tillbaka på behandlingshemmet

gbgb

Vid tio lämnade jag centralstationen och älskade älskade gbg. När jag kom till Skåne med bussen så grät jag. Jag började närma mig mitt hem, men aldrig hade jag känt mig lika borta. Som att jag inte längre hör hemma här. Som att det är dags för mig att gå vidare nu, börja leva. Men nu har jag varit ett par timmar på behandlingshemmet och det känns mer okej nu. Mest för att jag vet att det är nyår imorgon och för att jag har tusen underbara planer under 2014. Jag hoppas att jag snart kommer bli utskriven, men fram tills dess ska jag ta vara på behandlingen. Men det är bara det, att just nu så känns det som att jag inte kommer kunna bli helt frisk här. För att det är så mycket sjukdom runtomkring mig. Helt frisk kommer jag bli när jag får komma ut till det verkliga livet, umgås med människor som är friska och som jag älskar. När jag kan lämna personalen och klara mig själv.

Trots att det känns jobbigt att vara inne i detta just nu, att bara vilja komma härifrån så tror jag att det är den bästa känsla jag någonsin har haft. För det är BARA ett friskhetstecken och ingenting annat! Att man vill bort från vården och börja leva. Att man inte vill vara sjuk och patient. Permissionen har verkligen gått jättebra. Igår var jag ledsen som jag skrev, men bara av helt naturliga orsaker. Ingenting som hade med ångest, depression eller borderline att göra. Nu gäller det att stå ut ett par månader till och ta vara på den sista tiden av behandlingen. Imorgon ska ni få höra om mina planer inför kommande år. Jag har en så rolig sak att berätta för er. Jag har vetat om det strax innan jul men har valt att dela nyheten med mina närmsta först :) Men imorgon ska jag berätta om alla planer jag har inför 2014! Om allt blir som jag vill kommer det bli det absolut häftigaste året i mitt liv!

en dröm

Ibland. Då och då men ganska sällan kan jag få självskadetankar, längtan, impulser. Inatt drömde jag att jag skar mig i handleden. Allt var så verkligt. Jag hade varit fri lika länge som nu, och sedan föll jag dit igen. Det var hemskt. Fruktansvärt hemskt och varje gång jag får en självskadelängtan kommer jag tänka tillbaka på känslan jag hade i drömmen. För det är aldrig värt det, att skada sig själv.

flashbackkänsla

Idag när jag gick inne på Gina Tricot i Borås fick jag någon flashbackkänsla om hur det var att ha skärsår på armarna under den varma vinterjackan. Hur ont det gjorde dagarna efter, hur jävligt det kändes när varet och blodet klibbade mot kläderna eller bandaget. Det var längesedan jag upplevde den känslan, hur skit det var då. Och jag är glad för det, så fruktansvärt glad. Att jag är över femton månader fri och att det tillslut gick att säga hejdå till rakbladen och självskadebeteendet.

Jag har precis bytt bandage på knät som jag skadade i förrgår. Det varar. Och blöder. Så mycket att kompressen satt fast i såret. Tänk att det var min vardag i nio jävliga år. Blod och skit och sår. Byta bandage, rengöra, dölja, ha ångest. Att jag, jag jag jag tog mig ur mitt självskadebeteende är det bästa som har hänt mig. För jag jag jag bevisade att det gick. För mig själv och alla andra. Och ni, allt går. Egentligen kan vi klara precis vad som helst.

Fick förövrigt en fråga här på bloggen någon av juldagarna. Om jag inte skämdes över att visa upp mina ärrade armar inför så många. Nej, varför skulle jag göra det? Istället för att skämmas är jag så förbannat stolt över att jag lyckades vända håll och lämna det där bakom mig. Kämpa mig fri. Och att jag idag kan leva med allt det svåra jag har gått igenom.

du kanske aldrig blir redo

År in och år ut. Olika psykologer, avdelningar, öppenvårdsmottagningar. Ingenting blev bättre och hoppet var trasigt och försvunnet. Vad spelade det för roll vad min psykolog eller sjukhuspersonalen sa? Jag var ändå inte redo. Inte redo att lämna anorexian, självskadebeteendet. Jag var inte redo att bli frisk och heller inte redo att våga förändra mig själv.

Det kändes ibland som att jag varje dag i flera år väntade, på att bli redo att lämna det sjuka, kämpa och förändras. Sedan insåg jag, jag blir aldrig redo.

Jag tror inte att man vaknar en dag och känner, nu är jag redo att förändra mig själv. När jag för tre veckor sedan satt med mina kontaktpersoner här på behandlingshemmet och var sekunder från att tvångsomhändertas så var jag allt annat en redo att börja äta. För den här gången, just den här sjuka gången skulle jag lyckas. Jag skulle bli smalast i världen och jag skulle inte bli nöjd innan hjärtat slutade slå. Jag ville egentligen inte dö. Trots att läkaren sa det till mig, att jag höll på att göra just det. Ta livet av mig själv. Mina organ skulle lägga av. Jag åt för lite, men framförallt – jag drack inte. Ett långsamt sätt att dö. Trots att jag inte ville göra det. Jag höll på att döda mig själv, men jag ville leva. Ett tydligt bevis på att hjärnan inte kan tänka logiskt när man är kraftigt uttorkad och inne i svält.

Sedan började jag äta igen. Dricka igen. Men jag var inte redo. Men, jag insåg för längesedan, någonstans i en sjukhussäng, att redo blir man aldrig. Ibland måste man göra det i alla fall. Om LPT aldrig hade blivit ett faktum och om jag hade fortsatt att leva som jag gjorde så hade jag hunnit dö innan jag blev redo att överleva. Vänta därför inte på den dagen då det kommer kännas bra att förändra ditt liv. Ibland måste man göra det i alla fall. Jag var inte redo för tre veckor sedan, men när jag väl tog steget så blev jag redo. För jag ville ju inte dö.

fjärde gången gillt

Igår klädde vi julgranen här på behandlingshemmet. Fjärde året i rad som jag är på någon vårdenhet och klär en julgran. Förra året var jag ledsen över det, i år är jag mest pirrig. Om det blir som jag vill, önskar och kämpar för så kommer jag nästa jul ha en egen lägenhet. Ett hem. Mitt egna hem. Den längtan är ganska obeskrivlig och jag kommer antagligen gråta av lycka när jag står där i min lägenhet och pyntar min julgran.

det är mitt tillfrisknande

Jag visste att kommentarerna skulle komma. Att hur kan jag ha haft svåra ätstörningar? Hur kan det bli bra så fort? Hur kan jag äta på mcdonalds? Jag visste att människor, istället för att vara glada för min skull, skulle tycka att allt var väldigt konstigt. Egentligen klandrar jag ingen för det, men jag inser att det behövs ännu mer kunskap om ätstörningar i samhället.

Det går inte att säga, att alla med ätstörningar är på ett visst sätt. Att ingen som har ätstörningar klarar av att äta godis, fika eller mcdonalds. Man kan inte säga att ett tillfrisknande ska vara på ett visst sätt. Att man ska ha ångest i ett antal månader, att man ska klara av att äta vissa saker i en viss ordning. Eller att man ska må jävligt dåligt.

Mitt tillfrisknande kanske är annorlunda. Kanske hör det inte till vanligheterna att man fikar varje dag när man väl har bestämt sig för att bli frisk. Men för mig är detta bra. För det är mitt tillfrisknande, ingen annans. Och det går inte att säga vad som är rätt och fel. För mig är detta rätt. Och faktiskt, varför skulle jag inte göra det när jag kan? Det betyder inte att allt är bra, att jag aldrig har ångest. För jag har ångest och jag tvekar. Jag har ätstörda röster. Men jag lyssnar inte på dem, inte alls. Inte en enda sekund. Vad beror det på då? Jo, jag VILL bli frisk. Trots att jag ställdes inför ett ultimatum där jag i princip var tvungen att börja äta, så äter jag inte nu genom tvång. Jag äter för att jag vill, för att jag är hungrig och för att det är så förbannat gott. Jag har längtat, efter mat och godis. Och varför skulle jag inte äta det varje dag när min högsta önskan är att få bli fri?

Jag vill inte höra att detta är onormalt eller fel. Jag skiter faktiskt i vad som är normalt eller inte. Hur det brukar gå till. Mitt tillfrisknande ser ut såhär, och det är jag lycklig för. Och jag äter godis varje dag för att jag vill bli frisk. Ångest eller inte. Jag har bestämt mig för att aldrig mer lyssna på en ätstörd röst. Och när jag har bestämt mig, då blir det så. Onormalt? Kanske. Men men fan bryr sig?

Processed with VSCOcam with t1 preset

hej då, nu har jag valt!

Ibland får man välja. Ikväll fick jag göra det.
Jag fattar inte hur kroppen kan växa så mycket på kort tid. Jag inbillar mig inte, jag har verkligen gått upp i vikt. Kanske för att jag har fikat mycket och ätit choklad nästan varje dag.
Ja, kanske det kanske.
Men jag lever,
skrattar,
är lycklig.
Då får väl fan kroppen växa lite då. Jag får välja: ätstörningar, tvångsvård och ett helvete till liv men en smal kropp.
Eller:
lycka, ett värdigt liv och slutligen den förbannat läskiga normalvikten.
Valet är så enkelt.
Jag väljer livet. Säger hej då till mina taniga ben. Hej då för all jävla framtid.

Om det är jobbigt? Ja. Ja ja ja ja ja. Jävligt jobbigt. Just ikväll har jag inget bra svar på hur jag ska lära mig att tycka om den kropp som sakta växer fram, men jag vet att jag kommer hitta en lösning tillslut. För det gör jag alltid. Och förresten ska det bli sjukt gott med scones imorgon bitti som vi har på behandlingshemmet varannan helg. Jag har inte vågat äta det på länge. Men imorgon, då jävlar.

ett fint välkomnande

20131204-170547.jpg
Möttes vid tåget av min älskade syster och svåger. Vi hann med en snabbfika och nu är jag på väg hem till mamma & pappa!

Jag kommer aldrig kunna beskriva lyckan jag känner när tåget rullar in i Göteborg. Trots att Skåne och behandlingshemmet är mitt hem nu så värker hjärtat varje dag i saknaden till familjen, Göteborg och vännerna. Jag har inte träffat de flesta av mina vänner sedan i MARS!! Det är sjukt, hemskt och sorgligt. Jag hoppas att jag ska få må bra under 2014 så att jag kan komma hem mer. Det måste bli så!

inför jul

En månad kvar och högtider är ingenting jag tycker om. Men inför den här julen är allt blandat. Jag längtar så mycket att jag håller på att spricka och jag är så orolig att jag inte kan sova på nätterna. Jag är rädd för julbordet, så jävla rädd att jag tänker på det flera timmar om dagen. Men jag vet att det kommer gå bra när det väl är dags. Jag kommer klara det!

Anledningen till att jag längtar så mycket efter jul är att jag ska få permission och få träffa min familj! ÄNTLIGEN! Tänk att jag inte har varit hemma på ett långt halvår. Egentligen tänkte jag stanna hemma hela julveckan, men det verkar inte som att jag får det för behandlingshemmet så det kanske bara blir en kort permis, men det är bättre än inget! Tycker ni om julen och har ni några bra tips på hur man ska hantera all julmat i samband med ätstörningar och ångest?

2

En bild från en underbar kväll på Lisebergs julmarknad. Jag var där med min älskade vän Sara 2011. Då var vi inlagda på avdelning 336 men fick några timmars permis för att mysa på Liseberg. Vi var så himla bra då och åt pepparkakor, drack varm choklad och köpte plopp som vi åt UTÖVER matschemat! Jag kan lova er att vi var stolta när vi kom tillbaka till sjukhuset och avdelningen på kvällen! Saknar min vän så att det gör ont.

den tyngsta biten

Det som gör mest ont för mig just nu, det är inte ångesten. Inte tvångstankarna, viktfobin, rösterna, bråken eller lögnerna. Det är att jag känner mig så utanför. Mat är så otroligt socialt, och när man inte kan äta som man vill eller vad som anses vara ”normalt” så hamnar man utanför. Att titta på när andra fikar ihop, pratar och skrattar. Att dricka te när det är filmkväll med chips och dipp. Det är just det som gör mig ledsen ikväll.

sårbarheter

Jag tänker nästan aldrig på min hjärnsjukdom epilepsi. Jag gjorde det inte förr i alla fall. Men på de senaste terapisamtalen börjar vi ta upp ämnet då jag hamnar tillbaka i samma mönster som då. När jag fick epilepsi gick jag igenom en väldigt jobbig tid, men de vet många av er redan sedan tidigare. Det värsta, förutom att läkarna trodde att jag hade en hjärntumör, var nog ovissheten. Hur ska detta påverka mitt liv? Jag visste inte, läkarna visste inte. Det skulle kunna gå bra. Kanske skulle vi hitta en medicin. Eller så skulle jag kunna få svåra anfall varje dag och ha svårt att klara mig själv. Som ett handikapp. Den ovissheten gjorde mig panikslagen. Ledsen. Förbannat rädd. Jag kunde inte påverka det, utan tvingades leva på ett hopp. Då slutade jag att äta. För att ha kontroll över en jävligt okontrollerad situation.

Samma sak hände ju egentligen nu med min lever. Att vänta på ett cancerbesked, ha dåliga levervärden och stå ut med en förbannad ovisshet gjorde mig rädd. Jag tappade kontrollen över mitt liv. Igen. Jag har hittat en sårbar punkt i mitt liv, någonting som jag måste ha med mig i framtiden. En av mina sårbarheter är när saker blir oroliga, när livet blir okontrollerbart. Då slutar jag äta, för att få kontroll över någonting.

Att veta om sina sårbarheter är viktigt, för det gör att man kan bli vaksam på i vilka situationer det är lätt att drabbas av bakslag. Genom att vara medveten om detta gör att man kan försöka agera annorlunda när situationerna dyker upp. Jag själv måste till exempel hitta något annat sätt att få kontroll istället för att sluta äta. För i framtiden kommer jag garanterat hamna i okontrollerade situationer, och för att undvika att drabbas av ätstörningar varje gång så måste jag hitta ett annat sätt att hantera det. Än har jag ingen aning om hur jag ska göra, men tillsammans med min terapeut och i min behandling så hoppas jag att jag kommer hitta en lösning, ett svar, ett sätt. Men genom att förstå varför har man redan kommit långt. Att fundera på ens sårbarheter eller svaga punkter kan därför vara bra. Ett sätt att bli medveten och rustad inför livets svårigheter.

ep

Från en av alla sjukhusgånger i samband med epilepsin.

hur frisk kan man bli?

När jag var inlagd på avd 336 så trodde jag aldrig att jag skulle kunna äta igen. Bli frisk. Njuta av mat. Det kändes som att hela världen sa till mig att visst skulle jag kunna äta. Men tankarna skulle alltid finnas kvar.

Jag hatade dem orden och därför bestämde jag mig att det inte var sant. Man kunde visst bli fri från tankarna. Så fri att man inte märkte att man hade varit sjuk. Den sanningen, det hoppet, har jag alltid stått fast vid. Och jag bevisade att det faktiskt gick. För jag blev lika frisk som jag var innan jag fick anorexia. Jag kunde äta som att jag aldrig hade varit sjuk.

Sedan föll jag. Igen. Och fan, igen. Den sista tiden har jag och min terapeut pratat mycket om det här. Hur frisk man egentligen kan bli. Om och om igen så får jag höra från alla möjliga olika håll, att visst kan du bli fri. Men tankarna kommer finnas kvar. Min terapeut förklarar det som med en nykter alkoholist. Men jag vägrar lyssna. Jag vägrar sluta tro på min sanning, min önskan, mitt hopp. Men jag tvivlar mer nu än vad jag gjorde innan. För alla som känner mig, och säkert ni också, visste hur frisk jag var. Både från ätstörningar, självskadebeteendet, borderline och depressionen. Jag funderar på om en människa med ett instabilt psyke kan bli mer frisk än vad jag var? Knappast. Och då gör det ont i mig. För om jag var så frisk, men ändå föll tillbaka till det sjuka så förbannat fort – hur jävla frisk måste man vara då?

Jag vägrar bli någon ”nykter alkoholist”. Jag vet att hela jag är svart-vit. Att det inte finns någon gråzon i mitt liv. Allt eller inget. Och jag vägrar kämpa om jag inte kan bli fri från tankarna. Fri på riktigt. Jag vill inte leva annars. Tack och lov så tror jag fortfarande på det där, att man visst kan bli helt helt helt fri. Och därför kommer jag leva vidare. För att jag hoppas och önskar så starkt. Jag tvivlar dock mer just nu. Tredje jävla gången jag ramlade in i ätstörningsträsket. Så frisk varje gång och ändå blir det såhär. Jag tvivlar och är rädd för att min önskan inte finns. Men innan det är motbevisat tänker jag leva på mitt hopp. Mitt hopp som säger, att man kan bli fri. På riktigt fri. Få en lika sund relation till mat som innan man fick ätstörningar. Och stanna där. För evigt.

det blir vår och det blir sommar men här vilar en förbannelse av höst

Ibland är jag så fruktansvärt rädd. Så arg. Ledsen. På allt. På mig själv. På livet. Så arg på hur fel jag har haft och hur svag jag har varit. Ibland hamnar jag i bråk med personalen på behandlingshemmet. Mest för att de överdriver och för att de känns som att de skuldbelägger mig. Som att jag valde att bli sjuk igen. Ibland känns det som att vi och jag har kört fast. Som att vi stampar vid en återvändsgränd men är för trötta för att vända om och välja en annan väg. 

Processed with VSCOcam with t1 preset

Därför står vi kvar, tjafsar och är oense. De senaste nio dagarna har jag fått höra hemska saker. Sanna ord och en stor överdrift. Jag har sagt saker som jag inte ens kommer ihåg. Det är precis som att jag svarar på meningar utefter vad ätstörningsrösterna säger i huvudet. Och sedan har jag glömt vad jag har sagt. Jag har fått höra att jag kommer dö om jag fortsätter såhär, att personalen inte litar på mig, att jag kommer få tvångsvårdas om allt fortsätter, att jag har dålig sjukdomsinsikt och att jag försvarar mig som en drogmissbrukare. Jag har fått frågan ”Varför gör du såhär Jessica?” För att jag är rädd. Och trött. På det här. På att ramla igen. Ändå känns det som en enkel väg. En flykt och en falsk känsla av trygghet.

Trots att det känns hopplöst ibland. Trots allt det där, så vet jag. Att det går. Att det aldrig är försent. Att man alltid kan förändra sitt liv. Jag ska förändra mitt, ta mig upp igen. Andas och skratta. Ta mig precis dit jag vill. Jag kommer klara det, och den dagen jag skrivs ut från behandlingshemmet, hur många år det än är kvar här, så kommer jag må bra. Skratta och gråta av lycka. Lämna sjukdomar bakom mig. Börja leva. Jag längtar och kommer aldrig tappa hoppet om att den dagen finns. Då jag blir frisk. En gång för alla.

ett långt år

Processed with VSCOcam with t1 presetIdag är jag ETT ÅR fri från självskador. Äntligen. Vägen har varit lång, svår. Ibland lättare, ibland så jobbig att jag trodde att jag skulle ge upp. Men jag gjorde inte det. Jag gav mig inte. Jag skulle bli fri. Jag blev fri. Jag är fri. I alla fall rakbladsfri. Ibland så längtar jag, saknar. Men ändå inte. För livet utan sår, blod och ångest är bättre. Många av mina ärr syns knappt längre. Ibland känns det som ett misslyckande. Oftast känns det bra. Det är bra. Jag trodde aldrig att jag skulle få skriva ett sånt här inlägg. Det trodde nog ingen om man ser tillbaka på hur mina senaste nio år har varit. Men saker kan förändras, förbättras. Tack och lov. Med den vetskapen kan jag somna på kvällen, för hur smärtsamma saker än kan vara så kommer det bli bra igen. Det känns inte alltid så, och idag på min årsdag så känner jag att nej, det kommer inte att lösa sig. Men det är bara en känsla, sanningen är att det blir bra. Tillslut. Men inte utan kamp. Därför måste vi kämpa, i hopp om en bättre framtid. Och egentligen, när jag har klarat av ett år utan självskador genom ren vilja – då kan jag nog klara av precis vad som helst. Och det kan ni också. Grattis till mig och heja er ♥

allt för många gånger har du fallit in i gråt, skrikit och sagt att ingen annan kan förstå

bild (67)

Jag ville aldrig bli tjejen som tänker på mat och vikt. Aldrig och speciellt inte igen. Men vad fan skulle jag gjort? Min värld rasade. Jag sitter och väntar på ett cancerbesked. Sjukhus för ofta, oro, utredning, undersökningar, provtagningar, viktnedgång, illamående, trötthet. Hela min trygghet rubbades. Självklart kändes det lite tryggt, lite bra, att gå tillbaka till tankar som jag känner till. Känslor som jag känner igen. En falsk jävlig trygghet – ja. Men en trygghet. Jag ville bara få bort allt leverkaos för en stund. När jag istället kan tänka på mat och vikt så slipper jag tänka på cancer och sjukhus dygnet runt. Jag ville bara ha en ynka minut till att ha något tryggt. Något konkret att hålla fast vid, andas vid.

tankekrig

Igår hände det. Det där som inte varit på evigheter, det där jag nästan hade glömt bort. Då jag fick ett ångestpåslag utav mat, av att äta, av att njuta. Det som var förr men som blev nu. Hur ska jag beskriva alla känslor, alla tankar, allt kaos jag går igenom? Ska jag ens berätta, erkänna smärtan? Då jag får höra att det blir pizza till middag. Då jag glatt säger ja och kämpar med att få bort tankarna som skriker nej. Igår kväll frågade personalen, ”vet du hur du ska hantera detta?”. Ja, jag vet. Jag är tusen procent säker på vad som måste göras. Jag måste gå emot, kriga, slåss och kämpa hela tiden, varje måltid och tiden däremellan. För annars. Annars blir jag sjuk. Jag måste äta, jag måste sluta studera min kropp, jag måste säga till rösterna att nej, jag orkar inte, vill inte lyssna på er. Men visst är det svårt när jag sitter där vid matbordet. För mår jag illa fysiskt, eller är allt psykiskt? Har jag minskat aptit på grund utav levern, eller är det ätstörda tankar som försöker få plats?

Allt med cancerprat, sjukhus och dåliga levervärden får mig att tvivla och vändas upp och ner. Jag har hamnat i en fruktansvärd otrygghet. Och när det fysiskt blev problem med mat och vikt insåg väl fuckätstörningen att den kunde ta sig tillbaka. Men jag tänker inte låta den komma in. Jag tänker äta vad jag vill – när jag vill. Men det är en kamp. Ett inre tankekrig hela tiden. Det hade varit så skönt att slippa det där kriget, mellan tankar och förstånd. Jag vet att jag kan vinna tillbaka. Att jag en dag kommer leva utan att kriga. Och egentligen finns det bara en sak att göra: Gå emot. Stå ut. Kämpa. Just det där jag helst av allt skulle vilja slippa. Men som jag sagt tusen gånger, vi kan ju inte gärna sätta oss ner och skita i hela livet. För ärligt, vad fan blir bättre av det? För att vinna kampen måste man ge sig in i kriget.

för 31 536 000 sekunder sedan

hospitalIdag är det exakt ett år sedan jag upplevde en av mina värsta dagar någonsin. Mitt sista självmordsförsök. Då jag hatade hela livet och trodde att det inte fanns någon lösning. Då jag trodde att jag skulle må dåligt varje dag för resten av mitt liv. Men jag kom till sjukhuset, fick hjälp med att få ut gifterna ur min stackars kropp. Hjärtat klarade sig. Jag klarade mig. Kanske inte levern, kanske var det just den där överdosen som skadade min lever. Eller så var det någon av alla andra gånger under många år. Kanske har det inte alls påverkat. Frågor jag kanske aldrig kommer få svar på.

Den där dagen för ett år sedan kommer jag i alla fall aldrig glömma. När jag stod där med landstingets filt visste jag inte att jag aldrig skulle komma hem igen. Ett år har gått, och efter den där överdosen fick jag aldrig komma tillbaka till mitt hem. Idag har jag skapat mig ett nytt hem tack och lov. Idag är behandlingshemmet mitt hem. Min trygghet. Min fasta punkt i livet.

Trots att jag har det jobbigt nu. Trots att jag kämpar med levern, depressiva tankar, ätstörda röster och självskadetankar så är det inte som då. Absolut inte. För idag hade jag aldrig valt att avsluta mitt liv. Idag vet jag att det går att bli fri från mörkret trots att jag just nu är tillbaka där. Det viktiga är inte vart jag är just nu, det viktiga är att se hur det var då och hur det kan bli. För det kan bli bra igen. Det kommer bli bra igen. Jag bevisade att det gick. Jag lyckades bli fri från både en och två diagnoser. Jag lyckades sluta självskada och bli lycklig. Just nu är jag inte lycklig. Just nu är inte mitt liv speciellt bra. Men jag vet, att det går att ta sig tillbaka. Till ett värdigt liv. Att jag vet att jag kan må bra hjälper mig varje dag. Varje tår känns inte lika sorglig nu som då. För ett år sedan hade jag mått dåligt varje dag i åtta år. Hur skulle jag kunna tro på något annat än mörkret? Jag hade testat de flesta behandlingar, de flesta sorters medicin. Jag hade provat så jävla mycket men det blev aldrig bättre. Aldrig. Hur skulle jag orka kämpa varje dag? Tillslut orkade jag inte. Tillslut trodde jag mig veta att döden var den enda utvägen.

Idag vet jag bättre. Och tack och lov för det, annars hade jag nog inte orkat kämpa vidare. Men nu vet jag.

tillbaka i en vardag

Jag försöker sakta men säkert få tillbaka min vardag. Den har varit helt upp och ner hela sommaren. Nu är det höst och jag försöker hitta tillbaka till rutiner. Det blev inte som jag hade tänkt. Min höst skulle innebära lägenhet och skola. Ett vanligt liv. Våren innebar mycket praktik. Nu är jag tillbaka som förra hösten, behandlingshemmets schema och aktiviteter. Det är mycket jag har behövt acceptera sista tiden. Just nu är jag inne i att behöva acceptera att jag ska följa behandlingshemmets schema så mycket jag orkar och kan. Ibland känns det okej. Ibland känns det skit. När det känns skit brukar jag bli irriterad på personalen. Egentligen handlar det inte om dem, utan om mina leverproblem. Om att jag inte ville stanna här, göra saker varje dag som egentligen är ganska meningslösa i mitt liv. Jag ville göra något som betydde något, som var viktigt. För mig känns det meningslöst att baka, ha köksträning, musik, utegrupp och sånt där. Jag ville göra något för min skull och för andras skull. Som skulle vara viktiga och som skulle kunna förändra människors liv. I höst hade jag egentligen ett väldigt spännande välgörenhetsprojekt på gång inom Röda Korset. Det blev inte så av den anledningen ni redan vet. Som ni förstår så skulle min höst ha varit något helt annat. Och visst gör det ont i mig när jag tänker på det. Men jag försöker tänka positivt. Det finns fler chanser i mitt liv. Det är aldrig försent att göra det där man drömmer om. Men att backa när man tagit tusen steg framåt är svårt. Stegen bakåt har jag redan tagit, nu ska det accepteras också. Det är den biten jag har svårt för.

Idag fick jag ett väldigt fint brev från min kära vän Sara. Alla ord värmde i hjärtat, men en mening behövde jag höra mer än någonsin. ”En vacker dag kommer du stå där utanför skolan och hoppa av glädje, färdigutbildad sjuksköterska”. Ja, det kommer jag. Och för att se det positivt så är det ju bra att jag får lite mer sjukhuserfarenhet innan det, haha. Nej vänner, det blir inte alltid som vi hade tänkt oss, men kom ihåg – det kan bli bra i alla fall. ♥

IMG_9808Bild från enflickasomarstark @ instagram

Elva månader

Idag är jag elva månader självskadefri! Det bästa är inte just dessa elva månader – det bästa är att jag är fri för alltid. Jag vet att det är slut, för all framtid. Trots att jag är stolt över mig själv så gråter jag idag. När det är elva månader. För att det gör ont och för att jag har ångest. För att jag inbillar mig att självskadan skulle göra det lite lättare att stå ut. Men det är inte så, det vet jag. Det gör bara allt ännu värre, ännu svårare. Så ni behöver inte oroa er, jag kommer aldrig hamna där igen. Men man får känna, får längta. Så länge det bara är tankar och känslor är det inte farligt. Anledningen till mina tårar och min ångest handlar som vanligt om det fysiska. För att jag är förbannat trött på det här. För att jag skulle börjat skolan imorgon och för att allt känns svårt ibland. Så just idag, när jag är elva månader fri skrattar jag inte av lycka. Jag gråter och har det jobbigt. För att jag har en svår tid framför mig, för alla sjukhusbesök. Men jag lever på hoppet, vet att det blir bra tillslut. För det måste finnas något mer än det här. Livet kan inte vara över nu, då har all kamp varit förgäves. Och så ska det inte få sluta.

bild (41)

Att tänka på sig själv i första hand

Hur lätt är det? Förbannat skitsvårt i många situationer. Genom alla år har jag tänkt mer på andra än vad jag har tänkt på mig själv, och det vet jag att jag inte är ensam om.

När jag var sjuk var nittio procent av mina vänner sjuka. När jag hade anorexia hade jag nästan bara vänner med ätstörningar. Ibland är det så himla bra att ha vänner med liknande problem, för tänk så mycket stöd man kan ge varandra. Men för alla är det inte bra, för mig var det dåligt.

När jag kämpade mig fri från min anorexia och andra problem var jag därför tvungen att ta ett beslut. Antingen så försöker jag bli frisk, eller så stannar jag hos mina vänner. Tyvärr, för mig var det antingen eller. Jag bestämde mig då för att säga upp kontakten med de flesta av mina vänner. Ett förbannat svårt beslut, men jag var tvungen. Jag kunde inte må bra när jag varje dag drogs ner av andras sjukdomar. Egoistiskt tyckte nog många, tycker nog än idag. Och ja, kanske. Men, man måste tänka på sig själv i första hand. I alla fall när det handlar om liv eller död.

Jag har själv blivit lämnad för mina problem. Det blev för svårt för flera av mina vänner. De orkade inte. Jag var mest sjuk och tillslut blev det för mycket. Jag var så ledsen då. Hade så ont inom mig att jag trodde jag skulle gå sönder. Jag var arg, hatade, grät. För fy fan vad orättvist att lämna mig när jag mådde så dåligt. Idag ser jag det inte så, idag är jag faktiskt stolt över dem som vågade lämna mig. Mår någon dåligt av mig och bättre utan – då vill jag att personen ska lämna mig. Och det är modigt att våga bryta sig ut, våga tänka på sig själv. Ingen människa ska behöva gå under på grund utav någon annan. Men de som har orkat med mig och alla problem i så många år ser jag verkligen upp till. De är starka människor, modiga och tappra. Men de som lämnade mig gjorde helt rätt.

En av mina närmsta vänner är sjuk i anorexia. När vi båda var sjuka var det faktiskt svårt att träffas, trots att vi knappt ville erkänna det för oss själva eller för varandra. När vi träffades hade vi båda så starka anorektiska tankar att allt blev kaos. Den där måltiden blev ett äpple och en isglass på tjugofem kalorier. Då insåg vi båda två, att om vi ska kunna fortsätta träffas måste vi kämpa emot anorexiamonstret. Annars får vi sluta umgås för tillfället. Vi båda bestämde oss för att kämpa, vilket jag är väldigt glad för. Men trots att vi älskade varandra så mycket, så var vi för sjuka båda två. Vi drog ner varandra istället för att peppa varandra. Men vi upptäckte det i tid som tur var och idag står vi varandra väldigt nära.

Jag menar inte att det är fel att vara vän med någon som är sjuk när man själv är det, men det är viktigt att tänka efter. Hur man påverkar varandra. Att man blir medveten om att man kanske drar ner varandra kan hjälpa mycket. Då kan man hitta lösningar för att peppa varandra istället. Det jag mest av allt vill säga är att du är viktigast i ditt liv. Och din hälsa går före allting annat i hela världen. Egoistiskt? Ja, kanske – men det kallas överlevnad.

Det går att må dåligt utan att bli destruktiv

Igår kom jag på en viktig sak. Kanske det viktigaste jag har tänkt på länge. Jag funderar ofta på meningen med allt, ibland tvivlar jag, tvekar så jävla mycket. Jag skulle aldrig ljuga för er. Jag skulle inte säga att allt var så himla bra när det inte är det. För ni behöver veta sanningen, även om jag vet att de flesta av er skulle vara så glada för min skull om jag mådde bra. Men nu är vi inne i en viktig del. Bloggen, mina texter och mitt liv. För nu får ni se en helt ny sida, en helt ny sak som varken jag eller ni har upplevt på denna blogg, i mitt liv.

När jag började må bättre, när jag var så lycklig att jag grät varje dag, då var det ju ganska naturligt att jag inte skadade mig själv varken genom rakblad eller bristen på mat. Det var inte enkelt för det, men väldigt mycket lättare. För när jag mådde så jävla bra, då ville jag inte skada mig själv. Då ville jag bara leva och vara glad.

Det vi är inne i nu är svårare, men så mycket bättre på ett sätt. För nu visar jag er det allra viktigaste – Man kan må dåligt och ha det svårt utan att bli destruktiv. Jag har fler självskadetankar nu, mer längtan efter att göra mig själv illa. Men jag gör det inte, och kommer heller inte att göra. Och det är nog det bästa jag någonsin har kunnat visa er. Att hela ens värld kan rasa, men att det går att ta sig igenom det på ett friskt sätt. Gråta, vara arg, trött och förbannad på livet. För vem skulle inte bli det i min situation? Men det går att ta sig igenom fruktansvärt svåra motgångar utan att göra sig själv illa. Glöm aldrig det mina vänner. Och jag tror att det är detta som är meningen med att jag blev sjuk fysiskt och började må sämre psykiskt, för att visa er som kämpar så förbannat hårt där ute att det går att bli fri från det destruktiva på riktigt.

Om vi bara visste

Ibland funderar jag på hur livet hade blivit om vi hade vetat om hur framtiden skulle se ut. Hade jag kämpat så förbannat hårt mot min psykiska ohälsa om jag hade vetat att jag skulle bli fysiskt sjuk efter det? Hade jag varit en glad liten flicka om jag visste hur min tonår skulle bli? Hade jag försökt ta livet av mig om jag visste att jag skulle bli lycklig sen? Antagligen. Eller antagligen inte. Kanske. Omöjligt att säga. Jag är glad för att vi inte vet hur det kommer bli sen. Det gör att man måste agera i nuet. Men det hade varit förbannat skönt om jag visste att jag skulle bli frisk igen. Om jag visste att jag skulle få börja leva snart, på riktigt. Det hade varit skönt att veta att jag inte har cancer, att jag kommer vara stark nog att kämpa vad läkarna än hittar, att det kommer bli bra. Jag lever såklart på hoppet, nåt annat finns inte i min värld. Vi måste tro på lyckliga slut, även om verkligheten kan vara en annan. Ibland är det svårt att vara modig, att lita på livet. Att lita på sig själv. Livet kommer aldrig bli rättvist men då jag inte längre tror på slumpen så måste jag tro på något annat. Som att svåra saker drabbar människor som är starka nog att klara av det.

Om jag bara låtsas

Jag har tänkt så. Många känner så varje dag. Om vi bara låtsas att problemen inte finns – försvinner dem då? Om jag bara klarar av att låtsas att jag mår bra – blir allt bra då? Snälla, säg att det blir det. Jag slipper alla frågor. Livet blir lättare då, enklare. Vad vinner jag på att mina närstående ska vara oroliga? Blir det verkligen bättre om jag svävar mellan frihet och LPT?

Jag levde i en roll i många år. Jag var frisk mellan åtta och fem. Jag var så glad och positiv, skötte skolan och jobbade extra. Var trevlig mot kunderna, tjänade pengar, träffade vännerna. För att jag lärde mig att låtsas. Att mitt liv var perfekt. Egentligen åkte jag in och ut på slutenvården, men däremellan levde jag livet. Men jag mådde inte bra. Jag levde med ett enormt mörker som bara få fick ta del av. Men jag trodde då, att om ingen visste, så skulle det bli bättre. Jag ville bara vara ifred med ångesten och rakbladen. För vad hjälpte det att jag sa sanningen till min psykolog eller mamma? Det fanns ingen i världen som skulle kunna hjälpa mig i alla fall. Jag trodde att det var så. Därför valde jag att leva i en annan värld. Men trots att jag var en glad tjej utåt så var jag inte en lycklig tjej. För sann lycka möter man inte när man låtsas. Man kan intala sig att nu har allt löst sig. Man kan försöka ljuga för sig själv, men egentligen går inte det. Att ljuga för alla runt omkring kan gå, men det är ingen bra lösning, och för dig själv kan du aldrig ljuga.

Det bästa är att våga vara som man är. Att våga berätta om det där som är tungt. För att ljuga för vården är som att sätta krokben för sig själv. Förr eller senare måste man ändå ta tag i sina problem och jobba med sig själv. Jag ångrar att jag ljög mig igenom år hos BUP. Om jag hade sagt sanningen från allra första början – hade jag suttit på behandlingshem nu? Det vet man aldrig, men jag vet att mycket av mitt lidande hade kunnat hindrats. Jag tänkte inte så då, var bara så förbannat arg på mamma som knackade på dörren när jag satt på andra sidan och skar mig. Om alla bara hade lämnat mig ifred. Tack och lov så gjorde inte alla det. Tack och lov så fanns det dem som vågade se mig, den tjejen som mådde väldigt dåligt. Som vågade prata med mig när jag helst ville att alla skulle dra åt helvete. Marcus var en sådan person. Som vågade se mig, som vågade ta tag i det. Som aldrig gav sig, som aldrig gav upp om mig. Nu i efterhand, när jag står på andra sidan och ser tillbaka på alla mina sjukdomsår så inser jag hur mycket som har varit fel. Så mycket hemskt som har hänt, men också så mycket som jag har lärt mig.

Att jag en dag i februari 2011 valde att skapa den här bloggen har faktiskt förändrat mitt liv. För det var då jag på riktigt valde att bli ärlig med min psykiska ohälsa. Då jag slutade skämmas och insåg att min historia kunde rädda någon annan. Då jag slutade säga till jobbet att jag var magsjuk när jag egentligen hade så ont inom mig. Då sanningen kom fram. Att jag var inte sådär lycklig som alla trodde. Några vänner och min familj visste innan den här tiden, men i samband med att jag började blogga öppet om min situation så slutade jag låtsas något annat. Jag började vara jag. Trasig och förbannat trött på livet. Men jag var jag. Och det var bättre att våga vara en trasig tjej, än att ljuga hela tiden. För det var först då som jag kunde göra ett ärligt försök att förändra mig. Det gick inte bra. Det hjälpte in. Behandlingar, sjukhus och vård precis hela tiden. Men jag blev aldrig friskare. Jag fick bara fler mediciner och fler diagnoser. Det är viktigt att ta med den biten också. Att trots att jag kämpade mig igenom behandlingar, så fick jag aldrig se något resultat. Som ni vet så vände livet för mig först när jag kom till behandlingshemmet. Men trots att jag gick år in och år ut utan större förändringar, så var jag ärlig och jag vågade stå för den jag var. Jag vågade gråta på sjukhuset, jag vågade hata allt inför någon annan. Och det förändrade mig. Sakta men säkert. Jag ser det först nu.

Att gå runt och låtsas inför anhöriga, samhället och vården hjälper inte. Inte alls. Det gör bara allt ännu värre. Det löser inga problem. Förr eller senare kommer sanningen fram och någon gång måste du ändå ta tag i det och jobba med dig själv. Varför inte göra det på en gång? Vad väntar vi på egentligen? Jag tycker att många av oss lever i ett tankesätt där mycket handlar om att vi ska göra det sen. Sen ska jag söka hjälp, sen ska jag ringa den personen, sen ska jag söka till högskolan och sen ska jag byta jobb. Varför inte göra det på en gång? Varför vänta? Vi har bara ett liv, ett liv som faktiskt kan ta slut när som helst. Om man sitter i en situation som inte är bra för en, vad det än handlar om, är det lika bra att kämpa för att ta sig ur den på en gång. Faktiskt, tiden läker inte alla sår. Ibland måste vi själva förändra för att det ska bli bra. Att vänta och låtsas vinner vi ingenting på.

Jag trodde aldrig att vi skulle behöva prata om det där igen

Jag såg att mina anhöriga såg. Att träningen blev mer och maten mindre. Att jag tappade kilo på kilo, att jag blev mer irriterad och hade mer ångest. Att jag ljög och mest ville vara ifred. Hur går det med maten Jessica? Äter du? Alltid den där förbannade oron att hon skulle börja svälta sig igen.

Sen lämnade jag anorexian bakom mig. Blev tjejen som mina kompisar lärde känna på högstadiet när livet egentligen var skit men då jag hade en normal relation till mat. Oron la sig, började försvinna. För jag åt, tränade sällan och fikade mest hela tiden. Det var den tjejen som behandlingshemmet lärde känna. Personal som såklart vet om min tidigare anorexia, men som aldrig har fått se den. För att Jessica alltid var hungrig och ville äta singoalla-kakor minst en gång om dagen.

Idag hade jag lite terapi med min favoritpersonal som också är min kontaktperson. Min ordinarie terapeut är på semester, men att min favorit är tillbaka från sin känns skönt. Han är så bra. Han är trygghet. På samtalet var han tvungen att ta upp ämnet mat. För att personalen ser att maten går dåligt. Jag som önskade att vi aldrig skulle behöva prata om det där igen. Men, jag kan inte skryta med att maten har gått bra den senaste veckan. Men, det är ändå inte alls som förr, som då. För nu har jag inte problem på grund av anorexia. Men som ett symptom på min leverskit har jag tappat aptiten och mår illa dag in och dag ut. Då är det svårt att äta. Förbannat svårt. Jag försöker, men det går dåligt. Och det både skrämmer mig och gör mig ledsen. För mat, kakor och popcorn var det bästa jag visste. Detta är såklart svårt och dumt. För att det knappast hjälper min ofrivilliga viktnedgång eller trötthet. Därför försöker jag äta så mycket som möjligt och sörplar näringsdrycker varje kväll.

Det är så konstigt, för mina leverproblem påminner mycket om min tid med anorexia men egentligen är det två helt skildra saker. Ibland känns det som att allt bara är en prövning. Som att någon högre makt vill se så att jag är stark nog. Orkar Jessica gå igenom detta utan att skära sig eller bli djupt deprimerad? Klarar hon av att få problem med maten utan att bli sjuk i en ätstörning igen? Om det är en högre makt så vill jag säga till dig eller den: SÅKLART att jag gör! Trodde du något annat är du bara korkad 😉

”Fan vad du är tjock!”

Hur gör man när man har eller har haft ätstörningsproblem, kämpat som en idiot för att gå upp i vikt och bli frisk i tankarna – för att sedan får höra att man är tjock? När man vet så jävla väl att vägen tillbaka till svält inte gör en lycklig, men när det samtidigt känns som att man aldrig kommer orka kämpa emot rösterna i ens huvud?

Det finns inget enkelt svar på denna fråga. Jag tror faktiskt inte det. Men det finns tankar och tips. Först och främst, att bli kallad tjock är jobbigt. Vare sig man har haft en ätstörning eller inte. Det finns så många elaka ord som är hemska att få höra. Och jag hatar när människor är elaka mot varandra. Det gör mänskligheten mindre mänsklig. Människor som säger till någon med anorexia att han eller hon är tjock, ja, ordet mänsklighet passar knappt in där. Det gör mig faktiskt riktigt jävla förbannad. Anorexia är en dödlig sjukdom, och om någon slänger ur sig idiotiska kommentarer som kan leda till någons död – då undrar jag vart världen är på väg. Men, jag vet att det händer. Varje dag och överallt. Det har hänt mig också som jag nämnt tidigare.

Människor har varit elaka mot mig enorm åren. Både då & nu. Jävla tönt Jessica som skär sig och låtsas vara sjuk. Och fy fan vad tjock hon har blivit. Dessa ord lever jag med då och då. Och hur gör jag för att inte lyssna på mina ätstörda tankar som dyker upp emellanåt? Jag är en envis tjej som aldrig låter någon trycka ner mig. Jag tar ingen skit helt enkelt. Men har man en blogg med ganska många läsare – då får man skit. Men det är skillnad att läsa/höra elakheter och att beröras. Jag läser, men jag tar inte åt mig. Hade jag gjort det så hade jag antagligen inte kunnat fortsätta skriva här. Det har blivit en försvarsmekanism som gör att jag klarar mig. De allra bästa orden som jag kan ge er som råkar ut för detta, ord som jag får leva efter varje dag är: Det som någon säger eller skriver till dig – det handlar mer om den personen än vad det handlar om dig. Genom Spotlifes statistik kan man se vad människor har googlat för att hitta min blogg, och då och då dyker den här meningen upp. ”jessi91 – inte sjuk på riktigt”. Om någon tror att han eller hon vet bättre om min hälsa än vad jag och mina läkare gör – då är det bara tragiskt. Men det är viktigt att komma ihåg varför människor är duktiga på att döma eller vara elaka mot andra. Såklart kan det bero på mycket, men en vanligt orsak tror jag handlar om avundsjuka.

Men tillbaka till frågan, hur står man emot ätstörningstankarna när man får höra dessa ord? För mig har det varit viktigt att tänka på vad anorexian gav mig. Visst, den gav mig en undervikt, men jag har aldrig varit så olycklig som jag var under mina år med ätstörningar. Jag skulle aldrig vilja gå tillbaka till det, aldrig någonsin. Undervikt relaterar jag till olycka, därför saknar jag aldrig min kropp som jag hade då. Normalvikt är lycka för mig, och därför skulle jag aldrig frivilligt lämna den. När man har ätstörningstankar gäller det att försöka gå emot precis hela tiden. Att lära sig förstå tankarna. Vad vill du? Och vad vill din ätstörning? Om man är helt ärlig mot sig själv och inser att man gör en sak för att ätstörningen tycker det – försök att göra annorlunda. På så sätt går du emot den, och tillslut dör den. Ibland när jag får ätstörda tankar så väljer jag att äta. För att döda tankarna direkt. Innan tankarna dödar mig.

Det tar ofta tid att lära sig att tycka om sig själv, men det går. Att få hjälp med sin självkänsla och kroppsuppfattning tror jag är viktiga bitar för att bli fri från en ätstörning. Och att lära sig att inte vara rädd för ätstörda tankar. För de kommer finnas med dig under en period, hur länge varierar ju för alla. Det viktiga är inte vad man tänker, utan vad man gör med tankarna.

Kom ihåg att mobbning och elaka ord egentligen inte handlar om dig, utan om den eller dem som säger det. Och mat är medicin, och anorexia är inte lycka.

Det viktigaste som förändrade mitt liv

Att jag bestämde mig räddade mitt liv. Att jag bestämde mig för att börja äta igen, för att bli frisk från anorexia. Det beslutet förändrade mitt liv, fick kroppen att överleva. Några månader innan det bestämde jag mig för att acceptera behandlingshem. Det är inte lätt alla gånger. Ibland är det till och med förbannat svårt. Jag har upplevt mycket hemskt och läskigt under mina månader på behandlingshemmet, men det jag bestämde mig för – räddade mitt liv. Dagarna innan jag lämnade mitt dåvarande liv och flyttade trettio mil söderut, bestämde jag mig för en till sak. En sak som har varit det bästa och viktigaste som har hänt mig. Jag bestämde mig för att den dagen jag blir inskriven på behandlingshem – den dagen ska jag aldrig mer självskada.

Om man bestämmer sig riktigt jävla hårt för någonting, då har man goda chanser att klara det. I mitt fall var det viktigt att sluta tveka och tvivla. För mig var det viktigt att köra mot det friska livet, att plocka bort alla andra vägar. För mig finns det inget bakåt, inget som heter återfall. Det är slut med destruktiva handlingar för mig. Slut för all framtid. Hur jobbigt allt än blir. Även om hela livet skulle gå åt helvete så finns det ingenting som heter självskador i mitt liv, varken genom rakblad, ätstörningar eller någonting annat. För jag bestämde mig för det. Och det räddade mitt liv. Jag ser inte längre rakblad, svält, överdoser eller självmord som ett alternativ. Hur dåligt jag än mår så får jag hantera det på andra sätt, även om det inte alltid känns som att jag orkar göra just det. Men vi orkar mer än vad vi tror.

Kampen har inneburit så mycket smärta. Ibland har jag trott att jag ska dö av all ångest alla sekunder då jag inte kunnat ta till rakbladet. Om ni bara visste hur hemskt det var ibland att se kroppen växa när jag bestämde mig för att bli frisk från anorexin. Att jag har kommit så långt idag handlar såklart om mer än att jag bestämde mig för att bli frisk. Det har inneburit ett gigantiskt jobb med mig själv i terapi. Men att jag bestämde mig för att sluta självskada har varit en förutsättning för att jag har lyckats ta mig hit där jag är idag.

Jag har insett vikten av att göra det, bestämma sig. Egentligen kan man klara vad som helst i livet. Ofta är vi själva våra största fiender, men om man ger sig fan på att vinna, då gör man det tillslut. Detta handlar egentligen inte bara om problem eller sjukdomar, utan allt i livet. Utbildningar, jobb, sociala sammanhang. Vi kan ta oss precis hur långt vi vill, med undantag för vissa omständigheter. Om vi bestämmer oss. Och ger oss fan på att klara det.

Detta inlägget kommer säkert irritera någon, för vad menar Jessica egentligen? Att man blir frisk bara man bestämmer sig? Nej. Såklart inte. Men att bestämma sig kan vara det avgörande för ett bättre liv. Vill ni störa er på mig så är det okej. Vill ni tycka att jag är dum och tjock så gör inte det mig nåt. För jag har bestämt mig för att inte bry mig. Jag har hjälpt flera med min kamp. Framförallt har jag räddat mig själv. Det är det som är viktigt för mig.

glad

Jag kan inte säga att det inte har känts

I så många år har jag krigat mot det psykiska. Diagnoser och problem. Sjukhus och vård. Det har varit förbannat tufft många gånger, men det har gått. Jag har hittat sätt att överleva, sätt att kämpa. Man väljer inte att drabbas av psykisk ohälsa, men någonstans så har jag ändå kunnat välja hur jag ska hantera det. Om jag har kämpat riktigt jävla hårt, så har jag lyckats äta då och då trots tusen anorektiska röster i mitt huvud. Jag har kunnat låta rakbladet ligga kvar på bänken. Det har inte varit lätt, och många gånger har det känts som att jag inte har haft kontroll över mina problem. Som att mörkret vunnit över Jessica.

Nu är jag maktlös. Mer maktlös än vad jag någonsin har känt mig. Jag har ingen aning om hur man kämpar mot fysiska sjukdomar. Det psykiska har jag alltid kunnat påverka på ett eller annat sätt. Jag har inte alltid velat eller orkat, men jag har kunnat. Min lever kan jag inte påverka just nu. Det finns ingenting i hela världen som jag kan göra för att mina värden ska bli bättre. Och det stör mig. Det stör mig förbannat mycket att jag bara ska sitta här, må dåligt och inte kunna förändra det. Jag är en tjej som är van att kriga mot problem. Som inte ger upp innan jag hittat en lösning. Just nu, finns det ingen bra lösning. Lösningen är att vänta. Att vara på sjukhus då och då. Att hoppas att jag slipper bli inlagd. En jävligt dålig lösning i mina ögon. Jag är van att fightas, men hur man gör det mot dåliga värden – det har jag ingen aning om. Och det stör mig, verkligen.

bild

” ”

Om ditt liv känns övermäktigt och gör dig olycklig så har du tre alternativ; Ett, ta dig ur situationen. Två, förändra den eller tre, acceptera den helt och hållet.

meeeee

Baksidan av behandlingshem

Ofta pratar jag ju om hur behandlingshem förändrade mitt liv. Räddade mitt liv. Så kommer det alltid att vara, vad som än händer. Den upplevelsen kommer aldrig någon kunna ta ifrån mig.

Men ibland tänker jag på allt som jag har upplevt under mina månader här. Så rädd jag har varit, så trött, så många bråk jag har hamnat i. Hur nära det har varit att jag har blivit misshandlad, så många gånger polisen har varit här, så många som har rymt, så mycket droger i vardagen på olika sätt. Så många skrik, så mycket som har slagits sönder. Jag tänker på alla gånger som jag har legat i min säng och gråtit för att allt har varit fullständigt kaos här.

Visst gör vi mycket roligt, och visst är detta bra. Men det är ett högt pris man har fått betala. Just nu är det lugnt, men varje dag oroar man sig för att det ska bli kaos igen. Varje gång någon ny ska bli inskriven så gör det ont i magen. För att jag är rädd för kaoset. För att detta är mitt hem och för att jag inte vill ha polisen här.

Tjugotvå år!

Idag fyller jag år! Fast det känns inte så. Det är som en vanlig söndag här på behandlingshemmet. Vi slappar och jag går runt i min onepiece och försöker ta tag i mitt bombnedslag till rum. Deprimerande tycker väl en del, att inte fira sin födelsedag ordentligt. Men jag ser det inte så. Högtider och födelsedagar är ingenting för mig. Och dessutom, så är den här födelsedagen den bästa i mitt liv. För detta är den första födelsedagen på cirka åtta år som jag inte skadar mig själv. Minnen från min tjugoettårsdag har jag knappt, antagligen för att det var min värsta sommar och för att jag överdoserade hela tiden. Det här är den bästa födelsedagen i mitt liv för att jag har fått allt man kan önska sig. Jag börjar bli frisk. För trots allt, om man är sjuk, så spelar ingenting någon roll längre. Då spelar det ingen roll hur fina presenter man får eller hur stor fest man har. Är man sjuk, så är det inte mycket värt i alla fall. Så har det varit för mig i alla fall. Därför är den här födelsedagen bäst. För att jag ska äta tårta utan att ha ångest. För att jag är klar i huvudet och inte hög på medicin. För att jag inte har bandage runt handlederna. För att jag mår bra.

rosorJag fick en så himla fin födelsedagsbukett med blomsterbud igår! Det är trettio röda rosor och många andra fina blommor! Antagligen den största och finaste bukett jag någonsin fått. Blommorna kommer från mamma & pappa. ♥

En tanke om självskadebeteenden

När jag gick i DBT fick jag lära mig olika sätt att hantera självskadetankar och impulser. Ett sätt för att undvika att skära sig var att smälla ett gummiband eller hårtofs mot handleden. Jag vet att detta används av många i kampen mot ett självskadebeteende, men helt ärligt, jag tycker inte att det är en bra lösning. Jag minns när jag tog till detta istället för att skära mig, men detta beteende blev som ett nytt sätt att uttrycka mina självskador. Handleden blev svullen och jag fick stora märken. På vilket sätt skulle det egentligen vara bättre än ett skärsår? Visst, allt är relativt, men jag tycker fortfarande att det är viktigt att poängtera att det inte är bra. För ett självskadebeteende behöver inte bara betyda rakblad, stygn och blodbad. Ett självskadebeteende har man när man skadar sig själv på något sätt. Och att få ont, ha en svullen handled med stora märken – Det är väl också en typ av självskada? Nej, jag tycker faktiskt att det är konstigt att det ses som okej inom vården och DBT. Som att ett självskadebeteende alltid måste innebära att man skär sig.

Trust

Under många år som jag var sjuk hade jag svårt att lita på andra. Jag ville inte. Vågade inte. Orkade inte. För varje svek skulle kunna förstöra mig. Få mig att gå under. Men sedan insåg jag, att jag mådde bättre av att kunna lita på andra. Att släppa in någon annan i min bubbla. Att vara mindre ensam. Idag litar jag lätt på människor, på gott och ont. Ikväll känns det mest som ont. Som att jag vill stänga ute världen igen. För trots allt gör det ont när man blir besviken på människor som man litar på. Men den största vinsten i livet är att kunna förlåta och gå vidare. Vi måste klara det, för alla gör fel. Du får vara ledsen när du blir besviken. Du får vara arg. Men fastna inte där.

weheartit2Bilden har jag hämtat här.

En ny fas i livet

maskros2

Idag gick jag in i en ny fas i livet. Jag kände det så tydligt att tårarna rann. Det är härligt men väldigt svårt att förstå. Idag fick jag reda på av min terapeut hur planen för mig ser ut. I slutet på sommaren eller i början på hösten ska jag få en av behandlingshemmets träningslägenheter. Jag ska då så sakta börja slussas ut. Mot ett riktigt liv. En frisk och vanlig vardag. Planen är ju att jag ska vara inskriven på behandlingshemmet femton månader till, så trots att jag har långt kvar, så vände det här. Nu börjar jag jobba mig ut från vården. Den nittonde augusti börjar jag skolan. Jag har fått ett schema och det känns häftigt. Jag ska få klasskamrater, kurslitteratur, en lärare, klassrum. Jag ska i samma veva få en lägenhet på lån. Ett ställe som är mitt.

Idag, när jag gick in i den nya fasen, så tänkte jag på allt som har hänt. Hur mycket jag än tänker, så kan jag inte förstå att mitt liv har förändrats såhär mycket under nio månader. Jag har blivit frisk från två sjukdomar, slutat självskada, blivit lycklig. Jag har jobbat så jävla stenhårt med mig själv. Vägen har varit lång, oändlig. Men det har varit värt det, verkligen. Att jag lever är otroligt. Vem trodde det när jag låg i ambulansen den där jävla dagen? Inte jag i alla fall. Jag var säker på att det aldrig skulle bli bra igen. Nu är det bra. Oftast. Och även när det inte är det, så lever jag. Jag lyckades för att jag ville och för att jag fick bra stöd. Men framför allt – för att jag vägrade fortsätta vara sjuk. Jag har insett idag att det värsta är över. Den hårdaste kampen är förbi. Jag har mycket kvar att jobba med i terapin, och därför behöver jag minst ett år till här, men, det värsta är ändå över. Mina första tre månader här var jobbiga. Då jag inte fick lämna behandlingshemmet utan personal. Jag minns den instängdheten som jag kände. Jag tänker på alla gånger jag legat i en sjukhussäng. Inlåst. Allt det där är förbi nu. Det är över. Även om jag mår dåligt ibland, hamnar i svackor, så lever jag. Trots att ångesten klamrar sig fast i bröstet då och då, så har jag det bra. För jag har ett liv, en framtid. Och jag är inte inlåst. Jag är fri.

Låt mig få känna

[videofyme id=”2274264″ class=”aligncenter”]

 

Idag pratar jag om att man faktiskt inte alltid måste vara sådär fruktansvärt positiv i allt som händer. Det är inte bra att älta för länge och fastna i negativa banor, men det är viktigt att man får vara människa och vara ledsen, arg, frustrerad. Ursäkta alla svordomar i videon, ibland behövs faktiskt dessa ord också.

Man blir ödmjuk inför kraften i rörelsen

tJag vet att vi är starkare än vad vi tror. Jag vet att vi kan kämpa. Jag lyckades. Jag bevisade för mig själv och världen, att man kan bli fri. Man kan bli fri från självskador, fri från kroniska depressioner, fri från anorexia. Att kämpa är det bästa som har hänt mig, men också det som varit absolut jobbigast. Att jag hamnat tillbaka i ett tillstånd som innebär att jag gråter varje dag, ser ett mörker, har svårt att andas, det gör ont. Ibland har jag så mycket ångest att det känns som att jag kommer dö. Men jag kommer inte dö, det vet jag. Trots att jag trodde att den värsta kampen var över, så tvingades jag in i kriget igen. Inte för att jag orkar, utan för att jag måste. För att kämpa för livet. Ibland vill jag sätta mig ner, gråta tills ögonen torkar ut. Ibland vill jag skrika på hela världen, att nej, jag orkar inte en gång till. Tro mig, ibland känns det så hopplöst mörkt. Men jag måste gå framåt i alla fall. Och det måste ni också. Vi har inga andra alternativ. Det gör ont i mig, så fruktansvärt ont. Jag är rädd, ledsen och trött. Arg, förbannad. Jag är så mycket, men inget av det som jag vill vara. Jag önskar såklart att jag hade fått fortsätta vara glada, lyckliga, pigga, spralliga och skrattande Jessica. Jag saknar henne så mycket att jag aldrig kan förklara. Jag hade gjort vad som helst för att få ta mig ur detta mörker så fort det bara går, men ibland måste man vänta ut det. Det blir bättre igen. Vi är starkare än vad vi tror, och tack och lov för det. Jag hade kunnat offra allt för att ta bort min och eran smärta, för livet kan göra så otroligt ont. Men tyvärr, det är inte så enkelt. Vägen tillbaka kan vara lång och smärtsam, men tvivla aldrig på att kampen är fel väg. För den är aldrig fel. Att kämpa för sitt liv är det enda rätta. Hur mycket jag än gråter just nu, så kommer jag bli fri. Det är bara det, att jag måste börja om. Inte från början, men någonstans där halvvägs. Inte för att jag vill, inte för att jag orkar. Utan för att livet är värd det.

Jag sitter ensam här och undrar vart jag hamnar härnäst

Dagen började hos läkaren för fortsatt utredning. Misstankarna om en inflammatorisk tarmsjukdom svalnade då en del provsvar som borde varit dåliga med någon av dessa sjukdomar, var bra. Mina symptom har också förändrats, på ett värre sätt tycker jag. Jag har inte lika ont i magen, men istället är jag så extremt trött, svimfärdig och illamående. En remiss har i alla fall skickats till gastromottagningen på sjukhuset där utredningen fortsätter. Sjukhuset ska också ta tag i mina höga levervärden som jag haft under en längre period. Kanske kan det finnas ett samband? Läkarna vet inte. Jag vet inte. Har ingen aning längre. Det får tiden visa. Den där jävla tiden. Att må dåligt och bara behöva vänta och vänta är påfrestande.

Jag får nog också erkänna för er att jag inte mår bra psykiskt. Jag försöker skratta, men tårarna blir fler för varje dag. Jag gråter mer än vad jag gjort på länge, har mer ångest. Det är som att jag har hamnat i en livkris. Eller så vandrar jag på vägen tillbaka till en depression. Jag har ingen aning, men jag vet att ett mörker har kommit tillbaka. Och det gör ont. Så fruktansvärt ont. Jag gör allt jag kan för att ta mig ur det här, och jag vet att det kommer gå. Jag vet att jag kommer ta mig ur detta levande, men jag vet också att tiden framöver kommer bli en kamp. Jag kan inte låta bli att fundera på livets mening. Vad är det för mening att vara psykiskt sjuk i åtta år, kämpa som en idiot för att bli frisk, och sedan bli fysiskt sjuk? Jag har svårt att förstå varför. Om det nu finns något. Det känns som att jag håller på att tappa bort mig själv. Jag är så himla rädd. Livrädd. För att bli sjuk igen. Jag saknar glada Jessica, hon som var lycklig och fri. Jag vill inget hellre än att få tillbaka mitt liv. Jag vet att jag kommer få det, att jag kommer tillbaka till ljuset förr eller senare. Nu gäller det att kämpa, att vara stark. Trots allt så är jag inte så djupt nere i mörkret som jag har varit. Att jag kan gå igenom en livkris med mitt bagage utan att börja skada mig själv igen eller börja svälta – det är ett tecken på att jag trots allt har kommit långt. För hur deprimerad jag än blir, så kommer jag inte gå tillbaka till ett självdestruktivt liv – det kan jag lova er. Jag hoppas ni har förståelse för att jourmejlen, bloggen och alla projekt tar paus då & då. Jag måste verkligen fokusera på mig själv nu och kämpa hårt som tusan. Tack till er som hejar på mig. ♥

Tack så himla mycket

Jag har sagt det förut men jag säger det igen, tack gode gud för att jag har slutat tävla i det sjuka. Jag inser det varje gång jag läser om dem som skriver om deras blodbad och stygn i armarna. Tack för att jag inte är sådär sjuk längre. Tack för att jag varken har anorexia eller skär mig. Tack för att jag börjar bli en helt vanlig tjej. Ens identitet sitter inte ens sjukdomar, man behöver inte vara den värsta, den med längst LPT eller flest ärr. Det duger gott att vara sig själv. Idag är jag hon som nästan är frisk, hon som stöttar andra istället. Tack gode gud för att jag får vara friska Jessica, hon som andra ser upp till. Tack för att helvetet är mitt förflutna och inte min vardag.

mememememmeme

Sommaren är bäst!

Jag är så glad för att det är sommar. Riktig sommar. Tjugo till tjugofem grader och sol varje dag. Det gör trots allt livet lite lättare. Även om jag har ont, mår illa, är yr och trött, så njuter jag av sommaren. Trots allt så skulle den här sommaren bli den bästa på många många år, och det vet jag att den kommer bli, även om den värvas av sjukdom och sjukhus precis som alltid fast av andra anledningar.

Idag har jag varit på stranden igen, badat, solat, druckit kaffe och läst. Alla lugna utomhusaktiviteter mår jag verkligen bra av! Som jag alltid brukar poängtera, man får göra det bästa av situationen och njuta av alla små saker som faktiskt känns bra inombords. Livet är inte enkelt och kommer heller aldrig att bli. Drabbas man dessutom av sjukdomar, fysiska som psykiska, så sätts livet på prövning ännu mer. Men det gäller att stå ut, kämpa vidare. För egentligen har vi inget annat val.

bada2Glad ändå i sin nya bikini. Det syns inte på kortet, men den är vit och chockrosa. Bättre bild på bikinin får ni en annan dag!

Som en avbokningsbar biljett

Ingenting går längre att planera, ingenting är längre en självklarhet. Varje dag är jag arg, frustrerad, trött, ledsen, förbannad. Mitt i allt detta så är jag rädd. Livrädd för en ny diagnos. Jag är trött på att vara trött. Trött på att vara yr, må illa, ha ont i magen, gå ner i vikt. Min fysiska hälsa blir sämre och sämre och mitt liv är som en avbokningsbar biljett. En biljett som tvingas avbokas för ofta. Jag hade så många planer, så många projekt på gång. Jag försöker genomföra dem i alla fall, men stunden innan så måste allt avbokas. För att min kropp inte pallar och snart pallar heller inte mitt psyke detta. Jag är orolig och funderar för mycket på hur detta kommer sluta. Kommer det gå över, kommer jag få hjälp? Kommer hösten bli som jag planerat? Kommer jag orka börja skolan, kommer jag börja med minst två nya stora välgörenhetsprojekt? Jag vet inte, har faktiskt ingen jävla aning. På tisdag ska jag till läkaren för att fortsätta utredningen. Vägen framåt är lång och innebär sjukhusbesök på sjukhusbesök, undersökningar, prover, rädsla, behandling. Men jag försöker le ändå och göra så mycket jag bara orkar. Men ibland är jag så trött på detta att jag bara gråter eller stänger in mig. Sluter ögonen och önskar att allt är över snart. Att läkarna hittar felet och att det kan åtgärdas snabbt. För jag vill ha mitt liv tillbaka. Jag saknar det.

dö

Collarbones

collarbonesNär jag hade anorexia var jag besatt av varje ben som stack ut. Kände på kroppen om och om igen, snälla, visst är ryggknotorna lite tydligare idag? Jag älskade varje ben som stack ut. Men det var då. När jag gick upp 16 kilo gick det inte längre att känna mina nyckelben. Nu är jag tusen procent frisk från anorexia och arg för att mina nyckelben är tillbaka. Jag förknippar bara dessa med anorexia. Därför är jag arg. För att kroppen går ner i vikt utan att jag kan göra något åt det och för att benen börjar komma tillbaka. Fuck you jävla kropp. Om du fortsätter såhär kommer jag slå ihjäl hela världen.

Det känns som att jag svävar mellan natt och dag

i sängenDen här dagen blev inte alls som jag ville. Mina magproblem blir bara värre och värre och idag har det varit en av de värsta dagarna sedan jag började få problem. Kroppen tar inte upp näringen som den ska, så förutom väldig smärta i magen har jag idag varit så trött, seg och yr vilket resulterade att jag har legat i sängen tillsammans med mitt mumintäcke hela dagen. Jag har sovit större delen av dagen och fick ringa och sjukanmäla mig från praktiken. Idag har också sjukhuset ringt och jag har nu fått prata med min läkare som berättade att de har hittat en sten i gallväggen men då den är så liten kommer jag inte opereras just nu, utan kanske till hösten i så fall. Men kirurgavdelningen tror inte alls att mina svåra problem beror på stenen så jag har nu varit i kontakt med vårdcentralen och på onsdag ska jag börja en ny bukutredning. Att ha väldigt ont, veckor med diarré och viktnedgång känns inte alls alls alls bra. Jag kan inte göra annat än önska att det blir bättre snart, att livet blir enklare igen. Idag känner jag mig bara så uppgiven och frustrerad. Alldeles för många dagar i mitt psykiskt sjuka liv har jag legat i sängen dag in och dag ut, nu vill jag inte hamna där igen på grund utav någon fysisk sjukdom. Men det gäller att kämpa vidare, inte tappa hoppet och modet. Jag lider med min kropp, den har fått utstå så mycket hemskt och kanske blev den skadad någon av alla de gånger jag svälte, överdoserade laxeringsmedel eller tog överdoser. Förlåt i så fall.

Jag tänker kämpa vidare!

Igår mellan alla tårar ställde jag mig på vågen, för att jag kände i hela kroppen att jag faktiskt gått ner i vikt. Jag har tänkt på det ett par dagar och kände nu att jag var tvungen att få ett svar. Till min fasa hade jag förlorat ett par kilo. Aldrig trodde jag att det skulle kunna kännas så hemskt att gå ner i vikt. Men bli inte oroliga, det har absolut INTE med en ätstörning att göra. Jag äter bra, fikar mycket och tränar lite. Det handlar inte om anorexia, utan antagligen om flera veckor med diarré. Efter att jag insåg att jag hade tappat i vikt grät jag ännu mer. Min värsta mardröm är att jag ska förlora den kropp som jag kämpat så hårt för att få. Jag har ätit, ätit och ätit för att bli normalviktig, verkligen kämpat. Min värsta mardröm är att jag ska förlora den kropp jag äntligen har lärt mig att älska, och dessutom utan att kunna påverka det. Just nu känner jag mig nojig och rädd, vill helst ställa mig på vågen hela tiden, men jag vet att just det kan sätta igång ätstörningstankar igen. Att få fysiska problem med mage och vikt när man har haft anorexia är tufft och utmanande. Jag sätts verkligen på prov, men kanske finns det en mening med detta också. Kanske ska jag bevisa att jag aldrig kommer falla tillbaka till anorexin. Men allt detta blir så känslosamt för mig. För ett år sedan hade jag varit lyckligast i världen över att ha tappat några kilo helt utan ansträngning, idag är jag bara ledsen över det. Så av denna skit kan jag dra en slutsats – Jag är verkligen helt fri från en ätstörning.

Imorgon ska min terapeut ringa till sjukhuset i ett försök att få tag på min läkare, annars kommer jag i nästa vecka börja om från början med akuten eller vårdcentralen. I ett dygn var jag så ledsen och uppgiven, men nu känner jag mig mer stabil. För det kommer lösa sig. På något jävla sätt så ska det bli bra tillslut. Jag är förbannad på hur vården fungerar och på att motgångarna aldrig tar slut, men det är såhär livet är. Hur gärna jag än önskar att min situation såg annorlunda ut, så gör den inte det. Det gäller att kunna acceptera verkligheten och gå vidare. Man måste ofta vara starkare än vad man är. Men har jag stått ut med psykiska sjukdomar, epilepsi, sjukhus tusen gånger, ambulanser, slutna avdelningar och hundra jobbiga saker till – då klarar jag detta också!

Denna bedrövliga sjukvård!

Idag fick jag ett brev från sjukhuset. En rad med ord som gav mig ett aggressionsutbrott.

”Bästa Jessica! Vi har nu fått svar från ditt ultraljud som visar att du har en sten eller en polyp i gallväggen. Detta brukar normalt sätt inte ge några besvär så du kommer bli kallad hit igen om sex månader för en ny undersökning och efter den så hörs vi av avgående om vad vi ska göra åt den”.

Jag har ont i min mage varje jävla dag. Och läkarna vet så väl om det men tycker ändå att vi kan vänta i sex månader. Flera gånger i veckan ringer personalen på behandlingshemmet till kirurgavdelningen och försöker få kontakt med min läkare, men veckorna bara går och hon ringer inte tillbaka. Att inte bli tagen på allvar inom sjukvården är hemskt ledsamt och frustrerande. Ibland blir jag bara så trött. I åtta år har jag fått kämpa mot psykiatrin för att få någon hjälp överhuvudtaget, sedan får jag komma till behandlingshemmet där jag äntligen får vård och stöd och börjar bli frisk. Vad händer då? Jo, jag blir fysiskt sjuk och så börjar kriget mot sjukvården om igen. Det är så kämpigt när det dyker upp hinder på ens väg precis hela tiden, när absolut ingenting kan gå enkelt. När man alltid måste slåss för sin rätt. Att man alltid måste vara så förbannat stark. Jag brukar vara positiv och tapper, men just nu, då orkar jag inget annat än att gråta. Jag gråter för att jag är trött och jag gråter för att samhället fungerar såhär. Jag gråter tillsammans med alla som dagligen är inne i samma kamp som mig. En sak är i alla fall säker, den dagen jag blir sjuksköterska kommer det aldrig gå en sekund då jag inte bryr mig om mina patienter. Jag kommer hela tiden göra allt jag kan för att hjälpa människor. Den egenskapen skulle mina läkare behöva ha.

jag

Våga se

Psykisk ohälsa syns många gånger inte, men ibland märks den, om man tittar med rätt ögon. Den drabbar många, både sjuka och anhöriga. Därför är det viktigt att vi ser den. Kanske ska man tänka på den där tjejen som har högsta betyg i allt, hon som samtidigt gärna har två jobb. Kanske ska vi reagera när någon gömmer träningskläder i den där skåpet på skolan. Vi borde reagera när någon har långärmat mitt i sommaren, vi borde se han som verkar leva det perfekta livet. Bakom allt det där, bakom högsta betyg, finns det en stor risk att det gömmer sig någon som är väldigt trasig. Vi borde reagera på han som bara äter knäckebröd till lunch, till hon som aldrig hinner ses. Genom att se och våga ta upp den där obekväma frågan kan du rädda många liv. Att våga prata om psykisk ohälsa är ett stort steg för en bättre framtid för oss alla. Fördomarna minskar, hjälpen ökar. Tre av fyra drabbas idag av psykisk ohälsa, antingen med egen sjukdom eller som närstående. Att våga se och reagera kan hjälpa fler än vad du tror.

En avgörande betydelse

Såklart så funderar jag mycket på vad det var som gjorde att mitt liv vände. Vad handlade det om, egentligen? Det finns såklart många avgörande faktorer som har lett till att jag har kunnat gå från allvarligt sjuk till nästan frisk. Idag tänkte jag prata om en avgörande grej för mig som jag tror kan vara bra för många att läsa.

Jag var sjukskriven i många år. Gick mest hemma, åkte fram och tillbaka till psyket. Låg på sjukhus mycket. Vem mår bra utav det, egentligen? Jag tror att det är otroligt viktigt för ett tillfrisknande att man kommer på vad man brinner för, vad man tycker om och vad man vill göra. Jag tror att det är viktigt att ha drömmar, mål och att aktivt jobba mot att ta sig dit. Sedan jag började jobba med välgörenhet i olika projekt har jag mått mycket bättre. För äntligen så gör jag just det där som jag brinner för, att hjälpa andra som behöver. Jag anser att det är viktigt att tänka ut vad man tycker om att göra, eller kanske vad man gillade innan man blev sjuk? Jag tror att det är viktigt att försöka aktivera sig med roliga saker i den mån det går. Som jag berättade om här så har ju även mina välgörenhetsprojekt gjort att jag har börjat tycka om mig själv, vilket också såklart förbättrar måendet. Jag känner att jag gör skillnad, att jag behövs och det mår man såklart bra utav.

Allting hänger ihop på ett eller annat sätt. Ibland är det svårt att se mönstret, men vad vi gör är nog en viktig del i hur vi mår. Att isolera sig hemma med rakblad mår nog ingen bra utav. Försök att komma ut i den mån det går och gör just det där som du tycker om!

beachGlad tjej på stranden idag!

Att tycka om sig själv

I torsdags pratade jag och min terapeut om den största anledningen till varför jag inte längre skadar mig själv. Jag började berätta alla anledningar jag kom på. Er, mitt jobb på SHEDO, min framtid, min jourmejl, att jag har blivit en förebild för många. Det ligger säkert mycket i det jag sa, men ändå berättade min terapeut vad hon trodde, och när hon uttalade orden så insåg jag att hon hade rätt. Jag tycker om mig själv.

Allt hänger ju såklart ihop. Jag tycker om mig själv för att jag gör något bra och viktigt. Jag är glad för att jag inte längre är en del av stygn och blodbad. Jag är lycklig för att jag kan peppa och inspirera andra. Jag är glad för att jag finns tillgänglig som ett stöd för många som har det svårt. Jag mår bra utav att jobba med välgörenhet, ställa upp i intervjuer, gå på möten. Alla dessa bitar gör att jag tycker om mig själv. Äntligen efter många år som sjukskriven känner jag att just jag gör någonting bra och viktigt varje dag. Någonting som är värt att kämpa för. Därför tycker jag om mig själv, därför trivs jag med mitt liv idag. Därför skulle jag inte gå tillbaka till rakbladen, därför skulle jag inte gå ner i vikt igen. För om jag gör det så kommer jag förlora det mesta av det som jag kämpar för. Och idag handlar inte mitt liv om en tävling i det sjuka, idag handlar mitt liv om att hjälpa andra och fortsätta vara en förebild för många.

I flera år var jag min största fiende. Jag avskydde mig själv vilket ledde till många rakbladssår, anorexi och slutenvårdsavdelningar. För att plåga mig själv, jag ansåg inte att jag var värd någonting annat. Idag har jag hittat mitt eget värde, och jag inser nu hur viktigt det är att göra någonting som man brinner för. De sista månaderna har jag följt mina drömmar, lyssnat på min magkänsla. Jag har en viktig uppgift i livet. Den handlar om att stötta, kämpa, hjälpa. Alla har inte tyckt att det jag gör är rätt. Är det smart att vara ett stöd för andra som mår psykiskt dåligt när man fortfarande inte är frisk? Nej, det tycker inte alla, till exempelvis inte min terapeut. Men jag är envis, och jag vet vad jag vill i livet. Därför går jag min egna väg, gör det som jag tror är bäst för mig och andra. Tack och lov så är min terapeut fantastisk, så hon väljer att stötta mig i alla mina välgörenhetsprojekt, trots att hon inte tycker att alla mina idéer är bra.

Det är viktigt att våga kämpa för något man tror på. Trots att jag får höra hemska historier genom min jourmejl, så blir jag så himla lycklig varje gång jag inser att just jag, just nu, förändrar en annan människas liv. Just därför tycker jag om mig själv.

Man lär sig ingenting på att blunda för sitt liv

,dream
Jag drömmer om mycket. Men jag lever också i en dröm. Inte i en fantastivärld, det är bara det att mitt liv är som en vacker dröm. Skulle jag dö nu, skulle jag dö lycklig. Varje dag upplever jag något nytt och fint. Varje dag blir jag friskare och starkare. Som världens bästa dröm. Jag var så trasig för ett halvår sedan, så uppgiven. Idag ler jag och skrattar mig igenom nästan varje dag. Min dröm är att bli helt fri och få jobba på sjukhus. Allt annat jag har drömt om gör jag faktiskt redan. Jag har drömt om att hjälpa människor med psykisk ohälsa, en dröm som har blivit sann. Varje dag får jag vara ett stöd för andra, och det är fantastiskt. Jag har också drömt om ett liv med lycka och utan rakblad. Just det där livet som jag lever idag. Jag är så tacksam för att jag blev så frisk att jag kunde andas igen, leva och inte bara överleva. Tack för att jag stod ut i åtta år, kämpade mig igenom månader på slutna avdelningar. Jag har gått igenom så mycket hemskt i mitt liv, men nu är det en dröm och jag är tacksam och lycklig för varje sekund i ljuset.

Bilden har jag hämtat här.

En kämpig dag

csk

Åter igen en dag på sjukhuset. Det var dags för mig att göra ultraljud för att få svar på om jag har gallsten eller inte. Ultraljudet visade ingen gallsten, men däremot hittades en polyp. Den var liten och det mesta tyder på att den är godartad, men det finns alltid en risk att den är elakartad och då kan den ge allvarliga sjukdomar och konsekvenser. Min läkare skulle kontaktas så nu får jag vänta för att se vad som händer. Ultraljudsläkaren trodde dock inte att det var polypen som orsakade mina svåra kramper, så nu ska utredningen fortsätta.

Jag har gråtit så mycket idag. Haft sådan ångest inför maten att jag har svultit hela dagen. Tillslut blev allt ännu sämre för jag är så fruktansvärt rädd för att bli sjuk i anorexia igen. Min terapeut har försökt hjälpa mig och jag har väl insett att jag absolut inte kan sluta äta. Ju mer jag börjar slarva med maten, desto större risk är det att jag blir sjuk igen. Trots att jag har varit friskförklarad ett par månader så vet jag att vägen tillbaka till en ätstörning är kort. Därför åt jag en bra middag och mår faktiskt bättre efter det. I svält så blir man ju mer känslig och livet gör ännu mer ont då. Jag får stå ut i mina magsmärtor så länge. Visst har jag varit arg på livet idag. Jag kan inte förstå varför jag får så många prövningar, varför jag hela tiden måste få kämpa. Men det är väl så, det svåra drabbar människor som är starka nog att klara av det. Jag måste fortsätta kämpa, trots att jag idag helst skulle vilja skita i hela livet. Men jag kan inte, för jag har er. Jag vet att jag har blivit en förebild för många, och hur skulle det se ut om En flicka som är stark slutar kämpa. Det går inte.

Men trots allt, ibland får man vara trött, ledsen och förbannad. Mitt i allt detta, smärta och sorg, så får jag bara hålla tummarna för att polypen är godartad och att jag snart kan få diagnos och behandling för min mage. Tack och lov så har jag mitt team här. Teamet består utav min terapeut och min favoritpersonal. Dem två stöttar mig, kämpar med mig. Livet kommer bli bra tillslut, det måste det.

Som då, fast nu

Att ha ångest för mat har jag haft så många gånger med min anorexi. Alla dagar jag har gråtit för att ångesten har ätit upp mig. Det har i perioder varit lättare att inte få mig någon näring. Då och då har jag vandrat runt som en pinne i flera dagar utan att äta någonting. För ångesten.

Den senaste tiden har jag åter igen fått mycket ångest inför måltider. Men av helt andra orsaker. Jag har inga ätstörda tankar kvar, men allt handlar om mina kramper i magen som jag har berättat om. Inför varje måltid så vet jag, att just det där kommer orsaka så mycket smärta. Därför gråter jag ibland, har så mycket ångest att jag helst vill gå och lägga mig och skita i livet.

Det känns så himla konstigt, fel och skit att jag ska få ångest över mat, igen. Som alla dagar med anorexi. Jag är livrädd för att gå ner i vikt, livrädd för att börja slarva. Livrädd för att ta mindre mat. Jag hatar att jag måste ändra om min kost, hoppa över det där fettet. Fettet som jag var livrädd för med anorexi, fettet som jag har svårt att äta idag på grund utav magen. Jag hatar jag att måste börja förbjuda mig själv att äta saker. Precis som med anorexin. Min vardag med en magsjukdom känns skrämmande lik min vardag med anorexi. Och jag vill inte ha den vardagen mer, skulle kunna göra vad som helst för att slippa. Imorgon ska jag till sjukhuset, igen. Kanske kommer jag ett steg närmre diagnos och vård. Jag vill bara att detta ska få ett slut nu, jag vill bli den där tjejen som älskar mat. Nu är jag bara tjejen som har ångest inför varje måltid. Som då, fast nu.

Det mörker du ser gör att stjärnorna syns lite mer

Det känns som att livet står stilla. Den glada och pigga tjejen blev till en flicka i sängen, med sådana kramper i magen, illamående och huvudvärk. Idag har det varit hemskt. Jag kan inte göra annat än att vila. Jag försöker skratta mellan kramperna, men det är svårt. Jag kan knappt ta hand om min behandling just nu. Jag är frustrerad, ledsen. Alla mina projekt har jag fått lägga vid sidan, jag varken orkar eller kan jobba med dem just nu. Min värld står stilla. Jag hoppas att jag får komma till sjukhuset snart och göra mitt ultraljud, jag hoppas att jag kan få behandling så att jag kan börja leva igen. Jag önskar att jag hade kunnat få vara frisk ett tag till, att psykisk sjukdom inte hade bytts ut mot fysisk. Ibland funderar jag på om det finns någon högre makt som vägrar sluta pröva mig på styrka.

Tävlingen i sjukdom

Att vara sjuk är ibland som att vara med i en tävling. Tävlingen pågår lite överallt. På avdelningar, på internet, i vardagen. Tävlingen om vem som är sjukast, smalast, får dricka flest näringsdrycker, vem som har sond. Tävlingen om vem som har flest diagnoser på pappret, vem som får sitta i rullstol, vem som är inlagd. Tävlingen om vem som skär sig djupast, vem som åker fram och tillbaka till akuten mest. Den där jävla tävlingen om vem som har mest ärr på kroppen eller vem som äter flest mediciner. Jag har varit med och tävlat, jämfört, varit hon som önskar att hon varit sjukast, smalast, bäst på något.

Idag är jag glad för att jag inte tävlar längre. Ni kan inte räkna med mig. Jag är varken smalast eller sjukast. Jag har kommit förbi det där, slutat att jämföra mig. Och tack och lov för det, man kan inte tävla i sjukdom. Man ska inte jämföra sig. Alla har det jobbigt på sitt sätt. Att behöva sitta i rullstol pga undervikt betyder inte att man har det jobbigare än den som lider av en ätstörning och har en normalvikt. Att ha stora ärr på kroppen betyder inte att man mår sämre av sitt självskadebeteende än vad någon med mindre ärr gör. Idag när jag ser människor som tävlar i sjukdom, så känner jag bara att jag är så glad att jag inte är med längre, att jag går min egna väg och är lycklig som börjar bli frisk istället. Jag har aldrig varit smalast, aldrig sjukast, aldrig den tjejen som jag ibland ville vara, och tack för det. Mitt kaos har varit mitt helvete, men jag är inte längre en del av det.

Att våga ha kvar sina drömmar

Under alla år som jag har varit inkopplad i psykiatrin har jag drömt om att jobba som sjuksköterska på sjukhus. I lika många år har jag fått höra att jag aldrig skulle klara det. Hur skulle jag som så ofta varit patient på sjukhus orka vara där som personal? Jag har alltid fått höra av läkare och sjukhuspersonal att jag borde tänka om, att det inte skulle passa mig, att jag har diagnoser som gör att det aldrig skulle gå.

I många år la jag min dröm åt sidan. Jag litade på att vården hade rätt, på att det enda jag ville göra inte skulle gå. Sedan ändrade jag mig, litade på min känsla som sa att jag skulle passa utmärkt som sjuksköterska. Idag är jag hundra procent säker på att det kommer fungera hur bra som helst. Trots att jag har en diagnos som gör att jag har svårt för stressade situationer så betyder det inte att jag inte kommer klara det. Jag har en diagnos som gör det svårt för mig i livet på en del sätt, men jag vägrar låta min diagnos eller vårdpersonal ta min dröm ifrån mig. Jag vet att jag kommer börja läsa till sjuksköterska, jag vet att jag kommer jobba på ett sjukhus. För jag vill inget hellre. Kan inte ens tänka mig något annat jobb. Och när man är så säker på det, då finns det ingenting som kan förstöra det. Jag ångrar att jag lät sjukhuspersonalen ta ifrån mig min dröm. Jag ångrar att jag lyssnade på dem. Man kan kämpa trots att mycket talar för att man inte kommer klara det. Men jag tänker bli frisk, och det är DET som är det viktiga. När jag var som sjukast skulle jag inte klara av ett arbete inom vården, men det är fel att sluta drömma för att man är sjuk. I de flesta fall kan man bli frisk, och om man inte kan det, så kan man lära sig att hantera sin sjukdom. Jag önskar att sjukhuspersonalen hade trott och stöttat mig i min dröm. Jag önskade att någon hade sagt att jag skulle kunna jobba som det när jag blev frisk, men det trodde ingen på. Alla sa att det skulle väcka för många minnen och att jag inte skulle klara det. Idag vet jag att dem har fel, men det tog mig många år att inse det.

Det är viktigt att begränsa sin sjukdom och inte sig själv. Låt ingen trycka ner dina drömmar, dem är dina, och allting går om man vill, det är jag säker på. Och att ha drömmar är bra, livsviktigt till och med. Trots att man är sjuk så är det viktigt att kunna se framtiden, för den finns där. Det är viktigt att försöka se livet EFTER det sjuka, för oftast så finns det ett sånt liv, det är ju det man strävar efter. Och även om det inte alltid blir som man har tänkt eller som man vill, så sluta aldrig drömma. Drömmar och planer kan till och med vara avgörande för ett tillfrisknande.

Vad gillar Jessica?

Idag ska ni få höra lite om vad den friska Jessica tycker om. Dels för att ni har berättat att ni vill det, dels för att jag har tänkt på det idag likaväl som jag behöver påminna mig om det. Så, nu kör vi ett sjukdomsfritt inlägg och bara massa saker som jag tycker om!

Jag älskar att läsa!
Jag läser varje kväll, annars kan jag inte sova. Just nu håller jag på med en av Henning Mankells böcker. Jag läser helst svenska deckare eller självbiografier. Min favoritförfattare är Lotta Thell!

Jag ser på film varje dag!
Jag har blivit lite av en skräckisnörd. Annars gillar jag verklighetsbaserade filmer eller komedier. Action och pang pang filmer är inget för mig (förutom första och andra Taken som är så bra!). Mina absoluta favoritfilmer är alla svenska kriminalare som Beck, Wallander och Johan Falk.

Jag lyssnar mycket på musik!
Kent är mina gudar. Kent är bäst på alla plan. Även här gillar jag svenskt. Förutom Kent lyssnar jag på Winnerbäck, Melissa Horn, Håkan Hellström etc.

Jag är inte så mycket för att titta på teve…
… men när jag gör det gillar jag bland annat program som Efterlyst, Ensam mamma söker, Desperate housewives, Scrubs och Djurakuten.

Jag älskar prickar och rosetter!
Men det visste ni väl redan? Jag tycker det är jätteroligt att göra mig i ordning med kläder, smink och accessoarer. Som jag sagt innan så har jag ju hittat min stil och jag trivs så bra med den.

Jag tycker om djur!
Speciellt katter. Tyvärr har jag nu blivit kattallergisk och det känns skit såklart. Men snart ska jag få allergimedicin så jag hoppas att det ska bli bra trots allt.

Jag drömmer om att jobba med människor!
För att vara exakt så vill jag bli sjuksköterska och jobba på sjukhus. I framtiden SKA jag också hjälpa människor med psykisk ohälsa på ett eller annat sätt.

Andra saker som jag gillar är havet, mumin, peter-pan kragar, parkhäng, god mat, åka skidor, shoppa, konserter, hjälpa människor, skriva, skratta, fika och såklart tusen saker till. I grund och botten är jag en glad och sprallig tjej som mår bra av fina människor.

En glad Jessica en underbar sommardag för ett par år sedan i väntan på Winnerbäck och Melissa Horn.

Vad man kan göra när ens kompis mår dåligt

Fick en kommentar nu i veckan från en tjej vars kompis som mår dåligt. Tjejen frågade mig om jag hade några tips på vad man kan göra som kompis i en sån här situation. Då detta är ett så himla viktigt ämne tänkte jag att ni skulle få höra mina åsikter och tankar kring detta.

När jag i högstadiet blev sjuk var jag väldigt ensam i mitt mående . Jag hade flera vänner men jag pratade inte så mycket om hur jag mådde. Mina närmsta visste att jag mådde dåligt och skar mig, men inte mer än så. Jag hade en blogg även på den tiden, fast i den var jag mer anonym och skrev inte så öppet om psykisk ohälsa som jag gör idag. Jag var dock inte ”tillräckligt” anonym för en dag hade min klassföreståendare fått reda på bloggen. Det var någon på skolan (jag vet fortfarande inte vem) som hade berättat för min mentor att jag fanns, en väldigt sjuk tjej. Jag var i fruktansvärt dåligt skick då. Förutom att jag skar mig cirka tio gånger om dagen, så stal jag receptbelagd, stark medicin som jag varje dag tog överdoser av och blev riktigt dålig, både fysiskt och psykiskt. Jag blev så drogad att jag inte klarade av att gå i skolan längre.

När min klassförestådare fick reda på mitt mående höll jag på att gå under, det kändes så då. Jag ville inte att någon skulle veta om mitt mörker, jag ville vara ensam. Hela jag höll på att gå i bitar, men nu flera år senare så inser jag att det var början på min räddning. Jag är så tacksam till den personen som slog larm, som inte ville se mig dö. Jag är glad för att min klassförestådare tog tag i mina föräldrar, ville tvinga in mig på barnpsyk, tog dit läkare. Högstadietiden var den värsta jag upplevt, men om ingen hade insett allvaret hade jag kanske inte levt idag då alla mina överdoser långsamt bröt ner min kropp.

Det jag vill säga med det här, det är att först och främst: Prata med någon vuxen som du litar på. Jag vet att man känner sig hemsk, som att man sviker sin kompis, men mår man dåligt MÅSTE man få hjälp av en vuxen, det anser jag i alla fall. Man kan inte själv avgöra om man behöver professionell hjälp eller inte, utan det måste en vuxen/kurator/skolsköterska etc ta ställning till. Psykisk ohälsa ska man ALLTID ta på största allvar. Ju fortare man får hjälp med detta, desto bättre är det.

I kommentaren stod det att kompisen som mådde dåligt inte ville prata om det, utan ofta låtsades att allt var bra. Detta är en svår situation när man inte riktigt når fram till den som inte mår bra, men jag tror att det är viktigt att man som kompis fortsätter att fråga hur personen mår, att man om och om igen talar om att man finns där, att man gärna lyssnar och stöttar. För även om den som mår dåligt säger att han/hon inte vill prata om det, behöver man känna att det faktiskt finns någon som bryr sig. Så, fortsätt stötta din kompis så mycket det går, och se till att någon vuxen får reda på att personen i fråga inte mår bra. Du sviker inte din vän genom att berätta, du kanske till och med räddar livet på han eller hon.

All ångest som hör sommaren till

Idag kan man väl säga att sommaren officiellt är här? Maj börjar lida mot sitt slut och hela kommande vecka ska bli jättevarm. Jag tycker om sommaren egentligen, men idag känner jag mest ångest kring den. Det är inte så roligt att inte kunna gå i kortärmat för att armarna är täckta av sår. Mina ärr skiter jag i, men såren har jag svårt att visa. Att gå i långärmat i 25-30 grader är hemskt. (idag var det hemskt). Det är inte roligt att inte vilja gå i shorts för att man saknar den där decimetern som borde finnas mellan låren. Eller, min ätstörning säger att den borde finnas där. Det är heller inte roligt att mest av allt vilja slippa linnet då komplexen för mina överarmar har fångat mig. Och tanken på att behöva visa sig i bikini de kommande månaderna får mig att vilja gå under jorden. På somrarna blir såklart folk mer lättklädda och det enda jag gör då är att jämföra mig med alla som är smalare. Jag orkar inte, jag vill inte, men det går inte att låta bli. Det som hör sommaren till också är att vården tar semesterstängt och av någon anledning blir man alltid som sjukast då.

Nu måste jag sova. Imorgon blir det en jobbig dag. Först ska jag till vårdcentralen tidigt och på eftermiddagen har ett hemskt möte hos soc. Jag är så nervös att jag har ont i magen. Önska mig lycka till!

Mitt mardrömsdygn.

Igår var allt så hemskt. Jag och Petter gjorde slut. Efter tre år tillsammans bestämde vi oss för att gå skilda vägar. Jag är för sjuk för att ha en relation. Efter tusen tårar och flera panikångestattacker satt vi i bilen med en väska. Han körde hem mig till min mamma & pappa. I mitten stod jag och insåg att jag hade förlorat det jag kämpade för. Plötsligt stod jag där utan hem, utan min Petter och utan vård, för skulle jag flytta ifrån Göteborg skulle min vårdplanering förstöras. Jag var så säker igår på att jag inte skulle överleva.

Vaknade i morse med ångest. en stor klump i magen innan tårarna kom tillbaka. Ringde till Petter, han svarade inte. ringde igen igen och igen bara för att få höra hans röst på telefonsvararen. Jag visste att jag hade gjort bort mig, att det var mitt fel att vi hade gjort slut. Men jag vet också med mig att det är det där impulsiva som är ett stort problem i mitt liv. Sjukhuspersonalen har varnat mig, att risken finns att jag någon gång blir så impulsiv att jag gör slut med Petter eller tar livet av mig. Borderline kan förstöra väldigt mycket i ens liv.

Hela morgonen grät jag. Tog alldeles för många lugnande tabletter, vägrade äta och skar sönder båda armarna. Sen ringde Petter. Jag bad honom att få komma hem igen, att vi inte skulle ge upp. Vi har kämpat så länge tillsammans. Efter en stund så sa han att jag fick komma hem. Så nu sitter jag hemma i soffan, och Petter är fortfarande min. Nu måste jag hålla hårt i honom, aldrig låta honom försvinna igen. För jag insåg att det här var min sista chans. Nu måste jag kämpa, för honom & för oss.

Din födelsedag på mitt sjukhus

Ibland hugger det till sådär. Ibland gör det lite extra ont att vara inlagd på sjukhus.

Imorgon fyller min älskade år. Bästa Petter, pojkvän och sambo, även om jag just nu bor ensam i mitt 15 kvadratmeters rum på slutenvården. Jag vill så gärna vara hemma imorgon och fira honom. Jag vill baka tårta, laga god mat och bara vara tillsammans. Ge presenter, lämna blommor och ha på mig en fin klänning. nu går inte det. Det går inte för jag är sjuk och lever innanför sjukhusets väggar.

Petter kommer hit istället. Men här kan jag inte ge honom någon present, några blommor, god mat eller tårta. Här finns bara jag, 20 år och fylld av smärta på en sluten avdelning.

Tanken på att Petter ska fira sin födelsedag ensam imorgon fram tills kvällen då han kommer hit, får mig att gråta och tappa andan. Jag vill väcka honom med frukost på sängen och mysa hela dagen. Ge honom en födelsedag att minnas. Nu kommer han vara ensam. Ååååååh det gör ont i hjärtat. Jag älskar honom så.

Att vara offer för ett övergrepp


we ♥ it

Idag har jag gjort något viktigt. Viktigt och smärtsamt.

Tog bussen hem till mamma och pappa för att vara ärlig. Berätta den där sanningen som skadat mig i många år. Jag berättade hur allting började, varför jag blev sjuk.

Jag försöker nu förstå, att det inte är mitt fel. Att jag träffade en sjuk människa som utnyttjade mig. Mentalt. Han gjorde mig så illa och har nu tagit sju år av mitt liv. Tvingat mig att plågas, hata, skära, svälta, vara på sjukhus fler dagar än vad de flesta behöver under hela sin livstid. Befinna mig på olika psykiatriavdelningar, bakom lås och galler. trasig tillsammans med ångesten.

Jag vet att jag inte är ensam. Att det är många som kämpar där ute med den där skammen man kan känna efter ett övergrepp. Jag vill inte skämmas längre, jag vill bli frisk.

Det är aldrig ditt fel.

att inte ha ett hem


we ♥ it

Idag skulle jag egentligen åkt hem till Petter, men den dumma förkylningen får mig att stanna i sängen.

Jag kan inte säga hem till lägenheten längre. Det är hem till Petter, inte hem till oss som det varit i över ett år nu. Det gör ont, men kan inte säga hem till ett ställe där jag inte kommer bo på länge.

Jag kan inte säga hem till mamma & pappas hus heller. Det spelar ingen roll att jag har bott här i 19 år, detta är inte mitt hem.

Just nu har jag inget hem. bor i en resväska. Antagligen kommer den packas på nytt inom en framtid och mitt nästa ”hem” blir sjukhus/behandlingshem.

Jag vet inte riktigt vart jag bor. 

Livets tävling och du förlorar.

hur mycket jag än svälter mig,
kommer någon ändå vara smalare.

hur mycket fina bilder jag än tar,
kommer alltid en fotograf vara bättre.

hur mycket fina kläder jag än köper,
kommer någon alltid ha häftigare stil än vad jag har.

hur mycket pengar jag än har,
kommer alltid någon ha mer.

har jag blivit galen?

Jag försöker återhämta mig från måndagen. Fysiskt börjar det redan bli bättre. Mindre huvudvärk och svullnaden på tungan har gått ner, så nu är det lättare att både prata och äta.

Det som sitter djupast kvar, är det psykiska. Jag har ju inte riktigt berättat för er vad som hände med mig i måndags. Mycket för att jag själv knappt vet. Jag svimmade av runt fem på eftermiddagen. Har ett svagt minne av att jag är livrädd när jag vaknar. Enligt samtalslistan på telefonen ringde jag min pojkvän 17:22 och berättade att jag hade svimmat och att allt var obehagligt. Han sa till mig att sätta mig ner med ett stort glas vatten, så skulle han skynda sig hem.

Nästa gång jag vaknar ligger jag framför spisen och känner hur varmt det är. Jag har omedvetet satt på alla plattor på högsta effekt. Jag minns att jag blir rädd, stänger av dem. Sedan är det en stor minneslucka igen. Har ett svagt minne av att jag mår illa och spyr på toaletten. Här någonstans ringer jag också sjukvårdsupplysningen (har inget minne av det) och de skickar mig till vårdcentralen alldeles där jag bor.

Nästa minne är när jag och min pojkvän lämnar vårdcentralen, runt 20:30 på kvällen. Då har jag varit på vårdcentralen 1,5 timme. Sedan sitter vi i en taxi på väg till akuten på Sahlgrenska. Där blev allt rörigt. En slang i armen. EKG. Drogtest. Blodprov. Hjärnröntgen. Sjukhusrum. Läkare. Kaos. Där var jag hela natten, sov ingenting, för att på tisdagsmorgonen 04:30 få beskedet att jag inte hade en hjärntumör. En glad Jessica fick nu åka hem tillsammans med en glad pojkvän.

Historian slutade väl ganska lyckligt…? Eller?

Jo, självklart är jag glad att jag inte har en hjärntumör. Men jag är chockad och förvirrad över mina kraftiga minnesluckor från måndagen. Har tappat kontrollen. Hatar att inte veta varför det blev så. Hur jag bara kunde falla ihop två gånger, och ha svåra minnesluckor? Rädd för att det var någon form av psykos. Det känns väl som att det är mitt psyke som spökar eftersom både hjärna och hjärta mår bra… Därför är jag tyvärr inte riktigt i form just nu.

/ En trött, förvirrad, chockad och ångestfylld Jessica.