vad jag vill bli fri från

Vad en ätstörning innebär är ju olika från person till person. Samma helvete som visar sig på olika sätt. Min sjukdomsperiod som jag är inne i nu ser lite annorlunda ut från tidigare gånger. Första gången hade jag problem med att jag kräktes, det gör jag inte nu. Andra perioden tränade jag hysteriskt mycket, det gör jag heller inte den här gången. Dock mest för att jag har träningsförbud och för att behandlingshemmet har hyfsad koll på mig.

Nedan kan ni läsa om vad som är kämpigast för mig just nu och vad jag längtar efter så förbannat mycket att bli fri från. Som jag sa igår, jag tror att den längtan är väldigt bra. Vad vill du bli fri från? (Tack för alla fina berättelser från föregående inlägg, vad just ni längtade efter att äta. När jag läste era ord så insåg jag att jag inte är ensam, och det är inte ni heller)

vad jag vill bli fri ifrån

vad jag längtar efter att äta

Jag tror att det är bra.
För mig är det i alla fall bra.
Att tänka på allt det där man skulle vilja äta. Som man längtar efter så mycket. Genom att göra det längtar jag också efter det friska. En stor del av livet handlar ju om att äta och fika. Att ha ätstörningsmonster i hjärnan är (tycker jag) som ett stort handikapp till livet. Därför tänker jag varje dag på allt det där jag längtar efter. Det hjälper mig framåt på vägen mot ett friskt liv. Vissa av sakerna nedan äter jag redan, men med stor ångest och inte alls i de mängder jag önskar. Imorgon ska ni få höra vad för saker jag längtar efter att bli frisk ifrån!

vad jag längtar efter att äta

”du verkar ju inte vilja ha någon hjälp”

Jag har fått lite kommentarer och påståenden kring inlägget jag skrev igår, och därför tänkte jag förklara lite mer. Jag erkänner. Jag tvekar hela tiden på vad jag egentligen vill med mitt liv. Jag längtar efter friheten men viktfobin, ångesten och tvångstankarna gör att jag tar fel beslut för ofta. Men kommentarerna har handlat om att jag borde ta emot den utökade hjälpen som mitt behandlingshem erbjuder. Och faktiskt är det fel, för den utökade hjälpen innebär att jag ska bli inlagd på en sluten psykiatrisk avdelning. Och för mig är inte det hjälp – det är förvaring. I sju år har jag åkt in och ut på dessa avdelningar och aldrig, inte ens en enda gång, har jag fått hjälp där. Jag vet att jag får bättre stöd, bättre trygghet, bättre vård på behandlingshemmet. Därför vägrar jag att bli inlagd på sjukhus.

Däremot har jag pratat med mitt behandlingshem om att en ätstörningsenhet borde kontaktas. För ja, jag inser och tror att jag behöver mer specialiserad ätstörningsvård än vad mitt behandlingshem erbjuder. Men, det är också mitt behandlingshem som säger nej till detta. De anser att de själva jobbar så pass mycket med ätstörningar att det inte behövs. Hade jag blivit erbjuden en mer specialiserad ätstörningsvård så hade tagit emot den hjälpen, men trots att jag själv tar upp frågan så kommer vi ingen vart då mitt behandlingshem tycker att jag kan få vården här.

nej jag har inte dött…

Jag har bara haft det så förbannat jobbigt. Den senaste veckan har varit en av de mest kaosartade i hela mitt liv och jag kände att jag behövde en paus ifrån alla sociala medier.

Vi tar det från början. Min ätstörning har blivit väldigt allvarlig då jag i princip har slutat att dricka. Aldrig har jag känt mig lika vilsen och ensam i hela mitt liv. För hur förklarar man att man inte kan dricka på grund utav ångest och tvång? I en hel vecka har jag åkt fram och tillbaka mellan behandlingshemmet och psykakuten. Överallt har jag mött människor som inte vill eller kan hjälpa mig. Behandlingshemmet har inte kunnat hantera det och därför skickat mig till psykiatrin. Psykiatrin vill inte ta hand om det och skickar tillbaka mig till behandlingshemmet. Alla timmar på psykakuten har varit jobbiga. När läkarna har börjat prata om sond, dropp, intensiven och LPT har jag slutat att lyssna. För att jag inte orkar ta in det.

Ungefär där står jag nu. Jag har svårt att somna på kvällen för att jag är rädd för morgondagen. Att behandlingshemmet ska köra mig till sjukhuset igen. Det värsta är att jag inte har något val. Jag kommer aldrig frivilligt att åka till psykiatrin igen, men om jag inte följer med personalen när de säger åt mig så kommer de med tvång att få dit mig. Och då kan det bli polisen och hela helvetet och det är ju tusen gånger värre. Ibland gråter jag så att kudden blir alldeles blöt, och ibland är jag bara tom. Allting känns fruktansvärt overkligt och jag vill bara skaka om mig själv, förändra mig själv. Nu. Och inte sen. Ändå blir varje dag så svår.

ingen ska se mig gå ner mig

Flera gånger den här helgen har jag funderat på vad fan jag håller på med.
Om det är värt det.

I går skulle min kära älskade vän Sara ha kommit hit och hälsat på mig. I tisdags fick jag beskedet att det inte gick. För att jag var i för dåligt skick. Att få höra det gör mig ledsen. Jag förstår vad behandlingshemmets personal menar, men det gör ont i alla fall. För att jag saknar henne och för att jag aldrig ville bli för sjuk för mina vänner, hur dem än mår. Den här helgen har allt varit tröttsamt. För att jag har varit så orkeslös. Alla timmar som jag legat i sängen har jag funderat på mitt liv. Kroppen är uttorkad och hjärnan orkar inte tänka. Därför har jag gjort något bra. Jag har slutat smyga ut på mina promenader. Min sista var i onsdags, och efter den fattade jag, att nu måste jag sluta. En enda smygpromenad till hade inneburit vak. Är det jag? Ska mitt behandlingshem bli som en sluten psykiatrisk avdelning? Nej nej nej nej nej nej. Därför insåg jag att det är nu eller aldrig som det gäller. Det finns inget sen. Det här kommer ta tid, men ett första steg är att sluta smygträna när man faktiskt har fått träningsförbud. Sedan har jag utmanat mig också. Ätit bröd två gånger igår och två gånger idag. Bröd som har varit så fruktansvärt förbjudet. Det är så mycket jag vill förändra, så mycket jag vill bli frisk ifrån. Jag ska skriva en lista framöver som jag tänkte dela med er sen.

Jag är så trött på mitt velande. På min ångest. På min sjukdom. På allt. På mig själv. Jag är så förbannat jävla trött på att tänka på mat. Jag minns hur det var när jag mådde bra. Då jag gjorde vettiga saker varje dag. Då jag jobbade med olika projekt, drev jourmejlen och förändrade människors liv. Nu vandrar jag bara runt i min sjukdomsbubbla och ser inte längre än till nästa måltid. Jag önskar att jag fick tillbaka motivationen som jag hade augusti tjugohundratolv. Då jag sa hej då till anorexian och blev frisk på egen hand. Jag hade nog kunnat döda för att få tillbaka just den viljan.

ett fruktansvärt dygn

de senaste timmarna har varit extra svåra. jag har upplevt saker som varit så obehagliga att jag knappt orkar tänka på det. igår kväll var jag väldigt ledsen och hade många mörka tankar. min terapeut kom hit till behandlingshemmet och vi pratade och pratade. övervägde om vi skulle in till psykakuten eller inte. när vi till sist bestämmer oss för att jag ska stanna på behandlingshemmet så får jag en blackout. jag minns det knappt, men jag lämnar behandlingshemmet sent på kvällen och bara går eller springer utan att veta vad jag gör. jag minns inte att detta har hänt, men min terapeut har berättat att hon plötsligt inte hittade mig och körde då iväg med bilen för att leta. då går jag bara där på vägen, utan att förstå vad som händer. när hon hittar mig sätter hon mig i bilen och kör mig till psykiatrin på sjukhuset. där sitter jag sen i kanske en timme, men helt plötsligt förändras jag. jag börjar förstå vart jag är, vad som händer. i bilen på väg till sjukhuset var jag helt borta, svarade inte på tilltal och var apatisk. så på psykakuten börjar jag bli mig själv igen och fick då åka hem på egen begäran.

idag känns allt som en dröm. vi försöker förstå vad som har hänt, och antagligen har jag fått en blackout på grund utav mycket ångest och stress sista tiden, och så har ju inte hjärnan fått tillräckligt med näring heller. idag har vi haft möte och det gjorde ont. det gör ont. jag har nu fått hot om att få vak på mig och dessutom hot om att hamna på en ätstörningsavdelning om inte situationen förändras snart. jag har fått svara på jobbiga frågor om självmordstankar och självskadetankar. jag har sovit från och till hela dagen, bråkat, varit ledsen, haft ångest, höjt flera medicindoser.

jag står i mitten av alltihopa och önskar att jag kunde sluta vela. att jag kunde välja livet. nu. men jag är så rädd för att gå emot det sjuka, så rädd för att jag ska gå upp i vikt att jag står kvar och velar. men en dag kommer jag att bestämma mig, för att jag vill – eller för att jag måste.

update: leverutredning

Processed with VSCOcam with t1 preset

utredningen är snart klar och det känns så så så skönt.

sist jag skrev om sjukhusutredningen nämnde jag att jag skulle göra ett prov på mina gener i levern för att se om jag låg i riskzonen för att drabbas av en leversjukdom. jag har nu fått svar på detta gentest som visade att jag har en bra gen, och en dålig. men detta behöver absolut inte betyda att jag kommer bli sjuk i framtiden. man kan leva helt normalt med en dålig gen. så nej, jag ligger inte uppenbart i någon riskzon vilket såklart känns skönt. men att jag har en dålig gen är förklaringen till varför det ena levervärdet är för lågt.

i förra veckan tog jag nya leverprover som visade att det ena levervärdet hade stigit igen, men annars såg värdena hyfsade ut. nu har jag ett test kvar. om jag fattade det hela rätt så skulle vi titta på mina kopparvärden i levern. om det provet är normalt så är utredningen slut. läkaren berättade också att jag nu kunde leva som vanligt igen. alltså så får jag ta värktabletter då och då och jag får dricka måttliga mängder alkohol.

idag har jag också varit på sjukhuset och gjort ett nytt ultraljud. för sex månader sedan hittades ju en polyp i gallväggen och idag var det dags för återbesök. ultraljudet visade att polypen var kvar, men antagligen kommer detta inte att åtgärdas då jag faktiskt nästan aldrig har ont i magen längre.

slutsatsen är att jag inte har en leversjukdom och att jag antagligen aldrig kommer få svar på varför mina värden har varit dåliga. den enda förklaringen vi kan komma på är att det kan handla om är att jag har en något försämrad leverfunktion efter många år av överdoser och mediciner.

hur mår jag då, fysiskt? bättre, tycker jag. men det är svårt att säga när jag nu har ätstörningar igen. för trött blir man ju när man inte äter tillräckligt. så trött är jag, men jag kan omöjligt svara på vad det beror på. men jag är piggare nu än vad jag var under en period i alla fall. illamåendet är också bättre. det kommer över mig då och då, men inte som förr. magen mår också bättre, har inte alls lika mycket diarréer nu som jag haft förut. så fysiskt mår jag ganska bra. och det är såklart så himla skönt!

så, snart är detta över, förhoppningsvis för alltid. nu håller vi tummarna för att det sista provet ser bra ut så att jag kan slippa sjukhus och utredningar snart. tack till er som har peppat mig och hållit tummarna under den här långdragna och jobbiga utredningen med mycket väntan, undersökningar, akuten, väntan på cancerbesked och tusen miljoner rör blod. nu står jag snart på andra sidan och kan se tillbaka på den här tiden som förbannat jobbig, men nu är det snart över.

och det är då jag önskar att jag kunde hålla käften

Processed with VSCOcam

varje dag ser nästan likadan ut. därför är det tyst. för att jag inte vill skriva om min ångest varje dag. men jag är rädd. för hur det här ska sluta. för att jag inte kan se utanför min ätstörningsbubbla. jag hatar mig själv för hur jag beter mig, för hur dagarna är. jag vet att man inte väljer ätstörningar, men ändå lägger jag skulden på mig själv. för hur jag ljuger, fuskar, smygtränar. för att jag inte lyssnar, inte fattar.

idag har behandlingshemmets föreståndare pratat med mig. frågat om jag vill till psykiatrin och träffa en läkare. nej tack. verkligen nej. tänk om de låser in mig igen. därför stannar jag på behandlingshemmet och väntar tills ronden som är nästa vecka. imorgon ska jag ha möte, igen. diskutera hur vi ska gå vidare. vi måste gå vidare. jag måste gå vidare. ingen annan än du själv kan se till att bli frisk. och det suger, för just nu orkar inte jag gå emot kriget som är inom mig. jag känner mig fängslad i min egen kropp och sjukdom, och jag känner mig fången på behandlingshemmet då jag inte får gå ut ensam. varje dag ställer jag mig frågan, vad fan är det här för liv? inget liv alls. ändå klarar jag inte av att bryta det just nu, hur gärna jag än skulle vilja. jag har klarat det här förut, och innerst inne så vet jag att om jag bara vill så kan jag igen. men jag är så velig, tvekar och tvivlar varje sekund. jag vill bli frisk, men jag vill gå ner i vikt. och de där två faktorerna går inte ihop och ändå går jag och väntar på dagen då jag ska kunna få båda delarna. rätt så patetiskt va?

jag hoppas att ni har det bra. imorgon tänkte jag ge er en uppdatering på hur det går med min fysiska hälsa då det var längesedan jag skrev om leverutredningen. kram kram kram! ♥

ge ingen tid till ånger, det blir bra vad som än kommer

vissa dagar bara går utan att jag minns. vad som händer. vad som känns.
andra dagar ättsar sig fast på näthinnan.
idag är en sån dag.
då jag har bråkat med en av de viktigaste personerna i mitt liv. när vi tjafsar, är oense om allt. när han bara vill hjälpa mig så förbannat mycket men då jag är för dum för att förstå. för fast i ätstörningen för att se.
och ingenting i hela världen gör lika ont.
som när jag förstår att en av de viktigaste relationerna i mitt liv har förändrats.
när ingenting är som förr.

ibland är jag helt värdelös på att kämpa. för att ångesten tar över. för att rösterna är så starka.
det absolut värsta med ätstörningar är lögnerna. när jag offrar hela mitt liv på att försvara mig. förminska problemet. ena sekunden tror jag att jag förstår. i nästa är jag inte ens sjuk. när det är fel på alla andra utom mig själv.

livet känns så långt borta. alla planer, drömmar.
hela jag.
känns så långt borta.
men det är känslor.
och inte detsamma som sanning.

recension – ibland finns det inga enkla svar

som jag avslöjade här för ett par veckor sedan har jag fått äran att läsa boken ”ibland finns det inga enkla svar – en bok om självskadebeteende och ätstörningar”. boken är en del av projektet ego nova som drivs av SHEDO. HÄR kan du nu beställa boken gratis (frakt 24 kronor). idag är det första recensionsdagen och nu ska ni äntligen få höra om mina tankar kring boken.

författarna conny allaskog och anna åkesson skriver i sin inledning, ”som titeln antyder kommer man inte att hitta några absoluta sanningar i den här boken. vår förhoppning är istället att man ska kunna känna igen sig, eller kanske upptäcka hur olika liknande erfarenheter kan upplevas. att man ska hitta nya perspektiv och lösningar genom att läsa om hur andra har tänkt. vi önskar också att fler ska våga prata om ätstörningar i fikarummet och att färre vänder bort blicken när de ser någon med ärr på armarna. framför allt önskar vi att fler får veta att varken ätstörningar, självskador eller annan psykisk ohälsa varar för alltid. den som en gång varit sjuk kan bli frisk.”

en bättre önskan finns egentligen inte, och jag är säker på att boken kommer förändra flera människors syn på denna typen av problem. boken är lättläst och man får följa med i många människors liv. drabbade, sjuka, anhöriga, barn till förälder med psykisk ohälsa, skolsköterskor, psykologer, lärare. att få läsa om dessa olika perspektiv på problemen skapar förståelse och hopp. jag tror att de allra flesta känner igen sig på något sätt, för att möta psykisk ohälsa i samhället händer det flesta någon gång i livet. boken lyfter också upp olika grader av självskadebeteende och ätstörningar och trots att jag förstod det innan, så känns det skönt att fler resonerar som jag. att alla inte är ”berny pålsson-material”. att alla inte har varit inlagda, att alla inte äter mediciner, att alla inte måste sy ihop sina självskador, att alla med ätstörningar inte måste sondas. man kan må precis lika dåligt i alla fall, och detta är viktigt att ta upp i samhället. för i media tas ofta bara de sjukaste upp, men gruppen som lider av lindrigare självskadebeteenden och ätstörningar måste lyftas.

jag tror att många vill hitta en förklaring till varför man drabbas av psykisk ohälsa, och i början av boken tas detta upp. att det inte alltid finns en anledning. ibland är det så frustrerande att inte hitta en förklaring, men det är också viktigt att prata om det och försöka acceptera – vem som helst kan drabbas av psykisk ohälsa, när som helst. samma intervjuperson pratar också om att hon inte visste varför hon skadade sig själv, en annan viktig aspekt. ”för mig var det aldrig ett sätt att söka uppmärksamhet, eller som ett sätt att straffa mig själv, eller att dö. egentligen visste jag nog inte själv varför jag gjorde det, och egentligen vet jag inte nu heller.” jag tror att det är många fler än jag och intervjupersonen som känner igen sig i detta. men förutom den där ovissheten som många kan känna, så beskrivs också flera möjliga teorier till varför vissa drabbas av ätstörningar eller självskadebeteenden och vad ett självskadebeteende egentligen är.

jag själv har lärt mig mycket på boken då den har fått mig att reflektera över situationer som jag kommer kunna dra nytta av i bland annat min jourmejl. en intressant sak i boken som har fått mig att tänka ordentligt handlar om försäkringar. jag vill alltid kunna säga att det kommer bli bra tillslut. och jag känner mig säker på det, för allt kan faktiskt bli bra. men enligt en psykolog som intervjuas i boken ska man vara försiktig med att ge försäkringar om att allt kommer bli bra då det inte är så hjälpsamt. dels för att man genom forskning vet att försäkringar förstärker ångest och dels för att man väldigt sällan kan ge försäkringar i livet. enligt intervjupersonen är det bättre att sända ut ett budskap som säger att det är okej att må dåligt och att det för det mesta går över. jag kommer antagligen inte förändra min syn på att allt kommer bli bra, men det är nyttigt att tänka till och reflektera över detta.

motivation är något återkommande i livet. vissa är omotiverade till skolan, sitt jobb, handbollsträningen eller liknande. och så kan man vara omotiverad i en behandling. enligt en terapeut som är en av intervjupersonerna i boken så är det få grupper som är lika ovilliga att göra något åt sina problem som ätstörningspatienter. att hjälpa någon som inte vill är svårt, men det är viktigt att skilja på att vilja ha hjälp och att vara motiverad. att vara osäker inför en behandling eller en framtid utan en ätstörning är egentligen naturligt, och inte detsamma som att inte vilja ha hjälp. när man blir frisk från ätstörningar skapar man en ny identitet, en frisk identitet, och det kan vara både läskigt och kännas ensamt. (men jag lovar att det är värt det). samma intervjuperson berättar också ”det är min innersta övertygelse att man kan bli frisk. de allra flesta klarar det. sedan tycker jag att man ska skilja på hårda, krävande ätstörningstankar som bygger på rädsla och som sätter upp regler för vad man inte får äta, och vanliga tankar som handlar om vad man vill och behöver äta. sådana tankar behöver alla ha”.

förutom det jag tidigare har nämnt tar även boken upp situationer som att man som drabbad inte vågar lämna sitt självdestruktiva beteende, att det kan bli farligt när anhöriga/vuxna tror att ett barns problem är ”vanliga” tonårstankar, att rädsla är en stor anledning till varför anhöriga kan bli arga när någon mår dåligt eller självskadar, hur viktigt det är att våga prata om ätstörningar och självskadebeteenden i klassrummen och att det är vanligt att känna att man alltid kommer må dåligt när man har det jobbigt.

sammanfattningsvis vill jag ge mycket beröm till boken och jag tycker att författarna har lyckats med sina mål. boken ger hopp och skapar bra förståelse kring ätstörningar och självskadebeteenden, mycket för att man får höra flera olika berättelser och perspektiv på problemen. min förhoppning är att många människor kommer läsa boken och sprida kunskapen vidare. tillsammans kan vi förändra samhällets syn på psykisk ohälsa!

till sist vill jag dela med mig utav två citat från boken.

 ” det är trots allt en hoppfull bild man kan förmedla. de allra flesta som skadar sig när de är unga gör inte det i vuxen ålder. det gäller även för de som skadar sig ganska mycket. en del hittar själv sin egen väg till en bättre tillvaro och vi vet att många får bra professionell hjälp”

”bara för att man mår dåligt just nu, betyder det inte att livet kommer fortsätta så”

jeansjacka

i säkert minst ett år har jag letat efter en jeansjacka, men ingen har varit bra. tillslut hittade jag den perfekta oversize-modellen för en krona på tradera. åh.

Processed with VSCOcam with t1 presetProcessed with VSCOcam

mammabesök och ångest

fikaigår kom världens bästa mamma till skåne. jag mötte henne i lund och hela dagen gick vi i affärer, shoppade, fikade och åt, pratade och myste. sen har hon sovit över här och idag åkte vi till kristianstad. att ha mamma här har verkligen varit mysigt, men jag har inte mått så bra. många prövningar och utmaningar med både fika och restaurangmat. idag har jag haft fruktansvärd ångest så mamma åkte tillbaka till göteborg tidigare än vad vi hade tänkt. jag åkte tillbaka till behandlingshemmet och har pratat ordentligt med min kontaktperson.

nu är jag mest trött efter den här kämpiga veckan. det gör ont och det är svårt. jag förstår nog fortfarande inte allt som har hänt de senaste dagarna. nu har min kontaktperson och min terapeut gått på helgledighet och det känns fruktansvärt vemodigt. de har varit helt fantastiska den här veckan! men jag vet, att de tänker på mig och finns med mig ändå. jag ser inte framemot vägen jag har framför mig, men när jag kommit ut på andra sidan så kommer jag vara lycklig för att jag gick den. och kära ni, tack för allt pepp.

hej jag lever

tre dagar som har känts som fyra långa år. idag berättade jag för första gången för någon utanför behandlingshemmet vad som har hänt under dessa dagar. jag har inte orkat skriva här. jag har varit i chock och haft ångest nästan hela tiden.

det började i måndags då jag satt på golvet i mitt rum och grät tillsammans med behandlingshemmet föreståndare. i måndags hade jag varit friskförklarad från anorexian i trehundrafyrtio dagar. i måndags fick jag en ätstörningsdiagnos igen. jag tvingades möta vågen. jag kommer inte prata bmi och vikt här, men jag hade gått ner skrämmande mycket under kort tid. gick från stabil normalvikt till undervikt. och det gick så fort, så fort att jag inte har fattat.

sedan blev det tisdag och en och en halv timmes möte med min terapeut och kontaktperson. personalen ville inte se en likblek tjej längre. saker har förändrats. jag måste äta sex gånger om dagen och har fått träningsförbud. jag får inte ens ta en promenad. varje förbannade måltid sedan klockan tio igår har varit så jobbig. jag har gråtit, haft fruktansvärd ångest, varit rastlös. lyssnat på håkan mellan alla tårar. pratat pratat och pratat med personalen. jag har känt att jag vill ge upp. att det inte kommer gå. att det här kommer bli så mycket jobbigare än vad jag orkar gå igenom. jag hatat och varit arg på allt och alla.

nu har jag väl på något sätt börjat förstå i alla fall. och trots att det faktiskt helt ärligt känns otroligt skit och jobbigt, så har jag i alla fall börjat vandra åt rätt håll igen. att börja äta regelbundet efter mycket svält är kämpigt. jag har lite samma känslor som när jag blev inlagd på anorexiaavdelningen. att det känns som att jag inte gör något annat än att äta. men mat är enda sättet att bli frisk. och trots att jag har så mycket ångest varje dag att det känns som att jag kommer dö så är det faktiskt precis så som personalen sa till mig. att äta är att inte dö.

den här veckan har varit som ett vakuum. allt i mitt liv har tagit paus. det måste få vara så nu. jag måste fokusera på att äta, stå ut med ångesten, ta hand om mig själv. ni ska få följa med i min kamp, men just nu är allt så nytt, kämpigt och läskigt att jag inte orkar tänka på vad jag ska skriva här och inte. nej, nu är det överlevnad som gäller. och fan tack för att jag har min bästa kontaktperson och min terapeut. som pratar med mig, kramar mig, sitter med mig, ber mig kämpa, tar hand om tårarna, löser sudoku med mig, spelar kort. jag är glad för att jag får hjälp. och det kommer bli bra. jag har klarat det här förut. men det kommer vara svårt och jobbigt. bara en sån sak att jag gick från att vara fri till väldigt begränsad är en stor omställning. nu vet kära ni varför jag kanske försvinner ibland. för att jag kämpar på eget håll. för att överleva. för att jag har det svårt nu, svårare än på länge. men jag kommer aldrig tappa hoppet om att det ska bli bra igen. och vet ni? egentligen längtar jag så förbannat mycket efter att kunna äta spontant igen. kunna fika och äta godis utan ångest. att ha ätstörningar är helvetet, men himlen är när man blir fri. tack till er som fortsätter kämpa vid min sida ♥

att våga försöka igen

nu var det hundra år sedan ni fick ett videoinlägg – så det var på tiden tyckte jag! idag pratar jag om att våga försöka igen när det inte blev som man ville.

[videofyme id=”3700383″ class=”aligncenter”]

för att

bulle

för att det är kanelbullensdag. för att jag innerst inne vill bli frisk. igen. jag är rädd och har i ett dygn bråkat med mig själv. ska jag eller ska jag inte. men jag ska. för jag ska bli fri. för att det är fredag. för att livet är värd det. för att kampen är den enda rätta vägen. för att jag är stark. och framförallt – för att det är gott.

fem ullaredsinköp

så roligt att flera av er vill se vad jag köpte igår! idag har jag packat upp och fattar inte att fyra tusen kunde försvinna då det känns som att jag inte fick med mig nåt hem, haha. nu får ni se lite i alla fall (: mer kommer säkert framöver. ps. de stickade tröjorna är bäst. åh på det.

Processed with VSCOcam with t1 presetProcessed with VSCOcam with t1 presetProcessed with VSCOcam with t1 preset

ullared!

idag har jag gått upp klockan fyra, åkt bil i sex timmar, bränt fyra tusen spänn. men jag har haft en bra dag. en glad dag. jag är stolt för att jag lyckades äta en bra frukost för första gången på länge. mindre stolt över att jag inte klarade av att fika som jag hade bestämt mig för. men det som är så bra är att jag köpte flera påsar popcorn och choklad. det visar att jag är beredd på att fortsätta kämpa och utmana mig själv. tror det blir redan till helgen faktiskt. nu är jag så trött att ögonen svider och fötterna värker. imorgon har jag sovmorgon till nio och tack och lov för det (:

ullared

instagram september

insta

i september har jag gått i mönstrade tights nästan varje dag, promenerat och fotat hösten, varit förkyld, druckit mängder av te, läst ungefär två böcker, utmanat mig med choklad och popcorn, varit på massor med loppisar och köpt prickiga koppar för sju tior. vill ni följa med mig i min fotovardag så heter jag enflickasomarstark. puss!

krismöte

när min bästa kontaktperson sa att han saknade vanliga jessica så grät jag. för att allt är som det är och för att jag också saknar henne.
så himla mycket.

i morse fick jag reda på att vi skulle ha möte. jag, min kontaktperson och min terapeut. de är oroliga. rädda. jag med. skräckslagen. trots att mötet gjorde ont i hela mig så blev jag också trygg. för att dem finns.
och för att de är beredda att vänta och kämpa. tills jag blir jag igen.

alla i personalen saknar den vanliga tjejen. de längtar efter henne. jag hoppas hon kommer tillbaka snart. för just nu är det bara krig inom mig. hela jävla tiden. vid varje måltid och all tid däremellan. ätstörningar är skit.

imorgon blir det nytt möte.

sårbarheter

Jag tänker nästan aldrig på min hjärnsjukdom epilepsi. Jag gjorde det inte förr i alla fall. Men på de senaste terapisamtalen börjar vi ta upp ämnet då jag hamnar tillbaka i samma mönster som då. När jag fick epilepsi gick jag igenom en väldigt jobbig tid, men de vet många av er redan sedan tidigare. Det värsta, förutom att läkarna trodde att jag hade en hjärntumör, var nog ovissheten. Hur ska detta påverka mitt liv? Jag visste inte, läkarna visste inte. Det skulle kunna gå bra. Kanske skulle vi hitta en medicin. Eller så skulle jag kunna få svåra anfall varje dag och ha svårt att klara mig själv. Som ett handikapp. Den ovissheten gjorde mig panikslagen. Ledsen. Förbannat rädd. Jag kunde inte påverka det, utan tvingades leva på ett hopp. Då slutade jag att äta. För att ha kontroll över en jävligt okontrollerad situation.

Samma sak hände ju egentligen nu med min lever. Att vänta på ett cancerbesked, ha dåliga levervärden och stå ut med en förbannad ovisshet gjorde mig rädd. Jag tappade kontrollen över mitt liv. Igen. Jag har hittat en sårbar punkt i mitt liv, någonting som jag måste ha med mig i framtiden. En av mina sårbarheter är när saker blir oroliga, när livet blir okontrollerbart. Då slutar jag äta, för att få kontroll över någonting.

Att veta om sina sårbarheter är viktigt, för det gör att man kan bli vaksam på i vilka situationer det är lätt att drabbas av bakslag. Genom att vara medveten om detta gör att man kan försöka agera annorlunda när situationerna dyker upp. Jag själv måste till exempel hitta något annat sätt att få kontroll istället för att sluta äta. För i framtiden kommer jag garanterat hamna i okontrollerade situationer, och för att undvika att drabbas av ätstörningar varje gång så måste jag hitta ett annat sätt att hantera det. Än har jag ingen aning om hur jag ska göra, men tillsammans med min terapeut och i min behandling så hoppas jag att jag kommer hitta en lösning, ett svar, ett sätt. Men genom att förstå varför har man redan kommit långt. Att fundera på ens sårbarheter eller svaga punkter kan därför vara bra. Ett sätt att bli medveten och rustad inför livets svårigheter.

ep

Från en av alla sjukhusgånger i samband med epilepsin.

den friska jag

Den sista tiden har jag sagt mycket utefter ätstörningstankarna. Jag har svarat på frågor genom rösterna. Inte hittat den friska Jessica. Inte gjort val genom henne. Men idag så sa jag någonting, helt ärligt, helt spontant. Någonting som kom från hjärtat och hjärnan, någonting som var friskt.

”i december ska vi dricka glögg och äta lussebullar”

Tack för att du kom tillbaka, friska Jessica. För en sekund, men ett stort framsteg. För just det där är riktiga jag, hon som vill fika. Jag och min terapeut tittade på varandra när jag sa meningen vid middagsbordet. Vi skrattade och ren glädje syntes i hennes ögon. Och i mina också.

Det kommer inte lösa sig imorgon. Kanske inte nästa månad heller. Men för varje mening, varje ord som är ärligt och friskt så känner jag, att det kommer bli bra tillslut. Jag kommer ta mig upp igen. Igår ville jag bara gråta för att det kändes så fruktansvärt hopplöst. Nu kan jag le lite grann. För att det friska visade sig idag. Det var längesedan.

hur frisk kan man bli?

När jag var inlagd på avd 336 så trodde jag aldrig att jag skulle kunna äta igen. Bli frisk. Njuta av mat. Det kändes som att hela världen sa till mig att visst skulle jag kunna äta. Men tankarna skulle alltid finnas kvar.

Jag hatade dem orden och därför bestämde jag mig att det inte var sant. Man kunde visst bli fri från tankarna. Så fri att man inte märkte att man hade varit sjuk. Den sanningen, det hoppet, har jag alltid stått fast vid. Och jag bevisade att det faktiskt gick. För jag blev lika frisk som jag var innan jag fick anorexia. Jag kunde äta som att jag aldrig hade varit sjuk.

Sedan föll jag. Igen. Och fan, igen. Den sista tiden har jag och min terapeut pratat mycket om det här. Hur frisk man egentligen kan bli. Om och om igen så får jag höra från alla möjliga olika håll, att visst kan du bli fri. Men tankarna kommer finnas kvar. Min terapeut förklarar det som med en nykter alkoholist. Men jag vägrar lyssna. Jag vägrar sluta tro på min sanning, min önskan, mitt hopp. Men jag tvivlar mer nu än vad jag gjorde innan. För alla som känner mig, och säkert ni också, visste hur frisk jag var. Både från ätstörningar, självskadebeteendet, borderline och depressionen. Jag funderar på om en människa med ett instabilt psyke kan bli mer frisk än vad jag var? Knappast. Och då gör det ont i mig. För om jag var så frisk, men ändå föll tillbaka till det sjuka så förbannat fort – hur jävla frisk måste man vara då?

Jag vägrar bli någon ”nykter alkoholist”. Jag vet att hela jag är svart-vit. Att det inte finns någon gråzon i mitt liv. Allt eller inget. Och jag vägrar kämpa om jag inte kan bli fri från tankarna. Fri på riktigt. Jag vill inte leva annars. Tack och lov så tror jag fortfarande på det där, att man visst kan bli helt helt helt fri. Och därför kommer jag leva vidare. För att jag hoppas och önskar så starkt. Jag tvivlar dock mer just nu. Tredje jävla gången jag ramlade in i ätstörningsträsket. Så frisk varje gång och ändå blir det såhär. Jag tvivlar och är rädd för att min önskan inte finns. Men innan det är motbevisat tänker jag leva på mitt hopp. Mitt hopp som säger, att man kan bli fri. På riktigt fri. Få en lika sund relation till mat som innan man fick ätstörningar. Och stanna där. För evigt.

idag

Idag inviger jag mina nya jeans från H&M. Jag hatar egentligen jeans men dessa är ju underbara. Min rosett-tshirt kommer från Tradera, vita kängor från Skopunkten och så min kära Håkan-Hellströms-tygpåse.

Processed with VSCOcam with f2 presetProcessed with VSCOcam with f2 presetProcessed with VSCOcam with f2 presetProcessed with VSCOcam with f2 preset

kvällsfika vid havet

Processed with VSCOcam with t1 presetAtt komma iväg till en rosa himmel och ett magiskt hav en höstkväll när dagen varit svår är skönt. Otroligt skönt. Att få andas och glömma efter femtio jobbiga terapiminuter och sedan timmar av sömn hela eftermiddagen. Nu ska jag duscha, krypa ner i sängen, dricka smultrondrömste och läsa Wallander. Puss & godnatt.

projektupdate

Idag tänkte jag berätta att påsen med kläder som ska säljas börjar minska och att projektet snart är slut. Fast det är det ju inte riktigt då jag har spånat vidare på idén om pengainsamling till välgörande ändamål och har lite nya idéer om hur jag ska gå vidare sen när allt är sålt :) Än så länge har jag kommit upp i cirka 1700 kronor och allt ska ju då skänkas till BRIS. Åh vad jag längtar tills den dagen jag ska ge över alla pengar, det kommer kännas så himla bra.

det blir vår och det blir sommar men här vilar en förbannelse av höst

Ibland är jag så fruktansvärt rädd. Så arg. Ledsen. På allt. På mig själv. På livet. Så arg på hur fel jag har haft och hur svag jag har varit. Ibland hamnar jag i bråk med personalen på behandlingshemmet. Mest för att de överdriver och för att de känns som att de skuldbelägger mig. Som att jag valde att bli sjuk igen. Ibland känns det som att vi och jag har kört fast. Som att vi stampar vid en återvändsgränd men är för trötta för att vända om och välja en annan väg. 

Processed with VSCOcam with t1 preset

Därför står vi kvar, tjafsar och är oense. De senaste nio dagarna har jag fått höra hemska saker. Sanna ord och en stor överdrift. Jag har sagt saker som jag inte ens kommer ihåg. Det är precis som att jag svarar på meningar utefter vad ätstörningsrösterna säger i huvudet. Och sedan har jag glömt vad jag har sagt. Jag har fått höra att jag kommer dö om jag fortsätter såhär, att personalen inte litar på mig, att jag kommer få tvångsvårdas om allt fortsätter, att jag har dålig sjukdomsinsikt och att jag försvarar mig som en drogmissbrukare. Jag har fått frågan ”Varför gör du såhär Jessica?” För att jag är rädd. Och trött. På det här. På att ramla igen. Ändå känns det som en enkel väg. En flykt och en falsk känsla av trygghet.

Trots att det känns hopplöst ibland. Trots allt det där, så vet jag. Att det går. Att det aldrig är försent. Att man alltid kan förändra sitt liv. Jag ska förändra mitt, ta mig upp igen. Andas och skratta. Ta mig precis dit jag vill. Jag kommer klara det, och den dagen jag skrivs ut från behandlingshemmet, hur många år det än är kvar här, så kommer jag må bra. Skratta och gråta av lycka. Lämna sjukdomar bakom mig. Börja leva. Jag längtar och kommer aldrig tappa hoppet om att den dagen finns. Då jag blir frisk. En gång för alla.

ego nova

Som de flesta av er vet så är jag bloggredaktör för föreningen SHEDO (Self harm and eating disorder organisation). SHEDO jobbar nu med ett informationsprojekt vid namn Ego Nova. Syftet med projektet är att öka kunskaperna om självskadebeteende och dubbelproblematiken självskadebeteende/ätstörningsproblematik samt minska fördomar och lyfta fram berättelser som visar att det går att bli frisk. Under projekttiden kommer bland annat två dokumentärfilmer spelar in samt att en bok kommer lanseras den nionde oktober, Ibland finns det inga enkla svar – en bok om självskadebeteende och ätstörningar.

För ett tag sedan fick jag ett mejl som gjorde mig otroligt glad. Jag fick höra av SHEDO att dem som jobbar med projektet Ego Nova ser mig som ett av få ansikten utåt när det gäller psykisk ohälsa och skulle tycka att det vore en ära om jag ville läsa boken och skriva en recension på bloggen. Jag tror att de flesta av er förstår att jag självklart sa ja, så nu har jag fått boken och framöver kommer jag jobba med detta. Recensionen kommer ut den 15 oktober – så håll utkik! Tillsvidare kan ni läsa mer om Ego Nova HÄR.

Processed with VSCOcam with f2 preset

dagens outfit

Processed with VSCOcam with t1 presetProcessed with VSCOcam with t1 presetNu var det så himla längesedan ni fick se en outfit så jag kände att det var på tiden. Tröjan är ny och gammal på samma gång. Jag köpte den begagnad på en bloppis på instagram och är redan tokkär i den. Shortsen och hängslena kommer från H&M och prickigt hårband från Coop.

Nu har jag tagit på mig min prickiga onepiece som är livets bästa köp och känner: TACK för att det är helg.

ett långt år

Processed with VSCOcam with t1 presetIdag är jag ETT ÅR fri från självskador. Äntligen. Vägen har varit lång, svår. Ibland lättare, ibland så jobbig att jag trodde att jag skulle ge upp. Men jag gjorde inte det. Jag gav mig inte. Jag skulle bli fri. Jag blev fri. Jag är fri. I alla fall rakbladsfri. Ibland så längtar jag, saknar. Men ändå inte. För livet utan sår, blod och ångest är bättre. Många av mina ärr syns knappt längre. Ibland känns det som ett misslyckande. Oftast känns det bra. Det är bra. Jag trodde aldrig att jag skulle få skriva ett sånt här inlägg. Det trodde nog ingen om man ser tillbaka på hur mina senaste nio år har varit. Men saker kan förändras, förbättras. Tack och lov. Med den vetskapen kan jag somna på kvällen, för hur smärtsamma saker än kan vara så kommer det bli bra igen. Det känns inte alltid så, och idag på min årsdag så känner jag att nej, det kommer inte att lösa sig. Men det är bara en känsla, sanningen är att det blir bra. Tillslut. Men inte utan kamp. Därför måste vi kämpa, i hopp om en bättre framtid. Och egentligen, när jag har klarat av ett år utan självskador genom ren vilja – då kan jag nog klara av precis vad som helst. Och det kan ni också. Grattis till mig och heja er ♥

en så himla bra helg

I helgen har jag haft besök av min fina vän Julia och världens bästa Marcus. Jag och Julia har varit i Ystad, ätit gott och pratat ikapp ett halvår. Marcus träffade jag i en timme och det var som fem års terapi ungefär. Det gav liksom lika mycket i förutsättning att det är en bra terapeut 😉

bild (71)2En suddig Jessica i ett mysigt Ystad.

ingen tumör och ätstört kaos

Jag har längtat efter den här dagen. Då jag kan säga till er, jag har inte cancer. Vi kommer heller inte så mycket längre med utredningen. Läkaren misstänker nu att jag kan ligga i riskzonen för att få en leversjukdom (läkaren har hittat detta genom leverprov). Det innebär alltså att jag i framtiden har en risk att få en leversjukdom och att jag eventuellt kommer behöva anpassa mig på vissa plan i livet för att minimera risken att bli sjuk. Men jag vet inte om det är så än då jag har ett sista blodprov att ta för att få svar på om det är så eller inte.

Förklaringen till mitt mående och mina levervärden kan också vara enkel. Levern kan ha påverkats av alla överdoser under åtta år. Den är inte förstörd, och den klarar sig, men den kan ha påverkats av det. Och det kan ta tid innan den är återställd. Mina symptom kan också handla om psykiska faktorer.

Nu börjar i alla fall utredningen gå mot sitt slut vilket känns skönt. Jag hade nog inte orkat med så många fler sjukhusbesök. Det tar för mycket på mitt psyke. Det som jag vet att jag har kvar är blodprover, ultraljud och så ska jag få träffa en hudläkare som ska göra en bedömning kring min (lever?)klåda. Om det visar sig att jag ligger i en riskzon att drabbas av en leversjukdom så får jag ta det då. Jobba med känslorna kring det och lära mig att anpassa mig för att minimera risken att bli sjuk.

Annars har den här dagen verkligen varit kämpig. Jag har haft allvarliga samtal med behandlingshemmets föreståndare och min kontaktperson. Jag har skrikit och gråtit, hatat, varit arg, haft ångest och känt mig så fruktansvärt uppgiven. Jag varken vill eller vågar se det, men enligt personalen har jag stora beteendeförändringar och svåra ätstörda problem. I min hjärna är det kaos. För ena sekunden förstår jag personalen och håller med om det, att jag äter för dåligt. I nästa så blir jag arg och försvarar mig. Jag har inga problem. Jag mår bra. Jag behöver inte eran hjälp.

Jag har det tufft nu. Fruktansvärt jobbigt. Är varken motiverad eller känner mig stark nog att gå emot och kämpa varje sekund. Därför fuskar jag och hoppas på att det löser sig av sig själv. Vilket det inte gör. Det vet jag. Men jag kommer tillbaka igen. Jag vet det. Jag har varit här så många gånger. Frisk sjuk frisk sjuk frisk sjuk. Nästa gång jag blir frisk måste jag hitta nåt sätt att stanna där. Förra gången jag blev frisk så var jag säker på att jag aldrig skulle bli sjuk igen. Nu är jag tillbaka i ätstörda vanor i alla fall. Jag hoppas verkligen att jag får tillbaka motivationen snart så att vägen tillbaka till det fria inte blir för lång. Men hur jävla lång den än blir så kommer jag att gå den. Jag ska vinna. Men just nu känner jag att nej fan jag orkar inte en gång till. Men. Vi klarar mer än vad vi tror.

Tack till er som hejar på mig. Som orkar stanna och som inte tappar hoppet även när En flicka som är stark är rätt så dålig på att kämpa. Förlåt för det. Jag tror att många av er känner till hur svårt det är att göra framsteg när man inte har så mycket motivation. Men en dag kommer det kännas bättre, bli lättare. Och att alltid vara motiverad i en behandling är knappast mänskligt. Ibland behöver även jag säga att jag inte orkar, att jag är rädd, att jag inte vågar, att jag inte vill.

bild (70)

typ sjuk på sjuk

bild (69)Dagarna går och egentligen är det inte så mycket med mig just nu. Sedan jag kom hem från Halmstad har jag haft tandvärk, mensvärk och huvudvärk och det är verkligen inte kul när man inte får äta värktabletter på grund utav levern. Idag har jag känt att jag har fått någon infektion i kroppen så imorgon ska kroppstemperaturen börja kontrolleras. Läkarna har sagt till mig tidigare att det inte är bra för mig att ha feber med mina dåliga levervärden så jag hoppas att jag slipper undan så att jag kan få en sjukhusfri vecka. Att bli ”vanligt” sjuk är aldrig kul men nu märker jag hur mycket mer en infektion tar på mig när kroppen är svag redan innan.

Nu ska jag försöka sova och vila upp mig så mycket jag kan. På fredag ska jag förhoppningsvis få svar på datortomografin och om jag inte blir sämre så får jag fint besök till helgen. Annars rullar dagarna på. Jag försöker slappna av efter bröllopet och vila mig ordentligt, jag sitter vid jourmejlen, är med på behandlingshemmets planering, dricker mer kaffe än vad dietisten vill, spelar skipbo, ser på tv, kämpar med maten och har terapi. bye ♥

bröllopet

Det var så himla fint. Fantastiskt till och med. Allt blev sådär perfekt som man nästan inte ens vågar hoppas på. Det har verkligen varit mycket innan som skulle göras, men nu inser man hur värt allt ståhej är. Jenny (min syster) och Mattias var så lyckliga. Jag var så lycklig. Grät och skrattade på samma gång. För att min kära älskade bästa syster hittade en helt fantastisk man som är en självklar del i familjen. För att min familj och Mattias familj har slagits ihop och blivit stor. För att min syster var den vackraste bruden i hela världen. För att det var helt underbart att vara brudtärna till henne. För att jag var lycklig på riktigt mitt i allt kaos. För att jag lever och för att jag kunde vara med. Jag grät när jag tänkte på det på bröllopsdagen. Hade jag dött för ett år sedan så hade jag aldrig fått vara med på den där stora dagen. Jag insåg då hur mycket man går miste om om man dör, ger upp och tar slut på allting. Det är aldrig värt det. I fredags när allt var så fint var jag lyckligare än någonsin över att jag levde. Världens finaste bröllop som jag kommer kunna leva på länge. ♥

IMG_0176

IMG_0177Bestman & brudtärna :)

leverklåda och akuten

20130905-002520.jpg

Ikväll drabbades jag av fruktansvärd leverklåda. Jag kan inte ens beskriva hur det känns. Jag bara skrek och grät och hade fullständig panik. Det var som att ha svår klåda inne i själva kroppen. Herregud vad jag aldrig mer ska klaga på ett myggbett.

I alla fall så ringde vi Sjukvårdsupplysningen som ville att jag skulle åka in akut. Så där har jag suttit hela kvällen men nu är jag hemma och mår lite bättre. Har fått medicin också.

Nu blir det tyst här ett par dagar. Imorgon åker jag till Halmstad för på fredag ska min kära syster och Mattias gifta sig! Så himla fint. Och jag ska vara brudtärna! Jag kommer säkert uppdatera nåt på enflickasomarstark @ instagram om ni vill hänga med, annars hörs vi i slutet på helgen. ♥

vad som egentligen hände den tjugonionde augusti tjugohundratolv

Efter att jag skrivit det här inlägget dök det upp lite frågor om jag kunde berätta mer detaljrikt om den där hemska dagen.

Jag mådde väldigt dåligt under den här perioden. Jag kämpade utan vårdkontakt mot anorexian. Jag hade bestämt mig för att bli frisk, och bra gick det. Men det var förbannat jobbigt. Jag hade väldiga problem med mitt självskadebeteende och var mitt uppe i ansökan om behandlingshem. Som tog tid, var smärtsam och extremt orolig. Jag hade tappat allt hopp. Skadade mig själv flera gånger om dagen, hade ångest konstant, tog en överdos varje dag. Allt kändes helt jävla nattsvart. I åtta långa år hade jag kämpat och överlevt, men då ville jag inte längre. Jag stod inte ut med smärtan. Då bestämde jag mig – att nu får det fan räcka. Jag ville inte leva längre.

Nu i efterhand så inser jag att en del av mig ville visst leva. Annars hade jag aldrig ringt till sjukvårdsrådgivningen som jag gjorde. Efter att jag hade tagit åttio tabletter (kommer inte säga vilka, men det var receptbelagd medicin) så ångrade jag mig. Jag fick panik och ringde sjukvårdsrådgivningen som trodde att jag sa åtta tabletter. När jag upprepade att jag menade åttio fick den stackars sjuksköterskan panik. Insåg att det var allvar och kopplade in SOS direkt. Hon berättade att SOS skulle ringa upp mig alldeles strax så vi la på och strax efter det ringde SOS och berättade att de var på väg med blåljus och sirener. När jag väntade på ambulansen så satt jag bara på golvet i hallen. Orkade inte känna, orkade inte tänka. Men jag var fortfarande medvetande.

Så kommer två ambulansmän. Jag minns inte så mycket härifrån. De kollade puls och blodtryck på mig och sedan åkte vi mot sjukhuset. Jag kommer inte ihåg ambulansturen så värst mycket, men jag minns att jag om och om igen sa ”Kör mig inte till psykiatrin, jag vägrar att bli inlagd där”. Om och om igen berättade ambulansmännen att jag skulle till medicinakuten och inte psykiatrin.

Framme på sjukhuset blev det dropp, många prover, EKG och så fick jag dricka kol. Jag fick snabbt ett rum och låg under övervakning ett par timmar. Som jag minns det så träffade jag ganska bra sjukhuspersonal där. Fast jag minns långt ifrån allt. Sedan kom läkaren. Som berättade att mitt hjärta hade kunnat sluta slå. Men nu levde jag som tur var, och att jag hade kommit till sjukhus såpass fort kan ha räddat mitt liv. Men när jag låg där i sjukhussängen så kändes det inte som någon tur att jag levde, bara en jävla otur. Jag hade väldigt mycket tankar och känslor. Jag ångrade att jag hade tagit alla tabletter, men jag ångrade också att jag hade ringt sjukvårdsrådgivningen. Än idag kan jag fundera på vad som skulle kunna ha hänt. Idag är jag såklart väldigt glad för att det slutade såpass bra ändå. Läkaren berättade i alla fall att han skulle skicka mig till psykiatrin, men jag totalvägrade. Aldrig i livet att jag skulle bli inlagd där igen. Men då fick jag två alternativ. Antingen så går jag med på det frivilligt, eller så får jag ett LPT på mig. Jag insåg att det bästa jag kunde göra då för min egen skull var att samarbeta och gå med på det. Därför gjorde jag det.

IMG_45801

Ett par timmar senare kom jag till psykiatrin. En ny avdelning som jag aldrig varit på men jag hade ändå inga goda förhoppningar. Jag har testat de flesta psykiatriska avdelningar på det sjukhuset och helt ärligt så har det aldrig fungerat bra. Men nu kom jag till en avdelning där det kändes okej. Jag mådde fruktansvärt dåligt men träffade en väldigt bra kontaktperson som jag pratade en del med. Efter någon dag fick jag träffa läkaren som ville skriva ut mig snart. Glad blev jag för jag ville bara komma hem igen. Men de flesta ville att jag skulle stanna på avdelningen. Mina anhöriga och vårdpersonalen. Så jag insåg att det nog fick bli så. Helt ärligt så var jag rädd för att jag skulle ta en överdos igen om jag blev utskriven just då. Några dagar gick och då var det dags för läkarsamtal igen. Jag mådde väldigt väldigt dåligt, hade självskadat på avdelningen, hade starka självmordsplaner. Då berättade läkaren att det var dags för mig att bli utskriven – idag. För jag hade tydligen blivit ännu sjukare enligt honom och istället för att hjälpa mig valde han att skicka hem mig. Jag protesterade, för att jag var rädd. Att jag skulle försöka ta livet av mig igen. För att jag mådde så dåligt, hade sådan ångest och var väldigt impulsiv. Läkaren brydde sig dock inte om det. Det var mitt liv och mitt ansvar och egentligen var det inte viktigt för honom. Att jag kunde ha dött cirka fyra dagar innan var han inte speciellt intresserad av.

Jag fick packa och åka därifrån. Jag var så upp och ner att jag trodde att jag skulle dö av smärtan. Jag bara grät och tänkte att nu ska jag klara av att dö den här gången. Men jag ringde mamma och berättade vad som hade hänt. Hon lämnade jobbet direkt och hämtade mig. Sedan fick jag på tvång åka hem till henne och pappa och bo där. I samma veva höll fortfarande ansökan om behandlingshem på och mamma och pappa släppte mig knappt med blicken fram tills jag fick flytta till behandlingshemmet. Cirka två veckor bodde jag hos mamma och pappa innan jag flyttade ner till Skåne. En relativt kort period som kändes som en evighet.

Idag har det ju gått ett år men det känns som att det var i ett helt annat liv. Mitt liv har verkligen förbättrats det senaste året även om jag har det jobbigt just nu. Då för ett år sedan trodde jag att livet aldrig skulle gå att reparera igen. Att allt var så kaotiskt och svart att jag aldrig skulle kunna ta mig ur det levande. Få andas, skratta och må bra. Men det gick. Och nu är jag så tacksam för att jag ringde, för att jag överlevde. Då såg jag det som en svaghet och ett misslyckande – idag vet jag att det var precis tvärt om.

hos dietisten

dietist2Idag har jag varit på sjukhuset och träffat en dietist. Sextio minuter som var bra, konstiga och jobbiga på samma gång. Jag vet inte om jag var där på grund utav leverproblemen eller ätstörningstankarna. Antagligen en kombination. Vi pratade ätstörningar, vikt, matintag. Jag fick berätta hur en vanlig dag såg ut, vad jag åt på ett ungefär. Hon såg ganska bekymrad ut. Hennes rekommendation var att jag skulle gå tillbaka till matschema och näringsdrycker. Nej sa jag. Verkligen nej. Behandlingshemmet ska inte bli avd 336. Jag vill inte att personalen ska be mig ta en potatis till. Jag vill inte att de ska stoppa mig om jag inte har ätit upp. Varför jag inte vill det beror nog på mycket. Framför allt så vill jag inte backa så många steg, jag är färdig med den typen av behandling. En anledning till att jag inte vill är för att ätstörda tankar inte vill. Och sedan blir det faktiskt nästintill omöjligt att genomföra det då jag fysiskt mår illa och har dålig aptit. Då är det för svårt att någon ska tvinga mig att äta. Dietisten förstod detta, verkligen. Som hon sa, vi sitter i ett enormt svår situation.

Tillslut valde jag att acceptera näringsdrycker i alla fall. En tänkte jag, tre tänkte sjukhuset. Men jag ska framförallt ta dessa istället för mellanmål. Att byta ut näringsdrycker mot lunch och middag är absolut förbjudet. Direkt efter att jag hade godkänt näringsdrycker ångrade jag mig. Fan ta vården som ska ta ifrån mig den lilla (falska) trygghet jag precis har hittat mitt i allt kaos. Men jag insåg vissa saker när jag pratade med dietisten. Att jag måste kämpa. Gå emot. Välja friska val. Att acceptera näringsdrycker var ett stort steg mot att bli fri igen. Dietisten frågade om jag var motiverad till att kämpa. Helt ärligt – nej. Men jag kommer försöka göra det i alla fall. Och tre gånger om dagen kommer i alla fall ätstörningshelvetet få sig en käftsmäll. Resten får jag ta i terapin. Trots att det känns tufft och overkligt att dra upp allt med ätstörningar igen så är jag glad för att jag får hjälp. Att vården den här gången inte bara tänker titta på som de varit så duktiga på andra gånger. Man måste inte alltid orka, vara motiverad till att kämpa emot varje sekund av sitt liv. Ibland behöver man vara ledsen och få lov att ha det jobbigt. Styrka är inte att aldrig falla, det är att alltid resa sig upp igen. Och jag kommer tillbaka. På riktigt. Jag kommer bli fri igen. Jag vet det, för jag har klarat det innan. Det hoppet kommer jag aldrig att tappa, inte ens när det gör riktigt ont inom mig.

allt för många gånger har du fallit in i gråt, skrikit och sagt att ingen annan kan förstå

bild (67)

Jag ville aldrig bli tjejen som tänker på mat och vikt. Aldrig och speciellt inte igen. Men vad fan skulle jag gjort? Min värld rasade. Jag sitter och väntar på ett cancerbesked. Sjukhus för ofta, oro, utredning, undersökningar, provtagningar, viktnedgång, illamående, trötthet. Hela min trygghet rubbades. Självklart kändes det lite tryggt, lite bra, att gå tillbaka till tankar som jag känner till. Känslor som jag känner igen. En falsk jävlig trygghet – ja. Men en trygghet. Jag ville bara få bort allt leverkaos för en stund. När jag istället kan tänka på mat och vikt så slipper jag tänka på cancer och sjukhus dygnet runt. Jag ville bara ha en ynka minut till att ha något tryggt. Något konkret att hålla fast vid, andas vid.

veckans blogg: Vinnaren

jennieyVeckans vinnare blir Jenniey. En stark tjej som måste kämpa varje dag med fysiska sjukdomar. Jag känner väldigt mycket med den här tjejen, speciellt nu när jag själv kämpar mot fysisk ohälsa. Varje dag kämpar hon med svår smärta och andra symptom. Dessutom måste hon sitta i rullstol och går såklart igenom en kamp även psykiskt. Heja dig Jenniey! Klicka på bilden för att komma till hennes blogg.

Någon ny omgång blir det inte just nu. Men håll utkik för i framtiden dyker säkert tävlingen upp igen.

tankekrig

Igår hände det. Det där som inte varit på evigheter, det där jag nästan hade glömt bort. Då jag fick ett ångestpåslag utav mat, av att äta, av att njuta. Det som var förr men som blev nu. Hur ska jag beskriva alla känslor, alla tankar, allt kaos jag går igenom? Ska jag ens berätta, erkänna smärtan? Då jag får höra att det blir pizza till middag. Då jag glatt säger ja och kämpar med att få bort tankarna som skriker nej. Igår kväll frågade personalen, ”vet du hur du ska hantera detta?”. Ja, jag vet. Jag är tusen procent säker på vad som måste göras. Jag måste gå emot, kriga, slåss och kämpa hela tiden, varje måltid och tiden däremellan. För annars. Annars blir jag sjuk. Jag måste äta, jag måste sluta studera min kropp, jag måste säga till rösterna att nej, jag orkar inte, vill inte lyssna på er. Men visst är det svårt när jag sitter där vid matbordet. För mår jag illa fysiskt, eller är allt psykiskt? Har jag minskat aptit på grund utav levern, eller är det ätstörda tankar som försöker få plats?

Allt med cancerprat, sjukhus och dåliga levervärden får mig att tvivla och vändas upp och ner. Jag har hamnat i en fruktansvärd otrygghet. Och när det fysiskt blev problem med mat och vikt insåg väl fuckätstörningen att den kunde ta sig tillbaka. Men jag tänker inte låta den komma in. Jag tänker äta vad jag vill – när jag vill. Men det är en kamp. Ett inre tankekrig hela tiden. Det hade varit så skönt att slippa det där kriget, mellan tankar och förstånd. Jag vet att jag kan vinna tillbaka. Att jag en dag kommer leva utan att kriga. Och egentligen finns det bara en sak att göra: Gå emot. Stå ut. Kämpa. Just det där jag helst av allt skulle vilja slippa. Men som jag sagt tusen gånger, vi kan ju inte gärna sätta oss ner och skita i hela livet. För ärligt, vad fan blir bättre av det? För att vinna kampen måste man ge sig in i kriget.

stjärnor och bröllopsfix

Såhär ser jag ut idag. Ska snart till stan och köpa det sista inför bröllopet som är nästa vecka! Herregud säger jag, vad hände med tiden?

bild (64)bild (62)bild (60)bild (61)Linnet kommer från BikBok, kjolen från New Yorker, strumpbyxorna från H&M, skorna från Vivistyle och smycken från lite varstans.

för 31 536 000 sekunder sedan

hospitalIdag är det exakt ett år sedan jag upplevde en av mina värsta dagar någonsin. Mitt sista självmordsförsök. Då jag hatade hela livet och trodde att det inte fanns någon lösning. Då jag trodde att jag skulle må dåligt varje dag för resten av mitt liv. Men jag kom till sjukhuset, fick hjälp med att få ut gifterna ur min stackars kropp. Hjärtat klarade sig. Jag klarade mig. Kanske inte levern, kanske var det just den där överdosen som skadade min lever. Eller så var det någon av alla andra gånger under många år. Kanske har det inte alls påverkat. Frågor jag kanske aldrig kommer få svar på.

Den där dagen för ett år sedan kommer jag i alla fall aldrig glömma. När jag stod där med landstingets filt visste jag inte att jag aldrig skulle komma hem igen. Ett år har gått, och efter den där överdosen fick jag aldrig komma tillbaka till mitt hem. Idag har jag skapat mig ett nytt hem tack och lov. Idag är behandlingshemmet mitt hem. Min trygghet. Min fasta punkt i livet.

Trots att jag har det jobbigt nu. Trots att jag kämpar med levern, depressiva tankar, ätstörda röster och självskadetankar så är det inte som då. Absolut inte. För idag hade jag aldrig valt att avsluta mitt liv. Idag vet jag att det går att bli fri från mörkret trots att jag just nu är tillbaka där. Det viktiga är inte vart jag är just nu, det viktiga är att se hur det var då och hur det kan bli. För det kan bli bra igen. Det kommer bli bra igen. Jag bevisade att det gick. Jag lyckades bli fri från både en och två diagnoser. Jag lyckades sluta självskada och bli lycklig. Just nu är jag inte lycklig. Just nu är inte mitt liv speciellt bra. Men jag vet, att det går att ta sig tillbaka. Till ett värdigt liv. Att jag vet att jag kan må bra hjälper mig varje dag. Varje tår känns inte lika sorglig nu som då. För ett år sedan hade jag mått dåligt varje dag i åtta år. Hur skulle jag kunna tro på något annat än mörkret? Jag hade testat de flesta behandlingar, de flesta sorters medicin. Jag hade provat så jävla mycket men det blev aldrig bättre. Aldrig. Hur skulle jag orka kämpa varje dag? Tillslut orkade jag inte. Tillslut trodde jag mig veta att döden var den enda utvägen.

Idag vet jag bättre. Och tack och lov för det, annars hade jag nog inte orkat kämpa vidare. Men nu vet jag.

avslutning och förlängning

bild (57)1Idag har jag varit på min praktikplats på fritidset och sagt hej då, kramats, fått finaste intyget, choklad och bilder. Det var helt klart med blandade känslor som jag lämnade stället. Det har varit så himla bra där, men nu har jag ingen ork till att vara kvar. Men att jag äntligen fick avsluta det på ett bra sätt känns skönt. Jag tror att man behöver det, ett riktigt hej då. För att kunna gå vidare. Nu ska jag gå vidare. In i kampen mot borderline och levern. Jag har insett att det krävs mycket tid och ork för att klara den kampen. Jag gråter ögonen ur mig varje gång jag har terapi och lite däremellan. Jag är i alla fall så sjukt tacksam för att jag är på behandlingshem nu där jag kan få mycket stöd. Idag har jag dessutom fått reda på att jag har fått min förlängning godkänd – hurra!

enflickasomarstark.se

Äntligen har jag skaffat en egen domän till bloggen! Känns så mycket bättre och proffsigare att ha en egen domän när man lämnar ut bloggadressen i olika sammanhang. För er blir det ju egentligen ingen skillnad förutom att ni nu också finner bloggen på enflickasomarstark.se

Jag vill också passa på att tacka den här snälla tjejen och Spotlife som har hjälpt mig för att få allt att fungera! Att mötas av snälla människor är det bästa som finns!

kattkjol och sådär

Såhär går jag runt idag. Ny kattkjol från H&M, nya kängor från Skopunkten, gammalt linne från H&M, gammal kofta från Cubus och ett halvgammalt hårband från Coop. Idag har jag gråtit, skrattat, varit i jobbigaste blomsteraffären och fixat massa ärenden på stan. Ciao!

bild (53)bild (55)bild (52)

tillbaka i en vardag

Jag försöker sakta men säkert få tillbaka min vardag. Den har varit helt upp och ner hela sommaren. Nu är det höst och jag försöker hitta tillbaka till rutiner. Det blev inte som jag hade tänkt. Min höst skulle innebära lägenhet och skola. Ett vanligt liv. Våren innebar mycket praktik. Nu är jag tillbaka som förra hösten, behandlingshemmets schema och aktiviteter. Det är mycket jag har behövt acceptera sista tiden. Just nu är jag inne i att behöva acceptera att jag ska följa behandlingshemmets schema så mycket jag orkar och kan. Ibland känns det okej. Ibland känns det skit. När det känns skit brukar jag bli irriterad på personalen. Egentligen handlar det inte om dem, utan om mina leverproblem. Om att jag inte ville stanna här, göra saker varje dag som egentligen är ganska meningslösa i mitt liv. Jag ville göra något som betydde något, som var viktigt. För mig känns det meningslöst att baka, ha köksträning, musik, utegrupp och sånt där. Jag ville göra något för min skull och för andras skull. Som skulle vara viktiga och som skulle kunna förändra människors liv. I höst hade jag egentligen ett väldigt spännande välgörenhetsprojekt på gång inom Röda Korset. Det blev inte så av den anledningen ni redan vet. Som ni förstår så skulle min höst ha varit något helt annat. Och visst gör det ont i mig när jag tänker på det. Men jag försöker tänka positivt. Det finns fler chanser i mitt liv. Det är aldrig försent att göra det där man drömmer om. Men att backa när man tagit tusen steg framåt är svårt. Stegen bakåt har jag redan tagit, nu ska det accepteras också. Det är den biten jag har svårt för.

Idag fick jag ett väldigt fint brev från min kära vän Sara. Alla ord värmde i hjärtat, men en mening behövde jag höra mer än någonsin. ”En vacker dag kommer du stå där utanför skolan och hoppa av glädje, färdigutbildad sjuksköterska”. Ja, det kommer jag. Och för att se det positivt så är det ju bra att jag får lite mer sjukhuserfarenhet innan det, haha. Nej vänner, det blir inte alltid som vi hade tänkt oss, men kom ihåg – det kan bli bra i alla fall. ♥

IMG_9808Bild från enflickasomarstark @ instagram

veckans blogg: vinnaren + ny omgång!

sara2Veckans vinnare blir Sara! Hon kämpar mot ett flertal psykiska sjukdomar, verkar vara en öppen tjej som står på sig och har sunda åsikter. Jag känner väldigt mycket för Sara just nu. Förutom hennes psykiska problem har hon nu eventuellt drabbats av en hjärnsjukdom. Jag tror att jag kan förstå hur orättvist allt kan kännas. Att under så många år kämpa mot psykiska sjukdomar, och sen bli fysiskt sjuk. Jag lever ju själv med en hjärnsjukdom dessutom. Så in och peppa Sara nu! Hon behöver det, det vet jag. Och Sara, kämpa. Klicka på bilden för att komma till hennes blogg.

veckansblogg

today

bild (50)bild (49)

Typ såhär ser jag ut idag. Långkjol från H&M och t-shirt från New Yorker.

Helgen är helt okej, ganska bra till och med om man jämför med hur veckan har varit. Jag gråter inte helt förtvivlat och har inte ont i bröstet av ångest. Tummen upp för det!

tankar från en avdelning

Jag minns sista gången jag satt inlåst på en sluten avdelning. När allt var så jävligt. När jag lyckades smuggla in rakblad. När det blev blod överallt.

Jag minns sjuksköterskornas reaktioner. Alla skällde på mig. Jag kände att alla var irriterade och tyckte att jag var dum och korkad. Att jag tog upp deras tid med onödiga saker. Att skälla på någon som har skadat sig själv är fel. Att skrika är inte lösningen. För jag hatade redan mig själv. Hade redan så mycket ångest. Jag önskar att jag hade fått en kram istället.

Sedan fick jag träffa läkaren. Som inte ville ha mig kvar. Som tyckte att jag var för sjuk för att vara där. Jag visste då att alla hade gett upp hoppet. Hela sjukvården hade tröttnat på mig. Hon som hade testat varje slutenvårdsavdelning i hela staden, gått i så många behandlingar. Provat de flesta mediciner som finns. Hon som aldrig kommer bli fri och frisk.

Jag önskar att idioterna på psykiatrin hade sett mig nu. Hon som är inne i en svacka men som är fri från rakblad. Jag önskar att ni hade trott på mig. Hjälpt mig. Jag önskar att ni inte hade kastat runt mig mellan olika öppna och slutna vårdenheter i många år. På varje nytt ställe ville de inte hjälpa mig. Ingen orkade eller ville ta ansvar och skickade remissen vidare. På varje ställe var det något som var fel. Antingen var jag för frisk eller för sjuk. Detta gjorde att jag i månader tvingades gå utan hjälp. Jag fick aldrig någon trygg plats, och överallt så möttes jag av läkare och vårdpersonal som trodde sig veta att jag aldrig skulle bli frisk. Som sa att jag skulle vara deprimerad i all jävla evighet. Ni hade så fel. Det spelar ingen roll att jag är inne i depressiva tankar just nu, en svacka eller kris. För jag vet att det går att bli frisk. Och jag vet att man kan må bra. Jag vet så jävla väl att det aldrig är kört. Att ni kunde ge upp hoppet om en tjej som inte var mer än tjugo år kan jag inte förstå. Trots att jag var sjuk så länge och att jag aldrig svarade positivt på någon behandling så var det inte över. Men vad skulle jag tro när vården hade gett upp? Självklart fastnade jag i en hopplöshet som aldrig tog slut. Sedan hamnade jag på behandlingshem och fick tillbaka mitt hopp, min tro. För att all vårdpersonal här trodde på mig, sa att det gick. Därför säger jag till er – Det går. Det är aldrig kört. Jag tror på er.

bild (48)

den jobbigaste dagen

Idag är det nog den värsta dagen sen jag blev friskförklarad från min depression. Jag bara gråter och gråter för det känns som att smärtan aldrig kommer ta slut. Som att jag aldrig kommer bli frisk igen. Som att det inte kommer lösa sig, sluta lyckligt. Idag fick jag höra hemska sanna ord från en i personalen. ”När jag kom tillbaka från semestern så såg jag hur du hade förändrats. Hur deprimerad du var, så smal du blivit, läpparna som inte längre ler, blicken som är tom.” Jag vill inte att det ska vara sant. Jag vill bara vakna och inse att allt är en jävla mardröm. Det känns som att jag står framför en vägg och inte kommer någon vart. Jag var så frisk psykiskt, och nu måste jag acceptera och inse att jag blivit sjuk igen. Som att jag vandrat tusen steg åt fel håll. Jag vet inte hur jag ska acceptera detta, förstå det. Jag ville aldrig ramla tillbaka till depressionsträsket. Nu står jag här i alla fall. Det enda som tröstar mig är att jag har blivit frisk förut, jag har bevisat att det går. Därför kan jag klara det igen. Men just nu orkar jag inte gå igenom detta en gång till. Jag vill inte gå igenom det igen. Och mitt i alltihopa så är jag fysiskt sjuk. Det har liksom blivit för mycket. Jag har kraschat, det erkänner jag. Tack och lov så är jag ju på behandlingshem med bra personal. De kommer hjälpa mig ur krisen, depressionen, det fysiska. Tyvärr är det ju lätt så med psykiska problem, det är lätt att falla tillbaka i negativa tankar, banor, känslor. Jag var trots allt deprimerad i åtta år, och frisk har jag inte varit så länge. Allt det som har hänt den sista tiden har fått mig att gå sönder. Nu är jag trasig, trött och har ögon som svider efter alla tårar. Tack och lov så har jag en hel kropp och den ska aldrig bli trasig igen. Vi hörs när vi hörs. Nu är det fight for life som gäller. För mig och för er.

bild (46)

datortomografi

sjukhusNu är datortomografin över! Det gick bra, var inga konstigheter, men svar dröjer två veckor vilket känns som en enorm evighet. Att jag nu i två veckor ska gå och vänta på besked om jag har en tumör eller inte känns nästan omöjligt. Men, jag har inget val. Vissa saker kan man inte förändra här i livet, och då får man istället försöka acceptera och ta hand om sig själv så bra som möjligt. En dag tar veckorna slut, en dag är det dags. Då har jag mitt besked. Sedan blir inte allt bra för det, då jag fortfarande har dåliga levervärden och flera symptom som ställer till det för mig i vardagen. Men, när cancer är uteslutet kommer det kännas bättre psykiskt, såklart. Men som jag sagt innan, jag tror inte att jag har cancer, verkligen inte. Och tungt är det faktiskt i alla fall, för om datortomografin inte visar någonting så väntar fler jobbiga undersökningar, mer sjukhus och en himla väntan. Som läkarna har sagt – resan kommer vara lång. Och mina dåliga levervärden har ställt till det mycket för mig, psykiskt. Den senaste tiden med alla sjukhusbesök, oro, viktnedgång, trötthet och ingen skola har gjort mig väldigt ledsen. Jag skrattar inte alls på samma sätt som jag gjorde innan. Och jag saknar den glada Jessica, jag längtar efter henne varje dag. Men hon kommer tillbaka, jag vet det. För jag bevisade att man kunde ta sig ur en depression och må bra igen efter många år med olika sjukdomar. Trots att jag börjat falla tillbaka till den mörka sinnesstämningen så betyder det inte att jag kommer stanna här, att det är kört för all framtid. För det är det inte, och kommer heller aldrig att bli. Jag vet att det kommer bli bra tillslut, men vägen kan vara lång. Men jag traskar på i alla fall, det är faktiskt det bästa jag kan göra!

äntligen äntligen äntligen!

I typ tusen år har jag nu letat efter chockrosa Converse, utan resultat. Förutom alla affärer har jag letat på Tradera och Blocket utan att ha hittat. Idag var jag i Ystad, och då stod de bara där. Mitt framför ögonen på mig. 800 kronor fattigare men fan så mycket lyckligare! Det fick bli en kämpa-och-lycka-till-på-sjukhuset-present! Så glad! ♥ Nu dricker jag kontrastsvätska en gång i halvtimmen och laddar upp inför sjukhuset. Tack för alla fina ord.

converse

känslor utan uppehåll

Namnlös2Idag har jag känt saker som det var evigheter sedan jag kände. Att nej nej nej, det här går inte. Stopp, jag orkar inte, vill inte. Att jag dör snart av smärtan. Såklart så gjorde jag inte det, kommer heller inte att göra. Idag skulle mitt liv ha börjat, mitt friska liv som jag inte har levt på nio år. Jag skulle börjat skolan idag. Istället har jag terapi och förbereder mig inför sjukhuset imorgon. Så mycket sjukt. Så mycket dumt. Så mycket som jag inte vill, önskar att jag slapp. Istället för att gå i skolan imorgon ska läkarna se om jag har en tumör i levern. Så overkligt, så smärtsamt. Så oroligt och fel.

Veckans blogg: Vinnaren + ny omgång!

ida2Veckans vinnare är Ida! En söt tjej på nitton år som ganska nyligen har blivit mamma för första gången. Hon tar fina bilder och har sunda tankar och åsikter. Tjejen har inte alltid haft det lätt men är idag ärligt positiv och klok. Ett plus för hennes fina design! Klicka på bilden för att komma till Idas blogg.

veckansbloggGlöm inte att skriva din bloggadress! Ibland missas detta och då kan jag inte hitta din blogg.

Elva månader

Idag är jag elva månader självskadefri! Det bästa är inte just dessa elva månader – det bästa är att jag är fri för alltid. Jag vet att det är slut, för all framtid. Trots att jag är stolt över mig själv så gråter jag idag. När det är elva månader. För att det gör ont och för att jag har ångest. För att jag inbillar mig att självskadan skulle göra det lite lättare att stå ut. Men det är inte så, det vet jag. Det gör bara allt ännu värre, ännu svårare. Så ni behöver inte oroa er, jag kommer aldrig hamna där igen. Men man får känna, får längta. Så länge det bara är tankar och känslor är det inte farligt. Anledningen till mina tårar och min ångest handlar som vanligt om det fysiska. För att jag är förbannat trött på det här. För att jag skulle börjat skolan imorgon och för att allt känns svårt ibland. Så just idag, när jag är elva månader fri skrattar jag inte av lycka. Jag gråter och har det jobbigt. För att jag har en svår tid framför mig, för alla sjukhusbesök. Men jag lever på hoppet, vet att det blir bra tillslut. För det måste finnas något mer än det här. Livet kan inte vara över nu, då har all kamp varit förgäves. Och så ska det inte få sluta.

bild (41)

Gårdagens inköp!

Detta köpte jag igår 😀 Som vanligt är jag sämst på det där med färgglada kläder :(

bild (36)Randig klänning från Cubus, 249 kronor.

bild (37)Kattkjol från H&M, 149 kronor.

bild (34)Drömbikinin som jag antagligen får inviga 2014, New Yorker, REA  128 kronor.

bild (39)Klänning från New Yorker, REA  79 kronor.

bild (38)Oversize t-shirt från Saint Tropez, REA  110 kronor.

bild (35)Stål/silver-ringar från bud to rose, 399 kronor. (presentkort)

bild (40)Kängor från Skopunkten, 299 kronor.

Helsingborg och dagens outfit

bild (32)bild (31)

Idag har jag äntligen lämnat både myskläderna och sängen för en shoppingtur till Väla i Helsingborg. Nu är jag fattig men glad och faktiskt har det gått över förväntan trots att mitt fysiska mående inte är på topp. Dagens kläder ↑ kommer från Tradera. Vad jag har köpt idag får ni se imorgon för nu ska jag slänga mig framför teven. Kram ♥

Ni glömmer väl inte veckans blogg som avslutas imorgon?

Att tänka på sig själv i första hand

Hur lätt är det? Förbannat skitsvårt i många situationer. Genom alla år har jag tänkt mer på andra än vad jag har tänkt på mig själv, och det vet jag att jag inte är ensam om.

När jag var sjuk var nittio procent av mina vänner sjuka. När jag hade anorexia hade jag nästan bara vänner med ätstörningar. Ibland är det så himla bra att ha vänner med liknande problem, för tänk så mycket stöd man kan ge varandra. Men för alla är det inte bra, för mig var det dåligt.

När jag kämpade mig fri från min anorexia och andra problem var jag därför tvungen att ta ett beslut. Antingen så försöker jag bli frisk, eller så stannar jag hos mina vänner. Tyvärr, för mig var det antingen eller. Jag bestämde mig då för att säga upp kontakten med de flesta av mina vänner. Ett förbannat svårt beslut, men jag var tvungen. Jag kunde inte må bra när jag varje dag drogs ner av andras sjukdomar. Egoistiskt tyckte nog många, tycker nog än idag. Och ja, kanske. Men, man måste tänka på sig själv i första hand. I alla fall när det handlar om liv eller död.

Jag har själv blivit lämnad för mina problem. Det blev för svårt för flera av mina vänner. De orkade inte. Jag var mest sjuk och tillslut blev det för mycket. Jag var så ledsen då. Hade så ont inom mig att jag trodde jag skulle gå sönder. Jag var arg, hatade, grät. För fy fan vad orättvist att lämna mig när jag mådde så dåligt. Idag ser jag det inte så, idag är jag faktiskt stolt över dem som vågade lämna mig. Mår någon dåligt av mig och bättre utan – då vill jag att personen ska lämna mig. Och det är modigt att våga bryta sig ut, våga tänka på sig själv. Ingen människa ska behöva gå under på grund utav någon annan. Men de som har orkat med mig och alla problem i så många år ser jag verkligen upp till. De är starka människor, modiga och tappra. Men de som lämnade mig gjorde helt rätt.

En av mina närmsta vänner är sjuk i anorexia. När vi båda var sjuka var det faktiskt svårt att träffas, trots att vi knappt ville erkänna det för oss själva eller för varandra. När vi träffades hade vi båda så starka anorektiska tankar att allt blev kaos. Den där måltiden blev ett äpple och en isglass på tjugofem kalorier. Då insåg vi båda två, att om vi ska kunna fortsätta träffas måste vi kämpa emot anorexiamonstret. Annars får vi sluta umgås för tillfället. Vi båda bestämde oss för att kämpa, vilket jag är väldigt glad för. Men trots att vi älskade varandra så mycket, så var vi för sjuka båda två. Vi drog ner varandra istället för att peppa varandra. Men vi upptäckte det i tid som tur var och idag står vi varandra väldigt nära.

Jag menar inte att det är fel att vara vän med någon som är sjuk när man själv är det, men det är viktigt att tänka efter. Hur man påverkar varandra. Att man blir medveten om att man kanske drar ner varandra kan hjälpa mycket. Då kan man hitta lösningar för att peppa varandra istället. Det jag mest av allt vill säga är att du är viktigast i ditt liv. Och din hälsa går före allting annat i hela världen. Egoistiskt? Ja, kanske – men det kallas överlevnad.

Med en slang i halsen och nål i armen

Hela morgonen har jag varit på sjukhuset. Idag hade jag fått en akuttid för gastroskopi. USCH och fy så nervös jag var inför detta. Brukar inte vara speciellt orolig inför undersökningar, men den här kändes verkligen obehaglig. Men, det gick bra. Med lugnande i kroppen och bedövning i halsen gick det bättre än planerat. Men som min läkare sa, ”du hade klarat detta utan både bedövning och lugnande, för du är så cool”. Tack för det, du är inte så dum du heller bästa läkare.

Som vi misstänkte visade inte gastroskopin något konstigt, men den behövde göras för att kunna utesluta att mina problem inte har något med magen och allt det där att göra. Så nu vet vi, det handlar inte om något sånt. Nu kan vi gå vidare, och nästa sjukhusbesök är på tisdag. Då ska jag göra en datortomografi, och efter den kommer jag då få besked om jag har en tumör i levern. Om datortomografin inte visar något (som jag såklart hoppas) ska vi förhoppningsvis fortsätta utredningen. Men då väntar kanske en väldigt omfattande undersökning som tyvärr inte är riskfri, men jag orkar inte ens tänka på det nu och vill heller inte berätta om den här innan det beslutas om jag måste gå igenom den eller inte.

Nu är jag mest trött men glad för att detta är över i alla fall! Ett steg i taget.

bild (30)bild (29)

Nytt samarbete – Tilia

tilia2Igår blev det klart och idag kan jag med glädje berätta om ett nytt samarbete som har skapats med min blogg! Jag fick en förfrågan från föreningen Tilia om jag ville påbörja ett samarbete med dem. Tilia jobbar med unga vuxna med psykisk ohälsa och är en förening som kämpar mot ett jämställt samhälle där varje ung människa ska ha självkänsla nog att stå upp för sina rättigheter. Att jag får vara en del av denna förening känns fantastiskt roligt! Jag kommer vara gästbloggare hos dem och då och då skriva peppande och motiverande inlägg på deras hemsida för att få fler att orka kämpa vidare. Jag hoppas att ni vill följa med mig även där! Klicka på bilden för att komma till Tilias hemsida.

Jag har även fler spännande saker på gång, men innan allt är färdigt vill jag inte avslöja något 😉

Det går att må dåligt utan att bli destruktiv

Igår kom jag på en viktig sak. Kanske det viktigaste jag har tänkt på länge. Jag funderar ofta på meningen med allt, ibland tvivlar jag, tvekar så jävla mycket. Jag skulle aldrig ljuga för er. Jag skulle inte säga att allt var så himla bra när det inte är det. För ni behöver veta sanningen, även om jag vet att de flesta av er skulle vara så glada för min skull om jag mådde bra. Men nu är vi inne i en viktig del. Bloggen, mina texter och mitt liv. För nu får ni se en helt ny sida, en helt ny sak som varken jag eller ni har upplevt på denna blogg, i mitt liv.

När jag började må bättre, när jag var så lycklig att jag grät varje dag, då var det ju ganska naturligt att jag inte skadade mig själv varken genom rakblad eller bristen på mat. Det var inte enkelt för det, men väldigt mycket lättare. För när jag mådde så jävla bra, då ville jag inte skada mig själv. Då ville jag bara leva och vara glad.

Det vi är inne i nu är svårare, men så mycket bättre på ett sätt. För nu visar jag er det allra viktigaste – Man kan må dåligt och ha det svårt utan att bli destruktiv. Jag har fler självskadetankar nu, mer längtan efter att göra mig själv illa. Men jag gör det inte, och kommer heller inte att göra. Och det är nog det bästa jag någonsin har kunnat visa er. Att hela ens värld kan rasa, men att det går att ta sig igenom det på ett friskt sätt. Gråta, vara arg, trött och förbannad på livet. För vem skulle inte bli det i min situation? Men det går att ta sig igenom fruktansvärt svåra motgångar utan att göra sig själv illa. Glöm aldrig det mina vänner. Och jag tror att det är detta som är meningen med att jag blev sjuk fysiskt och började må sämre psykiskt, för att visa er som kämpar så förbannat hårt där ute att det går att bli fri från det destruktiva på riktigt.

Ny instagram!

bild (24)Idag skapade jag en ny instagram. Det var så skönt, fruktansvärt skönt. Insåg att jag hatade mitt gamla konto. Det kändes bara så fel där. Jag behövde helt enkelt en nystart. Mitt gamla konto kommer raderas inom kort och från och med nu hittar ni mig på enflickasomarstark

När vi ser vår samtid brinna ner

Den tjugofjärde och tjugofemte juni skrev jag två statusuppdateringar på facebook. Att jag skulle börja skolan. Att jag älskade mitt liv. Att jag var så lycklig. Sjuttiotre likes och fyra kommentarer.

Idag hade det varit en vecka kvar. Sju dagar och 604800 sekunder. Istället fick jag göra ett svart streck i min kalender. I lördags fick jag ett utbrott och slängde ut alla mina skolsaker genom fönstret. De kunde gott ligga där och regna bort, blåsa bort, försvinna. Rev sönder mitt antagningsbesked. Precis som mitt liv har gått sönder. Sedan låg jag på mitt golv och grät.

Istället för att vara lycklig över skolan ska jag dricka kontrastvätska, få en slang i halsen, leta efter tumörer, lämna tusen rör blod, vara orolig, gå igenom sjukhuskorridorer och dricka näringsdrycker. Inte världens bästa byte precis. Självklart är jag ledsen. Självklart är jag så förbannat besviken. Jag hade verkligen sett fram emot att få en klass, träffa friska människor, köpa kurslitteratur och plugga. Jag hade sett fram emot att få flytta till behandlingshemmets träningslägenhet och försöka börja leva ett riktigt liv. Men det kommer fler chanser. Det kan inte sluta såhär, det måste finnas något mer. En dag kommer jag bli sjuksköterska, en dag kommer jag vara frisk från allt. En dag kommer livet bli bra igen. Men man måste inte alltid vara så förbannat positiv så därför säger jag idag – fan också.

bild (22)bild (23)

Vänta på mitt paradis så vi kan fara dit sen

Personalen frågar om och om igen. Jessica, hur orkar du? Du är stark, och hur står du ut?

Idag kom min bästa terapeut tillbaka från semestern. Jag berättade för henne, att jag orkar. Att jag står upp. Att allt känns fan åt helvete ibland. Men jag har inget val. Jag tvingas in i kampen igen, vare sig jag vill eller inte. Jag har bara ett val. Och det är skönt, faktiskt. Att jag inte längre har två. När jag var sådär sjuk och allt var mörkt, så tyckte jag att jag hade två val. Jag kunde kämpa, eller så kunde jag ta den där överdosen en gång till och hoppas på döden. Jag kunde alltid välja att skära i min kropp och svälta. Jag kunde välja att ligga kvar i sängen hela dagen och skita i hela livet. Idag väljer jag inte, idag går jag bara framåt. Visst står jag i det där vägskälet igen. Då vänster betyder kamp, och höger betyder att jag ger upp. Men valet är inte svårt. Jag behöver inte ens fundera. Jag skulle aldrig ge upp idag, trots att det ibland gör så himla ont i mig.

Jag slutade välja, och det hjälpte mig upp från mörkret. Jag slutade se självmord som ett alternativ och jag bestämde mig för att välja kampen vad som än händer i mitt liv. Därför kämpar jag, för att livet är värt det. Enkelt är det inte, kanske kommer det heller aldrig att bli det. Men jag tvekar aldrig på att jag går på rätt väg. Man måste kämpa för sin egen skull. Vi har bara ett liv. Människor söker tröst genom att lämna planeten, tror att det blir bättre, utan att man vet det. Ibland hade det varit skönt om livet var lätt. Om det för en gång skull hade blivit som man ville, som man hade tänkt sig. Men trots att det dyker upp hinder på min väg precis hela tiden, så tänker jag hoppa över. Det är faktiskt bara att hoppa. Med tårar i ögonen klättrar jag förbi och tänker, det blir bra tillslut.