mitt (bästa) 2014

Äntligen ska ni få höra om mitt tjugohundrafjorton! Jag vet knappt vart jag ska börja då det är så mycket. Men vi börjar med den underbara nyheten som jag nämnde igår.

Ni som har hängt med ett tag vet att jag skulle börjat plugga den här hösten som har varit. Men på grund utav sjukhusutredningen så fick jag ställa in det, någonting som gjorde mig så fruktansvärt ledsen. Sedan dess har mina bästa kontaktpersoner på behandlingshemmet försökt hålla kvar i hoppet att jag kanske kan börja läsa våren 2014 istället, men då jag under hösten har varit svårt sjuk i ätstörningen så har allt känts rörigt och omöjligt. Men en dag i november bestämmer jag mig i alla fall för att kolla sista ansökningsdatum för komvux. Detta var på eftermiddagen en torsdag, och sista ansökningsdagen var på fredagen. Allt blev panik och jag var helt förstörd. Men tack gode gud så vägrade behandlingshemmet ge upp. Vi kämpade (mest dem) och skrev papper och brev, ringde och krigade. Tillslut hann vi skicka ansökningsbrevet men klockan var så mycket då att vi trodde att det var försent. Dagarna gick och jag vågade inte hoppas på någonting. Men strax innan jul fick jag det underbara beskedet – Jag har kommit in på komvux och den 13 januari ska jag börja läsa 150 poäng naturkunskap! Detta är sista steget för att jag ska kunna fortsätta mot min dröm – att bli sjuksköterska. Det känns helt obeskrivligt underbart!

När jag ska börja plugga om två veckor ska jag också förhoppningsvis börja få bo lite i en av behandlingshemmets utslussningslägenheter, någonting som jag verkligen längtar efter. Att få bo själv, laga mat själv, vara själv. Att få leva lite vanligt.

Nu efter alla helgdagar ska jag också aktivt börja söka lägenhet i Jönköping. För faktiskt, jag ska nog bli utskriven inom en snar framtid. Planen är att jag ska lämna behandlingshemmet i sommar och börja läsa till sjuksköterska i Jönköping till hösten. Att 2014 förhoppningsvis blir året jag lämnar behandlingshemmet känns så underbart då jag har varit här sen 2012. Tänk att jag SNART är klar här!

Så kommer min vår se ut ungefär. Gå i skolan, plugga, göra högskoleprovet, slussas ut, leta lägenhet i Jönköping, börja bo i Jönköping lite grann och söka till högskolan. Ett vanligt normalt underbart liv.

Utöver allt det här ska jag också:
• fortsätta jobba med jourmejlen såklart
• utöka mitt jobb som bloggredaktör på SHEDO. Istället för var tredje vecka ska jag nu ha SHEDO-bloggen ungefär två till tre veckor av fyra
• aktivt jobba som gästbloggare hos föreningen Tilia. Jag har ju nu varit gästbloggare hos dem ett tag, men tyvärr inte tagit det helt på allvar då jag har haft det svårt. Men nu när jag mår bättre kommer det förändras rejält vilket jag verkligen ser fram emot

Jag längtar så mycket efter 2014 att jag inte kan beskriva. Om allt blir som jag vill och önskar kommer det bli ett helt fantastiskt år! ♥ Jag hoppas att ni vill följa med på min resa mot ett vanligt liv efter nio år av sjukdom och vård.
Jag är så lycklig.

Den här bilden på mig och min extrasyster Sandra beskriver ganska bra hur jag känner inför det kommande året :)

julledighet och gbg typ nu

Nu har jag suttit på bussen och jobbat i flera timmar, framförallt med jourmejlen. Det är helt klart lite separationsångest att aktivera det automatiska semestersvaret och logga ut. Men nej Jessica, nu ska du ha semester. Fast helt ledig blir jag inte då jag ska vara bloggredaktör för SHEDO i veckan men det känns bara toppenbra att vi på SHEDO har bestämt oss för att ha igång bloggen även under jul.

Nu närmar vi oss gbg och jag ska stänga ner datorn. Bästa syrran står på centralen och möter mig och jag fattar inte att jag är hemma i min älskade stad om cirkus femton minuter. Måste också säga att jag åt mcdonalds igen i Lund innan jag hoppade på bussen mot gbg. Det var min bästa kontaktpersons julklapp till mig och vad är inte bättre än julklappar man kan äta upp? 😉

puss.

projektavslut – BRIS

BRIS2

Som en del av er vet så har jag haft ett välgörenhetsprojekt där jag har sålt lite av mina kläder och samlat in pengar till BRIS. Nu är projektet slut och jag sålde kläder för 2000 kronor. Pengarna är nu insatta till BRIS och ett långt projekt är över. Det känns ganska tomt inom mig, men bra. Så förbannat bra! Tillsammans kan vi hjälpa barn och ungdomar till ett bättre liv.

min jourmejl

Fem dagar och cirka tio timmar har jag den här veckan suttit framför min alldeles egna jourmejl. Under alla månader som jag nu varit sjuk blev såklart mejlen drabbad. För hur ska man orka hjälpa andra när man själv mår dåligt? Den här veckan har jag svarat på mejl efter mejl och tagit ikapp mig från alla sjuka månader och det känns verkligen bra! Som att det jag lever för börjar komma tillbaka. Det får mig också att förstå att det var värt det, att börja äta igen. Såklart som fan att jag var ledsen och mådde dåligt under flera månader när en stor del av mig försvann. Att hjälpa andra.

När jag valde att starta jourmejlen var de flesta väldigt tveksamma, och många är det fortfarande. Jag är glad för att jag gång på gång går min egen väg, lyssnar på mitt hjärta, min vilja. Att jag får följa med i flera hundratals människors liv genom mejlen är fantastiskt och ganska obeskrivligt. I över ett år nu har drivit jourmejlen, och jag kan utan överdrift säga att det är det absolut bästa jag har gjort i mitt liv.

Jag ville mest säga det till er. Hur glad jag är och hur meningsfullt mitt liv känns. Utan min jourmejl är jag mest halv.

jourmejl

projekt inom sjukvårdspolitik

För ett par månader sedan fick jag ett oroligt roligt uppdrag. Jag fick en förfrågan om jag ville läsa igenom Miljöpartiet Västra Götalands regionpolitiska handlingsprogram inför kommande val och lämna åsikter och synpunkter på avsnittet om sjukvård och speciellt psykiatri. Jag läste och skrev och tänkte. Hur ska vi få en bättre sjukvård i Sverige? När jag var färdig skickade jag in mina tankar och synpunkter och sedan har dessa skrivits om till politiska förslag.

Sedan gick alla förslag som jag jobbat med igenom på ett medlemsmöte och idag har jag fått reda på att Miljöpartiet Västra Götaland går till val på:
• att erbjuda alla som är inlagda samtalsbehandling
• att alla barn och unga som söker hjälp inom BUP ska erbjudas ett första enskilt samtal
• att Miljöpartiet Västra Götaland ska ta fram former för hur samarbetet mellan skolhälsovården och psykiatrin kan se ut
• att det ska finnas fler psykologer på vårdcentraler.

HUR BRA ÄR INTE DETTA DÅ! Det känns helt fantastiskt att få vara med och påverka på det här sättet, att mina åsikter och erfarenheter kring sjukvård och psykiatri kan förändra. Tummen upp för en bättre framtid!

recension – ibland finns det inga enkla svar

som jag avslöjade här för ett par veckor sedan har jag fått äran att läsa boken ”ibland finns det inga enkla svar – en bok om självskadebeteende och ätstörningar”. boken är en del av projektet ego nova som drivs av SHEDO. HÄR kan du nu beställa boken gratis (frakt 24 kronor). idag är det första recensionsdagen och nu ska ni äntligen få höra om mina tankar kring boken.

författarna conny allaskog och anna åkesson skriver i sin inledning, ”som titeln antyder kommer man inte att hitta några absoluta sanningar i den här boken. vår förhoppning är istället att man ska kunna känna igen sig, eller kanske upptäcka hur olika liknande erfarenheter kan upplevas. att man ska hitta nya perspektiv och lösningar genom att läsa om hur andra har tänkt. vi önskar också att fler ska våga prata om ätstörningar i fikarummet och att färre vänder bort blicken när de ser någon med ärr på armarna. framför allt önskar vi att fler får veta att varken ätstörningar, självskador eller annan psykisk ohälsa varar för alltid. den som en gång varit sjuk kan bli frisk.”

en bättre önskan finns egentligen inte, och jag är säker på att boken kommer förändra flera människors syn på denna typen av problem. boken är lättläst och man får följa med i många människors liv. drabbade, sjuka, anhöriga, barn till förälder med psykisk ohälsa, skolsköterskor, psykologer, lärare. att få läsa om dessa olika perspektiv på problemen skapar förståelse och hopp. jag tror att de allra flesta känner igen sig på något sätt, för att möta psykisk ohälsa i samhället händer det flesta någon gång i livet. boken lyfter också upp olika grader av självskadebeteende och ätstörningar och trots att jag förstod det innan, så känns det skönt att fler resonerar som jag. att alla inte är ”berny pålsson-material”. att alla inte har varit inlagda, att alla inte äter mediciner, att alla inte måste sy ihop sina självskador, att alla med ätstörningar inte måste sondas. man kan må precis lika dåligt i alla fall, och detta är viktigt att ta upp i samhället. för i media tas ofta bara de sjukaste upp, men gruppen som lider av lindrigare självskadebeteenden och ätstörningar måste lyftas.

jag tror att många vill hitta en förklaring till varför man drabbas av psykisk ohälsa, och i början av boken tas detta upp. att det inte alltid finns en anledning. ibland är det så frustrerande att inte hitta en förklaring, men det är också viktigt att prata om det och försöka acceptera – vem som helst kan drabbas av psykisk ohälsa, när som helst. samma intervjuperson pratar också om att hon inte visste varför hon skadade sig själv, en annan viktig aspekt. ”för mig var det aldrig ett sätt att söka uppmärksamhet, eller som ett sätt att straffa mig själv, eller att dö. egentligen visste jag nog inte själv varför jag gjorde det, och egentligen vet jag inte nu heller.” jag tror att det är många fler än jag och intervjupersonen som känner igen sig i detta. men förutom den där ovissheten som många kan känna, så beskrivs också flera möjliga teorier till varför vissa drabbas av ätstörningar eller självskadebeteenden och vad ett självskadebeteende egentligen är.

jag själv har lärt mig mycket på boken då den har fått mig att reflektera över situationer som jag kommer kunna dra nytta av i bland annat min jourmejl. en intressant sak i boken som har fått mig att tänka ordentligt handlar om försäkringar. jag vill alltid kunna säga att det kommer bli bra tillslut. och jag känner mig säker på det, för allt kan faktiskt bli bra. men enligt en psykolog som intervjuas i boken ska man vara försiktig med att ge försäkringar om att allt kommer bli bra då det inte är så hjälpsamt. dels för att man genom forskning vet att försäkringar förstärker ångest och dels för att man väldigt sällan kan ge försäkringar i livet. enligt intervjupersonen är det bättre att sända ut ett budskap som säger att det är okej att må dåligt och att det för det mesta går över. jag kommer antagligen inte förändra min syn på att allt kommer bli bra, men det är nyttigt att tänka till och reflektera över detta.

motivation är något återkommande i livet. vissa är omotiverade till skolan, sitt jobb, handbollsträningen eller liknande. och så kan man vara omotiverad i en behandling. enligt en terapeut som är en av intervjupersonerna i boken så är det få grupper som är lika ovilliga att göra något åt sina problem som ätstörningspatienter. att hjälpa någon som inte vill är svårt, men det är viktigt att skilja på att vilja ha hjälp och att vara motiverad. att vara osäker inför en behandling eller en framtid utan en ätstörning är egentligen naturligt, och inte detsamma som att inte vilja ha hjälp. när man blir frisk från ätstörningar skapar man en ny identitet, en frisk identitet, och det kan vara både läskigt och kännas ensamt. (men jag lovar att det är värt det). samma intervjuperson berättar också ”det är min innersta övertygelse att man kan bli frisk. de allra flesta klarar det. sedan tycker jag att man ska skilja på hårda, krävande ätstörningstankar som bygger på rädsla och som sätter upp regler för vad man inte får äta, och vanliga tankar som handlar om vad man vill och behöver äta. sådana tankar behöver alla ha”.

förutom det jag tidigare har nämnt tar även boken upp situationer som att man som drabbad inte vågar lämna sitt självdestruktiva beteende, att det kan bli farligt när anhöriga/vuxna tror att ett barns problem är ”vanliga” tonårstankar, att rädsla är en stor anledning till varför anhöriga kan bli arga när någon mår dåligt eller självskadar, hur viktigt det är att våga prata om ätstörningar och självskadebeteenden i klassrummen och att det är vanligt att känna att man alltid kommer må dåligt när man har det jobbigt.

sammanfattningsvis vill jag ge mycket beröm till boken och jag tycker att författarna har lyckats med sina mål. boken ger hopp och skapar bra förståelse kring ätstörningar och självskadebeteenden, mycket för att man får höra flera olika berättelser och perspektiv på problemen. min förhoppning är att många människor kommer läsa boken och sprida kunskapen vidare. tillsammans kan vi förändra samhällets syn på psykisk ohälsa!

till sist vill jag dela med mig utav två citat från boken.

 ” det är trots allt en hoppfull bild man kan förmedla. de allra flesta som skadar sig när de är unga gör inte det i vuxen ålder. det gäller även för de som skadar sig ganska mycket. en del hittar själv sin egen väg till en bättre tillvaro och vi vet att många får bra professionell hjälp”

”bara för att man mår dåligt just nu, betyder det inte att livet kommer fortsätta så”

projektupdate

Idag tänkte jag berätta att påsen med kläder som ska säljas börjar minska och att projektet snart är slut. Fast det är det ju inte riktigt då jag har spånat vidare på idén om pengainsamling till välgörande ändamål och har lite nya idéer om hur jag ska gå vidare sen när allt är sålt :) Än så länge har jag kommit upp i cirka 1700 kronor och allt ska ju då skänkas till BRIS. Åh vad jag längtar tills den dagen jag ska ge över alla pengar, det kommer kännas så himla bra.

Nytt samarbete – Tilia

tilia2Igår blev det klart och idag kan jag med glädje berätta om ett nytt samarbete som har skapats med min blogg! Jag fick en förfrågan från föreningen Tilia om jag ville påbörja ett samarbete med dem. Tilia jobbar med unga vuxna med psykisk ohälsa och är en förening som kämpar mot ett jämställt samhälle där varje ung människa ska ha självkänsla nog att stå upp för sina rättigheter. Att jag får vara en del av denna förening känns fantastiskt roligt! Jag kommer vara gästbloggare hos dem och då och då skriva peppande och motiverande inlägg på deras hemsida för att få fler att orka kämpa vidare. Jag hoppas att ni vill följa med mig även där! Klicka på bilden för att komma till Tilias hemsida.

Jag har även fler spännande saker på gång, men innan allt är färdigt vill jag inte avslöja något 😉

Hjärnkoll

Den här dagen har varit en av de häftigaste men läskigaste dagar jag har upplevt. Som jag säkert har berättat för er tidigare så har jag haft ett välgörenhetsprojekt som har gått ut på att jag ska gå på stan och informera allmänheten om organisationen Hjärnkoll och om psykisk ohälsa. I flera månader har detta planerats, men aldrig blivit av, mest på grund utav att min fysiska hälsa har varit lite instabil. Men idag blev det alltså av och hela förmiddagen har jag befunnit mig på torget i Kristianstad och upplevt mycket. Jag var så nervös innan. Trots att jag kan vara öppen om psykisk ohälsa, så är det något speciellt att som ensam gå runt och prata om det i samhället. Trots allt finns det många fördomar, och jag visste inte om jag skulle skratta eller gråta när jag insåg att det stod ”Psykiskt sjuk” i min panna. Då jag gick med två ballonger på ryggen med texterna ”Psykisk sjukdom drabbar bara andra” och ”Psykiskt sjuka blir aldrig friska” så förstod ju alla vad det handlade om. Det var ju exakt det jag ville, men jag måste också erkänna att jag kände mig otrolig utsatt i den situationen.

Men det har gått bra, bättre än förväntat faktiskt. Jag har fått prata med många människor, hört deras historier, berättat min, delat ut flera hundra broschyrer i olika former, pratat, informerat, diskuterat. Nu i efterhand är jag grymt stolt över mig själv. Ibland känns det som att jag inte vågar göra sånt här, men, om ingen vågar, hur ska då vårat samhälle kunna förändras?

hjärnkoll2In action 😉

Möte gånger två

130415Jag har haft en så himla himla bra dag idag! Jag hade två möten inbokade och båda har gått superbra! Det första var med en skolchef. Med största sannolikhet ska jag inom kort börja praktisera på ett fritids. Det känns både roligt, spännande och som en bra utmaning! När jag fick höra att några av barnen mådde dåligt och att det fanns flera med speciella behov så insåg jag att jag kommer kunna göra ett bra jobb där!

Sedan var det dags att åka hem och äta för att sedan ta bussen till stan för möte nummer två. Jag hade blivit inbjuden till Röda Korsets styrelsemöte och även det mötet kändes väldigt bra. Jag behöver lite tid att planera och tänka nu, men känner jag mig själv rätt kommer jag nog på ett eller annat sätt börja jobba med välgörenhet hos dem. Om tiden räcker till! Jag har väldigt mycket för mig nu för tiden. Varje dag jobbar jag med jourmejlen, sedan ska jag ta hand om bloggen, vara bloggredaktör för SHEDO, planera ett informatörsjobb genom Hjärnkoll och samla in pengar till BRIS. Dessutom ska jag hinna ta hand om min behandling, vara på barngympa och nu förhoppningsvis även vara personal på fritidset. Jag ska även börja plugga lite grann så jag har verkligen fullt upp precis hela tiden, men jag ÄLSKAR det! Äntligen gör jag sådant som jag brinner för, som jag lever för. Men jag ska prata med mitt team här på behandlingshemmet imorgon och se vad dem säger om att jag nu eventuellt ska engagera mig i Röda Korset också! Det är så himla mycket på gång, men samtidigt så har jag aldrig varit lyckligare! ♥

En annorlunda påskafton

Min påskafton har varit annorlunda. Istället för att äta påskmat med familjen har jag suttit nio timmar framför datorn och min alldeles egna jourmail. Men det känns så himla bra. Många med psykisk ohälsa mår som sämst under högtider, därför visste jag att behovet för stöd skulle vara stort idag. Det är flera som har mejlat mig och att jag har kunnat hjälpa till känns fantastiskt. Trots att man får höra hemska historier finner jag extrem kraft av att hjälpa andra. Min mejl har blivit som ett nytt välgörenhetsprojekt för mig så jag får nu även jobba med detta ibland under dagtid på behandlingshemmet. Bra va? Var rädda om er ♥

Ett av mina välgörenhetsprojekt

Som jag skrivit lite om tidigare så håller jag på och jobba en del med välgörenhet. Jag har flera projekt på gång och igår fick jag otroligt roliga nyheter angående ett av dem så nu tänkte jag dela detta med er och berätta lite om mitt största projekt.

Inom en snar framtid kommer jag genom Hjärnkoll bli informatör. Jag kommer gå runt på stan och informera om Hjärnkoll och psykisk ohälsa, allt för att försöka öka förståelsen för psykiska sjukdomar och minska fördomarna. I veckan har jag jobbat en del med detta projekt och igår fick jag ett godkännande från kommunen och polisen, någonting som gjorde mig så himla himla glad. Just nu har jag så mycket spännande och viktiga saker på gång och äntligen gör jag något som jag brinner för.

201