingshemmet finns. Det gör att jag är mindre ensam med smärtan.

Om tre veckor ska jag göra en datortomografi för att leta efter tumörer. Det är så overkligt och trots att jag tänker på det här varje sekund så kan jag inte förstå. Jag tror inte att jag har cancer. Jag tror inte att jag ska dö. Men jag är rädd i alla fall, rädd för att det ska vara något allvarligt och för att jag inte ska få uppleva det livet som jag kämpade så hårt för att få.

bild (1)

Mentala förberedelser

Trots att jag mest ligger i min säng och vilar hela dagarna så händer det väldigt mycket i mitt liv nu. Mentalt. Det är mycket svåra känslor jag måste handskas med och dessutom måste jag nu vara realist och planera hösten.

Jag har slutat tvärt på min praktikplats. Jag ska dit och ha avskedsfika om några veckor, men jag kommer inte jobba med barnen mer. Jag och min kontaktperson här på behandlingshemmet tyckte att det blev bäst så när läget är som det är. Det känns hemskt tråkigt, men jag inser att det var ett nödvändigt beslut.

Vi har även börjat prata om hösten. Tanken var ju att jag skulle börja skolan den nittonde augusti. Chansen att det blir så är väldigt liten. Så liten att jag knappt orkar hoppas på det längre. Jag håller mentalt på att förbereda mig för att det inte blir någonting. Min höst kommer antagligen inte alls bli som jag ville eller hade planerat. Så länge jag är under utredning med levern så kommer jag inte orka gå i skolan. Om läget inte förbättras snabbt utan behandling så kommer det absolut inte fungera. När jag knappt orkar gå på en kort promenad så skulle det aldrig gå att börja skolan. Det gör ont, så himla ont. Det värker i hela bröstet när jag tänker på det, för fan vad jag längtade efter att få komma tillbaka till livet, få en klass, träffa friska människor och göra något vettigt.

Vad jag ska göra i höst istället är ganska oklart. Allt handlar ju om hur fort utredningen blir färdig, om läkarna hittar något fel på levern som kan åtgärdas lätt. Men det är som läkarna har sagt till mig, vägen är lång och krokig. Det kommer antagligen innebära många sjukhusbesök innan jag kan få något besked. Jag har ju en rad undersökningar och provtagningar framför mig. Därför kommer nog hösten få bli sådan. En kamp. Jag får försöka fokusera på att bli bra igen. Förutom det fysiska så måste jag också bli bra psykiskt. För kampen mot levern hade jag inte räknat med och självklart påverkar det också mig psykiskt. Jag har många känslor och mycket oro att ta hand om, jobba och kämpa med.

Första steget framöver är att vänta på besked angående alla allvarliga leversjukdomar. Hålla tummarna för att jag inte har cancer eller någon annan hemsk sjukdom. Det är tungt det här, men jag kommer att klara det. Jag bara vet det. Det finns inga andra alternativ. Visst funderar jag på livets mening, och visst är längtan efter rakblad större nu, men det betyder inte att jag kommer ge upp eller skada mig själv. Verkligen inte. Jag har lovat mig själv, att om så hela livet skulle rasa så ska jag aldrig tillbaka till det destruktiva. Ibland känns det som att mitt liv håller på att gå sönder, men hur trasig jag än blir så ska aldrig min kropp bli det igen.

mem

Om vi bara visste

Ibland funderar jag på hur livet hade blivit om vi hade vetat om hur framtiden skulle se ut. Hade jag kämpat så förbannat hårt mot min psykiska ohälsa om jag hade vetat att jag skulle bli fysiskt sjuk efter det? Hade jag varit en glad liten flicka om jag visste hur min tonår skulle bli? Hade jag försökt ta livet av mig om jag visste att jag skulle bli lycklig sen? Antagligen. Eller antagligen inte. Kanske. Omöjligt att säga. Jag är glad för att vi inte vet hur det kommer bli sen. Det gör att man måste agera i nuet. Men det hade varit förbannat skönt om jag visste att jag skulle bli frisk igen. Om jag visste att jag skulle få börja leva snart, på riktigt. Det hade varit skönt att veta att jag inte har cancer, att jag kommer vara stark nog att kämpa vad läkarna än hittar, att det kommer bli bra. Jag lever såklart på hoppet, nåt annat finns inte i min värld. Vi måste tro på lyckliga slut, även om verkligheten kan vara en annan. Ibland är det svårt att vara modig, att lita på livet. Att lita på sig själv. Livet kommer aldrig bli rättvist men då jag inte längre tror på slumpen så måste jag tro på något annat. Som att svåra saker drabbar människor som är starka nog att klara av det.

Rädslan

Jag är rädd. Gråter bakom mina solglasögon. Lyssnar på musik utan att höra texten. Smsar till mina vänner att det är okej. Att kampen är okej. Jag lever i ett vakuum. Ibland sticker min bästa kontaktperson hål på den, är med mig i rädslan, men när han går hem för dagen stängs bubblan igen. Jag är rädd för cancer, rädd för döden, rädd för alla allvarliga sjukdomar, rädd för sjukhus. Jag går till frisören och ler, tackar och betalar. För pengar som inte känns viktiga. Jag sitter framför jourmejlen och ber unga trasiga tjejer att kämpa, när jag själv känner mig rädd för kampen. Jag dricker näringsdrycker och väntar på besked från sjukhuset. En väntan som är så lång och orolig att jag knappt står ut. Jag dricker kaffe och röker, spelar spel ibland. Livet rullar på men egentligen står allt stilla. Jag betalar mina räkningar och ser på film, men egentligen vill jag bara skrika. För att jag är rädd. För cancer och döden.

Jag trodde aldrig att vi skulle behöva prata om det där igen

Jag såg att mina anhöriga såg. Att träningen blev mer och maten mindre. Att jag tappade kilo på kilo, att jag blev mer irriterad och hade mer ångest. Att jag ljög och mest ville vara ifred. Hur går det med maten Jessica? Äter du? Alltid den där förbannade oron att hon skulle börja svälta sig igen.

Sen lämnade jag anorexian bakom mig. Blev tjejen som mina kompisar lärde känna på högstadiet när livet egentligen var skit men då jag hade en normal relation till mat. Oron la sig, började försvinna. För jag åt, tränade sällan och fikade mest hela tiden. Det var den tjejen som behandlingshemmet lärde känna. Personal som såklart vet om min tidigare anorexia, men som aldrig har fått se den. För att Jessica alltid var hungrig och ville äta singoalla-kakor minst en gång om dagen.

Idag hade jag lite terapi med min favoritpersonal som också är min kontaktperson. Min ordinarie terapeut är på semester, men att min favorit är tillbaka från sin känns skönt. Han är så bra. Han är trygghet. På samtalet var han tvungen att ta upp ämnet mat. För att personalen ser att maten går dåligt. Jag som önskade att vi aldrig skulle behöva prata om det där igen. Men, jag kan inte skryta med att maten har gått bra den senaste veckan. Men, det är ändå inte alls som förr, som då. För nu har jag inte problem på grund av anorexia. Men som ett symptom på min leverskit har jag tappat aptiten och mår illa dag in och dag ut. Då är det svårt att äta. Förbannat svårt. Jag försöker, men det går dåligt. Och det både skrämmer mig och gör mig ledsen. För mat, kakor och popcorn var det bästa jag visste. Detta är såklart svårt och dumt. För att det knappast hjälper min ofrivilliga viktnedgång eller trötthet. Därför försöker jag äta så mycket som möjligt och sörplar näringsdrycker varje kväll.

Det är så konstigt, för mina leverproblem påminner mycket om min tid med anorexia men egentligen är det två helt skildra saker. Ibland känns det som att allt bara är en prövning. Som att någon högre makt vill se så att jag är stark nog. Orkar Jessica gå igenom detta utan att skära sig eller bli djupt deprimerad? Klarar hon av att få problem med maten utan att bli sjuk i en ätstörning igen? Om det är en högre makt så vill jag säga till dig eller den: SÅKLART att jag gör! Trodde du något annat är du bara korkad 😉

Jag kan tänka tills det knappt finns nåt kvar

akkutenJag tycker att det är orättvist av läkaren att berätta för en tjugotvåårig ledsen tjej att hon har de flesta symptom som vid levercancer. Att berätta det, men sedan skicka hem mig och be mig ha tålamod. Vänta på remissen. Det tar ungefär en månad. Men vänta du, fortsätt ditt liv i den mån det går. Men det går knappt att fortsätta leva det, på grund av all rädsla och oro. Jag försöker skratta på dagarna, hålla skenet uppe. Men varje natt gråter jag mig till sömns. När ingen ser. Jag tycker att läkaren gjorde fel. Antingen får man berätta och sedan akut göra undersökningar för att utesluta något allvarligt, eller så får man hålla tyst och be mig vänta på remissen. Jag är tjugotvå år. Jag skiter i om det är ovanligt att få levercancer i min ålder. Så fort det finns en risk måste det tas på allvar. Alla läkare är överens. Någonting är fel. Problemet är att ingen vet vad, och i nuläget är ingen intresserad av att ta hand om det heller. För att det är köer och för att ansvariga är på semester. Jag är trött på sjukvårdskarusellen som jag har snurrat i i över åtta år. Där ingen tar ansvar. Jag undrar vem ska jag döda först om det visar sig att jag har en allvarlig sjukdom.

Hemma från sjukhuset!

Idag gick det relativt snabbt på akuten. Fick träffa läkaren, och även om jag var rätt så ledsen över hela situationen så gick jag därifrån med mer kraft, psykiskt i alla fall. Läkarna vet inte. De har absolut ingen aning om varför jag mår som jag mår, varför mina levervärden går upp och ner och varför jag går ner i vikt. Just nu ska de heller inte göra så mycket, utan jag får vänta på att få komma tillbaka till medicinmottagningen för att kunna fortsätta utredningen. Idag pratade vi om levercancer. En del tyder på att det skulle kunna vara något allvarligt, men lika mycket tyder på att det inte är det. Jag tänker såklart fokusera på det sistnämnda!

När jag låg där på sjukhuset tog jag i alla fall ett bra beslut. Jag ska gå tillbaka till näringsdrycker. Inte för att jag är underviktig, utan för att jag VÄGRAR att bli det igen. Jag tänker inte se på när vikten rasar. Jag tänker göra allt för att få behålla min normalvikt. Såklart så blir det konstigt på många sätt då jag bara förknippar näringsdrycker med slutenvård och anorexia. Men, jag står hellre ut i det än att jag ska förlora den kroppen jag har kämpat så hårt för att få.

Jag mår bättre nu, psykiskt. För jag har mer kraft att kämpa. För ett par timmar sedan kändes det som att jag ville ge upp, nu känner jag mig säker på att jag kommer orka. Läkaren sa att det kommer ta tid det här. Vägen kommer vara upp & ner och jävligt krokig, men det kommer bli bra tillslut. Jag får aldrig glömma hur mycket jag har misshandlat min kropp, den måste få tid att läka. Jag har mycket att vara ledsen över just nu, och det tänker jag vara med all rätt. Men jag tänker kämpa, både mot det psykiska och fysiska. Och framförallt – jag tänker vinna!

akuten3

Akuten, again again again

Imorse var jag inne på sjukhuset och tog nya leverprover. På eftermiddagen ringde dem och berättade att värdena var hyfsade, men då jag mår så dåligt rekommenderade läkaren ändå att jag skulle in till akuten. Så nu ligger jag här, igen. Under den gula filten med ett id-band runt handleden. När jag kom hit fick jag reda på att jag har feber, vilket tydligen inte alls var bra ihop med levervärden som inte är helt okej.

Nu ska jag vila i mitt egna rum (lyx) tills läkaren kommer! Såklart så hoppas jag återigen att jag slipper bli inlagd, men det enda som är viktigt är att jag blir frisk igen.

20130818-173242.jpg

Jag undrar hela tiden

Idag har jag pratat med sjukhuset. Imorgon ska jag dit, igen. Som vanligt. Jag är så trött på det. På provtagningar, sjukhus och alla hemska timmar innan jag får ett besked. Klarar sig min lever, eller krävs det inläggning? Får jag komma hem eller måste jag vårdas akut i en sjukhussäng? Det känns som att jag inte klarar fler sekunder med den väntan. Ovissheten och oron. Den här sommaren skulle bli den första på många år utan massa sjukhus. Det blev inte så. Kroppen är helt slut och psykiskt är jag tom. Jag kan inte gråta nu, för det krävs energi. Energi som min kropp inte har. Därför är jag bara tom. Men någonstans inom mig har jag ett hopp. Om att allt ska bli bra tillslut. Det måste finnas någonting mer än det här. Jag måste få bli frisk en dag. Om inte, så undrar jag vad jag har kämpat för under alla dessa år.

Hur jag märkte att jag hade dåliga levervärden

Fick en fråga om hur man märker att ens levervärden är dåliga, så därför tänkte jag berätta om hur det gick till för mig.

När jag blev inskriven på behandlingshemmet gjorde jag en ordentlig allmän undersökning. Tog prover, puls, blodtryck och kontroll av hjärta och lungor. Då upptäckte läkaren att mina levervärden var höga, men då jag inte hade några speciella symptom så gjorde man inte så stor grej av det, utan jag fick fortsätta ta regelbundna prover. Men allt eftersom tiden gick började jag sakteliga må sämre och värdena blev också sämre i perioder. Redan för många många år sedan hade jag liknande symptom som nu, jag var trött, matt och yr väldigt ofta. Men vad det berodde på är svårt att säga. Då tog man för givet att det handlade om min psykiska ohälsa, men kanske har mina levervärden varit höga under lång period?

Förutom mina levervärden började ju även magen krångla i vintras, vilket också gjorde att läkarna fick upp ögonen för mig och vill utreda mig ordentligt. Om mina mag- och leverproblem hänger ihop är fortfarande oklart. Men det var genom en rutinundersökning som levervärdena upptäcktes, men det var först när jag började få symptom som läkarna valde att börja en utredning. Vilket man kan förstå, för lite förhöjda levervärden är egentligen inte så konstigt. Men om man mår väldigt dåligt och när värdena blir farligt höga, då inser man ju att någonting är fel.

På väg tillbaka till behandlingshemmet

20130716-140536.jpg
Jag har tvingats avbryta min permission och sitter nu på tåget tillbaka till Skåne. Kroppen orkade inte. Såklart är jag ledsen och besviken, för gud vad jag hade sett fram emot den här veckan. När jag kommer hem väntar vila, fler provtagningar och sjukhusbesök. Jag kan inte annat än att leva på hoppet att allt ska bli bra igen.

Svar om alkohol

Det har dykt upp lite frågor angående att dricka alkohol. Får jag verkligen det när jag är inskriven på behandlingshem? Och hur går det med mina dåliga levervärden?

Egentligen får man inte dricka alkohol när man är inskriven på behandlingshem. Inte på mitt behandlingshem i alla fall. Men, personalen vet att jag gör det. Och i just mitt fall så är det faktiskt okej. För att jag lever ett relativt friskt liv och har kontroll. Personalen litar på mig och vet att jag kan kontrollera det och att jag inte använder alkohol som ett destruktivt beteende.

Angående alkohol och levervärden, så känner jag mig rejält dum och korkad. Alla vet nog att alkohol inte är bra för levern, och har man då problem med den så är man rätt dum som dricker. Det erkänner jag verkligen. Men, min läkare på sjukhuset sa aldrig att jag inte fick när vi pratade om det, därför tänkte jag att det var lugnt. Men läkaren jag träffade på akuten inatt sa att det var absolut förbjudet och självklart kommer jag rätta mig efter det. Så nu går jag tillbaka till att vara nykterist igen. Jag var det i flera år på grund av min epilepsi, och vad gör man inte för sin hälsa? Jag är beredd att göra vad som helst för att min kropp ska klara sig så gott det går.

När livet inte blir som man har tänkt sig

Jag är ledsen och trött. Jag hade så förbannat mycket sett fram emot denna veckan. Igår åkte jag in på sjukhus och kom hem tidigt imorse. Både levern och magen krånglar och jag är så trött, yr och svimfärdig att jag knappt kan beskriva. På akuten blev jag fast i nästan fjorton timmar. Tillslut var mina levervärden hyfsade så jag fick åka hem igen, och tack gode gud för det såklart.

Idag mår jag inte bättre. Jag bara sover och sover för att kroppen inte orkar bära mig. Om det är likadant imorgon kommer permissionen avbrytas och jag ska tillbaka till behandlingshemmet. Så förbannat jävla skittråkigt. Jag är arg, frustrerad och ledsen på hela livet. På sjukhuset grät jag nästan hela tiden för att jag inte orkar eller vill gå igenom det jag gör. Men jag har inga andra val än att kämpa. Jag tycker bara att jag har kämpat tillräckligt, att jag har spenderat på tok för många månader under landstinget jävla filtar.

20130715-162432.jpg

Min ofrivilliga viktnedgång

Allt för ofta nu för tiden får jag kommentarer och mejl om att jag har gått ner i vikt. Jag vet att ni bryr er, och det värmer i mitt hjärta. Men samtidigt blir jag ledsen, inte på er, men på min kropp. Jag får många frågor om jag verkligen äter bra, hur jag mår psykiskt. Jag vet att jag har skrivit om detta innan, men det känns viktigt att ta upp igen då kommentarerna blir fler och fler. Det är precis som när jag blev sjuk i anorexin gång två. Då nästan ingen skrev att jag hade fina kläder i dagens outfit, utan då alla bara skrev om min viktnedgång. Att jag har hamnat där igen känns hemskt.

Ja, jag äter bra. Verkligen. Jag äter fem till sex gånger om dagen och fikar nästan varje dag. Jag kräks inte. Jag tar inga laxeringsmedel. Jag tränar sällan.

Min viktnedgång handlar om det fysiska. Antagligen handlar det om min lever som är sjuk på något sätt. Att jag går ner i vikt ofrivilligt när jag har haft anorexia känns såklart fruktansvärt. Hemskt till och med. Jag vill gråta bara jag tänker på det. Det är för jävligt när kläderna som satt så bra har blivit förstora. När jag måste gå ner i storlek igen när jag shoppar. Detta är skit, förbannat störande och påfrestande. Men, det påverkar inte mig psykiskt på det sättet att ätstörningstankar börjar komma tillbaka. Jag blir inte triggad och jag får inte för mig att jag borde äta mindre eller träna mer. Faktiskt så blir jag mest ledsen. För att jag är livrädd att jag ska förlora den kroppen jag har kämpat för att få tillbaka och som jag har lärt mig att älska. Men det kommer lösa sig, jag vet det. Jag är ju under uppsikt med sjukhusutredningen och jag kan inte annat än hoppas att läkarna kan hitta något som inte är allvarligt och som kan åtgärdas snabbt innan jag tappar fler kilo.

Tack för att ni bryr er, men ni behöver inte oroa er. Inte för det psykiska i alla fall. Jag har verkligen inga problem med att äta. Jag vet att jag har gått ner i vikt, men jag kan inte hjälpa det, tyvärr. Hade jag kunnat, så hade jag stoppat detta nu på en gång. Jag sätts verkligen på prov som måste utstå detta när jag ganska nyligen har blivit frisk från anorexian. Men jag kommer inte falla tillbaka. Aldrig någonsin.

Jag kan inte säga att det inte har känts

I så många år har jag krigat mot det psykiska. Diagnoser och problem. Sjukhus och vård. Det har varit förbannat tufft många gånger, men det har gått. Jag har hittat sätt att överleva, sätt att kämpa. Man väljer inte att drabbas av psykisk ohälsa, men någonstans så har jag ändå kunnat välja hur jag ska hantera det. Om jag har kämpat riktigt jävla hårt, så har jag lyckats äta då och då trots tusen anorektiska röster i mitt huvud. Jag har kunnat låta rakbladet ligga kvar på bänken. Det har inte varit lätt, och många gånger har det känts som att jag inte har haft kontroll över mina problem. Som att mörkret vunnit över Jessica.

Nu är jag maktlös. Mer maktlös än vad jag någonsin har känt mig. Jag har ingen aning om hur man kämpar mot fysiska sjukdomar. Det psykiska har jag alltid kunnat påverka på ett eller annat sätt. Jag har inte alltid velat eller orkat, men jag har kunnat. Min lever kan jag inte påverka just nu. Det finns ingenting i hela världen som jag kan göra för att mina värden ska bli bättre. Och det stör mig. Det stör mig förbannat mycket att jag bara ska sitta här, må dåligt och inte kunna förändra det. Jag är en tjej som är van att kriga mot problem. Som inte ger upp innan jag hittat en lösning. Just nu, finns det ingen bra lösning. Lösningen är att vänta. Att vara på sjukhus då och då. Att hoppas att jag slipper bli inlagd. En jävligt dålig lösning i mina ögon. Jag är van att fightas, men hur man gör det mot dåliga värden – det har jag ingen aning om. Och det stör mig, verkligen.

bild

Sjukhus och dåliga värden

sjukhus3Den här förmiddagen blev inte alls som planerat. Jag hade ett läkarsamtal på sjukhuset inbokat för att fortsätta utredningen på min lever och mage. Klar på en halvtimme tänkte jag. När jag kom dit fick jag tråkiga besked. Mina levervärden som varit sådär under en längre period var extremt dåliga. Så dåliga att det blev prat om att jag skulle tillbaka till sjukhussängen och en jävla avdelning. Läkaren beslutade att jag skulle göra ett akut leverprov och om mina värden inte var bättre skulle jag läggas in. Efter mycket oro och väntan fick jag beskedet att det såg något bättre ut, så jag fick tack gode gud åka hem igen. Men, det är ju inte bra. Inte alls. Och jag är rejält orolig.

Nu väntar så många prover, undersökningar och utredningar att jag blir trött bara jag tänker på det. Först och främst ska läkarna utreda mig för allvarligare leversjukdomar för att kunna utesluta att jag inte lider av det. Jag vill inte att ordet allvarlig sjukdom ska användas i mitt liv. Men jag vet att jag är stark och att jag egentligen kan klara vad som helst. Nu gäller det att plocka fram styrkan och kämpa. Jag tror inte längre på slumpen, så det måste vi finnas en mening med detta också. Läkaren sa i alla fall att hon inte trodde att detta handlade om mina tidigare överdoser. Och det känns skönt. Inte för att jag mår bättre fysiskt för det, men att det inte är jag som har förstört mig själv känns trots allt bättre.

Nu är det helg och det känns skönt för jag behöver vila ordentlig. Kram till er! ♥

Jag sitter ensam här och undrar vart jag hamnar härnäst

Dagen började hos läkaren för fortsatt utredning. Misstankarna om en inflammatorisk tarmsjukdom svalnade då en del provsvar som borde varit dåliga med någon av dessa sjukdomar, var bra. Mina symptom har också förändrats, på ett värre sätt tycker jag. Jag har inte lika ont i magen, men istället är jag så extremt trött, svimfärdig och illamående. En remiss har i alla fall skickats till gastromottagningen på sjukhuset där utredningen fortsätter. Sjukhuset ska också ta tag i mina höga levervärden som jag haft under en längre period. Kanske kan det finnas ett samband? Läkarna vet inte. Jag vet inte. Har ingen aning längre. Det får tiden visa. Den där jävla tiden. Att må dåligt och bara behöva vänta och vänta är påfrestande.

Jag får nog också erkänna för er att jag inte mår bra psykiskt. Jag försöker skratta, men tårarna blir fler för varje dag. Jag gråter mer än vad jag gjort på länge, har mer ångest. Det är som att jag har hamnat i en livkris. Eller så vandrar jag på vägen tillbaka till en depression. Jag har ingen aning, men jag vet att ett mörker har kommit tillbaka. Och det gör ont. Så fruktansvärt ont. Jag gör allt jag kan för att ta mig ur det här, och jag vet att det kommer gå. Jag vet att jag kommer ta mig ur detta levande, men jag vet också att tiden framöver kommer bli en kamp. Jag kan inte låta bli att fundera på livets mening. Vad är det för mening att vara psykiskt sjuk i åtta år, kämpa som en idiot för att bli frisk, och sedan bli fysiskt sjuk? Jag har svårt att förstå varför. Om det nu finns något. Det känns som att jag håller på att tappa bort mig själv. Jag är så himla rädd. Livrädd. För att bli sjuk igen. Jag saknar glada Jessica, hon som var lycklig och fri. Jag vill inget hellre än att få tillbaka mitt liv. Jag vet att jag kommer få det, att jag kommer tillbaka till ljuset förr eller senare. Nu gäller det att kämpa, att vara stark. Trots allt så är jag inte så djupt nere i mörkret som jag har varit. Att jag kan gå igenom en livkris med mitt bagage utan att börja skada mig själv igen eller börja svälta – det är ett tecken på att jag trots allt har kommit långt. För hur deprimerad jag än blir, så kommer jag inte gå tillbaka till ett självdestruktivt liv – det kan jag lova er. Jag hoppas ni har förståelse för att jourmejlen, bloggen och alla projekt tar paus då & då. Jag måste verkligen fokusera på mig själv nu och kämpa hårt som tusan. Tack till er som hejar på mig. ♥

Som en avbokningsbar biljett

Ingenting går längre att planera, ingenting är längre en självklarhet. Varje dag är jag arg, frustrerad, trött, ledsen, förbannad. Mitt i allt detta så är jag rädd. Livrädd för en ny diagnos. Jag är trött på att vara trött. Trött på att vara yr, må illa, ha ont i magen, gå ner i vikt. Min fysiska hälsa blir sämre och sämre och mitt liv är som en avbokningsbar biljett. En biljett som tvingas avbokas för ofta. Jag hade så många planer, så många projekt på gång. Jag försöker genomföra dem i alla fall, men stunden innan så måste allt avbokas. För att min kropp inte pallar och snart pallar heller inte mitt psyke detta. Jag är orolig och funderar för mycket på hur detta kommer sluta. Kommer det gå över, kommer jag få hjälp? Kommer hösten bli som jag planerat? Kommer jag orka börja skolan, kommer jag börja med minst två nya stora välgörenhetsprojekt? Jag vet inte, har faktiskt ingen jävla aning. På tisdag ska jag till läkaren för att fortsätta utredningen. Vägen framåt är lång och innebär sjukhusbesök på sjukhusbesök, undersökningar, prover, rädsla, behandling. Men jag försöker le ändå och göra så mycket jag bara orkar. Men ibland är jag så trött på detta att jag bara gråter eller stänger in mig. Sluter ögonen och önskar att allt är över snart. Att läkarna hittar felet och att det kan åtgärdas snabbt. För jag vill ha mitt liv tillbaka. Jag saknar det.

dö

Collarbones

collarbonesNär jag hade anorexia var jag besatt av varje ben som stack ut. Kände på kroppen om och om igen, snälla, visst är ryggknotorna lite tydligare idag? Jag älskade varje ben som stack ut. Men det var då. När jag gick upp 16 kilo gick det inte längre att känna mina nyckelben. Nu är jag tusen procent frisk från anorexia och arg för att mina nyckelben är tillbaka. Jag förknippar bara dessa med anorexia. Därför är jag arg. För att kroppen går ner i vikt utan att jag kan göra något åt det och för att benen börjar komma tillbaka. Fuck you jävla kropp. Om du fortsätter såhär kommer jag slå ihjäl hela världen.

Man saknar inte sånt som man har

regnDen här veckan har varit ganska tung. Det känns som att jag har stått i ösregn i ett decennium. Jag gick från att vara så jävla lycklig, till att tappa den där gnistan. Inte på grund utav min borderline, utan för min fysiska hälsa. I en hel vecka har jag legat i sängen. Haft ont, varit yr, trött och allmänt hängig. Att det ska vara så mycket begärt att få vara frisk ett tag? Att få gå till praktiken och skratta lite grann? Nej, livet är bannemig varken rättvist eller enkelt. Idag mår jag i alla fall lite lite bättre, inget ösregn inom mig – bara utomhus. Imorgon ska jag i alla fall ha världens bästa dag. Jag ska sitta i en bil i några timmar och sedan få träffa den där personen som jag saknar mest och som jag har störst behov av att få se efter för lång tid. Vem den personen är får ni höra imorgon 😉

Läkarbesök

stuckenIdag har jag varit hos läkaren för att påbörja en bukutredning. Jag har blivit stucken ett par gånger och många prover har tagits. Jag träffade tack och lov en läkare som kändes bra. Hon tog mig seriöst och framöver väntar ett gäng undersökningar. Nästa steg är att göra en Rektoskopi och sedan ska jag remitteras till sjukhuset för att gå vidare med svårare undersökningar. Trots att jag har en lång väg framför mig så hoppas jag att allt detta kommer sluta med att läkarna hittar felet så att jag kan börja en behandling.

Det som gör mig mest arg och ledsen är att allt detta påverkar min vardag för mycket. Jag är så fysiskt trött att dagarna mest går åt till att ligga i sängen. Egentligen hade jag ett större välgörenhetsjobb inbokat på lördag, men jag har insett att det är dags att avboka det nu. Men det är väl så verkligheten ser ut, sjukdomar dyker upp och planerna måste ändras efter sin hälsa. Det suger dock att mitt liv alltid har sett ut så med min psykiska ohälsa, sen mår jag bättre och börjar komma tillbaka till livet och då blir jag fysiskt sjuk och hamnar tillbaka i sängen igen. Jag försöker roa mig här så gott det går med datorn, film och böcker. Imorgon ska jag verkligen verkligen verkligen försöka ta mig till praktiken, en liten stund i alla fall. Säga hej till alla barnen, leka lite och sedan återvända till sängen. Jag vägrar låta någon sjukdom ta över mitt liv en gång till!

Hoppas ni har det bra ♥

Det känns som att jag svävar mellan natt och dag

i sängenDen här dagen blev inte alls som jag ville. Mina magproblem blir bara värre och värre och idag har det varit en av de värsta dagarna sedan jag började få problem. Kroppen tar inte upp näringen som den ska, så förutom väldig smärta i magen har jag idag varit så trött, seg och yr vilket resulterade att jag har legat i sängen tillsammans med mitt mumintäcke hela dagen. Jag har sovit större delen av dagen och fick ringa och sjukanmäla mig från praktiken. Idag har också sjukhuset ringt och jag har nu fått prata med min läkare som berättade att de har hittat en sten i gallväggen men då den är så liten kommer jag inte opereras just nu, utan kanske till hösten i så fall. Men kirurgavdelningen tror inte alls att mina svåra problem beror på stenen så jag har nu varit i kontakt med vårdcentralen och på onsdag ska jag börja en ny bukutredning. Att ha väldigt ont, veckor med diarré och viktnedgång känns inte alls alls alls bra. Jag kan inte göra annat än önska att det blir bättre snart, att livet blir enklare igen. Idag känner jag mig bara så uppgiven och frustrerad. Alldeles för många dagar i mitt psykiskt sjuka liv har jag legat i sängen dag in och dag ut, nu vill jag inte hamna där igen på grund utav någon fysisk sjukdom. Men det gäller att kämpa vidare, inte tappa hoppet och modet. Jag lider med min kropp, den har fått utstå så mycket hemskt och kanske blev den skadad någon av alla de gånger jag svälte, överdoserade laxeringsmedel eller tog överdoser. Förlåt i så fall.

Jag tänker kämpa vidare!

Igår mellan alla tårar ställde jag mig på vågen, för att jag kände i hela kroppen att jag faktiskt gått ner i vikt. Jag har tänkt på det ett par dagar och kände nu att jag var tvungen att få ett svar. Till min fasa hade jag förlorat ett par kilo. Aldrig trodde jag att det skulle kunna kännas så hemskt att gå ner i vikt. Men bli inte oroliga, det har absolut INTE med en ätstörning att göra. Jag äter bra, fikar mycket och tränar lite. Det handlar inte om anorexia, utan antagligen om flera veckor med diarré. Efter att jag insåg att jag hade tappat i vikt grät jag ännu mer. Min värsta mardröm är att jag ska förlora den kropp som jag kämpat så hårt för att få. Jag har ätit, ätit och ätit för att bli normalviktig, verkligen kämpat. Min värsta mardröm är att jag ska förlora den kropp jag äntligen har lärt mig att älska, och dessutom utan att kunna påverka det. Just nu känner jag mig nojig och rädd, vill helst ställa mig på vågen hela tiden, men jag vet att just det kan sätta igång ätstörningstankar igen. Att få fysiska problem med mage och vikt när man har haft anorexia är tufft och utmanande. Jag sätts verkligen på prov, men kanske finns det en mening med detta också. Kanske ska jag bevisa att jag aldrig kommer falla tillbaka till anorexin. Men allt detta blir så känslosamt för mig. För ett år sedan hade jag varit lyckligast i världen över att ha tappat några kilo helt utan ansträngning, idag är jag bara ledsen över det. Så av denna skit kan jag dra en slutsats – Jag är verkligen helt fri från en ätstörning.

Imorgon ska min terapeut ringa till sjukhuset i ett försök att få tag på min läkare, annars kommer jag i nästa vecka börja om från början med akuten eller vårdcentralen. I ett dygn var jag så ledsen och uppgiven, men nu känner jag mig mer stabil. För det kommer lösa sig. På något jävla sätt så ska det bli bra tillslut. Jag är förbannad på hur vården fungerar och på att motgångarna aldrig tar slut, men det är såhär livet är. Hur gärna jag än önskar att min situation såg annorlunda ut, så gör den inte det. Det gäller att kunna acceptera verkligheten och gå vidare. Man måste ofta vara starkare än vad man är. Men har jag stått ut med psykiska sjukdomar, epilepsi, sjukhus tusen gånger, ambulanser, slutna avdelningar och hundra jobbiga saker till – då klarar jag detta också!

Denna bedrövliga sjukvård!

Idag fick jag ett brev från sjukhuset. En rad med ord som gav mig ett aggressionsutbrott.

”Bästa Jessica! Vi har nu fått svar från ditt ultraljud som visar att du har en sten eller en polyp i gallväggen. Detta brukar normalt sätt inte ge några besvär så du kommer bli kallad hit igen om sex månader för en ny undersökning och efter den så hörs vi av avgående om vad vi ska göra åt den”.

Jag har ont i min mage varje jävla dag. Och läkarna vet så väl om det men tycker ändå att vi kan vänta i sex månader. Flera gånger i veckan ringer personalen på behandlingshemmet till kirurgavdelningen och försöker få kontakt med min läkare, men veckorna bara går och hon ringer inte tillbaka. Att inte bli tagen på allvar inom sjukvården är hemskt ledsamt och frustrerande. Ibland blir jag bara så trött. I åtta år har jag fått kämpa mot psykiatrin för att få någon hjälp överhuvudtaget, sedan får jag komma till behandlingshemmet där jag äntligen får vård och stöd och börjar bli frisk. Vad händer då? Jo, jag blir fysiskt sjuk och så börjar kriget mot sjukvården om igen. Det är så kämpigt när det dyker upp hinder på ens väg precis hela tiden, när absolut ingenting kan gå enkelt. När man alltid måste slåss för sin rätt. Att man alltid måste vara så förbannat stark. Jag brukar vara positiv och tapper, men just nu, då orkar jag inget annat än att gråta. Jag gråter för att jag är trött och jag gråter för att samhället fungerar såhär. Jag gråter tillsammans med alla som dagligen är inne i samma kamp som mig. En sak är i alla fall säker, den dagen jag blir sjuksköterska kommer det aldrig gå en sekund då jag inte bryr mig om mina patienter. Jag kommer hela tiden göra allt jag kan för att hjälpa människor. Den egenskapen skulle mina läkare behöva ha.

jag

En kämpig dag

csk

Åter igen en dag på sjukhuset. Det var dags för mig att göra ultraljud för att få svar på om jag har gallsten eller inte. Ultraljudet visade ingen gallsten, men däremot hittades en polyp. Den var liten och det mesta tyder på att den är godartad, men det finns alltid en risk att den är elakartad och då kan den ge allvarliga sjukdomar och konsekvenser. Min läkare skulle kontaktas så nu får jag vänta för att se vad som händer. Ultraljudsläkaren trodde dock inte att det var polypen som orsakade mina svåra kramper, så nu ska utredningen fortsätta.

Jag har gråtit så mycket idag. Haft sådan ångest inför maten att jag har svultit hela dagen. Tillslut blev allt ännu sämre för jag är så fruktansvärt rädd för att bli sjuk i anorexia igen. Min terapeut har försökt hjälpa mig och jag har väl insett att jag absolut inte kan sluta äta. Ju mer jag börjar slarva med maten, desto större risk är det att jag blir sjuk igen. Trots att jag har varit friskförklarad ett par månader så vet jag att vägen tillbaka till en ätstörning är kort. Därför åt jag en bra middag och mår faktiskt bättre efter det. I svält så blir man ju mer känslig och livet gör ännu mer ont då. Jag får stå ut i mina magsmärtor så länge. Visst har jag varit arg på livet idag. Jag kan inte förstå varför jag får så många prövningar, varför jag hela tiden måste få kämpa. Men det är väl så, det svåra drabbar människor som är starka nog att klara av det. Jag måste fortsätta kämpa, trots att jag idag helst skulle vilja skita i hela livet. Men jag kan inte, för jag har er. Jag vet att jag har blivit en förebild för många, och hur skulle det se ut om En flicka som är stark slutar kämpa. Det går inte.

Men trots allt, ibland får man vara trött, ledsen och förbannad. Mitt i allt detta, smärta och sorg, så får jag bara hålla tummarna för att polypen är godartad och att jag snart kan få diagnos och behandling för min mage. Tack och lov så har jag mitt team här. Teamet består utav min terapeut och min favoritpersonal. Dem två stöttar mig, kämpar med mig. Livet kommer bli bra tillslut, det måste det.

Som då, fast nu

Att ha ångest för mat har jag haft så många gånger med min anorexi. Alla dagar jag har gråtit för att ångesten har ätit upp mig. Det har i perioder varit lättare att inte få mig någon näring. Då och då har jag vandrat runt som en pinne i flera dagar utan att äta någonting. För ångesten.

Den senaste tiden har jag åter igen fått mycket ångest inför måltider. Men av helt andra orsaker. Jag har inga ätstörda tankar kvar, men allt handlar om mina kramper i magen som jag har berättat om. Inför varje måltid så vet jag, att just det där kommer orsaka så mycket smärta. Därför gråter jag ibland, har så mycket ångest att jag helst vill gå och lägga mig och skita i livet.

Det känns så himla konstigt, fel och skit att jag ska få ångest över mat, igen. Som alla dagar med anorexi. Jag är livrädd för att gå ner i vikt, livrädd för att börja slarva. Livrädd för att ta mindre mat. Jag hatar att jag måste ändra om min kost, hoppa över det där fettet. Fettet som jag var livrädd för med anorexi, fettet som jag har svårt att äta idag på grund utav magen. Jag hatar jag att måste börja förbjuda mig själv att äta saker. Precis som med anorexin. Min vardag med en magsjukdom känns skrämmande lik min vardag med anorexi. Och jag vill inte ha den vardagen mer, skulle kunna göra vad som helst för att slippa. Imorgon ska jag till sjukhuset, igen. Kanske kommer jag ett steg närmre diagnos och vård. Jag vill bara att detta ska få ett slut nu, jag vill bli den där tjejen som älskar mat. Nu är jag bara tjejen som har ångest inför varje måltid. Som då, fast nu.

Fighter

Trots att veckan har varit skit med sjukhus och kramper så tänker jag inte vara bitter längre. Den här veckan har jag tappat bort den glada Jessica men nu är det dags att hitta tillbaka till hon som alltid skrattade. Jag vägrar låta en magsjukdom bryta ner mig efter allt kämpigt jag har gått igenom. Livet kommer alltid bestå utav motgångar men nu ska jag gå tillbaka till flickan som är stark, jag tänker kämpa mot allt svårt som livet innebär. Nu har jag haft tre tycka-synd-om-mig-själv-dagar, det räcker. Inte kommer livet eller magen bli bättre utav att jag är bitter. Nu tänker jag fortsätta kämpa istället!

Sjukhus, igen

20130321-012327.jpg

Hamnade på sjukhus hos kirurgen igen. Som ni har förstått så har jag så fruktansvärt ont i magen och måste ligga i sängen dag in och dag ut. Tillslut tyckte personalen att jag skulle till sjukhuset igen men efter ett par timmar i ett vitt rum med landstingets filtar fick jag åka hem. Läkarna vet inte vad som är fel och verkar inte så intresserade av att ta reda på det heller. Så nu sitter jag i en sjuktaxi på väg till behandlingshemmet för att vänta på ultraljudet som ska göras. Fram tills dess blir det sängen och antagligen många tårar för jag är rätt pist off på livet just nu.

Det mörker du ser gör att stjärnorna syns lite mer

Det känns som att livet står stilla. Den glada och pigga tjejen blev till en flicka i sängen, med sådana kramper i magen, illamående och huvudvärk. Idag har det varit hemskt. Jag kan inte göra annat än att vila. Jag försöker skratta mellan kramperna, men det är svårt. Jag kan knappt ta hand om min behandling just nu. Jag är frustrerad, ledsen. Alla mina projekt har jag fått lägga vid sidan, jag varken orkar eller kan jobba med dem just nu. Min värld står stilla. Jag hoppas att jag får komma till sjukhuset snart och göra mitt ultraljud, jag hoppas att jag kan få behandling så att jag kan börja leva igen. Jag önskar att jag hade kunnat få vara frisk ett tag till, att psykisk sjukdom inte hade bytts ut mot fysisk. Ibland funderar jag på om det finns någon högre makt som vägrar sluta pröva mig på styrka.

En följd av anorexi?

Jag vet ju inte till hundra procent om jag har gallsten, men då kirurgakuten misstänkte det läste jag på lite och hittade det där jag fasade. Gallsten kan vara en följd av anorexi. Tänk om det är så att drömmen om det där mellanrummet mellan låren gav mig, förutom helvetet anorexi, en sjukdom som innebär mycket smärta, operation och ofta stora besvär. Var det värt det? Just idag skulle jag bara vilja spola tillbaka tiden, förändra allt, göra tvärt om. Förlåt kroppen, förlåt förlåt förlåt.

Hur det än är i mitt fall så vill jag påminna er om att det inte är värt det. Det är inte värt att leka med döden och dessutom riskera sjukdomar och men för livet. Anorexi är en sjukdom, men snälla, försök att tänka på att era liv kan förstöras. Även när du blir frisk från anorexi kan du dra på dig andra sjukdomar att behöva kämpa med. Ett mellanrum mellan låren kommer aldrig vara värt det. Gör inte som jag, ångra er inte i efterhand.

Sjukhus

akutenBlä på den här dagen! I cirkus fyra veckor har jag haft svåra kramper i magen. Jag har hela tiden tänkt att det har med min tidigare anorexi att göra, men i förra veckan beställde jag ändå en tid till vårdcentralen. Men igår kväll blev jag konstigt yr och imorse hade jag gula fläckar runt ögonen och då tyckte personalen att vi skulle åka till akuten så där och på kirurgakuten har jag spenderat dagen. Efter en del prover fick jag beskedet att jag inte behövde akutopereras, men att mycket tyder på att jag har gallsten och måste operera bort gallblåsan. Om max två veckor ska jag göra ett ultraljud för att få en slutgiltig diagnos, tillsvidare ska jag försöka undvika viss mat. När läkaren sa det kom tårarna. Att börja undvika viss mat är som att få in ett anorektiskt tvång igen. Därför grät jag när vi lämnade sjukhuset, rädd för att fastna i tvång kring mat igen. Men jag är stark och jag kommer klara det.

Vid sidan om kommer en utredning kring min lever starta. I flera månader har mina levervärden inte varit så bra så nu ska detta utredas. Om jag inte har gallsten så ska även en utredning om magen starta. Ibland blir jag så himla trött på livet. För är det inte psykiska sjukdomar så är det fysiska. Men som min terapeut sa, ibland måste man få vara trött och ledsen på allt, det är okej. Därför är jag just det, trött och ledsen. Men det betyder inte att jag ska sluta kämpa, tvärt om. Jag måste kämpa ännu mer. Det svåra drabbar människor som är starka nog att klara av det.